Om en byggnad kan utstråla total depression så är det Skellefteå lasarett. Betong i olika nyanser skapar tillsammans med asfalten och den smutsiga snön en miljö som förmedlar en känsla av att vilja sätta en dubbelpipig hagelbrakare i munnen och trycka av. Pjäsförfattaren Lars Norén goes arkitektur. Det var dags för undertecknad att kolla upp en gammal skada och magnetröntga gammkroppen.

Det började bra. Jag och Romeo (hunden) satte oss i vår white trash mazda från slutet av 80-talet och sladdade iväg på E4an mot Skellefteå. Mazdan har som alltid en fot i graven. Jag har min vän K.A att tacka för att den lever över huvud taget. Han ställer upp i ur och skur och agerar ambulanssjukvårdare och kirurg på det japanska eländet. Med vinkelslip och domkraft håller han den vita trafikfaran rullande. Vi anländer utan problem till sjukhuset. Romeo är understimulerad och får tuppjuck när jag öppnar dörren och friheten nalkas. Han smiter på parkeringen. Jag försöker få tag i kopplet. Romeo tror att vi leker och en retarderad katt och råttalek tar sin början utanför den enorma gråsuggan till lasarett. Jag får till slut tag i honom och han hoppar in i bilen med dubbla impulser som krigar i hans huvud. "Det här var en skitkul lek" konkurrerar med "fan nu e husse förbannad".

Så var det dags att leta upp magnetröntgenavdelningen. Apparaturen där känns som en blandning av "Back to the future" filmen och lägret i Guantanamo bay. Dr Mengele hade varit stolt. Man spänns fast på en brits med en Hannibal Lecter maskliknande ställning framför ansiktet. Sedan får man uppleva den mänskliga fortplantningsritualen i en sorts gigantisk rollspelsversion, där britsen och din kropp agerar fallos och förs in i ett trångt vaginaliknande rör. Cellskräcken är total. I ett par kassa hörlurar utan bas spelas den irländska poplåten "This is the life". Ironi! Jag hinner höra två verser innan maskinen sätter igång. Den låter som en slagborr från helvetet ibland och som en lastbilsttuta ibland. Detta inferno dånar på två centimeter från huvudet. Efter en halvtimme sätts jag i frihet igen, endast för att få beskedet att det är dags för en ny maskin på en annan avdelning. Well well. Stämningen är låg. Men rätt SMS ifrån rätt person i rätt tid kan göra underverk för en känsloknarkare som undertecknad! Med lite pirr i bröstet och ett leende på läpparna gör jag klart undersökningarna och knallar ut till bilen.

Leendet stelnar. Paniken lyser i blicken. I tumultet med den lilla håriga rymlingen har jag glömt strålkastarna på. Batteriet är stendött. Inte en människa i närheten. Faaaaaaaaaaaaaaaan! Jag ser upp emot Skellefteå lasaretts gråa betongfasad och tänker på Lars von Triers "Riket". Denna plats är ohelig! Jag får tag i min brorsas gamla "sambo" David som är inföding i Skellefteå på telefon. Han kommer som en riddare på vit springare (läs röd gammal audi) med startkablar och vi får fart på skrothögen. David hinner berätta om sin match i thailand i någon sorts krogvariant av thaiboxning där han och en britt från SAS (de militära specialstyrkorna) gick upp i ringen och gjorde upp. Fighten gick på en krog och båda var stadigt på lyset. David vann trots att han aldrig tränat ett pass kampsport, då militärbritten var betydligt fullare och hade supit bort koordinationen totalt. Fantastiska idrottsprestationer i sann svensk folkrörelseanda. En sund själ i en sund kropp!

Plötsligt minns jag att min träningspolare Simon fyllt 30 och idag är dagen då vi på klubben skall jävlas med honom. Den naturliga presenten ifrån grabbarna måste bli ett uppblåsbart får. Efter en överläggning med Tor så kommer dock vi överens om att en uppblåsbar gris utstrålar mycket mer klass och flärd. Sagt och gjort, mot erotikshoppen i centrala Skellefteå. En mycket sensuell uppblåsbar gris med naturtrogna kroppsöppningar köps in. Den trevliga mannen i kassan frågar om det inte får vara något mer. Nääää… Då frågar han om jag inte vill ha lite godis… Hmmm… Mannen försöker ju bara vara kundvänlig men jag vetefan. Det känns fel att bli bjuden på okända tabletter när man just köpt en uppblåsbar gris. Det kanske är jag som är konstig.

Hemkomst. Kvarteret runt geografigränd ser ut som en utbombad by i afghanistan och idag har dem stora maskinerna tydligen jämnat halva grannkåken med marken. There goes the neighborhood. Det blir till att andas in bostadens ljuva moln av rivningsasbest ett tag till.

Träning. Som seden är på klubben så avslutas träningspasset med att vi plågar skiten ur födelsedagsbarnet som tvingas brottas mot oss allihop utan vila innan grisen högaktningsfullt överlämnas. Träningen rundas av med en underbar fotosession med födelsedagsbarnet Simon och grisen i diverse erotiskt laddade poser. Det känns skönt för en djurvän att grisen fick komma till ett kärleksfullt hem där den kommer till full användning.