Pressat

såväl mormorsrutor som makens byxor.

Rutorna för att jag måste "prov-sy-ihop" för att "se hur det blir"…

Fort ska det  gå – besitter inte den talangen att njuta av handarbetandet och ta fram det då och då. Nej, helst ska flitens lampa brinna närhelst på dygnet – ju fortare jag får se resultat desto bättre.

"Ålderdom är ingen garanti för klokhet" – citerade sjuksköterskan Harriet där på långvårdsavdelningen där jag arbetade för många, många år sedan.

Hon avsåg sig själv!

Nu anser jag också det …eller inser närmare bestämt…men det jag blivit klokare i det är i alla fall att fästa trådar efter varje virkad ruta – så att man slipper detta trista moment när allt börjar vara klart!

Snyggt ska det bli – trots hastandet.

Ingen ska kunna skilja på fram- och baksida.

Mycket medveten om att filten kan bli tuggad på, den kan knosas ihop i en hög i en änden av spjälsängen…den kan bli solblekt mm mm – men när den lämnar mormors händer ska den vara perfekt!

Maken nypressade byxor ska bege sig ut på "byn". Hans nystrukna Pepsodent-randiga bomullsskjorta också.

Mormor släpper virknålen och följer med…det är ju ändå lördagskväll!