Heja på er, Robban, Nisse, Nils Henrik, Kurt och Birger!
Jag stod där långt ner i bilkön och såg när ni kom med renarna längs E12-an vid Västansjö. Duktigt.
Lite stolt kände jag mig, fast jag inte bidragit med nåt praktiskt till att underlätta ert och renarnas slit att ta sig hem mot Jofjäll och Artfjäll från vinterbetet nedanför Lycksele.
Det var blött och tufft på sjön för såväl er som renarna och skotrarna, och ni klarade den nödvändiga vägvandringen och trafiken med galans.
Där invid vägkanten stod en och annan glad anhörig, som servade med gofika, bränsle och fortsatt lycka till hemöver.
Utan renen stannar Sapmi!

Hej.

Snart är det sametingsval! Och alla behöriga har fått sin valsedel, och de olika partiernas program och vallöften. Så läs, lyssna och fråga!

Och ca 800 nya samer är nyregistrerade i röstlängden.
Jag kan jag berätta att redan i oktober 2008, så skickade sametingspartiet Guovssonasti ut ca 1300 brev med nödvändiga registreringshandlingar till alla som det gick att räkna ut att de kan och borde få registrera sig i Sameröstlängeden. Troligen bidrog Guovssonasti på det sättet att utöka antalet samer i Sameröstlängden Bra gjort!

Valdebatterna har dragit igång såväl medialt och fysiskt. Jag själv har varit i såväl i Göteborg som i Östersund.
Men jag måste medge att några hakor höll bokstavligen på att falla ner i golvet i Göteborg, bla min egen. Två etablerade kandiderande sametingspolitiker kom ca trekvartstimmen försenade, log och sa konstiga saker. Och dessa hade mest anledning att vara först på plats, för de bor och verkar runtomkring i södra Sverige. Nåväl, skadan blev kanske inte så stor för det var bara ett 20 tal åhörare fast ca 500 uppgavs ha varit inbjudna.

Men detta med debatter är bara ord det handlar om. Verkligheten är en annan och på gång.
Samebyarna och renarna är på väg upp mot fjällen. Vissa byar flyttar landvägen, dvs till fots går och småspringer de mot fjällen. Vissa byar gör rentransporter med stora lastbilsdubbeldäckare. Det fungerar också bra. Men det går mycket fortare, på gott och ont!
Så nu är vi strax inne i årstiden Våren, en av de åtta samiska årstiderna. Snön är dock kvar än. Snart är det första maj, hoppas det töar fort och att gräset gror!

Vi hörs väl igen!

Gokväll

Renarna är till fjälls och nu gäller det att ge dem all tänkbar vila och ro.
Vajorna skall snart kalva och orkar inte springa undan för faror och störningar.

Skotrar som kör snabbt hinner inte uppmärksamma en renhjord som betar och håller till på barmarksfläckar i fjällsluttningarna. Därför måste samebyarna årligen med hänsyn till skydd för renarna begära att få skoterförbud på fjällområden där renarna är.
Det är inte populärt men tyvärr ett måste. Men skoterlederna är öppna för genomfart, och det i sig är helt Ok.
Men vad händer? Jo, igår kom två okända skoterförare snabbt körande mot den lugnt betande renhjorden och började förflytta renarna framför sig och sina skotrar.Och där fanns heller ingen skoterled som väglett dem till just detta området!
Renskötarna som satt på bevakning på motsatta fjälltoppen, upptäckte tilltaget blev tvugna att ta upp jakten på de två skotermarodörerna som drev renarna och fick till slut stopp på de två ekipagen. Slugt och avsiktligt hade de klistrat över sina skotrars registreringsskyltar för att inte kunna identifieras.
Allt slutade lyckligtvis väl den här gången. Men nu är naturbevakare uppmärksammade på händelsen och en förstärkt bevakning kommer att ske på skoteravslysta områden.
Renarna behöver ha ro nu, de är tysta och fridfulla djur som har nog med naturliga faror att orka fly undan.

Vi hörs

Det är en solig dag. Men ändå en sorgens dag. Jag har nämligen fått rapporteringar om två halvdöda renar. Jag säger halvdöda, och menar att de var både i livet och i dödsriket samtidigt.
En stor härk och en ung hanren i sina bästa år har fått lämna jordelivet i ve och fasa för rovdjur som bitit och ätit på dem i levande skick.
De blev offer för rovdjurens hårdhänta hantering, svårt och hårt sargade lämnade för att vara en eventuell färdig måltid till nästa dag.

En god djurvän förbarmade sig att avliva den stora renoxen som stod skakande och oförmögen att gå från en skoterled, och en annan hygglig man rapporterade om renen som lagt sig ner i obarmhärtiga smärtor på en vattenfallsdam.Jag, min dotter och måg fick befria den stackars renen från lidandet.

Tack Ni två för att ni ringde. Det underlättar!

Det är hemskt att se djur lida oförskyllt.

Hej!

Det finns åtta årstider.
Varje årstidsland är vid ankomsten årets bästa- som en välkomnande famn!
Så skrev Ernst Manker i boken "De Åtta Årstidernas Folk"
Det handlar om renen, deras skötare och deras vandring mellan de åtta årstiderna.
Nu är det vårvinter. Och renen på väg mot fjälls.

Och jag tänker på Paulus Utsis dikt om renen. Han var en av våra stora samiska poeter. Han föddes 1918 i Ivgunmuotki på norska sidan av Sapmi. Där bodde han som barn sommartid, och på vintern flyttade han,hans familj och renarna till Karesunado för vinterbete.
De levde i den tidens gränsöverskridande renskötsel med sommarbete i Norge och vinterbete i Sverige.

Paulus, hans familj och släktingar blev dock den tidens renbeteskonventionsflytktingar och tvingades till förflyttning med sina renar genom Sapmi, för att så småningom få bosätta sig i Porjus och i Vaisa, Resten av den stora syskonskaran hamnade ända i Västerbotten, i Tärna, Vilhelmina osv.
Och renen följde med.

Och Paulus Utsis hyllning till renen, naturen, fjällen finns att läsa i diktsamlingen Giela Gielain.

Renen är en tillgång
utan dess ände
Den som förlitar sig på den
klarar hårda tider
Renen har en stark stam
som bär sin husbonde
från vaggan till graven.

The Winner takes it all, the loosers has to fall….!!!! Så sann kan en schlagertext vara. Men det är ju inte vilken schlagerdänga som som helst. Det är bara Björn och Benny som kan skriva så!
Varför tänkte jag på den just nu? Inte vet jag, men den sitter plötsligt innanför skallbenet och nynnar, helt fräckt och obedd. Det har säkert med bubbelekonomitänket att göra, där företagande och verksamheter med otydliga ägare håller på att kollapsa vårt samhälle.

Samerna har en egen myndighet som heter Sametinget. Men den stackars Sametingsmyndigheten har fått för sig att den minsann ägs av jordbruksdepartementet. Och detta är väl ett praktexempel på otydligt ägarskap.

Jakten på det egna samiska självbestämmandet startade med att en delegation drog iväg till Skottland, och där skulle man hitta åt den röda tråden i den samiska självständighetens namn.
Den så kallade Självbestämmandekommitten, var ledd av en samisk författande musiker, en fjällägenhetsinnehavare, en fd agronom och två arbetslösa, en jurist respektive journalist.
Alla var så kallade samepolitiska sakkunniga i frågan och utsågs med stor noggrannhet, med röstning och val hit och dit.
Och uppdraget var att konstatera vad det samiska självbestämmandet skulle bestå av?

En diger hög papper blev resultatet som alla naivt trodde på och antog. Den dyra utrednigen hann knappt kallna, förrän samelandpartiets nya kvinnliga ordförande tillika sametings-styrelseledamoten Ingrid Inga, konstaterar att myndigheten Sametinget ägs minsann av Jordbruksdepartementet.
Och nuvarande sametingsstyrelse har intet att göra med myndigheten Sametinget, säger de!
Och de, sametings-tjänstemännen, får göra allt de vill efter eget gottfinnande, typ att försena och fördröja unga blivande företagares rätt till exempelvis startstöd, fördröja rovdjursärenden osv, och med blixtens hastighet besluta och starta upp projekt som de själva aspirerar på att få bli projektledare för.
Så var det med det självbestämmanet i verkligheten!

Vi hörs!

Igår kl 13 startade jag min sammanträdesfärd mot Kiruna genom att först köra mot Lycksele för att där vid 17 tiden möta upp mina kollegor.
Samfällt och tillsammans styrde vi de resterande 50 milen. Nä, nu ljög jag, jag latade mig i baksätet medan unge Lars Göran som var vår chaufför rattade och Marita Stinnerbom spökläste en deckare för oss från framsätet.
Vi blev ändå trötta i Jokkmokk, men fick en snabb kopp gaffe av tillkommande medresenären PerMikael. Pigga och glada kom vi fram, hem till min dotter och måg på Mästerpalmsgatan Kiruna. Där möttes vi av go mat och fika, fick gå på nyfiken husesyn och sen i säng. En lång dag mot en bra natt, kan man säga.
Men nu är jag uppe i ottan. och vet intet annat att göra tills dess husfolket stiger upp än att skriva nåt på datorn, och därför får ni alla mina godmorgonhälsningar på detta viset!

Och just denna dag, första april, har jag känt mig som en dum sill!
Jag har hört en försvarare av höga bonusar uttala sig i nyheterna. Och som säger att bonusar kan man ha, men de skall vara transparenta!

Jag förstår noll och intet, så jag slår upp ordet transparent i synonymordboken.
Transparent betyder genomskinlig!
Alltså en bonus skall vara genomskinlig!?
Vadå, en genomskinlig bonus?

Jag gissar att det är nån nisse som inte vågar såga nåt som nån skall kunna förstå, och som med verbal snitsighet försöker luras.

Nä, lymlar skall behandlas strängt efter förtjänst!

Gonatt!

Och just denna dag, första april, har jag känt mig som en dum sill!
Jag har hört en försvarare av höga bonusar uttala sig i nyheterna. Och som säger att bonusar kan man ha, men de skall vara transparenta!

Jag förstår noll och intet, så jag slår upp ordet transparent i synonymordboken.
Transparent betyder genomskinlig!
Alltså en bonus skall vara genomskinlig!?
Vadå, en genomskinlig bonus?

Jag gissar att det är nån nisse som inte vågar såga nåt som nån skall kunna förstå, och som med verbal snitsighet försöker luras.

Nä, lymlar skall behandlas strängt efter förtjänst!

Gonatt!

En av våra samiska skidåkartalanger som skolades och fostrades vid Nomadskolan i Tärnaby under 1960-70 talet läser min blogg. Hej Eva!
Jag blev lite nostalgiskt glad när jag förstod att du numera boendes i Kirkenes Norge, är en av mina trogna läsare. Och Tack för dina positiva kommentarer!
Din kontakt resulterar nu i denna minnesberättelse från Nomadskoletiden där både du och jag tillbringade våra sex första skolår på heltid, dvs natt som dag.

Vi nomadskolebarn växte upp i Tärna tillsammans i ett samiskt skolkollektiv. Det vill säga vi var tillsammans dygnet runt på skolans domäner. På gott och ont. Men villkoren gav oss inga andra möjligheter. Våra föräldrar var den tidens nomader med ett arbete i ständig förflyttning mellan olika årstider och mellan olika renbetesområden.
Och när vi barn blev så kallat skolmogna, så fanns inget annat alternativ än den då så kallade nomadskolan med skolhem och hemresor till jul, sportlov, påsk och sommarlov.

Dessa hemresor var vår tids stora äventyr i buss, rälsbuss, i Alf Grahns eller Allan Olofssons droska mot olika okända mål. Vi följdes mot Slussfors, sen började förskingringen för var och en av oss mot olika tillfälliga hemmål. En del skulle till Kittelfjäll, Lappudden, Klimpfjäll. Saxnäs, Borga, Ammarnäs, Åmsele, Tallträsk, Trehörningen, Lomsjö Österstrand, Åsele osv.

Jag brukar möta en jämnårig skolkompis, Ellen Ann från Rans Sameby, och vi har som hobby att försöka minnas våra strapatsrika hemreseäventyr och gemensamt försöka erinra oss vart vi egentligen var på väg under sport och påskloven.
Inte alltid lätt för ett dåtida skolbarn att exakt minnas, för våra föräldrar bodde ju bara tillfälligt på olika platser där renarna befann sig just då.

Jag och lillsyrran Karin åkte vilse med en postbuss en gång. Vi hade fått vaga informationer hur och vart vi skulle åka när vi väl klivit av rälsbussen i Lycksele.
Jag som var den större och modigare av oss två hade ansvaret, och löste biljett med en mycket suddig röst till en frågande busschaufför. Jag hade ju just gjort en plötslig tungbandsoperation hos folktandvården, fast meningen hade varit att bara göra en tandkontroll. Och nu hade jag en stor svullen tunga i munhålan och svårt att prata.

Plöstligt, efter bara några mil stannade bussen vid ett ensamt vägskäl uti den ödsligaste glesbygden, det stod Tallträsk på skylten och busschauffören sa att nu är ni framme.

Vi klev ut, men kände instinktivt att vi nog var vilse, ingen vuxen mötte ju oss och inte ett hus i sikte. Vi tog skidor, pick och pack och vandrade iväg i hopp om att hitta hem. Och efter nån kilometer kom vi fram till ett gård, men då brast det liksom i Karin, och hon försökte storgrinande berättade vilka vi var, och att vi skulle till pappa och mamma, troligen i Trehörningen.

De snälla människorna i Tallträsk gav oss mat och hopp att vi skulle komma oss hem och ringde kors och tvärs tills de fick tag i pappa och Alfons som skulle möta oss i Tallåker. Där stod de och väntade, stoppade bussen och frågade busschauffören om inte två småjänten var med?
Nä, inga småjänten men väl två småpojka klev av vid Tallträskvägaskälet, blev svaret!
Och det var ju inte lätt veta vilket genus som gällde för oss just då, för vi hade bägge två varit hos hårherrfrisörskan Hedvig i Tärna.Och hon gjort oss fin och kortsnaggade i håret inför skollovet!
Vi kom fram till slut.