När kommunfullmäktige tog beslut om att bebygga norra änden av Ön följde ett hållbarhetskrav med i beslutet. Att bygga hållbart och modernt innebär förstås utmaningar. Man kan inte ta en tomtruta och sätta dit ett höghus och på så sätt klara höjden men totalt misslyckas med hållbarheten. Man kan inte heller ta en tomtruta och bygga fyra parhus och säga att man klarat hållbarheten.

 

Den ekologiska hållbarheten kräver att man optimerar tomtrutan med ett högt exploateringstal men att man lämnar grönytor och strandområden, kanske även lägger gräs på tak för att underlätta den biologiska mångfalden. Bilen måste nedprioriteras, kanske helt exkluderas, för att hållbarheten ska uppnås.

 

Den ekonomiska hållbarheten kräver att man bygger energisnålt med låga driftskostnader och med bra materialval. Även optimeringen av exploateringen ger en bättre ekonomi för byggherren och därmed lägre boendekostnader.

 

Den sociala hållbarheten kräver att man bygger stadsmässigt med tydliga gränser mellan vad som är det offentliga rummet och vad som är det privata rummet. Gårdar där barn kan leka, ett stadsrum där de gående prioriteras och där bebyggelsen är varierad och spännande.

 

Modern stadsplanering förordar variation i både höjd och utförande. Den fördjupade översiktsplanen ger dessa möjligheter och kvalitetsprogrammet gör att helheten garanteras. Det viktigaste nu är att kommunen fördelar marken till många olika byggherrar och att vi medger och bejakar olikheter i arkitektur.

 

Min uppfattning är att nu är det upp till konsult- och byggföretagen i Umeå att anta denna utmaning och skapar något nytt, något hållbart och något attraktivt. Förutsättningarna finns att göra norra Ön till ett fantastiskt stadsnära bostadsområde men även för att sätta Umeå på kartan. Här kan vi skapa ett besöksmål för byggbranschen från hela världen liknande Hammarby sjöstad men mycket modernare, hållbarare och bättre.