Har ni någon gång tänk på hur många människor det faktiskt finns? Om inte så ta er en stund och inse att vi faktiskt är väldigt, väldigt många. Enligt Wikipedia finns det mer än 6,7 miljarder människor på Jorden just nu. Alltså 6 700 miljoner människor. Om man tänker på att det bara finns cirka 149 miljarder kvadratkilometer landyta på Jorden så innebär det att vi snart kommer vara en människa per kvadratmeter, över hela planeten.

Men även om detta faktum i sig är skrämmande, med tanke på hur mycket energi och land som krävs för att vi ska kunna leva, så är det de lite mer subtila grejerna som gör att man blir förundrad. Tänk er att ni sitter på torget en dag och betraktar alla människor som går förbi. Tänk er att alla dessa människor har ett namn, de har drömmar, de har åsikter, de har en vilja, de har en favoritfärg osv. Alla människor är unika och har sitt eget unika liv.

Det är alltså 6,7 miljarder olika liv som skall levas på en och samma planet. 6,7 miljarder unika drömmar som ska uppfyllas. 6,7 miljarder olika viljor som ska bestämma vad som ska ske i framtiden. Det går knappt att föreställa sig hur mycket det är, 6,7 miljarder helt unika individer.

Vi tittar på en myrstack och tycker inte att det är särskilt märkvärdigt, en myra är ju den andra lik, och så skulle kanske utomjordingar också tänka ifall de någonsin tog ett förstoringsglas och riktade det mot jorden. Men ingen människa är den andra lik, det är 6,7 miljarder unika kombinationer av gener och uppfostran. Jag tycker att det är både häftigt och lite srkämmande.

Med detta i åtanke kan man ju undra hur människorna tänker som tycker att t.ex. vargarna i Sverige är för många. Liksom, hallå, vargarna är kanske 120 stycken i Sverige medan vi människor är 9 miljoner. Det är alltså 120 jämfört med 9 000 000, och ändå finns det folk som tycker att vargarna är för många. Så, hur tänker de egentligen? Är det inte människorna som börjar bli för många?

Hösten är snart här och det är meningen att man skall börja något slags rutinliv igen. För mig och många andra som lämnat gymnasiet bakom oss innebär det här att vi inte vet riktigt vad vi ska göra när hösten väl kommer. Det finns ingen skola som man måste återvända till. Har man tur kanske man får ett jobb någonstans, och annars kan man ju söka till en universitetsutbildning. Men båda dessa alternativ kräver ju att man vet vad man vill göra.

Visst, man kan ta ett skitjobb bara för att tjäna pengar, men det är ju knappast något man vill hålla på med resten av sitt liv. Och ska man utbilda sig finns det ju tusentals olika utbildningar att välja på, i Sverige och i resten av världen. Vad ska man bli och vilken utbildning ska man gå för att bli det man vill bli? Ska man läsa till läkare, ska man göra det i Umeå eller på KTH? Det är lättare att komma in i Umeå men samtidigt är det lättare att få jobb efter utbildningen ifall man tagit examen på KTH. Och viktigare, vill man verkligen spendera 8 år av sitt liv med att plugga?

Det tycker jag är det riktiga problemet om man ska utbilda sig till något, och det spelar inte så stor roll vad det är. Alla utbildningar är långa, de flesta är 3 år eller 5 år. 3 år är som hela gymnasiet, 5 år är mer än hälften av grundskolan. Man har ju redan gått 12 år i skola, ska man sedan måsta utbilda sig ännu mer? Personligen känns det väldigt tungt att börja en utbildning som är 5 år lång, helst skulle man vilja börja jobba direkt, men det går ju inte eftersom man inte kan få jobb utan att ha en utbildning.

Och tänk om man gör fel val? Tänk om man börjar läsa till läkare, men efter två år inser man att det här inte alls var det man ville göra, istället vill man kanske bli jurist. Då har man ju plötsligt slösat bort två år av sitt liv på en utbildning som man aldrig kommer att använda sig av. Men hur ska man veta att man valt rätt om man inte får testa utbildningen först? Det är ju hur svårt som helst. 

Jag tycker att universitetet borde följa gymnasiernas exempel och ha några pröva-på-dagar där man får testa olika utbildningar och se lite vad de handlar om. Som det är nu får man ofta nöja sig med halvtaskiga beskrivningar på Internet eller i utbildningskatalogerna. 

Så skolstarten närmar sig med stormsteg. Helst skulle jag vilja jobba, känns som om jag är less på att plugga, men jag fruktar att jag inte kommer att hitta något heltidsjobb (med tanke på lågkonjunkturen och allt). Då återstår det alltså att plugga, men vad? Ja, nu är väl egentligen valtiden slut och jag har redan kommit in på den utbildning jag sökte och står som reserv på en annan. Men vill jag verkligen då den här utbildningen? Det verkar som om det enda sättet att bli säker är att testa. Så som med så mycket annat här i livet.

Jag avundas alla de som vet från det att de är fem år vad de vill bli när de blir vuxna, de måste ha det så mycket enklare här i livet, jämfört med alla oss som irrar omkring på jakt efter någonting som inte ens vi själva vet vad det är för någonting…