Viiitsippor…! Det känns så fint, bara namnet! Och visst förstår man att typ ”alla” lägger ut foton av dem just nu. Om de inte redan hunnit blomma över hos några. Men här i Norrland har vi ju inte så bråttom…! Och så den här förvandlingen och utvecklingen. Då var det då! Och nu är det nu! Men så glad man blev och blir  av både ock! Njuter av deras skönhet och friskhet – så länge den varar…! 

Dag efter dag… Nåja, det var kanske några få dagar mellan den första ”knoppen” och de andra. Men sen så! Tänk ändå så snabbt vissa växter växer, särskilt om våren!  Tänker på hur det skulle vara om jag också växte lite grand för varje ny dag. Nej, inte så att jag blir stor som Alice i Underlandet, förstås. Tänker mera till förståndet, och en del andra goda egenskaper. Som i omtanke, empati och så… Något att sträva efter – och kanske be om! ”Som blommorna sträcker sig mot solen och ljuset, låt mitt inre sträcka sig mot Dig och Din kärleksfulla blick min Gud. Så att jag kan förvandlas till mitt sinne och bli mer lik Dig! Dag efter dag…” (Skrolliljan blommar inte än förstås. Foton från förra sommaren, bara ”knopparna” är från nu, den senaste fotad idag.)

Och om jag fångade dagen – eller tvärtom! (Se morgonens blogg.) Ja, hur blev det? Kanske möttes vi någonstans på halva vägen. Men bra blev det, och gick ganska lättsamt och bra att jobba! Mest fångad blev jag kanske av de vattendroppars skönhet, som dröjde kvar och lät solen glittra i dem – hos en del även till långt fram på dagen!

Än knoppas dagen – och våren! Även om både ock är på väg att slå ut, och kontorets morgonglädje fortfarande har något av måndagsmorgonens fräscha förväntan kvar över sig! Kan bara hoppas den består intill kvällen! Tro det eller ej, men ibland gör den faktiskt det, även om tankarna ibland blir trötta! ”Fånga dagen” brukar det heta. Kanske ska vi ibland låta dagen fånga oss – med sin morgonglädje!

Förresten behöver det inte vara vår för att knoppas, finns sådant som knoppas året om… Beror sig lite på vad eller i vilket skede det gäller.  

Glad för gårdagens ögonblick av värme och ljus! Nu sägs kylan vända tillbaka. Men solen strålar likväl, och växter i jord och på kvist sträcker sig uppåt. Om än i dess linda.   ”Pratar” med en fb-vän om att våra hjärtans värme, trots den tilltagande kylan. Och hon skriver att ”om inte hjärtat har det goda, kunde vi inte glädjas om dagen!” Nej, det är sant. Då bleve nog den ljusaste dag som höljd i mörker…

Så Gud – håll mitt hjärta varmt och levande idag! Tätt intill dig, så att varken kyla eller mörker kan fördunkla det ljus du ger! 

Rönnen är på G – igen! Eller rättare sagt rönnarna. Känns på något sätt som en trygghet, att kunna följa och fota dem under årets gång. Fastän jag fortfarande saknar den nedsågade. Den som var som bäst där den höljde sig som en lövsal över gången. Äppelträden är också på G. De hör som ihop med rönnarna, på samma gång- och fotorunda i årets gång. Lite som äppelträdens knotighet hör äppelträden till. En knotighet som blir extra tydlig så här i vårens avlövade karghet, Men så vackert avtecknade mot den klara, nästan sommarblå skyn! Idag blev jag överraskad av sälgen, har inte ens tänkt på att den finns där. Fastän jättestor, och just nästan totalt lysande gul… Men fåglarna sjöng så högt och vackert där högt uppe bland grenarna. För högt upp för min närbildskamera. Men här är ett par av dem ändå, för den skarpögde att försöka hitta. De var gula, röda och gröna i färgerna, och ganska så många. Ibland är ögonblicken det bästa vi har i livet, och det bästa man har under dagen! Jag menar, dem som man tänker på att de finns där, så lätta att missa. Men om man kan missa en hel, stor sälg – hur lätt kan man då inte missa ett ögonblick? Imorgon slår nog förresten vitsipporna ut. Blåsipporna har redan gjort det! Fastän de har det lite kargt – de också!  

Våren växer till… …som lite stillsamt! Särskilt bråtttom har den inte, och det är helt ok tycker jag! Helt och hållet Okey!  ”En fluga gör ingen sommar”, brukar det heta. Inte heller en vår kanske… Men tillsammans med trädgårdens spirande glädje, så blir den till en liten del av den vår som nu stillsamt ler från mark och buskar.

Lite som i mjugg kan jag tycka, och anar ett bubblande skratt någonstans där innaför, på väg att brista ut i jubel. Vilken dag som helst…

Korgar – det är så fint! Och praktiskt också, till allt möjligt…  Tänker att förr så använde man korgar på ett helt annat sätt. Då för länge sedan, innan plastkassarna tid. Och då gjorde man dem oftast själva dessutom. Är så än idag, på många håll i världen. 

Som den gången när Jesus hade välsignat maten vid ett par olika tillfällen, så att flera tusen kunde äta sig mätta. Och så blev det ändå några korgar med bröd och fisk över. Tolv korgar vid ett tillfälle och sju vid ett annat. Har funderat på ibland vad man gjorde med maten i de där korgarna som blev över. Men kanske delade man bara på det sins emellan, Jesus, lärjungarna och kanske några till.

Tänker på att man funderar på en massa onödiga saker ibland. Men visst var det ganska praktiskt ändå, att man hade några korgar tillhands. Den gången också!

Känns som jag vill heminreda lite! Så där lite lagom. Ändra på lite här och där, plocka fram lite ”nytt”. Ibland går ju sån´t efter säsong, helger och så.  Men ibland känns det bara som man vill något nytt. Även om det bara blir i små vrår, eller på en bordshörna vid en fikastund.    Och så de små stunderna, när man fixar med det – tycker att då mår jag så bra… 

Om våren är här eller ej? Nåja, allt är relativt! Det första fotot togs i lördags, det andra vid första snön i höstas… Men visst har det stuckit upp liite mer.    Fast det karga dominerar – stort, än så länge! Men visst är det fint att veta, att samma växter som ser ut så här idag – Ser ut så här – om inte imorgon, så snart!

”Av sig självt…”