Tog en promenad i höstsolen till Godishuset för att tillfredsställa en av mina laster – lördagsgodis. Plockar en bit ur påsen utanför affären och reagerar instinktivt med att spotta och fräsa. Utvärdering av situationen: jag har tagit mitt godis med en slev där tidigare kund handlat extremt salt ”godis” som är det äckligaste som finns. Center med ammoniumklorid, hur gott är det?!

Tur att det mesta jag handlat har papper runt sig.

Detta var dagens i-landsproblem.

Att beklaga sig över stans cyklister är ett kärt ämne. Nu är det min tur. Jag tillhör ändå dem som själv cyklar varje dag till jobbet och sällan kör bil (i ett annat inlägg ska jag irritera mig över bilister).

Ibland cyklar folk i bredd och pratar med varandra. Inget ont i det, särskilt på cykelbanor med lite trafik. Då går det kanske rätt sakta. Kommer man då bakom och plingar med sin lagstadgade plinga väjer ibland den vänstra cyklisten åt vänster för att släppa förbi en. Eller gör hen det? Hen kanske bara vinglar och svänger tillbaka åt höger precis när jag ska köra förbi. Kör då om, demonstrativt på rätt (vänster) sida, även om det blir trångt (den omkörda skriker ibland till :-)). Man kör inte om någon på höger sida. Eller hur?

Det har också hänt att man mött någon som kör på fel sida, och håller ännu längre åt vänster vid mötet. Varför det, och vad gör man då? Jo håller extremt långt åt vänster för att undvika att krocka, ifall den man möter plötsligt kommer på att det är högertrafik.

Och ja, det händer att jag cyklar på gågatan eller mot enkelriktat eller på trottoarer. Men när man cyklar där man vet att det är förbjudet cyklar man försiktigt och på de gåendes villkor. Och jag kör inte mot rött. Flera morgnar nu har polisen stått och stoppat cyklister som kört mot rött vid trafikljuset på Kungsgatan öst på stan. Viss skadeglädje uppstår när man åker förbi…

Nu ska jag lära mig att lägga till bilder i inläggen. Den här hittade jag på Facebook. Visst är den gullig?

Och man måste förstås vara bekant med Star Wars.

Bloggkarriären tar sig. Men varför skulle någon läsa vad en okänd gubbe från Umeå skriver på sin blogg? Eller få reda på att det finns? Ja, man kan ju hamna lite överallt när man slösurfar…

Kanske ska marknadsföra sig med lite populära sökord, för indextjänsterna, en del med lokal anknytning

Vargjakt
Invandring
Björklöven
Holmlund
Melodifestivalen
Cyklister
Samer
Nannabadet

Kanske inte. Berättar i stället att jag blev tagen för småbarnsmamma på affären idag:

En pojke i femårsåldern följde efter mig på Ica. Nånstans vid mjölkdisken började han springa kring benen på mig. Undrade lite vad han höll på med men sa inget. Närmare kassan, efter lite plockande av varor, tog han en serietidning, och bakom mig började han säga ”Mamma, mamma titta här…” och tittade sedan upp på mig, tystnade, och såg hemskt förvirrad ut.

Hoppas han hittade sin mamma igen. Hon hade nog jeans och svart vinterjacka. Som alla i stan har från och med idag när det blivit kallt.

Så har man blivit bloggare.
Har ett uppdämt behov av att delge världen min vishet. Eller? Kanske facebookuppdateringar, som bara når till ett fåtal, inte räcker. Eller? Nä, det kan vara kul att skriva ner lite noteringar från livet och omgivningen, kanske någon ids läsa och bli road eller fundersam eller något annat.
Till i morgon ska jag fundera på hur man blir en berömd bloggare.

Om någon till äventyrs råkar komma hit så håller jag på att lära mig det här. Dåligt med innehåll och taffligt utseende alltså.