Ännu lite tid gick och ännu mer tid gick åt att pyssla om den stora flocken akitor.

Och plötsligt en dag så var Lyyli dräktig igen och den här gången fick hon ur sig åtta stycken ljuvliga småttingar.

Två av dom var vita…snöprinsessan som skulle komma att heta Akira och flytta till södern och så det Magiska Snö Hjärtat…det Lilla Socker Hjärtat…Corda…Jansson Fnasson Knasson…Inokidokis Whitepride Sioux…

Jansson var magisk…han skulle komma att leva helt i sitt eget lilla sagoland som ligger på gränsen mellan dom olika världarna.

Jansson blev kvar…liksom den mörka Akira…liksom Smilla.

Dom andra flyttade ut över hela landet.

Det började bli ett rätt stort antal akitor nu och Miki-Musen tyckte att hon behövde mer plats. Hon flyttade ner till Ewy i Örebro och där fanns en Qito…som Ino träffat ett antal gånger på alla utställningar han släpades runt till.

Första gången dom träffats var i Österbybruk och Qito tänkte då sno åt sig några av Inos köttbullar han haft med sig….Det glömde Ino aldrig, så varje gång dom var på samma utställning, stod dom och skrek och bråkade med varandra,  fast dom stod på var sida av utställnings området.

Så småningom flyttade också Lyyli ner till Qito, som hon blev förälskad i.

Under den här tiden skulle Kinji få uppleva ännu en traumatisk händelse…

Ino och Kinji hade ju varit bra vänner och sprang i skogarna tillsammans. Men Kinji växte och växte och blev ståtligare och ståtligare..

Ino började muttra mer och mer över Kinji och såg honom som en konkurent. Ino var ju inte direkt förälskad i Minda men han var ju nu van vid att ofta vara med henne och ingen annan skulle heller komma och försöka flirta runt med Minda.

Dörren till Kinjis rum hade inte blivit låst och Ino och Minda fanns i stora salen intill. Minda gick och kände på handtaget och dörren gled upp och ut kom en glad Kinji. Minda blev ju också glad, men det kan man inte säga att Ino blev när han såg dom två tillsammans!

Ino flög på Kinji, slet tag i hans huvud och släpade honom över hela salen. Kinji försökte förgäves kämpa emot och Minda stod och skakade av skräck.

Hon hade aldrig sett Ino som ett sådant monster.

Till slut tyckte Ino att han ruskat tillräckligt i stackars Kinji och släppte honom. Det var blod överallt…på väggarna, i taket, hela golvet var täckt med blod.

Där låg stackars Kinji, nästan avsvimmad…han förstod ingenting…varför hade Ino gjort sådär? Dom var ju vänner…

– Tikarna i det här huset är mina och varken du eller någon annan rör dom! sa Ino.

Kinji hade fått sig ett par djupa jack och rispor över hela kroppen…Ino hade också fått någon reva, men de läkte ihop på några dagar.

Det gjorde inte såret Kinji fått i sitt hjärta. Han hade förlorat sin bästa vän och efter den händelsen började Kinji ty sig till sina gosedjur istället.

Så småningom var det dags för Luli-Puli att få ut sina små änglar…

En liten Kinji kom, en liten Sumo kom, en liten Nori kom och en liten blomma Tequila Sunrise.

Lyyli var lycklig…hon hade fått egna småttingar att ta hand om och det kan ju nämnas att nog var Tammy en vänlig själ, men hon var inte intresserad av att hjälpa Lyyli med passning!

Men det var Ino, som nu var van vid valp-pip. Han såg denna kull som bara sin och det var bara han som fick kommendera och uppfostra valparna. Lyyli fick gärna följa med till skogen och springa runt, men hon behövde inte lägga sig i Inos valpfostran…

Tre av dom små flyttade och Kinji blev kvar.

Och det dröjde inte länge förrän Kinji fick vara med om sitt första traumatiska äventyr…

Lylli och Och Kinji sattes ut i en av hundgårdarna en morgon och när dom skulle komma in efter en stund var båda spårlöst borta… Ett stort hål var grävt utifrån och in i hundgården och troligen var det Gråben som varit i farten…vid denna tid började dom första vargarna komma sig närmare för att till slut bilda en flock i skogarna runtomkring.

En timme efter rop och sökande kom så äntligen Lyyli…ensam…

Vart var  lilla Kinji?

Halva byn involverades i sökandet och sent på eftermiddagen hittades Kinji rädd men välbehållen i en ravin på andra sidan byn. En äldre dam som blivit rädd då hon sett lilla Kinji som bara var tre månader då, hade skrämt iväg honom när han ville ha hjälp att hitta hem. Han hade gömt sig i ravinen.

Kinji fick komma hem i alla fall men nästan ett helt år efter var han rädd för främmande människor.

Ett par månader efter skulle Kinji få gå på sin första utställning. Kinji tyckte inte det var så intressant att visa upp sig, det var roligare att leka runt och dessutom fick han träffa sin halvbror Zebbe igen som ju också var på utställningen.

Kinji fick i alla fall några rosetter, men på vägen ut ur utställningshallen blev han brutalt nedslagen av en fruktansvärd dalmatin.

Det blev inga större skador på Kinji, men utställningar ville han inte längre gå på!

Så var det dags för det oundvikliga…dom vanvettiga pirayorna skulle flytta till sina nya hem…

Den första ut var Zebulon Macahan, Zebbe, och han flyttade bara några mil bort.

Ramses flyttade söderut, liksom Selma, Jinsan och den allra största av dom, Godzillan Kenzai. Det gjorde även Dino,som hamnade hos sin moster Ronja

Riko och Isolde for norrut. Köttbullen åkte till Norge.

Kvar blev Stopi, Miki-Musen och Ginso.

Miki-Musen och Ginso åkte på utställningar som kopior av Hoshi och Niiro. Stopi lallade mest runt med Tammy.

Tiden gick och det såg ut att vara bra för alla utflugna valpar…men från Köttbullen hördes plötsligt inget mer.

Det gick inte att få någon som helst kontakt med dom som hämtat honom och månaderna gick….vad hade hänt Köttbullen?

Så en dag kom ett meddelande från en främling i Norge…

Han berättade om en stackar akita som stått fast kedjad ute i regn och rusk och endast fått komma in i en källare ibland. Halsen hade djupa köttsår efter kedjan den varit fastbunden i och den var mager och eländig. Främlingen hade räddat den stackars akitan och till sist fått veta vart den kom ifrån…och det var ju lilla Köttbullen.

En stor hämnd planerades och förhoppningsvis fick dom hemska människorna som var bedragare och banditer sitt straff.

Främlingen tog i alla fall Köttbullen till sig och där blev han kvar.

Idag heter han King och lever ett fantastiskt liv.

Skrivet av HSMSO…

Dagarna gick  och Hoshi och Niiro växte och växte. Hoshi blev en vacker liten prinsessa och Niiro blev en pipig liten prins.

Dom drogs med på oändliga utställningar och vann mängder av de finaste rosetterna. Hoshi var mer högdragen och visste hur man skulle visa upp sig på bästa sätt, medan Niiro var charmerande och ingen kunde motstå honom, inte ens en av domarna trots att han åt upp hennes hamburgare…

Det var rätt lugnt till en dag då en en ängel kom från landet i öst…

Det var den så otroligt sällsamma lilla Lyyli. Hennes blick var så mild att inte ens Minda bråkade med henne.

Tammy brydde sig inte alls om henne, hon var fullt upptagen med att vara dräktig  igen med Inos valpar.

Ino blev återigen förälskad. Ingen kunde väl motstå en sådan liten bumbi-björn som Lyyli var. Han och Lyyli tillbringade dagarna tillsammans och Hoshi och Niiro hade fullt sjå med att resa runt.

Det var bara Minda som blev mer och mer frustrerad över alla som kom i vägen för henne och stal Ino ifrån henne. Minda tuggade i sig ett halvt hus och ett par bilar för att visa sitt missnöje och det ledde till att hon skickades ut i skogen för att spåra.

Flera kilometer fick hon spåra, dag ut och dag in och Minda blev därmed den säkraste spårhunden och vann fina priser i de tävlingar hon ställde upp i.

Det blev dags för Tammy att få ut sina valpar och tur var väl det, för Tammy såg vid det här laget ut som en stor tunna. När den första valpen väl kommit ut, tycktes dom aldrig sluta komma ut…12 stycken friska och fina små ulltussar kläckte hon ur sig, fyra tikar och 8 hanar.

Tammy trivdes dom första tre veckorna, men sen fick hon nog av pip och bråk om allt möjligt och tyckte att HSMSO kunde börja mata dom små.

Dom fick stora baljor av kycklingfärs, som dom dök ner i och till slut såg dom ut som stora köttbullar…fulla med färs och tjocka och runda. Och tro inte att Tammy behagade tvätta dom små… nä, det fick HSMSO göra, medan Tammy låg i sängen och vilade.

Ino hade lärt sig efter den första kullen att dom små inte var så farliga så han tog med dom ut i skogen så dom fick rusa av sig och hsedan höll tyst när dom kom hem helt utmattade. Ino själv var också trött efter dom turerna, då han hade det sjåigt att hålla koll på 6 valpar som sprang åt alla håll.

– Akta stenrösen! skrek han …- Akta bäcken! skrek han…till slut började han bli irriterad på dom små  när dom inte lyssnade och då röt han högt åt dom, varpå dom höll sig lugna en stund i alla fall.

Lyyli passade valparna också, men hon var ju alldeles för snäll, så hon blev ju nästan av med både öron och päls, då dom klängde och slet i henne.

Så Tammy hade det ju faktiskt rätt behagligt, trots sin stora kull.

Skrivet av HSMSO…

Tiden som följde var en aning nedstämd. En dag kom Tammy fram till HSMSO och sa att hon hade något viktigt att säga…

– Trixie måste få ett nytt hem! hon är inte säker här och Minda kommer att göra allt för att få bort henne. Trixie har inte en chans mot Minda.

– Jo, du har rätt Tammy, sa HSMSO. Jag får sätta ut en annons och höra mig för om någon kan ta henne.

– Jag kommer att se till att hon får det bästa hem hon kan tänka sig, sa Tammy.

HSMSO log mot Tammy. Hon visste att Tammy fortfarande hade ett skavande samvete för vad dom gjort mot Trixie och att hon nu försökte gottgöra allt.

– Hur ska du kunna se till det Tammy? frågade hon.

Tammy fick en underlig blick…som om hon såg något långt in i fjärran…hon vände sig mot HSMSO och mumlade, – Lita bara på mig.

En annons sattes ut  på olika ställen, men HSMSO hade inga större förhoppningar om att någon skulle vilja ha en sex-årig omplacerings tik, men tänk så fel hon hade.

Massor av folk ringde och ville komma och titta på Trixie. Men dom fick inte komma för ingen kändes riktigt bra.

Så en dag ringde en kvinna och hon ville egentligen bara prata lite och frågade lite om Trixie. Hon skulle inte ha någon hund, för hon sörjde ännu sin tik som somnat in ett år tidigare och hon kände sig inte redo att skaffa någon ny hund ännu.

Ett par dagar senare ringde  kvinnan igen…hon undrade om hon inte kunde få komma och titta på Trixie. Hon hade fått en underlig känsla när HSMSO berättat om henne.

Och så kom hon då en dag, tillsammans med sin bror och det var märkligt, men det var som om det var Trixie i en mänsklig gestalt. Hon hade långt mörkt hår och var precis lika mild och vänlig som Trixie var. Trixie tyckte genast om henne och det var som om dom smälte ihop.

Man kan undra varför denna människa inte fått tag i Trixie redan när hon var valp, så dom fått flera år tillsammans.

Det bestämdes att Trixie skulle få komma till henne till helgen, några dagar efter och så blev det.

Det var fruktansvärt att lämna bort Trixie, men alla visste att stannade hon kvar hos oss, skulle hennes liv vara i fara och nu fanns ju den här fantastiska kvinnan som skulle ta hand om Trixie.

Sent samma kväll ringde kvinnan igen och hon lät upprörd.

– Nej, tänkte HSMSO, vad har nu hänt, ångrade hon sig ändå eller har Trixie bitit kvinnans ungar?

Men inget sådant hade hänt, tvärtom var kvinnan så glad att hon nästan grät…

Hon hade tittat närmare på Trixies stamtavla och upptäckt att Trixies mormor hade varit den tiken hon själv haft och som somnat in ett år tidigare.

HSMSO berättade vad som hänt för Tammy. Tammy log och såg in i fjärran i sin uråldriga visdom.

Ännu en cirkel hade slutits.

Skrivet av HSMSO…

Ino var fortfarande i ett slags trauma efter att ha sett vad hans lustar ställt till med…men Tammy var lycklig.

Tammy var ju rätt lat av sig och ville inte gärna motionera i onödan, så dom gånger hon ställdes ut fick hon i övrigt väldigt fin kritik, men det blev väl inte direkt dom finaste priserna hon kammade hem.

Men domarna förvånades över hennes fantastiska rörelser, trots dom extra kilona hon sprang runt med och överväldigades över hennes underbara temperament, så en och annan rosett blev hon i alla fall tilldelad.

Tammy skulle oxå tvingas till att springa runt i skog och mark och spåra blod och gamla klövar…hon var inte så intresserad av det heller. Hon spårade hellre ekorrar och skogsmöss eller luktade på blommor, men som den akita hon ändå var, så hade hon ju en kanon nos och klarade sitt viltspår championat på fyra raka prov.

Tammy tyckte ju också om Trixie och dom kom väl överens. Hon kom ju också ihåg att Trixie varnat henne för Minda och en akita glömmer ju aldrig vare sig en god gärning eller en ond gärning.

Ino som vuxit upp med Trixie, tyckte ju också mycket om henne, därför var det ju märkligt det som sedan hände…eller märkligt, en akita är en akita och en hund är en hund.

Akitan tänker ju inte alltid som man skulle tro och definitivt inte alltid som andra hundar.

Fröken Minda var ju otroligt intelligent och med det även beräknande…hon hatade både Trixie och Tammy och dom skulle röjas undan båda två.

Minda var god till att manipulera och fick Tammy att tro, att Trixie var ute efter Hoshi och Niiro, vilket gjorde Tammy vansinnig och därmed blev ju Ino också galen.

Varje gång Minda fick tillfälle varnade hon Hoshi och Niiro för Trixie och sa att Trixie skulle äta upp dom med hull och hår…till slut trodde dom på Minda och fick för sig att det verkligen höll på att hända då Trixie bara skulle hälsa på dom. Dom två syskonen attackerade genast Trixie…

Det slutade inte i någon katastrof, förutom att Trixie blev sårad långt in i sin själ.

Tammy som inte sett händelsen, men fick höra om den blev rasande. Och med Mindas mässande om hur Trixie försökt slita ihjäl dom små, så hade hennes misstro mot Trixie väckts.

En dag när Tammy och Trixie var ute på olika håll i trädgården, såg Minda sin chans. Minda hade sett att ytterdörren inte var låst och snabbt hoppade hon upp på handtaget och öppnade dörren. Hon rusade ut och skrek högt att Trixie tänkte ta Hoshi och Niiro, varpå Ino störtade ut efter Minda.

Minda fick tag i Trixies hals och slängde ner henne på marken. Tammy kom rusande och högg tag i ena sidan på Trixie medan Ino högg tag i den andra sidan

Trixie ylade och grät i förtvivlan och HSMSO sprang ut och skrek allt vad hon orkade…

– INOOOO!!!!! VAD GÖÖÖÖR DU??? TAMMYYY!!!!!

Under en sekund arbetade Inos hjärna blixt snabbt…han insåg vad han höll på med och vad som skulle komma att hända. Han hoppade över Trixie och högg Tammy i nacken. Tammy bleb chockerad och släppte taget om Trixie. Ino släpade bort Tammy och väste mellan tänderna, – Få bort Minda!!!

HSMSO fick tag i Mindas bakben varpå Minda blev chockerad och släppte sitt tag om Trixies strupe. Trixie ilade blixtsnabbt in och gömde sig. Ino släppte Tammy och Minda såg då sin chans att attackera Tammy.

Men alla akitorna var en aning förvirrade över det som hänt, så det var inte så svårt att skilja åt Minda och Tammy då.

HSMSO bannade akitorna och hotade med att hugga svansen av dom…det var det grymmaste och elakaste dom någonsin gjort! Hur kunde dom göra så mot stackars Trixie, som var en sån snäll hund???

Ja det kan man undra…framför allt Ino skämdes…han försökte trösta den gråtande Trixie efteråt och slickade bort hennes tårar. Tammy skämdes också, inte bara över vad hon gjort, utan också över att det var Minda som fått henne till att göra en sån hemsk gärning.

Minda skämdes inte! Hon var bara missnöjd över att hennes plan misslyckats.

Trixie fick bara några skråmor tack och lov, men hon var djupt, djupt sårad och grät i flera dagar efteråt…

Skrivet av HSMSO…

Tiden som följde var ett enda lyckorus för Ino, trots att rörelseytan blivit mer begränsad nu. Det sattes upp ännu mer staket och galler och ännu fler dörrar låstes.

Ino var nöjd bara han fick vara med Tammy och det fick han ju för det mesta. Tammy tyckte rätt bra om Trixie, så dom kunde springa runt i skogen tillsammans också, men dom gångerna fick inte Ino vara med för att inte riskera ett slagsmål om honom mellan Tammy och Trixie också.

Vintern kom och Tammy kom i löp.

Och sedan hände något märkligt…

Ino och Tammy hölls åtskilda för att ingen parning skulle bli av. Tammy var varken röntgad eller ögonlyst ännu och dessutom var hon bara runt 18 månader.

Vid samma tidpunkt kom ett sorgligt budskap från Kanarieöarna, dit Inos ena syster Chilli hade flyttat. Hon skulle flytta tillbaka till Sverige, men i sista stund hände en olycka och Chilli gick inte att rädda.

Hundsjälar är märkliga och akitasjälar ännu märkligare…

Tammy råkade komma sig ut och trots att Ino var övervakad lyckades han smyga sig ut efter Tammy och katastrofen var ett faktum. Tammy blev på några sekunder dräktig och hela landet ojade sig över det inträffade…

Tammy är inte röntgad ropades det ut…Inos släkt är sjuklingar…Tammy är inte det ena och Ino är inte det andra…det skulle bli ena fasansfulla valpar.

Tammy fick komma på ultraljud och det visade sig att det bara var en ena liten valp där.

Ja skulle det inte bli fler än så, så var det ju ingen katastrof…den kunde få ta Chillis plats och skulle det mot förmodan komma ut en till, så fick väl den stanna kvar.

Så en dag i tidiga mars var det dags för Tammy att släppa ut sin valp…som blev till två…tre…fyra…fem valpar!!!

Ultraljud är inte alltid att lita på verkade det som.

Ino blev skräckslagen och först nu förstod han vad han ställt till med,

Två hannar och tre tikar…

Niiro den ena lilla prinsen skulle stanna kvar. Jackie-Boy den andra hannen skulle få komma till Chillis familj. Tsuki en av tikarna flyttade till Gävle och tiken Umi kom till byn. Sedan var det ju den ljuvliga lilla prinsessan Hoshi,,,ja hon var så vacker så hon fick också stanna kvar.

Tiden gick och det var dags för valparna att flytta men Jackie-Boy kom aldrig iväg…Chilli familjen hade ändrat sig verkade det som…dom sörjde fortfarande Chilli och kanske var det bäst att vänra med att skaffa en ny akita, tänkte dom.

Jackie-Boy var en bedårande liten älg kalv. Han fick följa med Hoshi och Niiro över allt och skulle han nu inte få flytta så fick han väl stanna kvar han också.

Men varje dag satt Jackie-Boy på trappen och tittade längtansfullt i fjärran…han visste att någon skulle komma och hämta honom , men han förstod ju inte varför dom aldrig kom.

– Varför kommer dom inte? frågade Jackie-Boy.

– Dom kommer när dom är redo, sa jag och till dess får du stanna här.

Veckorna gick och så en dag när Jackie-Boy vuxit ännu mer och blivit fem månader gammal, då kom dom och hämtade honom.

Det var en fasansfull dag på samma gång som den var helt fantastisk. Chillis familj blev glada igen och Jackie-Boy hade väntat klart på att få bli lycklig och han skulle lämna oss.

När han gått ut genom dörren stannade han på trappan han suttit och väntat på så länge. Han vände sig om och sa, – Du hade rätt, dom kom till slut.

– Ja det gjorde dom och du kommer att bli lycklig nu och få ett bra liv.

Jackie-Boy åkte iväg och jag grät i flera veckor. När jag sedan träffade honom igen visste jag att han kommit dit han hörde hemma. Den längtan han hade haft i sin blick var borta och han var bara lycklig nu.

Vilken tass hade Chilli haft med i spelet…var det hon som var Jackie-Boy eller hade hon bara sett till att Tammy skulle smita ut och Ino efter?

Förr eller senare så sluts cirklarna…

Skrivet av HSMSO

Det gick en tid och så en dag ringde herrarna från söder, där Minda kom ifrån.

Minda hade en syster, Tammy, som behövde ett nytt hem och nu undrade dom ifall hon kunde få komma och bo hos Ino och Minda.

Än en gång rattades bilen den långa vägen till södern och det ska sägas att det var det värt…för där nere väntade en underbar gräddgul lovikka vante…Tammy.

En sån varm, glad gosig akita själ hade nog aldrig tidigare skådats. Hon var helt bedårande!

Hon stuvades in i bilen och det hade hon inget emot, men hon ville stanna på varenda hamburgerbar efter vägen, då hon ville ha cheeseburgare, milkshakes och annat gott och det skulle vara kisspaus varannan kilometer.

Så småningom kom vi hem och när Tammy klev ur bilen och Ino fick syn på henne, stannade hela världen för en sekund…Inos hjärta stannade, hans lungor slutade andas…hans blick var förstenad …

Aldrig hade han sett något så bedårande vackert…detta var tiken i hans liv som han  väntat på sedan tidernas begynnelse…Tamara Dobson, den ljuvligaste akitan i hela världen.

Ino var förälskad!!!

Minda hade stått i bakgrunden och med hennes snabba uppfattningsförmåga hade hon genast förstått vad som höll på att ske.

Iskall stod hon där med svart blick.

– Du må vara min syster Tammy, men Ino är MIN och försöker du ta honom ifrån mig kommer jag att döda dig! väste hon tyst.

Den enda som hörde henne var Trixie och hon visste ju vad Minda var kapabel till. Trixie sprang fram till Tammy och välkomnade henne och viskade snabbt i Tammys öra, – Akta dig för Minda!

Tammy kunde inte tro att Minda var så ond och hon ville gärna leka med henne, men Minda stirrade på henne med hat i blicken. Och det dröjde inte många dagar förrän Minda gav sig på Tammy.

Men Tammy var inte Trixie, utan en akita så det blev ett blodigt slagsmål som avbröts då Ino sprungit in och hämtat HSMSO som kom ut och skilde dom åt.

En sak var klar…Tammy och Minda skulle aldrig bli vänner!

I vilket fall blev de två första veckorna med Minda i huset en mardröm!

Trixie förstod ingenting…förvirrat sprang hon runt och funderade vem som var vem. Hade Ino krympt och fått ny färg eller???

I övrigt kom ju hon överens med Minda…Trixie kom ju överens med alla.

Men jag hatade Minda!!!

Jag kunde ha bitit ihjäl henne på stört. Jag morrade åt henne och högg efter henne och fick bannor av HSMSO.

Minda var slug och innan jag ens kommit fem meter nära henne, slängde hon sig ner på marken och skrek högt, som om jag bitit halsen av henne och då fick jag ju ännu mer bannor, fast jag inget gjort.

Mitt liv hade blivit förstört!!!

Jag gjorde uppror och  blev ilsken och aggressiv…ingenting hjälpte. Det slutade med att jag blev utesluten…ratad…undangömd.

Jag blev en aning deprimerad, men med tiden så var jag tvungen att rycka upp mig. Det här var en jobbig tid i min ungdom som jag helst vill glömma.

Så småningom accepterade jag Minda…eller i alla fall låtsades jag göra det och det allra värsta var att Minda älskade mig!!!

Och Minda var svartsjuk! Jag fick inte längre leka med Trixie, för då skulle Minda blanda sig i och hon började jaga och bita efter stackars förvirrade Trixie.

En dag när Trixie låg och solade sig smög Minda sig på henne och attackerade med tänderna i högsta hugg! Trixie som var oförberedd var totalt försvarslös.

Det var fruktansvärt! Trixie ylade och blodet sprutade…

HSMSO kom springande och fick tag i en vattenslang och tryckte den med vattnet forsande i halsen på Minda, annars hade Minda aldrig släppt taget om stackars Trixies hals.

Det var början till att mitt lilla imperium blev uppdelat och bommar och lås sattes upp överallt.Men  Minda kunde inte vara inlåst någonstans…hon kunde inte vara åtskild från mig heller, i protest slet hon då sönder allt som kom i hennes väg.

Minda har ätit upp helt nya bilar, hundburar i stål, hela hus…Minda har kostat en förmögenhet kan man lätt säga…men Minda slapp undan med allt för hon tyckte nämligen om att springa runt i utställningsringarna och fick på det viset en massa rosetter och då var ju HSMSO nöjd.

För snart nio år sedan hände ett mirakel. Långt inne i Hälsinge-skogarna föddes jag…Ino, den enda hannen i en kull med ytterligare fem tikar. Jag var tingad sedan länge av  HSMSO…Hon Som Matar o Sköter Oss. En svart vit hanne med vita ben skulle hon absolut ha. Det blev som sagt en enda hanne och när jag var liten var jag helt svart vit med vita ben, så det fanns inte så mycket att välja på.

En av mina systrar, Yasmin, kom sig att bo rätt nära mig, så vi höll kontakten, men hon var ju mycket mindre och klenare än jag, så brottnings matcherna med henne tog slut ganska snart. Jag hade en annan kompis på den tiden också…en svart belgare, Trixie.

Trixie var snäll…alldeles för snäll. Jag fick kasta henne upp i luften och dra henne i svansen så mycket jag ville och hon morrade aldrig åt mig. Vi kom rätt bra överens.

HSMSO hade haft en plan med att skaffa mig…hon skulle dra iväg på dessa mardöms lika utställningar och visa upp mig…det var nåt alldeles fruktansvärt!

Min första utställning glömmer jag aldrig. Det var den sommarens varmaste dag och jag vägrade anstränga mig med att springa runt i en ring, så HSMSO fick dra mig runt…flera varv…domaren blev aldrig nöjd, men publiken jublade. Det slutade i alla fall med att jag fick en rosett och HSMSO fick ännu mer lust att dra runt mig.

Det är väl egentligen dom enda gångerna vi haft våra dispyter, HSMSO och jag…angående dessa förskräckliga utställningar…jo ett par gånger till blev det diskussion.

Man kan väl säga att utgången blev oavgjord, hon fick mig till champion, fast hon faktiskt fuskade då hon mutade mig till flera kilos övervikt…jag kunde ju inte motstå alla goda korvar och köttbullar, så motvilligt lunkade jag runt i ringarna, men när jag väl fått mina titlar fick jag vara i fred.

Jag hade ett bra liv med tiken Trixie och allt var lugnt, till en dag…

HSMSO hade bestämt att då jag var en sådan otroligt vacker och duktig akita, så skulle hon ha en ättling efter mig och jag skulle få en alldeles egen…Minda!!!!

En mardröm…en skräckfilm…ett liv i tortyr…en MINDA!!!!

Jag fick följa med långt ner till södern och där på en stor gård fanns massor av jättehundar som sprang runt…och så några akitor, däribland en pip-lisa som var vit med konstiga fläckar.

Jag tänkte, – Bara det inte är den där gnälliga fulingen!

Naturligtvis plockades hon upp ur valprummet och jag kände direkt att mitt liv fått en tvärvändning åt det mindre positiva hållet. När det var dags att åka hem och den där Mindan skulle läggas in i bilen, vrålade jag högt av missnöje!

Det hjälpte inte.

– Lämna tillbaka henne! skrek jag.

Hon blev inte tillbaka lämnad.

Jag blev dessutom placerad  längst bak i bilen, då Mindan skulle ha hela baksätet för sig själv och vara i säkerhet för mina sylvassa tänder, som var beredda att hugga ihjäl henne.

Jag lugnade ner mig en aning och med en dov röst sa jag till HSMSO, – Du kommer att ångra dig.

– Vad menar du? frågade hon.

– Du kommer att ångra att du släpade hem detta monster och glöm då inte att jag varnade dig.

– Men lilla Ino, du är bara svartsjuk och det behöver du inte vara för det finns bara en enda Ino och det är ju du.

– Det har inget med svartsjuka att göra. Den där valpen är ett monster! Ingen annan ville väl ha henne och du fick ju heller inte välja. Dom hade redan valt ut henne för att bli av med henne.

– Men Ino, det vet du väl inget om, sa HSMSO.

– Jag vet det jag vet och jag vet mer än du. Du är bara en vanlig tvåbening medan jag är en akita!

Med dom orden vände jag bort huvudet och lade mig ner.