Två personer har gripits för att dom hämtat upp fullt ätbar mat ur sopcontainrar bakom en av Umeås mataffärer. Brottsrubriceringen är egenmäktigt förfarande. Man får inte ta saker ur någon annans container. Så säger lagen men är det för den skull fel?

En hel kultur kring sopdykning har vuxit fram i vårt välfärdssamhälle. Unga människor som tagit politisk ställning och accepterar inte slöseriet av mat. Vanliga människor som hellre lägger pengar på en ny programvara till datorn än på att de äpplen som ska ätas är prickfria. Att brödpaketet är kantstött spelar inte heller någon roll ifall man fokuserar på innehållet. Det finns t.o.m. en hemsida där tips och råd läggs ut för att underlätta åtkomsten av produkter som finsmakare i vårt konsumtionssamhälle ratar.

Den lag som ska skydda oss säger inget om det etiska brottet att slänga fullt ätbar mat. Något som fått osannolika proportioner. I svenska hem slängs 480 kg avfall per person. Av detta är ungefär hälften biologiskt återvinningsbart, dvs. färskvaror. Det finns tyvärr inga uppgifter på hur stor del av matleveranserna till affärerna som kasseras men jag har hört siffror på både 40 och 60 % så låt oss tro att siffran ligger någonstans däremellan. Däremot finns det undersökningar som visar att hushållen slänger mer än hälften av den mat vi bär hem. Det skulle innebära att ¾ av färskvarorna i livsmedelskedjan kasseras och slängs.

Den vägledande principen i avfallshantering är den så kallade avfallstrappan. Där ska vi i första hand arbeta för att avfall inte uppkommer, i andra hand uppmuntra återbruk, i tredje hand se till att det återvinns och i fjärde hand se till att det utvinns energi ur det som kasseras. När det gäller en bok, ett dricksglas eller en stol så lämnar vi medborgare glatt in vårt överblivna till återvinningscentralen så att någon annan kan fortsätta använda det.

Min uppfattning är att denna typ av återbruk av också mat bör uppmuntras redan i affären. Att den förste ägaren, butiken, är klar med sin användning och övergett varan gör den ju inte värdelös, tvärtom. Vissa butiker erbjuder nedsatt pris av varor med kort datum men långt ifrån alla. Den kasserade maten skulle också kunna gå till djurfoder och annat istället för att som idag brännas.

Vi kanske ändå inte ska uppmuntra att äta av sopberget men det är begripligt och försvarbart att opponera mot det. Det personliga ansvar som vi alla bär, var och en, är ju att inte skapa sopberg. Att inte köpa hem mer mat än vi med säkerhet vet att vi kommer att äta upp. Vi behöver inte heller kasta mat bara för att datumet säger att varan inte längre kan säljas. Lukta och smaka och se att hållbarheten på våra matvaror är mycket mycket längre än vad bästföredatumet anger. Maten ska vara i magen och inte i sophinken.