Åsiktskorridåren gällande relationerna mellan Ryssland och det s.k. ”väst” har medvetet smalnats av de senaste åren och är i akut behov av breddning och liberalisering (i ordets rätta betydelse och inte partipolitiskt). Ola Tunander är i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor ett tungt namn men verkar tragiskt nog vara i det närmaste okänd för den breda allmänheten. Han borde vara en stående gäst i alla nyhetsstudior när dessa frågor diskuteras men jag har aldrig hört eller sett honom i några inslag eller program i exempelvis SR och SVT.

Här skriver han utförligt och initierat i en artikel i nätpublikationen Parabol. Han har även en Substack som är väl värt ett besök.

Under EU-valrörelsen har flera av riksdagspartierna försökt rida på väljarnas miljösamvete. Värmerekord, översvämningar och torka runtom i världen har gett dem både inspiration och draghjälp. Men hur genuin är denna omsorg för klimat och miljö egentligen? Samtidigt som man tävlar om vem som vill sänka utsläppen mest, ha hårdast straff för dem som inte uppfyller, de redan otroligt låga, kraven som ställs i t.ex. Parisavtalet och från EU:s sida eller ge mest subventioner till elbilar och uppförande av laddningsstolpar så tävlar man även om vem som vill ha mest militär upprustning och aggressivast hållning mot en majoritet av världens befolkning.

Inte ens de mesiga miljökrav man säger sig stödja har en chans att uppfyllas i kombination med ökad militär rustning och aktivitet. Det finns få saker, om inga, som förstör vår förmåga att skapa och bibehålla en god och hållbar miljö som militära aktiviteter. Krig förstör inte ”bara” vår direkta miljö och natur omkring oss utan även vårt inre, våra själsliga liv och vår förmåga att leva tillsammans, lita på varandra och samarbeta och samarbete är något helt oumbärligt om vi ska ha en chans att rädda något av den civilisation vi känner.

Så hur politiska företrädare och representanter kan se sig själva i spegeln och på allvar säga sig vilja rädda och skydda miljön samtidigt som de kräver ökad militär upprustning och förstörelse i världen är en gåta. Om vi, mänskligheten, överlever den här perioden i historien så kommer framtida forskare förhoppningsvis att bringa klarhet i det och ge oss verktyg för att det inte upprepas.

I början av maj höll Jimmie Åkesson ett vårtal där han hävdade att ”EU dränerar oss på makten över vårt eget land”. Jag säger inte emot det i sig. Jag är själv otroligt kritisk till EU och anser det vara en mycket odemokratisk organisation som skadar Sverige (och världen) på många sätt. Jag och Åkesson är nog inte ense om på vilka sätt alla gånger men det är en annan fråga.

Vad jag har lite svårt att få att gå ihop är Sverigedemokraternas aktivt förmedlade självbild av omsorg om Sveriges självständighet och motstånd mot EU:s ”klåfingrighet” med att man samtidigt ger sitt fulla stöd till både NATO-medlemskap och DCA-avtalet (Det senare ett avtal som ger USA nästan obegränsade befogenheter och friheter att agera på svenskt territorium och i princip utplånar Sverige som självständig nation). Om inte det är att ”dränera oss på makten över vårt eget land” så vet jag inte vad som är det.

Sverigedemokraterna är ett av de partierna som starkast, ofta och mest högljutt talar om att utlänningar ska ta seden när de kommer till Sverige (om de ens ska få komma hit). De är även de som kraftfullast anklagar utlänningar för att stå för vålds- och sexualbrott. De verkar dock inte oroas det minsta av de problem som USA:s militär dras med på båda de områdena både internt och gentemot lokalbefolkningar i länder där de verkar, vare sig det sker på inbjudan av respektive regeringar eller under ockupation. Utöver detta så utgör även drogrelaterade brott ett stort problem. Är det vad vi vill ha i Sverige? Behöver vi mer kriminalitet?

Om du tillhör de som är positiva till NATO-medlemskapet som ett skydd mot den ”hemske ryssen” så kom ihåg att DCA-avtalet inte bidrar till något ökat skydd ur den aspekten. Det är ett separat avtal som ligger utanför NATO-medlemskapet, även om det naturligtvis är ett ypperligt verktyg för USA att tillskansa sig ännu mer inflytande och kontroll över det svenska samhället.

I Sverige kommer USA-personal och deras medföljande släktingar och familjer åtnjuta en hög grad av åtalsimmunitet. Så vilka möjligheter kommer t.ex. en svensk kvinna som blir våldtagen av en USA-soldat ha att få någon upprättelse? Det stannar dock inte vid individuella fall av övergrepp, översitteri och maktmissbruk. Kommer du ihåg SD:s idylliska dröm om Sverigehuset? Om du stör dig på vindkraftsparker och andra byråkratiska regleringar påtvingade från staten så vänta tills du får USA:s krigsmakt som granne. Det kommer vara USA:s miljöregler som gäller när de bygger och administrerar sina fastigheter och faciliteter och då kommer lokalbefolkningens krav på rent vatten, ren luft och bullernivåer att stå sig slätt. Det är naturligtvis omöjligt att förutsäga exakt hur omfattande det Sverige som vi skryter om och är så förälskade i kommer att förändras, för att inte säga upphöra men om DCA-avtalet går igenom och t.ex. Washingtons/Pentagons vilja ställs emot allemansrätt, arbetsmiljö, äganderätt m.m. så kommer definitivt Washington att dra det längsta strået.

Sverigedemokraterna är absolut inte ensamma med sitt anspråk på kärlek för ett fritt och självbestämmande Sverige. Alla riksdagspartier är i varierande grad medlemmar i denna falsksjungande kör. Men en sak är klar. Sverigedemokraterna verkar inte älska Sverige. Åtminstone inte mer än deras ledande representanter älskar makt. Om de verkligen är de nationalister de säger sig vara så skulle det vara omöjligt för dem att godkänna detta Quisling-avtal.

Sverige ska stå självständigt och vara fritt från inflytande från främmande makt, vilken den än må vara. Den 18 juni kan det vara slut med det om riksdagen godkänner regeringens proposition att sälja ut vårt land. Kräv av dina politiska representanter att de röstar nej.

Vi översköljs med artiklar och uttalanden om vilket hot mot demokratin i USA som Donald Trump utgör. Men om han vill förgöra demokratin i USA så är han decennier för sent ute. USA har inte varit någon demokrati på länge, om någonsin. Men visst, jag medger att det fanns en tid då USA var mindre odemokratiskt än nu men demokratin har alltid varit starkt begränsad och inskränkt genom rasism, korruption och maktmissbruk.

Ett land kan inte räknas som en demokrati om valbarheten hos olika kandidater är helt beroende av hur mycket pengar kandidaten har eller lyckas samla in. Politisk makt som köps för pengar är inte demokrati. Donationer kommer dessutom sällan utan motkrav. Alla som donerar pengar till en kandidat förväntar sig naturligtvis något i gengäld. Vanliga invånare har dock helt andra krav på den de stödjer än t.ex. stora bolag, organisationer och förmögna personer. Vad förväntar sig t.ex. företag inom krigs-, olje-, läkemedelsindustrin eller försäkringsbolag från de kandidater som de skänker pengar till? Kräver de högre levnadsstandard eller löner för vanliga människor? Kräver de en fungerande sjukvård som inte gör att vanliga människor gör personlig konkurs för ett läkarbesök? Kräver de ren luft och rena vattendrag? Kräver de överkomliga livsmedelspriser för alla människor? Kräver de ett stopp för alla krig som USA bedriver runtom i världen? Nä! Det är klart att de inte gör. Men en majoritet av USA:s väljarkår gör det fast de lyssnas inte på. De nonchaleras, till förmån för en liten korrupt klick som utan konkurrens är de som utnyttjar, förtrycker, mördar och förstör mest av alla samhällsgrupper i vår värld.

En demokrati ägnar sig heller inte åt olagliga krig, ockupationer, piratverksamhet, terrorism, censur eller fängslande av oliktänkande och journalister. En demokrati misshandlar och mördar heller inte miljö- och människorättsaktivister och demonstranter eller ändrar regler för partier och kandidater godtyckligt för att garantera att de som redan sitter vid makten kan behålla den samtidigt som man ger sken av att vara ett samhälle som ger alla samma chans att påverka och medverka på lika villkor.

Demokrati betyder folkmakt eller folkstyre. Ja, det finns olika nyanser av detta och USA sägs vara en s.k. representativ demokrati. Att representera sina väljare innebär inte att man får förtroendet från invånarna för att sedan kunna göra vad man vill utan att man faktiskt representerar deras åsikter och önskemål. Att röstas in i ett parlament för exempelvis en fyraårsperiod på en valplattform och löften och sedan totalt strunta i dessa och till och med driva och ta beslut i rakt motsatt riktning är inte att representera sina väljare. Det är inte demokratiskt. Det är möjligt att det rent juridiskt i de flesta länder är arrangerat så att den folkvalde är fri att göra som den vill när den väl är invald men detta är inte andemeningen med och ej heller så som allmänheten uppfattar samhällskontraktet.

USA, och många flera s.k. västerländska demokratier, skulle faktiskt på goda grunder kunna kallas för diktaturer, åtminstone oligarkier med ökande inslag av totalitarism. Hur USA styrs stämmer faktiskt till stor del väl in på definitionen ”diktatur”. Enligt Nationalencyklopedin så definieras en diktatur sålunda: ”styrelseform där all statsmakt är koncentrerad till en viss person eller en viss grupp”. Möjligen flyter det lite mellan diktatur och oligarki – oligarktur – men någon demokrati är det inte.

De demokratiska institutionerna har monterats ned med en rasande fart under decennier. Det är omöjligt att sätta en bestämd startpunkt men det tog definitivt fart under Ronald Reagan och accelererade sedan under Clinton, Bush, Obama och Trump och har fortsatt under Biden. Attacker mot fria medier, censur, övervakning, avlyssning, attacker mot fackföreningar och fackliga rättigheter, visselblåsare, rättsväsende (upphävande av ’habeas corpus’ – skyddslag mot olaga kvarhållande), införande av AUMF (Authorization for the Use of Military Force), lawfare mot både olika politiska organisationer och politiska motståndare och mycket mycket mer.

Man må tycka vad man vill om Donald Trump och hans politik och åsikter men han kan inte vara ett hot mot något som inte längre existerar. Visst, han kan driva förfallet ännu längre men det skulle inte vara ett avsteg från vad vi sett sedan åtminstone 1980-talet utan snarare en kontinuitet.

I en rapport som Jämställdhetsmyndigheten beställt från det privata konsultbolaget Afactor AB (som grundats av två personer med bakgrund inom både SÄPO och MUST) så dras föreningen Kvinnor För Fred i smutsen genom att anklaga dem och andra för kopplingar till Ryssland och dess regering. Det är bisarra påståenden och krystade tråddragningar man ägnar sig åt. Det vore komiskt på ett visst plan om det inte samtidigt vore så farligt och försåtligt. Enligt utredningen dras det i princip likhetstecken mellan att kritisera USA, NATO och svensk utrikes- och säkerhetspolitik och att stödja Putin. Syftet med det här är naturligtvis att tysta kritik mot krigshetsen och kapprustningen som Sveriges regering och riksdag nu hängivet ägnar sig åt.

Det är mycket oroande att en statlig myndighet försöker tysta kritik mot regeringen. Det här är ett beteende som våra makthavare ständigt anklagar diktaturer och auktoritära stater för att ägna sig åt och inte passande för ett land som framhäver sig som ett demokratiskt föredöme i världen. När man samtidigt från politiskt och medialt håll ständigt basunerar ut att det är sådana här odemokratiska och auktoritära metoder som vi måste skydda våra demokratiska värderingar mot så utvecklas det hela till ett mörkt, bisarrt och ironiskt spektakel.

Tord Björk (som själv är föremål för angrepp och smutskastning i rapporten) har skrivit en bra artikel i nättidningen Parabol. Länken finns nedan. Han är mer insatt och duktigare på att beskriva det hela än jag men jag ville ändå inleda med några av mina egna tankar om det hela.

Låt mig avsluta med att säga att det krig som våra politiker och en stor del av mediekåren verkar vilja provocera fram inte kommer att sluta väl för mänskligheten. Den dagen som (Gud förbjude) Sverige och Ryssland (för det är uppenbarligen drömfienden) är i krig med varandra så betyder det att även NATO är i krig med Ryssland och då kommer det blixtsnabbt att eskalera till kärnvapenkrig. Och hur våra politiker och skrivbordsgeneraler på sina nyhetsredaktioner än har inbillat sig att detta kommer gestalta sig så är det inte som i datorspelens värld. Det finns inga nya liv. Vi kan inte bara starta om spelet och prova vår lycka en gång till och framförallt så är det inte fritt från verkliga dödsoffer och verkligt lidande. Ett kärnvapenkrig mellan Ryssland och NATO är GAME OVER! Om inte för hela mänskligheten så definitivt för denna civilisation. Jag tror att väldigt få, om någon, kan föreställa sig hur vår värld kommer att se ut efter en sådan apokalyps. Så propagera för fred och samtal istället för krig, isolering och hat, både inom och mellan länder, innan det är för sent.

Kvinnor för fred pekas ut som säkerhetshot i statlig rapport

Den franske respekterade antropologen Emmanuel Todd argumenterar i boken ”The Third World War Has Started” (endast tillgänglig i Japan än så länge) för att det tredje världskriget redan har startat.

Emmanuel Todd, fransk antropolog, historiker, sociolog och statsvetare

Han säger bl.a. att det inte bara är Ryssland som ser proxykriget i Ukraina som existentiellt utan att även USA gör det då de inte ser sig ha råd att backa för då riskerar deras globala finansiella dominans att kollapsa. Mycket stödjer dessa USAiska farhågor.

Todd menar att två stora överraskningar och felräkningar gjordes vid Rysslands invasions början. De var att Ryssland skulle köra över Ukraina militärt och att västs sanktioner skulle knäcka Rysslands ekonomi. Det blev enligt Todd tvärtom, Ukraina har med västs enorma militära investeringar lyckats stå emot mycket bättre än förväntat och Rysslands ekonomi har inte bara stått emot sanktionerna utan på vissa områden gått bättre. Den ryska rubeln har exempelvis efter en inledande dipp ökat i värde jämfört med både dollarn och euron.

Han kritiserar även BNP-måttet som förvanskar synen på ekonomisk styrka. Man frågar sig hur Ryssland har kunnat stå emot dessa enorma sanktioner. En avgörande och i väst förbisedd eller förtigen faktor är att medan USA:s och dess vasallstaters ekonomiska värde och ”styrka” består av i praktiken ren luft, inom den finansiella sektorn med räntor, lån och i bästa fall virtuell produktion av tjänster, appar, tv-underhållning o.dyl. så består den ryska ekonomin till en mycket större andel av reell produktion av fysiska produkter. Det går inte att äta och värma bostäder med räntor, Netflix och Spotify. Plockar man dessutom bort det ”värde” som USA:s fängelseindustriella komplex (som i praktiken tillhandahåller slavarbetskraft till myndigheter och näringsliv) injicerar i systemet så faller BNP än mer (trots att USA:s befolkning utgör endast 5% av världens befolkning så är deras andel av alla fängslade människor i världen 25%).

Den ryska ekonomin är utöver detta mycket mer statligt reglerad, naturligtvis långt ifrån hur det såg ut på Sovjettiden då Ryssland nuförtiden är ett kapitalistiskt land, men mycket mer så än länder som USA och UK. Oavsett var man står på den ideologiska skalan så är det mycket svårt att bortse från det faktum att den ryska ekonomin genom detta är lättare att anpassa och omdirigera vid yttre angrepp och hot.

Emmanuel Todd gav en intervju med Le Figaro. Journalisten Ben Norton från Geopolitical Economy har läst den och skrivit en artikel samt gjort ett videoinslag om den på deras Youtube-kanal.

En gång i tiden rapporterade medier som CNN om Kievs attacker på Donbas men nu låtsas de som om det aldrig har hänt. Nu sitter präktiga politiker och ”journalister” som skrivbordskrigare och hetsar ukrainarna att offra sina liv för USA och NATO. De bryr sig inte ett dugg om dessa människor. Precis som de aldrig har brytt sig om offren för USA:s och dess vasallstaters aggressioner runtom i världen.