Kommer hem, och tittar på SVT:s förstasida. Man toppar med två riktiga godbitar. Först ännu en sverigedemokratisk kommunpolitiker som inte kan uppföra sig bland folk. Kommundirektören anser att SD-mannen är ett arbetsmiljöproblem och har portat honom från kommunhuset. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/han-ar-ett-arbetsmiljoproblem

Och så skoldirektören som uttalat sig om rappare, och inte bara det… http://www.svt.se/ug/rektorn-man-maste-skydda-de-fina-eleverna Man vet inte om man ska skratta eller gråta, man hoppas ju bara att det här synsättet inte är särskilt vanligt bland skolcheferna. Och så undrar jag vad reportern tänkte. ”Jävlar vilket uttalande, hoppas han säger mer, och att inte batterierna tar slut just nu 🙂 ” Kanske ska titta på Uppdrag granskning i kväll.

Vi hade förresten ”problem med den centrala filytan” på jobbet idag. Vet inte riktigt var den sitter men sådant får till följd att ingen kan jobba. Antar att några IT-tekniker får jobba övertid nu. Hoppas på en blank och fin nylagad filyta i morgon.

Dagens film: Before midnight med Julie Delpy och Ethan Hawke. En film som till största delen består av långa tagningar av två personer som pratar med varandra, mångordigt och intensivrt som i Woody Allens pladdrigaste scener. Låter drygt men är oemotståndligt, liksom de två tidigare filmerna om samma par. Before sunrise från 1995 och Before sunset från 2004. Den som lever 2022 får se om det blir en fjärde film om Jesse och Céline som då är i 50-årsåldern. Alla tre rekommenderas och har minst 8 i betyg på IMDb.

Jag har inte betalt av filmbolaget även om man kan tro det. Det två äldre filmerna har förresten svenska titlar, Bara en natt resp. Bara en dag.

Så har man fått sig en shoppingupplevelse i det nya Utopia. Men vad då? Samma affärer som förr, en lång smal gång och på andra sidan väggen ska man fortsätta bygga andra halvan i ett helt år till innan det är färdigt. *fnysning* Men trottoaren utanför var snygg.

Utopia, forever, ’til the end of time…nä det var något annat…

Så har Utopia öppnat, efter massiv marknadsföring i nyhetsreportage på TV och i morgontidningen, bland annat. Jag läste att man diskuterat deras reklam intensivt i sociala medier i flera dagar…det hade jag ingen aning om…är oinformerad som vanligt om vad som är inne…

Har inte varit inne på Utopia heller trots att jag jobbar i kvarteret bredvid. Kanske är för att jag aldrig ansett att det är en ”upplevelse” att vara och handla. Men man har ju olika intressen. Funderar mest nu på om det går att köpa lunchlådor för avhämtning på den omtalade s.k. foodcourten (”maträtten” borde det heta, sa en kollega, mycket roligt!) Ni fattar vitsen va?

Så, då har jag också bidragit till Utopias marknadsföring.

Dagens outfit, förresten, är samma som igår. Utom underkläderna.

Har hört att man kan tjäna grova pengar på att informera på sin blogg om vad man har för kläder på sig. Så det tänkte jag göra nu.

På bilden till höger ses en lite casual outfit som passar bra att byta om till efter en hetsig dag på kontoret. Som överdel bär jag en läckert limegrön ”3 st för 100”-T-shirt från Stadium, köpt häromåret. Byxorna är ett par fina mellangrå mjukisbyxor av märket ”Tuxer Basics” från en av stans mer trendsättande butiker, Klädhuset på Mariedal, också från häromåret, de är rätt nya alltså. Under dessa finns kallingar även de från Klädhuset och på fötterna sitter strumpor från Dressman.

Under den mer uppklädda delen av dagen, alltså på konsultkontoret i city, bars jeans av Kappahls eget märke och en ”Redwood Outdoor Sportswear”-tröja från Stadium. Tröjan gick bra att använda även inomhus och utan att utöva någon sport.

Sponsorer, välkomna att höra av er!

Idag har det visst inte hänt något som får igång kreativiteten. Hos mig.

Gör därför bara reklam för en person som är mer kreativ. Mina damer och herrar – lektion i teoretisk fysik i en suverän version av Bohemian rhapsody! En chans att lära sig många nya svåra ord som man inte vet hur man ska använda 🙂

Med tanke på mitt gnälliga inlägg igår om att det fanns saltlakritsrester på Godishusets slevar som förstörde min choklad. Har forskat och det finns något som heter Center Salmiak. De ser precis ut som riktiga Center på utsidan men innehåller sån här otäck salmiakklet. Farligt, förväxlingsrisk!

Alltså var det jag själv som läst dåligt på lådan de låg i… Gör härmed en s.k. pudel. Men jag tycker att salt och surt ”godis” borde ha varningstext och stå på särskilda hyllor så man inte köper sånt av misstag.

Detta var en utveckling av gårdagens i-landsproblem.

En vän undrade om bilden var utsikten från min lägenhet efter att Umeås politiker nått befolkningsmålet. Ja, i väntan på detta får man väl återvända till Barcelona när längtan efter storstad blir för stark. Bilden är tagen från den hiss med glasväggar som går på utsidan av Torre de Collserola, TV-tornet uppe på det berg som ligger innanför Barcelona, upp till utsiktsvåningen. Och utsikt var det gott om.

Nu ska inte Umeå jämföras med Barcelona, men det är ändå märkligt att en så pass stor stad har så lite känsla av just stor stad tycker jag. För ett par somrar sen var jag och barnen på besök i Gävle. Parkerade i utkanten, gick genom deras gångtunnel under järnvägsspåren och kom ut på platsen framför järnvägsstationen. ”Hur stort är Gävle, pappa?” ”Ungefär som Umeå, lite mindre” ”Va? Men det här ser ju ut som i Stockholm!”. Faktiskt hade sonen rätt. Det skulle ingen säga om Umeå. Möjligen i Rådhusparken, om man inte tittar mot de glest bebyggda tomterna på Teg. Det mesta av Umeå skulle faktiskt kunna vara Lycksele, fast lite mer utbrett.

Var i gångtunneln vid Umeå C en kväll efter invigningen förra året. Den är riktigt elegant och har storstadsprägel, det var mycket folk där också, och jag tänkte att det det här skulle kunna vara en lokaltågsstation i Berlin (där jag aldrig varit men gärna vill besöka). Så kommer man till andra sidan och den långa backen leder upp till ett mörklagt Haga. Åter till småstaden då 🙂

Jo jag trivs rätt bra i Umeå. Utom i april när snöhögarna tornar upp sig flera meter och man väntar på våren som borde ha kommit i mars.

Tog en promenad i höstsolen till Godishuset för att tillfredsställa en av mina laster – lördagsgodis. Plockar en bit ur påsen utanför affären och reagerar instinktivt med att spotta och fräsa. Utvärdering av situationen: jag har tagit mitt godis med en slev där tidigare kund handlat extremt salt ”godis” som är det äckligaste som finns. Center med ammoniumklorid, hur gott är det?!

Tur att det mesta jag handlat har papper runt sig.

Detta var dagens i-landsproblem.

Att beklaga sig över stans cyklister är ett kärt ämne. Nu är det min tur. Jag tillhör ändå dem som själv cyklar varje dag till jobbet och sällan kör bil (i ett annat inlägg ska jag irritera mig över bilister).

Ibland cyklar folk i bredd och pratar med varandra. Inget ont i det, särskilt på cykelbanor med lite trafik. Då går det kanske rätt sakta. Kommer man då bakom och plingar med sin lagstadgade plinga väjer ibland den vänstra cyklisten åt vänster för att släppa förbi en. Eller gör hen det? Hen kanske bara vinglar och svänger tillbaka åt höger precis när jag ska köra förbi. Kör då om, demonstrativt på rätt (vänster) sida, även om det blir trångt (den omkörda skriker ibland till :-)). Man kör inte om någon på höger sida. Eller hur?

Det har också hänt att man mött någon som kör på fel sida, och håller ännu längre åt vänster vid mötet. Varför det, och vad gör man då? Jo håller extremt långt åt vänster för att undvika att krocka, ifall den man möter plötsligt kommer på att det är högertrafik.

Och ja, det händer att jag cyklar på gågatan eller mot enkelriktat eller på trottoarer. Men när man cyklar där man vet att det är förbjudet cyklar man försiktigt och på de gåendes villkor. Och jag kör inte mot rött. Flera morgnar nu har polisen stått och stoppat cyklister som kört mot rött vid trafikljuset på Kungsgatan öst på stan. Viss skadeglädje uppstår när man åker förbi…