’Just a scratch on my ego
I get out in the morning
With a good plan tomorrow
I´ll be keeping my mind cold
Until the evening
When the hours forget me
And the waiting awaits me
And the voices of madness
From my subconscious
Singing songs of sadness
Today is a good day…’

-Anna Ternheim

De senaste veckorna har varit så fyllda av testosteron i källaren på RenYi att kvinnor i fertil ålder har tvingats äta dagenefter piller endast för att de har råkat andas in luften på trottoaren utanför. Brunstiga läten har ekat över nejden. Hovar har skrapats i marken. Sista veckan träder lugnet in. Lugnet före stormen. Killarnas ögon förändras. Dem är koncentrerade när det behövs, men blicken flyter ofta iväg. Dem är redan där uppe strålkastarskenet i ringen. Förbereder sig mentalt. Kropparna är redan redo. Redo att ta emot och åsamka den för oss så välbekanta smärtan. Men det är en lindrig sådan. Smärtan du åsamkas i ringen är aldrig jämförbar med den smärta som livet utanför erbjuder. I ringen finns inget skitet kneg eller varsel om uppsägning, ingen sorg över förlorade kära, inga brustna relationer, inga krossade drömmar, ingen tärande grå vardag eller besvikelsen över att livet inte alls blev som det var tänkt. I ringen är allting enkelt. Där finns bara du och din motståndare. Det är något rent i en värld av smuts.

Det är kanske därför vi respekterar varandra i så stor utsträckning, vi som slåss i ringen. Motståndaren på andra sidan ringen är en spegling av dig själv. En kollega. En broder. En person med samma drivkrafter som du själv. Din motståndare ger dig en möjlighet att få känna livet pulsera i dina blodådror. Under några minuter så finns du till på riktigt.

När första smällen på käften dundras in mot ditt ansikte så är det inte hat som driver handlingen. Paulo Roberto sade en gång något i stil med ’rikemansungar som söker spänning klättrar i berg och hoppar fallskärm ifrån flygplan, vi knegarungar slår varandra på käften’. Det är inte en ren klassfråga naturligtvis men det ligger definitivt något i vad han säger. Det är svårt att förklara att våld inte automatiskt behöver innebära hat eller negativa känslor för någon som är så priviligierad att han/hon aldrig varit i en miljö där våldet ständigt finns närvarande. Vårt våld i ringen är inte gänget som går på en ensam rädd grabb på en kommunal skolgård. Vårt våld är inte kvinnan som blir spöad i köket av sin berusade make. Vårt våld i ringen är en kraftmätning mellan två likasinnade. Två likasinnade som dessutom älskar det dem håller på med.

Resan fram till den här tävlingen har varit en fin och varm upplevelse. RenYi förvandlades ifrån en samling mycket udda individer till ett lag som kämpar mot samma mål. Sammanhållningen på klubben har blivit stark. Ett kollektiv som hjälper varandra att utvecklas och gå framåt. När den ofrånkomliga tomheten kommer efter matchen så kommer jag att sakna den här tiden och framförallt gemenskapen med de grabbar man har tvingats träffa sex kvällar i veckan. Bäcks dåligt imiterade varvsarbetargöteborska, Tors manana manana attityd till det mesta, Simons och min gemensamma åttiotalsnostalgi, Jonas när han får sina ryck av övermänsklig gubbstyrka och plötsligt spöar skiten ur en, Frallan när han blir allvarlig och pratar om hemliga världskonspirationer, Kronkens långa erotiska utläggningar, Peter när han pedagogiskt hamrar mig i huvudet och Per när han kastar mig på arslet 35 ggr på fem minuter. Det är en underbar samling original, och jag är stolt över att kunna kalla var och en av dem för min vän.

Så kära läsare, kom och stötta oss på lördag! Vi skall göra vårt bästa för att stå upp mot invasionen från söder. Om någon av oss faller i bataljen så kommer han att falla ’med stövlarna på’ och äran i behåll. Ingen viker ner sig. Inte en chans…

Slutligen ett meddelande till min motståndare Anders ’Clark Kent’ Hansson:

Tack Anders, för att du kommer upp till norrland för att slå mig på käften! Jag bjuder på den första biran efteråt.

Mvh
Gurra