Dödsfallen och förstörelsen i extremvädret kanske är värt priset?

Av , , Bli först att kommentera 6

I en intervju i 60 Minutes, 1996 så svarade Madeleine Albright att en halv miljon döda barn i Irak, orsakade av sanktioner påtvingade av USA och dess allierade, var ”värt priset”. Om antalet döda barn verkligen var en halv miljon har diskuterats livligt sedan dess men det var frågan hon svarade på. Siffror mellan ca 100000 och 225000 har senare nämnts som mer troliga nivåer. Fortfarande ett helt horribelt mänskligt lidande. Vi vet att orsakerna till denna brutala och mordiska form av utrikespolitik som USA bedrev då och har fortsatt med i eskalerande takt aldrig har haft med stöd för mänskliga rättigheter och demokrati att göra utan USA:s självutnämnda ”rätt” att styra och ställa och roffa åt sig naturresurser.

I det här fallet handlade det om barn i Mellanöstern som Albright tyckte det var ”värt priset” att döda för att få Saddam Hussein på knä. Vilka fler är värda att döda för olika politiska och ekonomiska mål? Kriget i Jemen, pådrivet av Saudiarabien och understött av USA och flera andra västmakter (inklusive Sverige) har dödat 10000-tals, kanske 100000 barn. För vad? USA bedriver även sanktions- och blockadkrig mot länder som Kuba, Venezuela, Iran och Syrien med olika nivåer av lidande och nöd genom svält, sjukdomar och död som följd. För vad? Det handlar inte om att stödja mänskliga rättigheter och folket i dessa länder. Nu är jag motståndare till sanktioner men vore man konsekvent så skulle USA och väst lägga sanktioner på Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Inte samarbeta med dem.

Nu får vi läsa om några hundra döda i Tyskland och Belgien efter enorma skyfall som även orsakat stor materiell förstörelse. Forskarna som har varnat för detta, men för döva politikeröron, säger att till och med de tagits på sängen. Detta är värre än deras värsta prognoser. Samtidigt fortsätter Covid att rasa runtom i världen, även i Europa. Lik förbannat så är våra politiska och ekonomiska makthavare så inskränkta och marinerade i vårt ekonomiska system (som synbart havererar runtomkring oss) att den enda väg framåt de kan tänka sig är mer av det som satt oss i den här skiten.

Det rapporteras glatt att flygresandet och konsumtionen kommit igång igen. Att kritisera detta system är så tabubelagt att om någon vågar sig på det så sablas de direkt ner och jämställs med Stalin, Kim Jong Un och Pol Pot. – ÄR DET SÅ DU VILL HA DET VA’? SOM I SOVJET ELLER NORDKOREA? Det finns inget utrymme för nyanser eller utforskande av ett alternativt sätt att organisera samhället på som skulle kunna fungera i samklang med resten av jordklotet, eller åtminstone inte förgöra våra livsbetingelser.

I samband med extremvädret och förödelsen så har nu miljö- och klimatfrågorna seglat upp som de viktigaste i opinionen i Tyskland. Inte särskilt förvånande men jag tycker det är provocerande typiskt för människors kortsiktighet och egoism. Detta har det som sagt varnats för i evigheter men nu kommer egoismen och rasismen in i bilden. Ja, rasismen. Det är ett ord som jag inte använder lättvindigt. Så länge miljöförstörelsen och klimatförändringarna ”bara” har drabbat människor och djur i andra, för européer avlägsna, och fattiga delar av världen så har majoriteten av både makthavare och allmänhet inte brytt sig så värst mycket. Trots att miljontals människor drabbats och ca 150000 dör årligen p.g.a. miljö- och klimatförändringarna så får det lite utrymme i våra medier. Nu slår dessa effekter till på allvar på ”hemmaplan” och då jävlar. ”Vad då lite utrymme?”, säger du kanske. Det skrivs ju hela tiden om klimatet och miljön. Japp! Kvantiteten är det inget större fel på men kvaliteten brister betänkligt. Majoriteten av artiklarna handlar om drömmar och förhoppningar om fantasifulla lösningar som elbilar, elstolpar, elcyklar, elflygplan, vindkraft, vågkraft, ”hållbara” förpackningar och produktionsmetoder o.s.v. o.s.v. Det finns ingen ände på förslag för att slippa ta tag i det verkliga problemet och faktiskt kräva en monumental samhällsomställning.

Det är inget fel i sig på vissa av dessa idéer men grundproblemet är vårt sätt att leva och hur vi mäter och ser på utveckling och framgång. Allt bygger på individuell förmögenhetsansamling, en ständigt ökande konsumtion och därmed produktion vilket i sin tur sätter ett tryck på vår oumbärliga natur som den helt enkelt inte klarar av att bära. Beräkningar och förutsägelser som Romklubben gjorde 1972, och de blev hånade för i årtionden, har nu visat sig stämma skrämmande väl. Att vårt ekonomiska system och därmed vår civilisation kommer att slå i taket någon gång i mitten av detta århundrade. De flesta känner förmodligen inte ens till Romklubben och många av de som gör det viftar fortfarande bort deras slutsatser som alarmism. Jag undrar vad som krävs. Om de kräver ovedersägliga bevis så kan de inte få dem förrän det har hänt och då är det för sent. För hur många forskningsresultat som än presenteras och som pekar i samma riktning, hur omfattande, noggranna, väl avvägda och preciserade de än är så är de antaganden och uppskattningar tills vi har facit. Men en bedövande majoritet av dem pekar i samma riktning. Om vi inte är beredda att lägga band på oss själva så kommer jordsystemet att göra det, obönhörligen och den har redan börjat.

Kanske vi vaknar nu. När det inte bara är fattiga människor långt bort som drabbas. Människor som vi kan låtsas att vi inte ser. Är det mängder av döda vita européer som behövs för att vi ska ta detta på allvar? Eller pustar vi ut och sjunker tillbaka in i vårt vanliga mönster när vår tillvaro till synes, för stunden, verkar ha återgått till det ”normala” igen?

Bli först att kommentera

USA och Ryssland

Av , , Bli först att kommentera 5

Hur kommer det sig att USA får blanda sig i andra länders val och till och med genomföra statskupper men Ryssland inte ens får uttrycka ett önskemål om vem de helst skulle vilja se som USAs president utan att västs politiker- och mediaetablissemang får spelet?

USA uttryckte inte bara ett önskemål utan var djupt inblandade i omvalet av Boris Jeltsin 1996. Har ni glömt det?

Ingen, förutom möjligen republikanerna, blev upprörd när Putin uttryckte att han hellre såg Obama omvald än Mitt Romney som president 2012. Har ni glömt det?

Bli först att kommentera

Polisstaten USA

Av , , Bli först att kommentera 6

Det här är en nyhet som man nästan tror kommer från skämtsidan The Onion News. Tyvärr är det på riktigt. En 19-årig kvinna i Utah, USA riskerar upp till ett år i fängelse för att ha knycklat ihop ett ”Back the Blue”-märke. Det är en slogan som uttrycker solidaritet och stöd för poliskåren. Kvinnan och hennes vän hade blivit stoppade av polisen och hon tyckte att polisen var onödigt aggressiv mot hennes vän och som en gest knycklade hon ihop ett sådant märke som hon hade i bilen och enligt polisen flinade hon sedan hotfullt mot polisen. Hon anklagas nu för hatbrott och riskerar alltså upp till ett år i fängelse.

Nyhetskanalen och podden The Rational National rapporterar om detta och frågar sig hur tunnhudade polisen verkligen är. Ska inte en polis tåla att se detta? Ska en polis dessutom inte ens nöja sig med att bli irriterad utan kunna få detta till ett hatbrott. Hur kan en polis känna sig hotad av detta? Snacka om att vattna ur begreppet hatbrott. Personligen tror jag inte ens att det ens har med att vara tunnhudad eller inte att göra utan detta är en absolut medveten strategi från en poliskår som har spårat ur totalt. En strategi som går ut på att kväsa all kritik mot polisen. En militariserad poliskår som blivit en stat i staten. Att skrämma befolkningen till tystnad. Som David Doel på The Rational National säger så är det här något som vi förknippar med ickedemokratiska, auktoritära länder och regimer. Tyvärr så bör vi nog börja räkna USA dit nu.

Stanna till och fundera på hur detta hade rapporterats i våra tendentiösa och ensidiga medier om det hade hänt i Ryssland. Allt det övervåld som polisen i USA använt i decennier och som blev så tydligt att det inte gick att dölja under Occupy Wall Street-protesterna 2011 eller Black Lives Matter-protesterna 2020 verkar vara som bortblåst i våra medier nu. Hade det hänt i Ryssland eller Venezuela så hade de skrivit braskande artiklar om det varje dag och vi hade aldrig tillåtits glömma hur hemska de är.

Övergrepp mot mänskliga rättigheter och pressfrihet som sker i väst sopas ständigt under mattan och kläs i vilseledande och lömskt språk- och bildbruk medan liknande övergrepp i de länder som utsetts som våra samhällens fiender ses som något typiskt, nästan som en naturlag. Vi ser det i fall som Navalnyj och Assange och hur olika vi bedömer övergrepp utförda av respektive polisiära och militära myndigheter. Vi ser det i hur olika länder som Iran, Israel och Saudiarabien porträtteras i våra medier. USA som inte ens är medlem i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) har mage att moralisera över och peka finger åt andra länder för brott och övergrepp samtidigt som de själva gör sig skyldiga till dessa brott i mycket större skala. Ingen kommer i närheten av den förstörelse och det lidande som de åsamkar och sprider i världen och våra medier lyder beredvilligt och rapporterar förskönande om dessa brott.

Detta är en farlig utveckling och tyvärr har den redan gått på tok för långt. Jag känner mig en aning naiv när jag säger det men jag tycker att vi alla har rätt att kräva en rättvis nyhetsrapportering utan dubbla standarder. Ett folkrättsbrott är ett folkrättsbrott oavsett vem som utför det. Detsamma gäller brott mot pressfrihet eller miljöbrott och ekocid. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – Ryssland och USA, Iran och UK, Kina och Frankrike, Kuba och Sverige o.s.v. de kan alla utföra både goda och onda gärningar och de kan både berömmas och kritiseras samtidigt. Ingen av dem utesluter någon annan.

Bli först att kommentera

Omänskligheten hos Arriva

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag tror knappt mina ögon när jag läser om striden för kisspauser på Pågatågen i Skåne. Det här ska inte ens vara en fråga någon i ett s.k. fritt och upplyst samhälle ska behöva kämpa för. Det ska vara självklart. Att personalen på Pågatågen inte ska kunna få paus och tillgång till egna toaletter utan vara hänvisade till toaletterna på tågen är helt jävla barockt. Precis som de beskriver så kan du ju tänka dig hur de ser ut en fredags- eller lördagskväll, för att inte tala om risken för köbildning, hot och våld. Du ska kunna gå på toaletten i lugn och ro under din arbetstid.

Nivån på förakt för människovärdet som Arrivas ledning visar är häpnadsväckande. Skulle de själva acceptera dylika förhållanden när de behöver gå på toaletten på sina kontor? Jag har väldigt svårt att tro det. Så varför ska deras tågpersonal då göra det?

Arriva är inte ensamma om att hysa och praktisera sådana här auktoritära och omänskliga idéer. Det är något som både spridit sig och accelererat de senast decennierna. Vi ser det i olika men ökande omfattning i alla branscher. Det måste bli ett slut på detta. Politiker, näringslivstoppar och opinionsbildare slår sig ständigt för bröstet och kritiserar omänsklig behandling och förtryck av olika slag i andra länder men tillåter ständiga övergrepp här i Sverige utan att blinka. Ofta så försvarar de dem till och med.

Så länge inte hela befolkningen behandlas med respekt och medmänsklighet så kan vi inte kalla oss för en demokrati eller ett fritt samhälle.

Bli först att kommentera

Svensk media älskar krig och avskyr de som motsätter sig det

Av , , Bli först att kommentera 2

USA:s tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld avled den 29/6. Det är uppseendeväckande hur medier beskriver hans gärningar och eftermäle. I SVT beskrivs kort hans perioder som försvarsminister och att han stödde välgörenhet för krigsveteraner. Man får en bild av en ambitiös och snäll farbror. Aftonbladet skriverMest känd är Rumsfeld för att han översåg det amerikanska försvarets respons på attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Han hade således en central roll i USA:s invasion av Irak och Afghanistan.”. USA:s ”respons”? Central roll? Det är milt sagt en underdrift. Han var en av huvudpersonerna som ljög USA och indirekt hela världen in det illegala kriget i Irak 2003. Ett krig som slog sönder Mellanöstern och ökade terrorhotet istället för att minska det. Terrorgrupper poppade upp som svampar med IS som den mest kända och fruktade.

Vidare beskriver Aftonbladet honom som en man med integritet och som ”aldrig gömde sig från att ta ansvar”. Ett citat från George W. Bush men Aftonbladet bemödade sig inte att kritisera eller ens bemöta uttalandet. Om Rumsfeld verkligen hade tagit ansvar för sina handlingar så skulle han ha dött i fängelse. Han beskrivs som en man som inte var rädd att ta tuffa beslut. Jaså? Tuffa för vem eller vilka? Konsulterade han det irakiska folket innan han tog det ”tuffa” beslutet att mörda en miljon av dem och slå landet i spillror?

En annan historisk amerikansk politiker som avled tre dagar tidigare lämnade däremot inga avtryck alls i den svenska pressen. I den amerikanska pressen har han bagatelliserats och rentav smutskastats. Den jag talar om är Mike Gravel. Har du som läser det här hört talas om Vietnamkriget? Har du hört talas om Pentagondokumenten (Pentagon Papers)? Det var de läckta hemliga dokument som beskrev bakgrunden till och USA:s inblandning i Vietnamkriget. Som senator offentliggjorde Gravel dessa dokument genom att med risk för sitt eget liv läsa in och protokollföra tusentals sidor i kongressens arkiv så att de blev tillgängliga för det amerikanska folket. Tillsammans med Daniel Ellsberg medverkade han till att vända opinionen hos allmänheten mot kriget och snabba på det amerikanska tillbakadragandet och avslutandet av kriget i Vietnam.

Det är verkligen avslöjande och osmakligt hur en krigsbrottsling skönmålas och beskrivs med respekt medan en fredsaktivist som med risk för sitt eget liv kämpade emot denna mordiska krigsmaskin, i bästa fall ignoreras men även hånas och förtalas.

Bli först att kommentera

Centerpartiets storhetsvansinne är oroväckande

Av , , Bli först att kommentera 9

Centerpartiets beteende påminner om en bortskämd ung enväldig monark som aldrig har blivit emotsagd utan alltid fått som den vill. Noll hänsyn gentemot andras idéer och synpunkter. Östersunds kommunalråd Hanna Wagenius fortsätter på samma tröttsamma linje att allt ansvar ligger på Vänsterpartiet. I och med att V sagt att de är villiga att släppa fram Stefan Löfven som statsminister så tycker hon att C ska ställa krav på kraftiga liberala (läs nyliberala) reformer. Hon menar att V nu har att välja mellan att godkänna en S+MP+C-budget eller en M+SD-budget.

Vi skulle också kunna vända på steken. C skulle kunna gå V till mötes och sänka sina krav på ett totalt införande av en Thatcheristisk regim i Sverige som en mogen kompromiss för att V ska stödja deras budget. Det är lite lustigt att C beter sig som om de vore dubbelt så stora som V men det skilde bara 0,68 procentenheter dem emellan i valet 2018 så C:s självbild är en aning skev.

En sak som ger C extra självförtroende att fortsätta med den här stilen är att Löfven och Socialdemokraterna tydligt har visat att de har övergett den vänstra planhalvan i politiken och numer är ett borgerligt parti. Om S verkligen hade satt ner foten och sagt att V ska vara med i budgetförhandlingarna så hade det verkligen blivit upp till C att välja mellan S+MP+V eller M+SD+KD. Då hade vi fått se hur mycket C:s antirasism verkligen varit värd. För det är det enda de har kvar. Deras till synes hårdnackade motstånd mot SD. Jag ska ge dem att de visserligen verkar mena det mer än Liberalerna men innehållet i deras politik stärker Sverigedemokraterna, vare sig de vill eller inte.

Bli först att kommentera

Nordiska mediers hyckleri – Var är upprördheten?

Av , , Bli först att kommentera 3

”Nu får det vara nog” säger chefredaktörerna från de fyra nordiska tidningarna Dagens Nyheter, Politiken, Aftenposten och Helsingin Sanomat i en gemensam debattartikel riktad mot den Kinesiska regeringen som anklagas för att strypa pressfriheten i landet och då främst Hongkong. Anklagelserna stämmer garanterat och jag applåderar när journalister står upp för sina kollegor och det fria ordet i världen.

Det finns dock en hund begraven här för detta engagemang är ytterst selektivt. Var är fördömandet av amerikanska regeringens och myndigheters censur och strypande av press- och yttrandefriheten? Under lång tid och med ökande intensitet har det amerikanska politiska etablissemanget i samarbete med de stora techbolagen jagat, motarbetat och censurerat oberoende kanaler och nyhetsförmedlare som har både framfört kritik mot samma etablissemang och gjort stora avslöjanden gällande korruption, grova internationella och nationella brott.

Det här handlar inte om s.k. ”whataboutism” som jag anser är en problematisk term i sig men den diskussionen lämnar jag därhän i detta inlägg. Jag säger inte att man ska låta Kina komma undan ansvar. Som sagt, jag välkomnar detta initiativ men det ekar väldigt ihåligt om inte samma måttstock och värderingar ska gälla även för våra egna samhällen och makthavare. Man kan faktiskt kritisera flera länder och makthavare samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Det har t.ex. varit makalöst tyst kring Julian Assange i åratal med undantag för enstaka plikttrogna rapporter, oftast kring teknikaliteter som när utlämningen av honom från UK till USA avslogs i januari. Det finns även några få publikationer som skrivit lite mer kritiskt och djupgående kring hans fall men det är långt mellan varven.

Det tål att påminnas om att Julian Assange sitter i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i UK för att han och Wikileaks avslöjade att USA och flera av deras Nato-allierade gjort sig skyldiga till krigsbrott. Om man drar ner brallorna på det militärindustriella komplexet (MIK) på det viset som Assange och Wikileaks gjorde så passerar det sällan ostraffat. Assange sitter där han sitter för att statuera exempel för andra journalister som kanske har funderingar på att göra något liknande. Budskapet från MIK är: Om du dristar dig till att utmana oss så kommer det här att hända dig. Vi kommer jaga dig och krossa dig. Är det detta budskap som svenska medier tagit till sig? Är det därför man har kastat sin kollega under bussen? För varför är det annars så tyst? Var är de kraftiga fördömandena, likt de man riktar mot Ryssland för deras behandling av Aleksej Navalnyj? Återigen. Det ena utesluter inte det andra. Det går att kritisera Joe Biden och USA samtidigt som man gör det med Vladimir Putin och Ryssland eller Xi Jinping och Kina. Det borde vara ett inlägg om dagen till stöd för Assange. Om journalistkåren inte vågar stå upp för honom så slår de i praktiken undan benen för sig själva. De utdelar ett dödligt slag mot en av de få krafter som kan avslöja och hålla den politiska och finansiella makten ansvarig. De spottar i ansiktet på alla de som har riskerat och riskerar sina liv för att försvara allas våra rättigheter.

Flertalet röster i det amerikanska medielandskapet har hindrats och tystats genom en rad olika metoder och varierande subtilitet. En stor del av de etablissemangskritiska nyhetsförmedlarna är aktiva på plattformar som Youtube, Facebook och Twitter. Några olika metoder innefattar s.k. demonetarisering, alltså att t.ex. Youtube stryper den aktuella kanalens inkomster via reklamintäkter. Från början var funktionen till för att motverka sådant som grovt språk och sexuellt innehåll men skälen till detta ingrepp har blivit mer och mer politiskt motiverat. Även algoritmerna som styr tittare till olika kanaler har alternerats så att dessa regeringskritiska kanaler göms i flödet eller inte automatiskt rekommenderas som är brukligt.

Olika kanaler kan även påvisa att antalet abonnenter har ändrats och ”kapats”. Klipp har blockerats eller tagits ned med grundlösa anklagelser om felaktigheter, osanningar och t.o.m. kopplingar till främmande makt (oftast Ryssland). Att sedan ”godkända” medier som t.ex. CNN och MSNBC har använt samma filmsekvenser eller klipp i sin rapportering utan bestraffning gör ju att man höjer på ögonbrynen. Även Twitter och Facebook har dragit sitt strå till den auktoritära stacken genom att suspendera, blockera och bannlysa användare för att de skrivit och lagt upp saker som inte gillats av makthavarna i Washington.

De styrande i både kongressen och Vita huset, och dessa icke folkvalda techbolag har ett nära samarbete med varandra, säkerhetstjänst och Wall Street (som har finansierat valkampanjerna för majoriteten av de valda politikerna). Deras gemensamma ekonomiska intressen har gjort att en stark lojalitet har växt fram dem emellan. Särskilt starka är banden till Demokraterna vilka stärktes än mer under Donald Trumps presidentperiod då hans okonventionella sätt chockade och stötte bort stora delar av den övriga politiska eliten. Inte så mycket för vad han sa utan för hur han sa det. I övrigt så är de båda partierna så lika att Silicon Valley inte bryr sig särskilt mycket om vilket parti som har makten i Washington.

Utöver den kritiska situationen för oberoende journalistik så har USA många andra mycket allvarliga problem som gör att man kan ifrågasätta i vilken utsträckning det faktiskt är en fungerande demokrati och rättsstat. Den galopperande korruptionen har vi redan snuddat vid med de folkvaldas osunda närhet till och beroende av starka vinstdrivna ekonomiska intressen på Wall Street och vapenindustrin. Ett annat område som borde chocka alla är fängelsesystemet som i praktiken är en fortsättning på det historiska slaveriet. Interner används i stor utsträckning som mer eller mindre gratis arbetskraft och hålls med olika bedrägliga metoder kvar i detta system.

Miljöaktivisten och advokaten Steven Donziger har suttit i husarrest i snart två år efter en enorm domstolsseger mot Chevron för att de har orsakat enorma miljöskador i Ecuador. Chevron blev dömda att betala 18 miljarder dollar i skadestånd. Istället för att följa domslutet och betala böterna så vägrade Chevron och drog istället igång en förtalskampanj mot Donziger och drog igång en motprocess i USA. När de fick avslag i domstolen som vägrade ta upp målet då de helt riktigt ansåg det befängt så lyckades de få en privat åklagare att åtala honom för bl.a. domstolstrots trots att han helt enligt lagen vägrade att lämna över sin laptop till motståndarsidan. Processen är helt unik då ingen har lyckats att med en privat firma, åklagare och domare (som dessutom har band till Chevron) sätta en person som vunnit i domstol i husarrest och fortfarande riskera fängelse. Många aktivister, jurister och 68 Nobelpristagare har vädjat till Biden och hans regering att ändra och täppa till lagen så att detta inte ska vara möjligt men hittills utan respons eller resultat. Det vore helt ödesdigert för miljökampen om detta fick sätta prejudikat. Var är svenska mediers upprördhet kring detta?

Ett annat fall rör journalisten Abby Martin som inför en föreläsning hon skulle hålla i delstaten Georgia avkrävdes att skriva på ett kontrakt som stipulerade att hon aldrig någonsin skulle uttala stöd för den Palestinaledda rörelsen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) som arbetar för frihet, rättvisa och jämlikhet för palestinier. Hon vägrade och stämde staten Georgia och vann. Men bara det faktum att man försöker tysta kritiska röster och journalister på detta vis borde röra upp känslorna hos alla journalister och försvarare av det fria ordet.

Det är livsfarligt att låta sig duperas i tron att hot mot fri journalistik och kamp för mänskliga rättigheter bara förekommer i länder som vi själva har satt oss till doms över och avfärdat som diktaturer och förtryckarregimer. I vissa fall stämmer vår bedömning men lika många gånger så grundar sig vårt motstånd helt enkelt i att vi inte klarar av att acceptera att människor i vissa länder inte vill leva som vi gör och faktiskt har valt ledare med en annan syn än vi på hur ett samhälle ska vara organiserat. I vissa fall är vi själva dessutom lika hemska eller värre än de vi anklagar.

Bli först att kommentera

Hur korkat tror Stefan Löfven att svenska folket är?

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är dags för Socialdemokraterna att växa upp. Stefan Löfven fortsätter att anklaga Vänsterpartiet för den uppkomna regeringskrisen. Till att börja med så gäller det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter”. Särskilt sant är det i detta fall. Dessutom är det extremt märkligt att Löfven aldrig nämner Centerpartiets ansvar i krisen. Trots att det är de som vägrar samarbeta med Vänsterpartiet, inte tvärtom. Centerpartiet bär därigenom ett mycket större ansvar än vad Vänsterpartiet gör.

Vidare så verkar det som om Centerpartiets väljare hellre ser att man samarbetar med S, MP och V än med M, KD och SD. Så jag tror inte att Annie Lööf riskerar något bakslag opinionsmässigt om hon sätter sig och budgetförhandlar med Vänsterpartiet. Hennes egna väljare ser igenom överdrifterna om Vänsterpartiets påstådda extremism så det är bara att tagga ner och sätta sig vid förhandlingsbordet om man menar allvar med att man vill förhindra att Sverigedemokraterna kommer till regeringsmakten.

Förtroendet för Nooshi Dadgostar har ökat efter att hon stod upp för sina och sitt partis ideal och principer, en sällsynt förmåga hos politiker nuförtiden, och inte vek ner sig som både Socialdemokraterna och Centerpartiet hade räknat kallt med. Centerpartiets behandling av Vänsterpartiet sedan valet 2018 har varit barnsligt och arrogant.

Hanteringen av den här krisen har visat två saker ytterst tydligt. Det ena är att Socialdemokraterna nu skingrat alla tvivel kring det faktum att de numera faktiskt är ett borgerligt parti. Må vara på vänsterkanten inom borgerligheten men likväl. Det räcker inte att säga att man är för eller emot vissa saker, man måste visa det också och det har de inte gjort. Det andra är att Centerpartiet med Annie Lööf vid rodret fullt ut och ogenerat stoltserar med sitt förakt för vanliga kämpande människor. Människor som inte fötts med guldsked i mun. Människor som inte lyckats i livet eller människor som helt enkelt anser att man kan leva ett fullvärdigt liv utan att skatteplanera och utnyttja andra människor för att kunna bygga sig en förmögenhet. Annie Lööf och Centerpartiet för en politik som strävar efter ett hårt och oförlåtande samhälle. Socialdemokraternas ihärdiga kamp för att förverkliga denna politik har drivit över många fler väljare till Sverigedemokraterna än vad något av Vänsterpartiets krav och ultimatum någonsin gjort.

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund och demokratin

Av , , 1 kommentar 5

Lennart Holmlunds syn på s.k. politiska vildar (oberoende eller partilös ledamot av parlament) är välkänd men varje gång han yttrar sig om det så blir jag fundersam. Hans argument mot förekomsten av oberoende ledamöter är att vi har partival i Sverige. Det är alltså partierna som sätter sina vallistor. Om man avviker för mycket från partiets politik så har man väldigt liten chans att komma med där. Kandidatens lojalitet ska alltså i första hand vara till partiet och inte till väljarna. Samtidigt verkar Holmlund inte ha några problem med personvalssystemet vilket gör att du kan göra politisk karriär (vilket är ett vidrigt koncept i sig) som en partiintern ”politisk vilde” genom att kryssa dig förbi paritets vilja. – Ja, men du måste ju ändå skriva under på partiets linje och värderingar, säger kanske någon då. Ja, men vi vet ju att människor kan ljuga för att främja sin karriär. Det har vi sett och ser ideligen inte minst inom politiken.

Det finns en anledning till att man har möjligheten att bli en oberoende eller partilös ledamot. Det grundar sig till att börja med i att mandaten i kommunfullmäktige, regionfullmäktige och riksdagen är personliga. I och med att vi har partival i Sverige så finns ingen möjlighet att ställa upp som enskild partilös representant i ett val till några av dessa parlament. Du måste vara medlem i ett parti för att vara valbar. För att den enskilde kandidaten ska ha ett visst mått av frihet och kunna rösta och agera efter eget samvete utan att riskera att bli straffad och tystad av partiet genom t.ex. uteslutning så finns rättigheten att behålla sitt folkvalda mandat som oberoende ledamot.

För mig är detta en viktig demokratisk princip då systemet med partival har flera inbyggda brister. Partierna, och framförallt partiledningarna har genom åren tillskansat sig en ökad makt, gentemot både sina egna medlemmar och svenska folket som stort, över både politikens innehåll men även vilka som ska representera dem i val. Så principen att mandaten är personliga är en viktig om än så liten ventil mot att bli inlåst i ett eventuellt toppstyrt parti som man kanske i övrigt sympatiserar med. Den rättigheten ska kvarstå.

Om man är emot det så borde man även i logikens namn vara emot personvalsinslaget. Personligen har jag inget emot det men det borde reformeras så att man även kan stryka kandidater och inte bara kryssa för den man gillar. Det kan vara så att jag som väljare sympatiserar med partiet i stort men att det finns en kandidat som jag verkligen inte litar på eller ogillar av andra skäl. Då ska jag kunna uttrycka det. Ställer man upp som kandidat till folkvalda uppdrag i parlament så måste man klara av att genomgå en sådan bedömning.

Avslutningsvis så finns det ett bra sätt att motverka risken att hamna i en sådan parlamentarisk situation som vi är i nu. Partier och politiker kan sluta att svika sina politiska och ideologiska ideal och det de har lovat väljarna att man ska kämpa för om de blir valda. Visst kan och kommer man säkert förlora val på det men i längden så kommer man vinna på att stå för något annat än makten i sig.

 

https://storage.googleapis.com/vkmedia-wp-blogg-vk/2021/06/30a9680d-politikgif02.gif

1 kommentar

Tänk att det gick ändå, Centerpartiet

Av , , Bli först att kommentera 9

Centerpartiet backar från sitt krav på fri hyressättning. Nu vill de ”justera” januariavtalet. Tänk om de hade kunnat tänka sig att stryka denna enda punkt av 73 på den där listan från början. Då hade de sluppit en misstroendeomröstning och vi alla den här cirkusen. För att vara ett folkrörelseparti så har de förvånansvärt dålig kontakt med folket med tanke på att en rungande majoritet av det inte vill ha marknadshyror. Det är uppenbart att Annie Lööf och C trots sin höga svansföring mot Sverigedemokraterna hellre riskerade att släppa fram dem i regeringsställning än idka lite ödmjukhet och fingertoppskänsla och gå Vänsterpartiet till mötes.

Det är dags att C och andra partier kommer ut ur dimmorna från kalla kriget och slutar se V som en avläggare till Stalin. Det skulle gynna det svenska folket och det politiska klimatet. Men de är troligen livrädda för att om de lyfter pariastämpeln från V så gör man det legitimt för befolkningen att öppet uttrycka de sympatier för deras politik som redan stora delar av den hyser i skymundan.

Det finns ingen risk för ett kommunistiskt maktövertagande genom att ge V inflytande. Kristdemokraterna har haft ministerposter vid flertalet tillfällen, senast i åtta år mellan 2006-2014, och Sverige förvandlades inte till en kristen teokrati för det. Så väx upp och sansa er lite.

Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet har i och med denna strid visat att det kan löna sig att kämpa för det man tror på.

Bli först att kommentera