Tror jag ska stryka en julgardin idag…

Av Gunnel Molén, 28 november 2014 kl 09:33, Bli först att kommentera

Tror jag ska stryka en julgardin idag. Eller skulle jag kanske hellre skriva ”vår” julgardin, för det är den enda vi har. Och känner mig rätt så jöjd med denna vår enda sådan. Har som inget behov att ha julgardiner överallt i huset. Men den vi har gillar jag väldigt mycket. Och den är varken röd eller har något tomtemotiv, utan har helt rätt färg och motiv. Det lilla motiv den har…

Så – jag hoppas hinna stryka gardinen idag, eller rättare ikväll. Nu måste jag gå vidare med bokförings-verifikationer och kontorets annat allehanda. Och sen måste jag vattna växterna på muséet, och annat för andra ointressanta göranden och låtandet.

Förresten är det knappast av intresse för andra heller att jag planerar att stryka vår julgardin… Men hur som helst får jag stryka den imorgon om jag inte hinner idag. För det är då den ska sättas upp, tillsammans med ljusstaken under den. Visst är det överraskande – att jag gör som alla andra. Dem som inte tjuvstartat förstås! Där gör ju var och en som den vill – men det tycker inte jag är så kul. Inte familjen heller! Och nej då, jag luras inte. Fotona är sen förut!

Bakade lite idag…

Av Gunnel Molén, 27 november 2014 kl 20:50, Bli först att kommentera

Bakade lite idag! Inte för att jag måste för att det går mot 1 Advent! Utan för att jag så gärna ville och ja, det går ju mot 1 Advent. Och för att jag gått och längtat lite… En julrulltårta med lingon och en mjukpepparkaka blev det! Hur juligt som helst, och generöst med kryddor… Fortsättning följer förhoppningsvis på lördag. I varje fall lussebullar (läs lussekransar!) Jag gillar det så mycket! Ja, bakandet också, men tänkte i första hand på 1 Advent!
Det här med att längta – det är så skönt ibland!

I lagom doser!

Sparat morgonljus…

Av Gunnel Molén, 27 november 2014 kl 08:56, Bli först att kommentera

Har lite morgonljus sparat från igår! Något att vara glad för denna disiga morgon… Samtidigt är det något visst med dis och dimma, och det speciella landskap som bildas. Allting blir lite gåtfullt, som att man inte vet riktigt hur allting är. Fast man egentligen vet, om det gäller välkända marker. Fast i nya, främmande trakter är det inte så förstås. Och sen är det ju det här med trafikfaran. Till lands och till sjöss…

Tänk ändå, om man kunde spara lite ljus på riktigt, så dimman lättade för alla dem som behöver. Men ljuset inombords – om vi nu har det – det borde vi kunna dela, i lite större utsträckning… ”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” var det någon som sa! Är glad att det är så det är. Även om dimman försöker fördunkla det hela understundom!

Morgonljusa skyar, och eftermiddagsrodnad…

Av Gunnel Molén, 26 november 2014 kl 17:54, Bli först att kommentera

Fångade lite morgonsljusa skyar idag!

Och lite eftermiddags-rodnad! Tänk som det kan skifta över en dag. Ljuset över himlen, såväl som så mycket annat – i livet!

Himmelsblå november…

Av Gunnel Molén, 25 november 2014 kl 19:23, Bli först att kommentera

Fångade lite förmiddagsljus idag! Skyarna lättade just, och det i rätta bemärkelsen himmelsblå lyste igenom alltmer. Såg att himmelsblått kan ha många nyanser, alldeles nära varandra. Det var runt 10 plusgrader ute, och annars en vanlig tisdag mot slutet av november. Nu har det varit mörkt i flera timmar. Men jag har sparat mina bilder – med ljuset!

Ninas resa!

Av Gunnel Molén, 21 november 2014 kl 20:33, Bli först att kommentera

Läser just om ”Ninas resa”! Hittade en liten pocket-upplaga på loppis för en femma! Sist jag läste den lånade jag den på biblan. Har en egen DVD också sen tidigare, den vill jag nog också se om nu! Det är Nina Einhorn ”resan” handlar om, och mest om hennes tid under andra världskriget. En tonårstid som aldrig fick bli någon riktig sådan. För hur kunde den bli det under förhållandena i Warszawas judiska ghetto och sedan undangömd som om hon inte fanns?

Nina kom sedan till Sverige, utbildade sig till låkare och gifte sig med den kände cancerläkaren och politikern Jerzy Einhorn. De träffades redan i Polen och flydde tillsammans till Sverige, när förföljelsen mot deras folk tog fart på nytt efter kriget. Har läst Jerzy Einhorns självbiografi också – ”Utvald att levla” – om hur han överlevde förintelsen i ghetton och koncentrationsläger. Gav bort den när jag läst den, men den vill jag nog också läsa om någon gång…

Det är Jerzy och Ninas dotter Lena, som intervjuat och berättar om Nina i ”Ninas resa”! Och varje gång jag läser den eller ser på DVN´n ger den lika starkt intryck. Och varje gång slås jag av hur ofta hon undslapp döden på ett märkligt sätt, ibland handlar det om minuter… ”Ninas resa” är en rädslans resa, där dödshotet är ständigt närvarande. Men det Nina upplever som värst när hon lever gömd för världen är känslan av icke-berättingande, att inte finnas till, fastän hon levde! Hon lovade under den här tiden, både sig själv och en annan judinna hon mötte, att om hon överlevde skulle hon berätta. Det har hon gjort här i boken och filmen genom sin dotter Lena. Jag är glad att hon fick tillfälle för det. Men känner en djup sorg över dem som inte fick möjlighet. Bara från Warszawas ghetto handlade det om 100 000-tals…

Det där vet vi de flesta, vi hör och har hört om det så ofta. Läst i böcker och sett på film! Men ändå griper det tag på nytt, förmedlat genom det personliga vittnesbördet. Idag finns inte så många överlevande kvar. Även Nina och Jerzy är borta! Men deras böcker finns kvar och de lever.

Det hoppas jag de får göra länge än…

November kurar på fönsterbrädan!

Av Gunnel Molén, 20 november 2014 kl 20:50, Bli först att kommentera

November börjar tacka för sig, kurar ihop sig på fönsterbrädan! Novemberkaktusen vissnar allt eftersom, och jag nickar åt den att det börjar bli dags, att den ger rum för advent. Utomhus kastar hösten upp sin skugga för väggen. Men skuggor är tecken på ljus – just nu novemberljus! I varje fall vissa dagar! Solljus som blänker i trädgårdsstenarnas glimmerskiffer, och får höstens rostbruna färgnyans att framstå än vackrare. November – du har gett mig så mycket, och jag är glad för din skull! Där du kurar på fönsterbrädan, i än några kulna eller soliga dagar!

I sinom tid blommar grenarna åter!

Av Gunnel Molén, 19 november 2014 kl 19:46, Bli först att kommentera

Tänk att något så kalt och avskalat, kan bli så så vackert – i sinom tid…!

Längtans goda kakor…

Av Gunnel Molén, 18 november 2014 kl 20:05, Bli först att kommentera

Nej, jag tillhör inte de här som bakar jämt och samt! Men visst händer det någon gång då och då, oftast till glädje även för familjen. Och sen luktar det ju så gott! Men det får inte vara för krångligt och inte för många sorter åt gången. Sen har vi levt med en för liten frys ganska länge, så där har inte rymts något speciellt. Men nu har vi köpt till en extra liten frys, så läget där är mera hoppfullt! Och sen, nu när det går fram mot jul, då är det som om det knäpps på en knapp inombords och längtan efter att baka bara finns där. Har känt den flera dagar nu, och snart så måste jag bara, även om jag inte riktigt hinner. Och även om risken finns att det mesta tar slut före jul… Men snart så är det ju första Advent och då vill man ju fika lite extra… Visst vill man?

Att bita tag i dagen… (Eller – ”tänk om man hade en Megalodon-tand!)

Av Gunnel Molén, 17 november 2014 kl 09:34, Bli först att kommentera

Har börjat bita tag i nya dagen, och nya veckan…!

Nej, jag har inte så stora tänder som på fotot! Den initierade ser säkert att det är en hajtand, en fossil sådan. Just denna kommer från en Megalodon, den största haj man hittat fossil ifrån. Hela 27 meter sägs den kunnat bli! Själva hajen alltså! Men tänderna blev ganska rejäla de också, när de vuxit sig klart.

Som kanske bekant byter ju hajarna tänder några gånger under sitt liv. De nya tänderna sitter i rader bakom varandra, vilket ger hajen dess karakteristiska och beryktade, skräckinjagande utseende. I själva verket är det endast den yttre, eller några av de yttre raderna som är funktionella. De inre tandraderna utgörs av ersättningständer som fälls fram när yttertänderna slitits ned eller lossnat. Dessa förnyas livet igenom. Hos nutida största hajen, tillika fisken (betydligt mindre än Megalodon dock) kan det röra sig om upp till 300 tänder. Hur många tänder megaloden kunde rymma samtidigt i sitt stora gap finns inga uppgifter om.

Kanske skulle det varit bra att haft en Megalodon-tand att bita tag i dagens uppgifter, och fått dem undan i ett litet nafs! Men kanske inte ändå! Visst kan det vara både roligt och praktiskt när allting går lite hisnande snabbt. Men tror att det lite lugna, metodiska passar mig bättre när allt kommer omkring. Åtminstone som regel, men några undantag emellanåt är inte helt fel det heller förstås…!

Men just nu biter nog tag med mina alldeles egna tänder – eller ska jag kanske hellre säga händer. För att få något vettigt gjort, även fortsättningsvis denna nya dag, tillika arbetsvecka!