Det är ångestladdat att ta avsked – både av människor, semestern och sommaren. Sunday morning coming down.

Detta är mitt sista, personliga, blogginlägg denna sommar. För även om sommaren inte är slut, egentligen, så är min semester strax slut. Jag börjar arbeta på måndag. Så avskedens tid har börjat. Bland annat till sommaren.

För mig har avsked alltid, i alla fall så länge jag kan minnas, varit ångestladdade. Ofta väldigt ångestladdade. Då de första, kyligare, kvällarna kan anas – ofta redan i slutet på juli – börjar processen av avsked. Jag älskar hösten. Men jag tycker att det är vemodigt, smärtsamt vemodigt, då jag kan ana den första lilla antydan om att sommaren, i år liksom alla andra år, kommer att ta slut. Då börjar avskedet. Men klarar jag bara av detta avsked, och det har jag gjort hittills, och lyckas ta mig igenom en period som brukar börja i slutet på juli och vara till andra halvan av september – den tid det tar för mig att acceptera att sommaren kommer att ta slut – så börjar jag må bra igen. För jag älskar verkligen hösten i alla dess faser. Den färgsprakande perioden i rött, gult och grönt som utmärker september. Oktobers regn och det tilltagande behovet av att klä sig varmt. Men också novembers kala och kalla period med aningar om snö.

För många som jag känner innehåller perioden från slutet av juli till andra halvan av september så mycket av sommar, sol och bad. De har hela augusti och mer därtill. Men för mig är det varken en fråga om antalet soltimmar eller om temperatur. Inte heller för mig är sommaren slut – men perioden av avsked har börjat och präglar det som återstår av sommaren. Har jag fyra veckors semester trivs jag mycket bättre under de två första veckorna. Då jag vet att jag har passerat mitten börjar redan avskedet. Ibland brukar jag försöka säga till mig själv ”men du har ju hela två veckor kvar och det är ju lika mycket som du har totalt sett under de somrar då det är val”. Men det går inte att lura sig själv. Naturligtvis. Avsked är en smärtsam process.

Sommaren 2009 hade jag arbetat för ett annat parti än Arbetarpartiet under hela 34 år. Jag visste att detta andra parti, som jag lämnade 2010 då vi bildade Arbetarpartiet, inte längre var förenligt med vad jag själv stod för. Vi var många som, mer eller mindre, hade insett detta vid den tidpunkten. Naturligtvis. För mig hade det dock förhållit sig på detta sätt under en lång tid. Inför valet 2006 hade jag och en av mina närmaste vänner, en politisk medkämpe sedan mitten av 80-talet, lovat varandra att detta var den sista valrörelsen för detta andra parti. Men det kan vara svårt att skiljas från något som man gett drygt 30 år av sitt liv till. Du hoppas på en förbättring in i det sista. Det är svårt att veta exakt när mina tvivel blev så starka att det skapade problem. Men jag minns att då detta partis medlemmar tvingades att ställa upp, ensamma, i valet till EU-parlamentet 1999 hade tvivlen börjat äta i mig på allvar. Denna hopplösa satsning, mot bättre vetande, gjorde tvivlen ännu starkare.

Senare, under hösten det året, ringde jag och stämde träff med Margot Wikström. Jag frågade henne om vi kunde träffas på Kafé Mekka och snacka lite. Hon svarade omedelbart ja. Och kom cyklandes dit. Vi samtalade under 3½ timme. Vi var politiska motståndare men hade en sorts respekt för varandra. Åtminstone jag för henne. Vi lovade varandra att det som sagts skulle stanna mellan henne och mig. Då vårt långa samtal var slut synade Margot mig och fällde sedan följande kommentar: ”Sök till forskarutbildningen”! Dessa ord visade att Margot, utan att jag med ett enda ord hade antytt mina politiska tvivel, hade förstått. Jag svarade därför bara: ”Märks det så tydligt?” Margot log, på sitt ibland lite sardoniska sätt, och replikerade med vänlig röst: ”Jag förstod ju att det fanns något skäl till att du ville att vi skulle träffas”.

Då jag var ny, och oerfaren, i fullmäktige 1991 skonade Margot mig vid ett par tillfällen. Detta genom att, i en paus, tala om vad jag hade missuppfattat. Hon hade kunnat ”krossa” mig i talarstolen vid dessa tillfällen. Om hon velat. Jag ångrar verkligen att jag inte besökte Margot under hennes sista år. Det är svårt med avsked – både de avsked som man genomlider och de avsked som man inser att man borde ha tagit.

I nästan elva år ytterligare arbetade jag vidare för det parti som jag slutligen kom att lämna våren 2010. Och jag gav inte mindre av mig själv. Men det som skedde var att en allt större del av min tid, och av min energi, gick åt till att neutralisera inflytandet från partiets centrala ledning på partiavdelningen här i Umeå. Tala om en destruktiv tid av mitt politiska och personliga liv. Slutligen, efter en rad av händelser under åren 2008 – 2009, tog jag tjänstledigt från det tidigare partiet. Detta efter att ha sökt och fått jobb på annan ort. För att få perspektiv på tillvaron arbetade jag då som kriminalvårdare i Västervik under en period året 2009.

Men det var inte om mina politiska kval som jag ville berätta. Det var om de, så svåra, avskeden.

Jag hade aldrig bott någon annanstans än här i Umeå innan jag arbetade som kriminalvårdare i Västervik. Detta understryker hur svårt jag har för avsked. Även temporära. Det som gjorde att jag klarade det hela var att jag hade bilen med mig. Och alla kassettband till bilstereon. Jag, och samma kompis som jag nämnt tidigare, åkte bil ända från Umeå ned till Västervik. Det blev 103 mil, inklusive en felkörning i Stockholm p g a vägarbeten, innan vi kom fram. Nåväl: Bilen och Musiken var en del av ”mitt” Umeå i det förbannade Västervik. Jag hade hört om sådana samhällen. Men aldrig upplevt något. I Västervik accepterades du inte ifall du inte hade, minst, fyra generationer med släktingar begravda på någon kyrkogård i denna avkrok av världen. En kvinna, ny liksom jag, som arbetade i ett annat av de sju husen som fängelset i Västervik då bestod av sökte upp mig under en lunch. Hon storgrät. Kvinnan tillhörde ett gäng på fyra kvinnor. De andra tre var alla från V-vik. Hur kvinnan än hade försökte så fick hon inga svar i deras ”gemensamma” samtal. De var fyra som bidrog till samtalen – men bara tre som fick något tillbaka. Kvinnan hade, nästan direkt, märkt att hon var en icke-person. Hon var nämligen inte från V-vik.

För mig var läget inte fullt så dåligt. Men även jag anade den stämning som kvinnan talade om. Varje dag. Detta gjorde även de killar som satt i fängelset. Då jag var promenadvakt under en lunch – då alla 25 killarna och två av oss kriminalvårdare var utomhus på den muromgärdade gården – ställde sig en kille som stannade inne i fönstret på andra våningen och skrek följande: ”Om man skulle vara ståuppkomiker här i Västervik skulle man begå självmord efter en vecka” !

Jag minns att jag skrattade mest av alla. Mer än killarna. Jag skrattade så att tårarna rann. Den andra kriminalvårdaren, vi var alltid två stycken på rasterna, var från Västervik. Han förstod inte alls vad som var så roligt. Men det gjorde alltså jag. Killen hade fattat det hela rätt – var du inte från Västervik skulle du aldrig släppas in. Som tur var för killarna var ingen av dem från V-vik. Men genom, vissa, av kriminalvårdarna kände även de av stämningen. Killar som sitter inne är verkligen otroligt känsliga – för vissa saker. Inte för andra.

Jag bjöd ned min tonåriga dotter till Västervik för att bo och umgås med mig på min lediga tid under två-tre veckor. Och till min enorma glädje kom hon. Detta gjorde tiden i Västervik sååå mycket bättre. Men jag minns den dagen då dottern skulle åka hem. Det var fruktansvärt. Jag hade tre veckor kvar på min tid där nere. Det kändes som en evighet. Den dag dottern åkte hem hade jag ett kvällspass på fängelset. Jag följde henne till tåget, kramade om henne hårt och såg henne försvinna. DET är ett av de värsta – fast helt normala – avskeden i mitt liv. Jag skulle ju själv snart återvända hem till Umeå. Men ändå kändes det som om jag skulle dö. Absolut förlamande tomhet. Jag hade förberett mig för denna känsla. Eftersom jag började sent den arbetsdagen hann jag köra ett halvtungt styrketräningspass på gymmet innan jag skulle till jobbet. Jag har alltid tränat styrketräning för att det dämpar ångest – och för att kunna försvara mig fysiskt. Så har det alltid varit. Jag har tränat regelbundet sedan jag var sju år. Först mest kondis och sedan jag fyllde 18 år även på gym. Men jag har aldrig tränat för att det skulle vara fysiskt nyttigt. Det är fysiskt nyttigt att promenera 25-30 minuter om dagen och köra lätt styrketräning. Det är inte alls fysiskt nyttigt att träna så hårt som jag, och många andra (som tränat mycket, mycket hårdare än mig) har tränat. Samtidigt kan jag inte leva utan träningen.

Det börjar bli dags att avsluta. Och ta avsked av de personliga blogginläggen. För denna gång.

På söndag tar sommaren slut. I år är det nämligen valår. För mig betyder detta att då jag börjar jobba, på måndag, är sommaren slut. Det spelar ingen roll hur fint vädret kommer att vara. Mina tankar kommer att vara riktade på perioden fram till och med valdagen den 11 september. Detta är en söndag, givetvis! Ett valår betyder att sommaren tar slut då semestern tar slut. Sedan jag började skolan har söndagarna alltid inneburit en lång dags färd mot natt. Söndagsångest inför måndagens skola grundlade jag tidigt. Det blir naturligtvis väldigt mycket värre den söndag då semestern tar slut. Och allra värst är det under den sista semester-söndagen ett valår.

Men jag har förberett mig. Jag kommer att åka till gymmet extra tidigt i morgon och köra ett extra långt och extra hårt styrketräningspass. Det fungerar alltid. Sedan en bra film, en av mina egna DVD-filmer, utan reklam. Och sedan kommer jag att fungera utmärkt på måndag. Tack vare styrketräningen. Det är som att gå igenom perioden från slutet av juli fram till andra halvan av september – fast i expressfart. För då jag väl har accepterat att sommaren är slut älskar jag hösten. Och då jag väl har accepterat att semestern är slut kommer jag att fungera under måndagen. Jag kommer att fungera även under de nio veckorna fram till och med valdagen den 11 september – och förhoppningsvis längre än så. Men roligt kommer det inte att vara.

Men just nu – och ännu mycket, mycket mer då jag vaknar upp i morgon söndag, på semesterns sista dag – uppfylls jag av tvånget att ta  avsked av sommaren 2022.

Det är ångestfyllt att ta avsked – både av människor, semestern och sommaren.

PS. Första gången jag hörde låten ”Sunday morning coming down”, med Johnny Cash, drabbade den mig som ett slag i magen. Det är så här det alltid har känts, för mig, på söndagar och som det kommer att kännas i morgon med. Och alla andra söndagar. Klicka på bilden och lyssna. DS.