Så här vill KD se vårdens styrning!

Dagens organisering av sjukvården har en lång rad problem. Det mest grundläggande proble­met är att en modern, högkvalitativ och jämlik sjukvård är oändligt mycket mer komplex och kostsam att åstadkomma än den sjukvård som historiskt har bedrivits av regionerna (tidigare landstingen). För att bedriva dagens avance­rade sjukvård rationellt och med hög kvalitet krävs ett betydligt större befolkningsunderlag än det som finns i enskilda svenska regioner. Den medicinska och tekniska utvecklingen har helt enkelt sprungit ifrån dagens organisations­modell där 21 självstyrande regioner beslutar om och utför sjukvården.

Som kristdemokrater är vi djupt förankrade i idén om subsidiaritet – att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Det kan därför tyck­as överraskande att Kristdemokraterna samtidigt är de starkaste förespråkarna för ett centraliserat beslutsfattande rörande hälso- och sjukvården. Men det står helt klart för oss att dagens sjuk­vårdsorganisation inte är ändamålsenlig. Alltför många av de problem som sjukvården står inför är redan nu alltför stora för enskilda regioner att hantera – ännu mer så i framtiden. Detta skapar en situation där patienterna i slutänden inte får en så god vård som annars hade varit möjligt och där den vård som erbjuds därtill är ojämlikt fördelad mellan invånarna.

Vad som kan anses vara en ”god vård” är inte närmare preciserat i de lagar som styr sjukvårds­huvudmännen. Och begreppet lämnar ett mycket stort tolkningsutrymme. Det är visserligen tydligt att vården ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Men kan det anses vara ”god vård” när patienten får vänta 8 månader på en dokumenterat nödvändig operation på grund av långa vårdköer? Är det ”god vård” när patienter förskrivs läkemedel med dokumenterat sämre ef­fekt men lägre pris, trots att bättre alternativ finns tillgängliga? Är det ”god vård” när vårdgivare vägrar att utföra flera moment vid ett och samma besök och istället ber patienten komma tillbaka vid ett senare tillfälle eftersom vårdgivaren då får mer ersättning?

Återkommande visar det sig även att vården inte är jämlik. Såväl kvalitet som tillgänglighet varierar kraftigt över landet. Detta är inte förvånande med tanke på att vården idag utförs av 21 olika huvud­män med sinsemellan väldigt olika förutsättning­ar, någon som inte minst Coronakommissionen nu har understrukit. Alla vårdgivare och huvud­män bär ansvar för att ge en god vård. Men ingen har något utpekat och samlat ansvar för att vården också ska vara jämlik. Strävan efter en jämlik vård är därmed på samma gång allas och ingens an­svar.

Hälso- och sjukvårdslagens målsättningen är god vård på lika villkor för hela befolkningen. Den svenska sjukvården står inför mycket betydande utmaningar. Befolkningen har vuxit snabbt sam­tidigt som andelen äldre i behov av vård ökar. Ovanpå detta innebär den medicinska utveckling­en att utbudet av vård – möjligheten att behandla, bota och lindra ständigt förbättras. Diagnoser som för något årtionde sedan innebar en säker död kan i många fall framgångsrikt behandlas tack vare nya forskningsgenombrott, avancerade läkemed­elsterapier och modern medicinsk teknik. Sjukvår­den blir alltmer kunskapsintensiv, specialiserad och tekniskt avancerad.

För att kunna bedriva denna komplexa och spe­cialiserade verksamhet på ett rationellt och än­damålsenligt sätt krävs stora patientunderlag, stora ekonomiska resurser och stark förmåga att attrahera högt efterfrågad kvalificerad kompetens. Detta innebär i sin tur att mindre regioner, med svagare skattekraft, mindre befolkningsunderlag och lägre attraktionskraft, får kämpa i en allt hår­dare motvind för att upprätthålla god kvalitet och acceptabel tillgänglighet i vården.

Trots regionernas beskattningsrätt och trots det kommunala utjämningssystemet krävs i allt hö­gre grad statliga insatser för att säkerställa att regionerna har förutsättningar att leva upp till lagens krav. Den decentraliserade sjukvårdsor­ganisationens finansiella och medicinska resultat upprätthålls redan idag i hög grad genom statlig konstgjord andning.

Befolkningsprognoser från bland annat Statistiska Centralbyrån1 och Arbetsförmedlingen pekar på att denna utveckling snarare kommer att accelere­ra än avmattas. Fram till år 2030 kommer försörj­ningsbördan öka i landet som helhet. Färre ska försörja fler. Detta är bekymmersamt i sig. Men utvecklingen av skattekraften är därtill mycket ojämnt fördelat över landet. I storstadsregionerna, som redan ligger i topp avseende andel invånare i arbetsför ålder, kommer andelen enligt progno­serna att öka ytterligare medan andelen arbetsföra väntas minska i nära nog samtliga glesbefolkade regioner.

Vidare innebär befolkningsprognoserna att antalet personer som förväntas behöva vård kraftigt ökar samtidigt som utbudet av arbetskraft till sjukvår­den minskar i förhållande till vårdbehoven.

Sammantaget står sjukvården inför en situation där vare sig tillgången på ekonomiska resurser el­ler kompetent personal kommer att vara tillräcklig utan radikalt förändrade arbetssätt och ett mer effektivt nyttjande av de samlade sjukvårdsresur­serna. För att klara den nödvändiga omställningen krävs en organisation med stark utvecklingskraft och brett mandat att genomföra nödvändiga strukturella förändringar. I en sådan organisation är det vår uppfattning att staten, inte regionerna, ska utgöra grunden för sjukvården.

2 kommentarer

  1. Brorson

    ”Som kristdemokrater är vi djupt förankrade i idén om subsidiaritet – att beslut ska fattas på lägsta möjliga ändamålsenliga nivå. Det kan därför tyck­as överraskande att Kristdemokraterna samtidigt är de starkaste förespråkarna för ett centraliserat beslutsfattande rörande hälso- och sjukvården.”

    Ja, det är verkligen överraskande. Om man inte vet att Göran Hägglund var sjukvårdsminister i alliansregeringen och sugen på mer makt åt sig själv. Samma sak med skolan. Den ville Jan Björklund förstatliga när han var skolminister i alliansregeringen. Ni vill samma f.d. ministrar och deras respektive partier ge all makt åt Lena Hallengren och Anna Ekström. Denna politik, all makt åt S-ministrarna, har utlöst en jordbävning inom L, medan KD verkar vara enigt om att socialdemokratisk centralmakt vet bäst, även om det så gäller minsta byhåla.

    All sjukvård är inte högspecialiserad.

    All undervisning sker inte på högsta akademiska nivå.

    Kan du ge en förklaring till att centralbyråkrater i Stockholm, men inte sametinget, är huvudman för sameskolan? Varför är sametinget en statlig myndighet, som är underställd regeringen?

    Jag kan ge fler exempel på att beslut tas på fel nivå, eftersom man i Sverige har fått för sig att alla beslut rörande en viss verksamhet ska tas på samma nivå. Stora skogsbränder, som berör flera kommuner ska hanteras av de enskilda kommunernas räddningstjänster.

    Kommuner anställer egna ordningsvakter med extremt låg utbildning, eftersom den statliga polisen inte längre prioriterar lag och ordning. Men det behövdes att det statliga s.k. våldsmonopolet inte längre klarade sin uppgift, innan man accepterade tanken att kommunerna borde bestämma över en del av detsamma.

    När lokal befolkning ockuperar vårdcentraler och sjukhus, som regionpolitikerna vill lägga ner (för att de vill centralisera allting till Umeå och Sundsvall, vill Hägglunds lärjungar inom KD flytta besluten ännu längre från väljarna i der perifera länsdelarna. Mitt motförslag är:

    1. Kommunerna bestämmer över vårdcentralerna.

    2. Landstingen (som bör återinföras) bestämmer över länsdelssjukhusen, som bl.a. utför rutinmässiga planerade operationer.

    3. Staten ansvarar för universitetssjukhusen och den högspecialiserade vården.

    4. Inrätta ett States Akutkirrgiverk, vars mobila team utgår från universitetssjukhusen men lånar operationssaar hos vårdcentraler och länsdelssjukhus.

    • Hans-Inge Smetana (inläggsförfattare)

      Lägsta möjliga ändamålsenliga nivå är vad vi utgår ifrån. Var man bor i landet ska inte få avgöra vilket vård man får – eller inte får i tid – på landets sjukhus. Idag tvingas regionerna köpa in oerhört dyr utrustning för operationer som utförs sällan. Patientsäkerheten skulle öka om man istället koncentrerar särskilda kompetenser.

      Primärvården vill jag däremot att kommunerna ska ta ansvaret för så att den kommer närmre medborgaren, så där är vi överens. Dessutom jobbar jag med Alliansen aktivt för fler hälsoval i Västerbotten. Så det är absolut inte så att all makt ska centraliseras som du tolkar det.

      Vad gäller poliskåren var KD först med att kräva 10.000 fler poliser så även där är vi överens att det inte ska vara kommunernas ansvar. Likadant krävs som du skriver ett större nationellt ansvar över krissituationer. Lägsta ändamålsenliga nivå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.