På kvällen  när akitorna i Laggårn var ute, så var Jansson och Niiro kvar inne med mig.

– Jag tror du behöver lite paus nu, sa Jansson.  – Kom in till mig och sätt dig en stund.

Jansson hade varit lite tyst och mer i sin egen värld dom senaste dagarna, så jag antog han behövde lite extra uppmärksamhet.

Jag gick in till Jansson och satte mig på hans liggplatta och han kom fram till mig och ville bli kliad.

– Jaha du mitt lilla Jansson hjärta, du behöver en extra gosestund, sa jag.

Jansson såg på mig med den där blicken, som letat sig till urminnenas tider, för att se framåt.

– Mmmm…det behöver jag alltid, sa han, – Men nu tror jag det är du som behöver det, du verkar trött.

– Åh ja, Jansson, jag är så fruktansvärt urless och trött på det här nu! sa jag.

– Men du är väl inte trött på oss? frågade Niiro som låg inne hos sig och lyssnade.

– Nä Niiro, jag blir aldrig trött på er, sa jag. – Men jag är trött på att åka hit för att ta ut er och hem igen och hit igen, fram och tillbaka, dag ut och dag in.

Jag vill ha ett ställe där ni bor med mig!

– Ja men förra dagen vi åkte bil, såg jag flera hus som verkade obebodda, sa Niiro.

– Aahhh Niiro, man kan inte bara sådär utan vidare flytta in i ett hus som verkar obebott.

– Men det verkar ju galet att det står en massa tomma hus överallt, när vi behöver ett där vi kan bo tillsammans och så ska vi inte kunna flytta in i nåt av dom.

– Jo det är ju en helt galen värld vi lever i Niiro, sa jag.

– Men helst ska vi ha ett hus som är nära vatten också, så ni kan hoppa i och bada dom varma dagarna och helst ska det vara skog runtom och inga grannar i närheten.

– Ja här uppe finns det ju bara en massa vatten och skog, så nån koja nånstans ska vi väl kunna hitta, fortsatte Niiro.

– Ja, sa Jansson, – Vi kommer hitta ett riktigt bra ställe som är stort nog åt oss alla och det finns lite vatten där också och massor av skog.

– Tror du verkligen det Jansson? frågade jag.

Jansson puffade till mig och la sin nos i mina händer. Han såg mig in i ögonen med sin urminnes blick och plötsligt såg jag det han såg…

En massa träd och där bakom något som glittrade…det såg ut att vara en sjö och där vid sidan om fanns några byggnader av olika storlek.

Lika snabbt som den kommit, försvann synen.

– Såg du? frågade Jansson

– Ja, sa jag.

– Det dröjer en stund till, men inte allt för länge, sa Jansson.

– Mitt älskade magiska sockerhjärta! – Nu känns allt lite bättre, sa jag.

– Jag vill också se! sa Niiro

– Hmmm, du bet mig i nosen förra dagen Niiro, du skulle ha tänkt dig för då, sa Jansson.

– Förlåt, sa Niiro, det var dumt gjort, vi ska ju hålla ihop och inte bråka.

– Jag visar dig sen, sa Jansson.

– Men, sa Niiro och lät plötsligt väldigt bekymrad.

– Om vi nu hittar det där huset i skogen vid vattnet, vad ska vi göra med mamma Tammy?

– Vi tar naturligtvis med henne, sa jag.

Plötsligt såg vi alla något röra sig vid bakdörren. En vandrande Lovikka-vante som slog med tassarna i golvet och snurrade med huvudet. Hon hade förmodligen stått där hela tiden.

– Ja det får jag verkligen hoppas, sa Tammy och snurrade runt och försvann ut igen.

– Det var ett bra svar, sa Niiro.

– Ja vi håller ihop genom tider och världar, sa Jansson.

Jag reste mig upp och kramade om Jansson och sedan Niiro och tog in alla andra, så dom kunde få sin kvällsmat.

Sedan åkte jag hem till Ino och Minda.

Ino mötte mig vid dörren med fiskehinken i munnen och bredvid studsade Minda ivrigt upp och ner.

– I väntan på en egen pöl, så åker vi nu och kollar om vi fått fisk i våran fiskebur, sa Ino.

– Vad menar du? frågade jag.

– Ibland är du så dum, svarade Ino. – Öppna nu bildörren och skynda på så vi kommer iväg!

 

 

 

 

Magiska Jansson

Niiro

Ino