Ino behövde semester och ville åka söderut en sväng…vilket blev ett helt äventyr i sig.

Minda hamnade exakt på åkardagen i höglöp och dom fick sitta åtskilda med ett kompostgaller i baksätet. Väl nere i södern träffade dom Umi, från Tammys första kull, syster med Hoshi och Niiro. Hon hade minsann blivit både stor och tuff och hade mycket att berätta…

Det finns nog inte en millimeter skog kring Jädraås, som inte blivit utforskat av Lasse och Umi.

Dom är alltid ute, oavsett väder eller tid på dygnet och dom har upplevt oändliga äventyr med lodjur, vargar och björnar.

När Umi var en liten valp och hon och Lasse gick sina vändor, fick hon djupgående undervisningar om alla faror i naturen och vad hon skulle undvika och vad som var tillåtet att nosa på.

En gång på en promenad, tog Lasse upp en huggorm och sa åt Umi, att dom skulle hon aldrig hälsa på, för dom var ena riktiga odjur.

Umi sög åt sig allt vad Lasse sa, men var ju ändå nyfiken som alla valpar är.

Hon sprang före Lasse och en stund efter hade hon stannat vid dikeskanten och skrek högt av smärta.

– Nej! Tänkte Lasse…nu hade hon väl själv försökt ta upp en huggorm och blivit biten.

Han rusade fram till Umi, som nu höll upp tassen och gnydde.

Ingen orm syntes till, men Umi fortsatte klaga högt och ljudligt och pekade mot en sten på marken. Lasse tog upp stenen och där under kryllade det av rödmyror…

Umi hade visst blivit biten, men inte av en orm utan av en rödmyra…vilket kan göra nog så ont på en liten valp.

Åren gick och Umi växte på sig och blev tuffare och tuffare efter varje ny upplevelse.

Hon stötte på en stor lodjurs hanne, men den skrämde henne inte. Dom hade ju en mindre variant av kattdjur hemma.

Hon backade inte en millimeter, så till slut vände lodjuret och försvann in i skogen.

Umi har också mött vargar, men inte heller dom skrämde henne.

Varje gång det hände, tog hon Lasses hand i munnen och stoppade honom.

Sedan ställde hon sig mellan vargen och Lasse, reste sin ragg och sänkte huvudet en aning. Ingen av vargarna vågade närma sig henne eller Lasse.

Sedan finns det ju en mängd björnar i skogarna kring Jädraås, men dom är Umi så van vid att hon sett ut en av dom som jämbördig med henne själv.

Varje gång dom stötte på den stora björnen, då han lufsade i skogen bakom Umis hus, ställde han sig på bakbenen och vaggade till hälsning. Umi gjorde likadant.

Inget av alla vild djuren gick till angrepp och det gjorde heller inte Umi. Det räckte med att visa vart gränsen gick och då fanns det plats åt alla.

Men så en kall höst dag hade Lasse och Umi begett sig in på ett nytt område och där härskade den största älgtjuren i hela Gästrikland. Han var i brunst och tillät inte någon komma in i hans revir.

Lasse och Umi var på väg ur skogen och ut på en myr.

Lasse var rätt kravlig, för han hade fel på sina knän, som väntade på operation.

Han pustade och ojade sig högljutt, då han klev ut på myren och det hördes vida omkring.

Och där på andra sidan myren en bit bort stod han…Skogens Konung med en stor ståtlig krona på huvudet och han hade också hört Lasses ojande och var definitivt inte glad åt besökarna.

-Helvete! Tänkte Lasse, vad ska jag göra nu? Jag har inte en chans att springa härifrån.

Innan jag har hunnit in bland träden, har den där tjuren sparkat av mig huvudet tio gånger om!

Lasse började försiktigt backa, men för varje steg han backade tog älgen ett steg framåt.

Lasse kopplade loss Umi och sa åt henne att ta skydd.

Men Umi som är en äkta Silver-Fangare, skulle aldrig låta någon komma och skada hennes Lasse utan att försvara honom på liv och död.

Tankarna for som blixtar i hennes huvud, hon hade hela bilden klar för sig och visste exakt vad som skulle göras.

Det var Skogens Konung mot Umi…skulle hon kunna rädda Lasse?

Lasse fortsatte backa och nådde fast mark. Umi stod orörlig i attack ställning och älgen ökade takten mot dom.

Och plötsligt tog Umi ett språng upp i luften. Som om hon fått vingar flög hon rakt mot den stora älgtjuren. Med sina sylvassa huggtänder högg hon tag i hans mule.

Älgen vrålade högt och slängde med huvudet, men Umi hängde kvar.

Lasse drog sig så snabbt han kunde, in i skogen och trodde han sett Umi i livet för sista gången.

Umi hängde kvar i älgens mule, tills hon såg att Lasse var utom synhåll.

Sedan släppte hon taget och flög så långt bort från älgen hon kunde. Den stora tjuren var utom sig av raseri och vrålade högt och sparkade vilt omkring sig.

Blodet forsade ur dom djupa sår han fått av Umis huggtänder.

Umi började springa runt älgen för hon visste att han skulle bli ännu mer uppretad och försöka komma åt att sparka henne då.

Till slut hade hon lett honom långt ifrån Lasse, som älgen i vilket fall redan glömt och då dom närmade sig träden som kantade myren, smet Umi in bland snåren och kom snabbt utom synhåll för älgen.

Hon letade upp Lasse, som nu hade hunnit stappla en bra bit hemåt och båda blev överlyckliga då dom såg varandra. Långt borta hörde dom hur älgen knäckte träd och grenar, då han fortfarande vrålandes av raseri rusade fram i skogen.

Tillsammans fortsatte Lasse och Umi den sista biten till byn och hem och Lasse såg stolt på sin Umi och sa:

– Det må så vara att den älgen är Skogen Konung, men du är Umi, en Akita Drottning.

– Mmm, sa Umi…en älg är en älg och en akita är en akita.

Hon sträckte lite extra på sig när de gick genom byn och hon visste att dom skulle inte mer än hinna hem, så skulle Lasse hur trött han än var, skynda till Kjellas Mack och över en eller två koppar kaffe berätta för byns gubbgäng om deras senaste äventyr.

Ja så hade då Tammy lämnat oss…men ändå inte.

Efter att hon hoppat över till den andra världen med Stopi och valparna, så började det regna.

Tammy blev lagd i bagarstugan inlindad i vita filtar och alla hundarna fick ta farväl av hennes jordiska väsen.

Alla utom Minda och Lucibellan…

Minda var ju som bekant inte så förtjust i sin syster Tammy och det hade hon fört över på Lucibellan också.

Alianen var uppe hela natten i ösregnet och grävde en grav bakom bagarstugan, där Lucky Luken första gången mött Stopi och där också Tamsan och Bimso låg. Och den enda av Smillas valpar som hon inte hunnit äta upp, Vit som snö.

Dagen efter var det begravning. Tammy fick med sig alla sina fantastiska viltspårresultat och en ordentlig matsäck.

HSMSO rörde en sista gång vid Tammys mjuka päls och allt var bara så fruktansvärt hemskt…då kände hon något puffa till henne. Och där stod ju Tammy.

– Jag är ju här, så allt är som vanligt, sa hon.

HSMSO blev lite förvirrad…hur kunde Tammy stå där om hon låg därnere?

– Nej Tammy, du är inte här som vanligt.

– Nä, jag är inte här som vanligt, men jag är här, så allt är som vanligt, sa Tammy och slog med tassarna i marken och slängde med huvudet, sen försvann hon.

Och så var det…en lång tid efter, så var Tammy med på promenaderna med dom andra hundarna. Hon dök upp överallt, ingenstans ifrån och allt var nästan som vanligt.

Hon gjorde så, då hennes övergång till den andra världen kommit så plötsligt och för att vi skulle vänja oss vid  det. Och ju mer vi vande oss vid det, desto längre gick det mellan gångerna hon dök upp.

I Laggårn blev det rumsbyten och nu fick Hoshi ta över Tammys drottning rum. Hoshi var den enda tiken kvar efter Tammy, hon var äldst och hon var dominant. Hon hade inte fått några valpar, men det hade inte Akira heller som var näst äldst och inte heller Lucibellan som ju fortfarande nästan var valp själv.

Hoshi tog sin uppgift på största allvar. Hon ställde och styrde därinne och hade någon av de andra gjort ofog, så var hon snabb att berätta det. Hoshi ville ha ordning och reda och tyckte inte om att dom andra stökade ner. Hon själv hade det nästan kliniskt rent i sitt rum. Hon tuggade sina älgben på en  matta där smulorna sedan fastnade. Hennes säng var alltid prydligt bäddad och vattnet i hennes skål var alltid klart utan en massa matrester.

När dom andra var ute och hon och någon av pojkarna var inne, så sa hon högljutt till om att hon ville gå och inspektera dom andras rum…i själva verket ville hon undersöka om det fanns gömda matrester eller smaskiga ben i dom andras rum och hon hittade alltid något som skulle i soporna som hon sa…men hon tog det med in till sig där det gömdes väl…

Snart spred sig ryktet att Hoshi hade en skattgömma i sitt rum och plötsligt ville alla in dit och se…men Hoshi såg till att hennes dörr alltid var igenbommad med stora hänglås, då hon själv gick ut.

Så kom då en av dessa dagar som man helst vill radera helt ur minnet och som är oundvikliga…

Den 29 juli var en vacker sensommardag. Solen lyste från en blå himmel med några vita molntussar här och där.

Det fläktade lite, så inga myggor fanns på plats och det var runt 15 grader varmt…

En helt perfekt sommardag för en akita.

Hela gänget hade som vanligt gått sina promenader och fick sedan vara ute en lång stund.

Tidigare på sommaren hade det varit varmt och då ville hundarna helst vara inne i den svala laggårn, men den här dagen var det som sagt helt perfekt uteväder.

Tammy njöt verkligen den här dagen, då hon låg utsträckt under sin björk och vilade.

Tammy vilade ofta, för hon tyckte inte så mycket om aktiviteter, med andra ord var hon rätt lat.

Men på senare tid, då hon kommit igen sig efter sin sista valpkull, hade hon själv blivit som en valp igen.

Hon ville gärna busa runt en kort stund och hon slog med tassarna i marken och slängde med sitt huvud som bara hon kunde.

Tammy var lycklig!

När alla kommit in fick dom mat och sedan ville dom vara ifred och pyssla med sitt.

HSMSO gick ner till Gråsten, till Ino och Minda och pysslade med sitt där ett tag.

Efter någon timme gick hon upp till dom andra igen och skulle titta till dom innan det var dags att gå ut igen.

Det hade tidigare alltid varit tjafs om vem man skulle hälsa på först…alla ville ju vara den första, men till slut blev det så att Tammy skulle ha den första klappen.Hon var den äldsta därinne och hon stod högst i rang…alltså var hon drottningen i Laggårn.

Men när HSMSO kom in till hundarna var det ingen som hälsade med högljudda skall. Det var helt tyst.

Tammy stod och hängde med huvudet och hela hennes golv var täckt med skummat vatten. HSMSO skyndade fram till Tammy och öppnade hennes dörr så hon kunde komma ut. Tammys mage var uppsvälld på ena sidan som om hon haft 12 valpar i sig och HSMSO visste direkt vad som hänt.

Hon fick ut Tammy till mjölkrummet och drog fram en tjock, mjuk matta som Tammy kunde ligga på. Tammy andades tungt och snart blev andetagen kortare och kortare och det blev längre och längre uppehåll mellan dom.

HSMSO ropade på Alianen som kom springande och medan han pratade med Tammy, pratade HSMSO med veterinären som bekräftade att Tammy fått magomvridning och i det tillstånd hon var i var det bara några minuter kvar.

HSMSO och Alianen lyfte upp mattan med Tammy i och bar ut den i kvälls solen. HSMSO satte sig med Tammys huvud i knät och Alianen smekte Tammys kropp och Tammys andetag tog slut.

” Hon lyfte upp blicken och såg ut över åkern. Allt var stilla, men där lite längre fram vibrerade luften, så där som den gör när något är väldigt varmt…som när solen lyst länge på en asfaltväg och luften ovanför vägytan vibrerar. Men mitt i allt var det som ett fönster med ett helt klart glas kom fram, ja det var som att titta in igenom ett fönster , fast fönstret närmade sig och snart såg man allting väldigt klart…

Därinne var det liv och rörelse, två svartvita akita valpar sprang runt och jagade varandra…det var ju Tammys Tamsan och Bimso…oj, vad dom hade vuxit! Men där kom ju någon…en stor, ståtlig, ljus akita…den hade en aning hängande ögon och svansen kringlade sig inte riktigt utan stod nästan rakt upp…Han var sig lik men ändå inte…pälsen lyste som guld på honom och han utstrålade ett helt otroligt lugn.

– Stopi! ropade hon, – Är det verkligen du Stopi?

Den vackra akita hannen kom fram till henne.  Oj så lugn och värdig han har blivit, tänkte hon.

– Åh, vad jag har saknat dig Stopi, vi har alla saknat dig.  Har du det bra?

– Ja jag har det bra, sa Stopi.

Han lutade sitt huvud mot henne och ville bli kliad en stund. Sedan reste han sig på bakbenen och la tassarna på hennes axlar som alla akitor gör.

– Nu är det dags för oss att gå, sa han och det är tid för Tammy att följa med. Du måste släppa henne nu.

Han ställde sig på marken och puffade till Tammy, som yrvaket ställde sig upp och ruskade på sig. När hon fick syn på Stopi, fick hon fart på benen och hoppade och stojade mot honom och sedan fick hon syn på Tamsan och Bimso och sprang till dom…

– Hon får det bra hos oss, sa Stopi och gjorde en akitasnurr och sprang till dom andra.

Tammy som rusat runt med sina valpar, stannade upp och vände sig mot henne.

– Jag kommer tillbaka då och då, sa hon och slog med tassarna i marken och slängde med sitt huvud som bara hon kunde göra.

Sedan försvann dom in i den andra världen, Tammy, Stopi och valparna…”

Vardagen började stabilisera sig lite igen.

Ino och Minda regerade i Gråsten.

Tammy, Hoshi och Niiro, Akira och Lucky Luken, Lucibellan, Mini, Jansson och Ginso regerade i Laggårn.

Och till sist, Kinji och Smilla regerade i Garaget.

Kinji och Smilla trivdes bra ihop. Smilla brydde sig inte just om annat än att vara mätt i magen och Kinji som aldrig varit ensam, var nöjd med Smillas sällskap.

Dom hade ett stort, stort rum i Garaget, med en isolerad  stor koja med element i.

Där fanns plats att springa runt och leka och där kunde man ha dörrarna öppen hela dagarna, så dom kunde se ut och fånga en och annan fågel som flög in.

Det enda problemet var när Smilla kom i löp. Då fick man sätta upp ett provisoriskt rum i Laggårn åt henne och då ylade Kinji hela nätterna av ensamhet.

Trots att man höll koll på löpen, så visste man ju inte med säkerhet när dom började och slutade. Ibland var det synligt, ibland inte och ibland var det skenlöp osv…

I vilket fall så blev det så, att Kinji hoppade på Smilla innan dom skilts åt och det var ju lika med katastrof, dom var ju syskon!

Smilla fick åka till veterinären och få en abortspruta och dagen efter skulle hon ha en till. Hon svarade med en allergisk reaktion och svällde upp till det dubbla.

När det gått någon vecka blev Smilla tjockare och tjockare…det var tydligt att sprutan inte hjälpt och en morgon var det Kinji som stod och ruskade i gallret, då Smilla aggressivt vaktade sin hundkoja som blivit till barnkammare.

Valparna var ju inte fullgågna och hade förmodligen också blivit påverkade av sprutan Smilla fått. Till utseendet var dom normala, men små och inte just någon päls hade dom heller…

Dom verkade rätt döda, men en av dom försökte hänga sig kvar i livet.

Smilla var förvirrad och Kinji var förskräckt och Kinji blev ännu mer förskräckt, när han hjälplöst såg på, när Smilla smaskade i sig valparna som om dom varit goda köttslamsor från slakteriet.Kinji hamnade ännu en gång i ett traumatiskt tillstånd.

En tid efter blev Smilla hängig och fick feber.

HSMSO gick till den magiska Jansson och berättade för honom om Smillas tillstånd.

– Hon har feber i magen! sa Jansson.

HSMSO ringde veterinären och fick pencillin. Smilla var på väg att få livmoders inflammation.

Smilla blev snabbt frisk och efter det fick Kinji och Smilla inte vara tillsammans mer. Dom fick en varsin sida av Garaget och i mitten en gallervägg, så dom ändå kunde se och röra vid varandra men inget mer.

Smilla som tar lätt på livet, blev just inte påverkad av händelsen psykiskt…Kinji däremot som är djup och känslig, precis som Ino, blev destruktiv….han som alltid varit väldigt rädd om sina gosedjur, slet huvudet av dom direkt han fick ett nytt.

För Minda och valparna var det en härlig tid som följde. Dom fick åka på äventyr varje dag, dygnen runt.

Men dom växte och växte och det gjorde deras personligheter också.

Dom var alldeles för lika varandra, för att komma överens någon längre tid.

Alla tre var lugna och sansade, men dom var också lika dominanta.

Och det var dom två damerna som rök ihop oftast och då fick ju Snufkin, som var den lugnaste av dom, gå mellan och sära på dom.

Matildan var ju egentligen inte bråkig, men hon tyckte inte om att Lucibellan skulle bestämma jämt.

Och det ville Lucibella…hon kommenderade gärna dom andra till allt möjligt, för hon ansåg sig själv vida överlägsen allt och alla…

En eftermiddag dansade hon runt, runt med små kulor i öronen som dinglade åt alla håll…

– Hej, hej Miss Lucibell…sjöng hon högt…

-Kan du sluta!!! skrek Matilda, -Dom sjunger inte ”Lucibell” dom sjunger ”Decibell”…

Det var den sommarens plåga på radion dom bråkade om.

Lucibella menade att dom sjöng om henne och det retade upp Matildan och till slut rök dom ihop hela tiden, så dom faktiskt var tvungen att vara åtskilda.

Lucibellan menade att hon skulle till Hollywood och bli filmstjärna, för hon hette ju Miss Lucy efter Lucy Ewing i tv-serien Dallas och för att det skulle låta riktigt ärtigt, så hade hon själv lagt till Bell…Miss Lucy-Bell…

Och faktiskt skulle hon ju över till väst, men då hon inte riktigt hunnit packa klart, så har hon ännu inte kommit iväg och nu har det gått så lång tid att hon lika gärna kan hålla sig kvar här i landet.

Matildan var mer jordnära och inte alls så fåfäng.

Snufkin som helst ville strosa runt i lugn och ro och ta sig en tupplur titt som tätt, började tröttna på sina systrars bråk, så han flyttade söderut.

Och så småningom flyttade även Matildan söderut och kvar blev Miss Lucy-Bell, som flyttade upp till laggårn brevid Mini.

Minda blev kvar i Gråsten  och dit kom också Ino och på det viset var alla nöjda och glada.

Lyckligast av alla var Minda. Hon ansåg sig ju nu högst i rang, fast det egentligen var Tammy som var det, då hon fått tre valpkullar och Minda bara två.

Men…Minda regerade nu i Gråsten och hade fått det allra värdefullaste och mest åtråvärda för sig själv, nämligen Ino.

Nu var hennes liv fullkomligt och hon hade äntligen fått lite ro i sin själ.

Det blev lite mer ordning  dag för dag och lite enklare att få till rutiner.

HSMSO bodde tillfälligt i en stuga, några hundra meter bort och där var det förbjudet att ha djur.

Men det hindrade inte HSMSO att i smyg ta dit en hund då och då…

Ino fick ofta komma till stugan…han var ju den högste och dessutom delade han rum med Minda i laggårn och var en aning trött på henne och hennes ständiga tjat om att hon inte ville vara där.

Men efter en tid så verkade Ino inte kunna behålla maten han fick i sig varje gång han varit i stugan. När han kom tillbaka till laggårn och till Minda, så kräktes han upp allt han ätit…och det slafsade Minda glupskt i sig.

Och det märkliga var att Minda krävde att få mer och mer mat och blev magrare och magrare. Hon fick maskmedel, men det hjälpte inte hon blev bara förolämpad…hon hade väl inga maskar i sig.

Så en kväll, kvällen till första april, när HSMSO skulle ta ut hundarna för kvällen och kom in i laggårn hade något hänt.

Ino stod och ruskade på dörren till hans och Mindas rum och skrek att han ville ut därifrån…och därinne låg Minda på deras bädd och morrade och fräste och var alldeles svart i ögonen.

Men hon rörde sig inte och ville inte ut därifrån heller…däremot var det något annat som rörde sig mellan hennes tassar.

Hade hon fångat en råtta och det var den hon låg så ursinnigt och vaktade?

Nä, det var ingen råtta, det var inget annat byte heller…det var en valp!

Hur den kommit till  var märkligt för Ino och Minda hade ju varit åtskilda under hennes senaste löp, men tydligen hade Minda kunnat hålla på sig, så hon även blev dräktig då hon inte längre var i höglöp. Hon hade sett sin chans att på det viset komma bort från laggårn och det var ju därför Ino ätit sig proppmätt varje gång han varit i stugan för att senare dela med sig av läckerheterna till Minda i form av uppkastningar och det var ju därför Minda blivit magrare, för valparna tog all näring ur henne…

Himmel och pannkaka…vad skulle man nu ta sig till? Minda kunde ju inte vara kvar i laggårn…hon kunde inte vara inne hos Alianen, för där fanns två andra hundar och Rafe hade ju flyttat till pannrummet och vägrade flytta ut till laggårn igen.

Den enda lösningen som fanns kvar var att HSMSO blev tvungen att smuggla med Minda och den lilla nyfödda till sin stuga.

Det blev vild kalabalik,,,det var ju kallt ute än och massor av snö kvar, så bilen lära hämtas, hundarna skulle ut…ja, det blev riktig cirkus.

Men så småningom blev allt klart och Minda och den lilla Matildan kom till stugan och Ino fick äntligen fred i sitt rum.

Väl inne i stugan, bäddades det åt Minda i hallen och HSMSO flyttade ut sin madrass dit och där tillbringades resten av den natten i vaket tillstånd.

Ut kom ju även lilla Snufkin och Lucibellan och därmed var det slut på det lilla lugn som man tidigare haft.

Varje gång  Minda skulle rastas var man tvungen att smyga runt ute först, för att se om hyresvärden var i knutarna  eller hoppade runt i buskarna och sen kunde man springa ut med Minda.

Hon fick ju inte visa sig och de första veckorna med valparna gick ju  ändå rätt bra, då dom bara sov och åt.

Värre blev det när dom började springa runt och leva om…varje gång hyresvärden kom för att klippa gräset utanför stugan, gömde sig alla under sängen och låg tysta där tills man var säker på att gården utanför var tom.

Och panik utbröt den dagen när hyresvärden sa, att han skulle måla huset utvändigt.

HSMSO var tvungen att hitta på en historia och sedan erbjuda sig att måla huset själv. Annars hade ju hyresvärden upptäckt att Minda och att ett antal valpar fanns i huset och då hade förmodligen hela bunten blivit vräkt på direkten.

Ja det blev hektiskt och stressigt. Man sov inte mycket den tiden, för dom andra hundarna i laggårn skulle ju också skötas, Minda skulle ut och valparna skulle ut och dom krävde mer och mer uppmärksamhet.

Till slut hittade HSMSO ett litet hus, Gråsten, som låg ett par hundra meter ifrån stugan och så småningom flyttade HSMSO, Minda och dom tre valparna dit. Och därmed hade den listiga Minda sett till, att aldrig mer behöva bo i laggårn.

Så småningom flyttade Tammys valpar en efter en och till slut blev det Mini och Lucky Luken kvar.

En vacker höstdag var HSMSO och Lucky Luken ute på promenad. Solen sken på ett sånt där disigt sätt och det såg ut som om luften gick ihop med de gul bruna färgerna åkrarna runt laggårn hade.

Dom var framme vid Tamsan och Bimsos grav och plötsligt stannade Lucky Luken och spetsade öronen.

Han stirrade in i diset, sedan sa han,

-.Stopi är död!

-Vad säger du ? frågade HSMSO.

– Stopi är död, ser du inte att han är här, sa Lucky Luken och tittade på mig.

Han vände sitt huvud framåt igen och sa, – Se där!

Och där stod ju Stopi…mitt bland resterna av dom torra sommarblommorna…

Lika glad som han alltid var och viftade på sin långa svans som inte riktigt kringlade sig.

Lucky Luken ville fram och hälsa på Stopi och HSMSO sträckte fram handen mot honom, men lika plötsligt som han kommit, försvann han in i diset igen.

HSMSO och Lucky Luken satte sig i gräset.

– Berätta om Stopi, sa Lucky Luken  och HSMSO berättade…

Stopi var en av Tammys tolvingar…halvbror med dig och Mini.

Från början skulle han till en familj, men i sista stund blev han kvar hos oss. Han skulle iväg igen, men blev kvar än en gång. Sedan flyttade han iväg till en fantastisk person, men kom tillbaka efter ett par dagar, då han nästan slukat hennes katt. Han blev kvar rätt länge, tills det en dag dök upp en familj som ville ha honom. Dom hade redan en akita fröken, så han skulle ju få värdigt sällskap.

Dagen innan dom skulle komma och hämta Stopi var han och Alianen ute på vidderna en sista gång och plötsligt försvann Stopi in i skogen och kom inte tillbaka. Vi åkte runt på dom olika skogsvägarna hela dagen och natten och ropade och tutade med bilen, men ingen Stopi kom.

Samtidigt hade en vargflock börjat vistas på våra områden och vi var oroliga för att Stopi kanske blivit uppäten av vargarna.

Men på morgonen åkte Alianen till det ställe där Stopi försvunnit och plötsligt fick han se honom komma…trött och medtagen och full av lera släpade han sig fram och Alianen sprang av glädje och mötte honom.

Tack och lov att Stopi levde! Troligen hade han fastnat i ett leridike och inte kommit upp och där hade han väl fått kämpa hela natten.

Alianen ville inte släppa iväg Stopi till den nya familjen…han såg Stopis försvinnande som ett tecken på att han borde ha stannat hos oss, men Stopi flyttade i alla fall.

Allt verkade bra och det kom hälsningar från Stopi och bilder tills det en dag inte hördes något alls mer.

Jag har ringt till dom, skrivit till dom och frågat släktingar till dom, men ingen har svarat. Men nu vet vi ju vart han är i alla fall och du sa det ju själv.

– Ja han är ju här, sa Lucky Luken.

– Ja du, Lucky Luken, så kan man ju också de det som, sa HSMSO.

Precis så hände det, på HSMSO och Lucky Lukens promenad.

Det gick en tid och så en dag kom det bud från Zebulon, Den Kortbenta Japanen, en av Stopis kullbröder söderut.

Han hade letat fram familjen som tagit hand om Stopi och fått ur dom att Stopi blivit avlivad.

”Stopi springer runt på en sommaräng och jagar fjärillar.

Han är lika glad som han alltid var, kanske har han vuxit lite till…han stannar upp och tittar mot oss och säger,

– När jag fångat rätt antal fjärillar, så kommer jag tillbaka.”

Så småningom blev alla installerade på det nya stället Soligt Läge. Det kallades så för solen sken alltid på stället från alla håll och kanter.

Hundarna fick hela laggårn till sitt hus och alla fick så småningom ett eget rum. Men innan dess fick några stå tillsammans, bl.a Tammy och Kinji.

Tammy och Kinji hade innan den långa resan upp till norr, haft ett mindre svärmeri, så Tammy var dräktig nu.

Ju tjockare om magen Tammy blev, desto grinigare blev hon också i humöret och hon var ständigt hungrig.

Maten hon fick i sin skål var alldeles för nätt tilltagen enligt henne, fast hon fick dubbla portioner, så innan Kinji som aldrig stressade vid matskålen, hade ätit upp en tredjedel av sin portion, ja då hade Tammy slukat sin skål och blängde stridslystet på Kinji medan vattnet rann i mungiporna på henne.

Och en dag kunde hon inte hålla sig längre…efter att hon tömt sin egen skål, kastade hon sig över Kinjis matskål, medan han chockerad stod och tittade på.

Men det räckte inte med det för Tammy, så till slut slängde hon sig över Kinji och tänkte sluka honom också.

Men innan hon hunnit sätta tänderna ordentligt i honom, kom Alianen och räddade Kinji. Stackars Kinji fick än en gång några rispor och jack här och där, men det största såret fick han ju i sitt hjärta. Han förstod inte hur den underbara, alltid så glada och älskvärda Tammy kunde göra så mot honom.

Han var traumatiserad i flera dagar och hans räddning blev än en gång ett gosedjur, nu i form av en panda.

Dom andra i laggårn hade skräckslaget sett  hur Tammy förvandlats till ett blodtörstigt monster och ingen ville riktigt vara nära henne längre.

Det brydde sig inte Tammy om och det var väl nu det märktes att hon faktiskt var Mindas syster.

Dagarna gick och det blev dags för Tammy att föda. Kinji hade blivit lugn och glad igen och han fick flytta ut till laggårn och Tammy fick nu komma in i pannrummet.

Kinji fick nu sällskap av den milda Smilla, som ju var hans yngre syster och allt var frid och fröjd tills Smilla tog Kinjis panda och slet den i stycken…då rann tårarna på Kinjis kinder igen.

Tammy fick ur sig 9 valpar. Dom första 6 kom ut i ett huj, men sen blev det stopp…till slut kom det två till… Tamsan och Bimso som tyvärr var dödfödda.

En lång stund efteråt kom så då den allra sista…Lucky Luke. Det tog så lång tid för honom att komma ut, så han till slut liknade en tax.

Det var på gränsen att Lucky Luke skulle klara sig också, för han var inte särskilt matglad och han sökte sig inte till värmen med dom andra valparna.

Men tack o lov så sov HSMOSO hos Tammy och valparna och efter varje gång Lucky Luke blivit lagd till Tammy och tvingats bli proppmätt, så fick han sova i sovsäcken med HSMOSO och på så sätt hölls han varm. Och till slut så visste han hur han både skulle äta och trängas om den bästa platsen, precis som dom andra.

En ny tid kom…

Det började bli för trångt och invecklat med alla rum och låsanordningar och skogarna började krympa, då både vargar och björnar tog sig in i akitornas revir.

Det blev dags att se sig om efter nya vidder och en dag stod en vagn och väntade på hela flocken, som nu skulle bege sig långt, långt norrut.

Dom första 400 kilometrarna gick som planerat, förutom att Tammy tänkte bryta sig ut ur sin vagn och fastnade med huvudet i lufthålet, då hon fått ut det och ullen svällde i regnet som börjat forsa ner.

men sedan började färden sega…

När den långa karavanen svängde av från huvudleden, så gick den första dragaren sönder…regnet fortsatte forsa ner…det var folktomt på vägen…mitt i ingenstans och nästan 300 km kvar.

Den andra dragaren fick ta täten och ensam dra hela karavanen i 30 km/tim…timmarna gick och regnet tilltog…

I hundvagnen var det tyst. Man hade insett att det var bäst att ligga stilla och spara på energin, då man inte visste hur lång färden skulle bli.

Det blev natt och så småningom började det ljusna igen, men regnet fortsatte falla med kraft.

Dom sista 30 kilometrarna var en slingrande färd i lervälling och flera gånger höll den andra dragaren på att välta. Alla började bli nervösa och var trötta efter dom långa timmarna och ovissheten om när och hur man skulle komma fram.

Så till slut runt 06-tiden, såg man äntligen slutdestinationen…äntligen var man framme. Hundgårdar skulle snabbt lastas ur den andra dragaren och ställas upp…alla skulle ut och rastas ordentligt och alla skulle ha mat och färskt gott vatten och äntligen kunde hundarna  få lägga sig ner och sova i lugn och ro.

Man kommit till riket med dom stora vidderna, djupa skogarna och oräkneliga sjöarna.

Man hade också kommit  fram till den slutsatsen, att en likadan färd skulle man aldrig göra om och i och med det insåg man att portarna söderut för alltid var stängda.

Minda var en sådan dam som inte tyckte om att vara instängd någonstans.

Hon tyckte heller inte att Ino skulle vara instängd om hon inte var med honom.

Hon hade bitit sönder en  mindre förmögenhet i form av bilinredningar, hus och hundgårdar.

Minda var också otroligt intelligent. Hon iakttog allt och alla och lärde av allt hon såg.

Och framför allt så var Minda otroligt frusterad över att hon, som älskade Ino så innerligt och enligt henne var den enda värdiga att bära hans valpar, aldrig fått bli dräktig.

Men Minda väntade och väntade och så en dag såg hon sin chans…

Hon var i höglöp och naturligtvis åtskild från Ino.

Det var ju ett evinnerligt stängande och låsande av dörrar med alla hundar och medan Minda skulle få röra sig fritt i stora salen, så hade Ino fått vara instängd i badrummet. Där hade ju både Ino och Minda tidigare varit tillsammans någon gång och Minda hade då lärt Ino, hur man vrider upp badrumslåset.

Ino var lika lättlärd som Minda när det passade honom, så enkelt kunde han komma ut ur badrummet för att ha en rolig stund med Minda.

Det hela resulterade i en Sur-Greta, en Räka, en Rafe och till allas fasa en Mini-Minda…tyvärr var Minda inte så försiktig med sina små, så en av dom små utan namn tappade andan, då Minda omärkligt lagt sig på honom.

Minda tog inte händelsen särskilt allvarligt och efter  fyra veckor när dom små började bli att för krävande hade Minda tröttnat på dom…på alla utom Mini-Mindan som följde henne överallt.

  SUR-GRETA

  RÄKAN

  RAFE

  MINI-MINDA

Dom fyra små damerna flyttade alla söderut så småningom, men Rafe blev kvar.