Den 28 mars har det gått 33 år sedan katastrofen i Harrisburg. Kärnkraftshaveriet i Tjernobyl inträffade för snart 26 år sedan. Saneringsarbetet efter haveriet i Fukushima har bara börjat. Låt oss hoppas att det inte händer igen… men vem törs göra den utfästelsen?

Jag är kärnkraftsmotståndare för att kärnkraften inte är hållbar. Dels är uran en ändlig resurs och har därför ingen långsiktig framtid. Dels innebär uranbrytning stora ingrepp, nästan övergrepp, på naturen. Dels lämnar verksamheten restprodukter som ingen levande människa kan ta ansvar för. Vi lämnar en miljöskuld till kommande generationer som är helt orimlig och som gör att kärnkraft på inget sätt kan kallas hållbart.

I en krönika i DN för ett år sedan beskriver Göran Rosenberg så väl vad jag också känner. Frågan om kärnkraft är ett moraliskt val. Det blir följaktligen också en moralisk fråga vilka energislag som vi politiskt ska uppmuntra. Det handlar om trovärdigheten kring hela begreppet hållbarhet.

Kärnkraftsfrågan är alltså inte enbart en fråga om vår energiförsörjning. Mitt kärnkraftsmotstånd ska inte ställas mot industrijobb eller elpriser. Inga jämförelser med andra länders förhoppningar om en säker kärnkraft känns heller relevanta.

Mer relevant blir det att på allvar få ner energiförbrukningen, eller energislöseriet är ett bättre ordval. Att ge politiskt samhällsstöd till energioptimering och hållbar småskalig energiproduktion ger en bättre långsiktigare hållbarare avkastning än en fortsatt vettlös diskussion om kärnkraft.

Vem kan lova att inget av jordens 441 kärnkraftverk drabbas av haveri? Naturkatastrofer och den mänskliga faktorn har havererat kärnkraftverk tidigare och det finns absolut inget som tyder på att det är sista gången.

Kärnkraft är inget alternativ.