”Kapten klänning”- Göran Lindberg

En sak som jag haft svårt för i den dömande verksamheten är när man får straffrabatt. Vid varje enskild överläggning under min tid som domare på Hovrätten har jag ifrågasatt det. Är det rätt att vi säger till folket att om du gör flera brott samtidigt så blir straffet lindrigare?

En annan del av straffmätningen som jag inte heller kan med är den s k tvåtredjedelsfrigivningen. Alltså att straffets tid också förminskas. Det senaste exemplet som erhållit denna tvåtredjedelsfrigivning är en man som jag hyser allra största förakt för. Den jag talar om är ”kapten klänning” eller förra polischefen Göran Lindberg. Att som honom åka runt i landet och föreläsa hur viktigt det är att kvinnor ska få komma fram i både yrkesliv men inte minst privet och sedan blir han gripen när han var på väg att köpa sex av en 14-årig flicka.

Och det var inte enda affären denne man med ett dubbelliv hade. Vid rättegången beskrivs en affär med en 17-åring som utsattes för fruktansvärda övergrepp som av rätten beskrevs som ”sadistiskt sexuellt våld”. Detta skedde medan han i sitt arbetsliv var satt att se till att medborgarna i Svea rike höll sig till lagen och samtidigt som han åkte land o rike under smeknamnet ”kapten klänning” och föreläste om kvinnor. Ni kanske förstår varför jag säger att han har mitt allra största förakt. Jag har lyssnat till honom och han var en duktig föreläsare, men fallet blir desto större när man sedan får vetskap om dubbellivet.

Göran Lindberg släpps villkorligt idag. De sex åren har i enlighet med tvåtredjedelsfrigivningen blivit fyra år. Denna i praktiken automatiska straffrabatt är djupt stötande. Varför ska grova brottslingar belönas med en helt egen tideräkning? I en psykologisk bedömning av Göran Lindberg så varnar dessutom Kriminalvården för risken att han begår nya allvarliga sexbrott. Och nu blir han frigiven och anses ha sonat sitt dubbelliv.

Det är på det viset att det ska till ”synnerliga skäl” enligt lagen – för att en fånge ska sitta hela den utdömda tiden. Men ännu tokigare var det fram till 1993 då fanns ett system med villkorlig halvtidsfrigivning, något som Vänsterpartiet nu vill återinföra.

I Själva verket blir lagstiftarnas ambitioner nåt helt annat när vi kommer till straffmätningen i domstolarna. För ofta håller sig domstolarna i den nedre delen av straffskalan. Och dessutom rabatten man får om man döms för flera brott och två tredjedelsfrigivningen så innebär det ju att straffvärdet ständigt devalveras. Kritiken mot den automatiska straffrabatten är inte ny. Men nu är det dags att agera.

En notorisk biltjuv ska alltså inte få villkorlig dom, men grova förstagångsförbrytare som Göran Lindberg eller den som slår ihjäl sin sambo ska få straffrabatt. Hur tänkte man där egentligen?

Principen borde i stället vara den omvända mot i dag. Den dömde ska i regel avtjäna hela sitt straff, men möjligheten till villkorlig frigivning ska finnas om ”synnerliga skäl” föreligger. Då skapas också incitament för intagna att sköta sig och delta i olika behandlingsprogram. Straff ska avskräcka till brott eller har jag missförtått det?