Tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren

Berättelsen om tjejen som besegrade den kille som tog henne mellan benen inför hela klassen i skolkorridoren.

Det var i åttan.

Den årskursen var den brutalaste. Det var då Heniz Rogersson slutade med att endast spöa folk. Istället började han ställa andra killar inför ett val med två alternativ: antingen slås blodiga offentligt eller bli förnedrade offentligt. Jag har skrivit om detta i många berättelser. Någon kanske inte förstår var jag fortsätter att skriva om just detta när jag har annat jag kan skriva om. Jag har blivit stoppad på en bakgata i Istanbul och tvingats lämna ifrån mig pengar, hört skotten när två gangsters sköt ihjäl varandra på Centralen i samma stad, sett deras blod och kritstrecken från platsen där uppgörelsen ägde rum. Eller när jag kraschade med min första både, slängdes över styret, roterade i luften och landade med huvudet 20 cm från en vass sten som definitivt varit dödlig för mig som inte körde med hjälm. Eftersom jag var 16 år och förbannat dum. Jag har gjort detta och så många, många andra, ofta riktigt dumma, saker. Ändå finns det absolut inget som har fastnat i mitt medvetande som detta.

Varför spöar du inte bara upp någon?

I någon blogg ska jag berätta hur det känns att bli nedslagen tre gånger i rad inom loppet av max två minuter. Jag var 16 år då också. Den fysiska smärtan är inte så farlig som du tror. Och finns det folk runtomkring, och någon heder i slagsmålet, behöver du inte ta emot mer, om du väljer att inte stiga upp för en fjärde omgång.

 

Varför denna sadism? Varför tvingar du en annan kille att välja mellan att slås blodig eller att ställa sig på knä, knäppa händerna och be om ursäkt för att han är så djävla ful, och dessutom säga detta med så hög röst så att ”alla” hör det? Inför 50-100 andra elever? Däribland de som du absolut inte vill förlora ansiktet inför. Dina bästa kompisar. Den tjej du är kär i. Varför spöar du inte bara upp killen? Svaret är naturligtvis att Heinz ville förnedra folk så att han skadade dem för livet. Jag tror inte för ett ögonblick på de killar som jag har talat med – och som tvingades gå ned på knä – när de säger att ”det där var länge sedan nu, jag tänker aldrig på det, det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Det är så det brukar låta. ”Det var ju på högstadiet. Jag tror att jag gick i åttan”.

Nej, du vet att du gick i åttan, eftersom du aldrig har glömt vad som hände. Eftersom du inte kan glömma vad som hände. Mimer förändrade många av oss. Vissa hatar och föraktar sig själva för att de inte ställde dig upp och tog slagen eftersom det är, trots allt, bara fysisk smärta. Och den går över. Men förnedringen att gå ned på knä fick många att tvivla på sig själv. Jag slapp detta val. Heniz tog struptag på mig, en gång då vi bytte om till en gymnastiklektion, och tryckte till. Jag hann ta tag i hans armar och kämpade emot för allt vad jag vad värd. Gymnastikläraren som saknat oss på uppställning kom och bröt tillställningen. Till min smala lycka.

En annan gång, också i åttan, tillhörde både Heinz och jag de som blivit uttagna till att representera Mimer då olika högstadieskolor skulle tävla mot varandra. Under uppvärmningen slog Heinz ”skämtsamt” mot min vänstra axel. Det var fruktansvärt tunga slag. Hade slagen tagit i ansiktet hade både näsa och mun gått sönder. Det var ett av Heinz olika test. Jag spände musklerna allt vad jag kunde, och log när kraften från slagen och smärtan gick genom min kropp. Jag sa obesvärat ”du måste spara lite av krafterna för sprinterloppet. Och tänk på mig som ska springa 1500 m”.

Okej, svarade Heinz, flinade och lämnade tillbaka den avklippta kappa jag fått av morsan, och som han lånat av mig för att kolla om den passade på honom. Den var för liten. Jag visste då att jag inte behövde vara rädd för Heinz mer. Även om han log då han slog, som om vi vore vänner, kollade han om jag kunde ta hans smällar. Men jag förstod att det var något sorts test och låtsades inte om smärtan.

Jag hade, vilket jag också nämnt många gånger, varit beredd att slåss med Heinz om han rört vid min tjej Linda. Just i åttan fick Heinz frispel. Det var inte endast killarna han gav sig på. Det var även tjejerna. Fast på ett annat sätt. De kom gående från en lektion till en annan. Närheten till lärarrummet var cirka tio meter. Det borde ha varit en lärare ute i korridoren. Men det var det aldrig. Aldrig. Vid var tredje eller var fjärde tjej lösgjorde sig Heinz från väggen. Steg fram, tryckte till brösten på tjejen, som automatiskt skrek till och höjde händerna till skydd, och då tog han dem mellan benen genom att föra in handen på de jeansklädda tjejerna och halv lyfta upp dem i luften. Det var brutalt. Osmakligt. Kränkande.

Då Linda kom gående utgjorde hon det perfekta offret. I mina, och andras, ögon var hon mycket snygg. Och hon hade allt. Så mitt hjärta och min hederskodex gjorde att jag skulle ha vrålat åt Heinz, om han hade börjat röra sig mot Linda, och sedan hade jag klippt till honom. Jag minns att jag slängde in skolväskan i skåpet, låste blixtsnabbt och gjorde mig beredd på att få stryk. Jag var övertygad om att Heinz skulle slå ihjäl mig. Men först efter att jag fått in tre-fyra smällar innan han fattade vad som hände. Adrenalinet och rädslan pumpade.

Men av någon, outgrundlig, anledning lät han Linda passera. Däremot lät han inte en av mina två bästisar passera. Senare det året utsatte Heinz min ena bästis Sam för något ännu grymmare än att gå ned på knä. Heinz tvingade honom att rulla, framför sina fötter, i snöslasket. Rullningen började på Mimerskolans bakgård, fortsatte över Skolgatan, ned mellan P-huset Nanna och Badhuset Navet (som givetvis inte fanns då), sedan till höger på trottoaren ända fram till ÖK, över ÖK, och en bit till.

Detta utspelade sig inför hela Heinz högljudda hejarklack. Och minst 50 andra elever. Det var som en ond dröm. Detta är en av de händelser som jag aldrig kan förlåta mig själv för.

Jag borde ha stoppat övergreppet på min bästis
Jag borde ha sagt åt Sam stiga upp. Och bett honom hjälpa mig att slå ihjäl Heinz. Inte bokstavligen döda honom. Men slå honom sönder och samman. Det fanns ingen annan utväg. Du kunde liksom inte gå fram till Heinz och säga: ”Hej, jag heter Janne som du vet och jag vill upplysa dig om att du kan orsaka livslånga trauman hos andra människor när då är så stygg. Har någon varit stygg mot dig då du var liten?”

Jag missbrukar ordet eller begreppet ”hata”. Jag använder det för ofta. Men en sak kan jag säga efter att ha övervägt detta noga: ”Jag hatar människor som inte begriper att ibland måste du använda våld i det mellanmänskliga umgänget”. De som säger att så inte är fallet – att våld aldrig är rätt – är i mina ögon fega, egocentriska, uppblåsta, livsoerfarna, verklighetsförnekande och fega – en gång till. Det handlar naturligtvis inte om att jag kräver att varje elev, eller vuxen i en liknande situation, måste våga ta sig an en sådan som Heinz. Det jag kräver är att de ska våga inse behovet, och moraliskt stödja, att någon annan gör det.
Det främsta skälet till att jag inte slagit sådana fega verklighetsförnekare på käften är att jag inte anser att de är värda fängelsedomarna (men jag har skrämt några stycken).

Jag också har förstått att våld har en tendens att brutalisera samvaron mellan människor.

Men det förhindrar inte att jag var ett fegt kräk som inte försökte stoppa Heinz övergrepp mot min bästis Sam. Jag hatar mig själv för att jag inte försökte. I cirka 50 år har jag hatat och föraktat mig själv för detta. I denna situation, då Heinz tvingade Sam att rulla framför hans fötter, inför denna gapande pöbel, hade våld med knytnävar varit ett mindre våld som kunde ha stoppat ett större våld. Det våld som tvingade en av mina två bästa kompisar att rulla, flera hundra meter, i snöslasket inför minst 50 andra elever. Något som hela skolan givetvis kom att tala om. Utom de blinda, döva och dumma lärarna. Det våld som hade behövts för att stoppa Heinz övergrepp hade utgjort ett försvar av civilisationen. Det våld som jag, och alla andra, tillät Heinz att utsätta Sam för den dagen – i mars 1968 – innebar ett fruktansvärt svek. Vi svek Sam, oss själva och civilisationen. Åtminstone är det så jag ser det. Och känner det.

 

De som använde våld mot de nazistiska arméernas angrepp försvarade civilisationen
De stater som använde våld för att försvara sig mot Nazityskland försvarade civilisationen. Hade jag bett Sam stiga upp för att hjälpa mig att spöa Heinz hade jag gjort Sam, mig själv och den del av mänskligheten som gick på Mimer en stor tjänst. Det hade varit rätt att använda nävarna för att sätta stopp för Heinz terrorvälde på Mimer. Men jag gjorde det inte. Sam var ensam när han tvingades ned och började rulla. Jag befann mig någon annanstans vid denna tidpunkt. När jag senare fattade vad som utspelade sig, inför mina ögon, visste jag inte hur jag skulle nå Sam. Men jag borde ha sprungit fram och förbi hela lynchmobben. Ställt mig framför både den rullande Sam och den, någon meter bakom Sam, strosande Heinz och sagt att ”det får vara slut nu”. Och sedan fortsatt ”Ställ dig upp Sam, och försöker Heinz hindra dig så slår vi ihjäl honom”.

Jag kommer aldrig över att jag inte gjorde det rätta. Istället kom jag att ingå i den hackordning där Heinz befann sig i toppen och där så många andra kom att dras in i den våldskultur som växte fram. Vi andra slog till stor del för att skaffa oss poäng hos Heinz. Visst hade vi även slagits på Sofiehemsskolan. Men då hade det handlat om ett enstaka slag. Och i den våldskultur som växte fram drabbades även tjejerna. Att en person faktiskt kunde, på grund av det tomrum som en frånvarande lärarkår skapade, sätta tonen för en hel skola märktes då Heinz försvann. Jag skriver det igen: det var plötsligt som om hela skolan slappnade av. Vi började uppträda mot varandra utan rädsla igen. Och tjejerna fick gå fredade genom korridorerna. Civilisationen återvände. Och det var vårt, elevernas, verk. Inte lärarnas.

Det sexuella övergrepp jag vill beskriva inträffade i åttan då våldet fått fria tyglar och civilisationen till stora delar bröt samman. Det var då Heniz började tvinga ned killar på knä med knäppta händer, det var då rädslan för att tvingas välja mellan att bli slagen blodig eller stå på knä var som störst, det var då som bland annat jag spöade andra killar för att inte halka nedåt i hackordning, det var då våldet ”spillde över” i form av sexuella trakasserier där killarna ”kladdade” på tjejerna (”kladda” var det uttryck som tjejerna själva använde). Det var det året som jag och min andra bästis Linn kom överens om att vi skulle slåss mot Heinz tillsammans om han försökte tvinga ned någon av oss på knä. Varken Linn eller jag ville nämligen ställas inför valet att antingen bli slagen blodig eller förödmjukas inför hela skolan genom att tvingas ned på knä med händerna knäppta. Så vi gick nästan aldrig mer än en meter ifrån varandra på rasterna – om vi hade gemensamma lektioner. Det var året då civilisationen på Mimer till stora delar bröt samman.

En av de killar som blivit mycket illa åtgången Heinz – jag säger inte detta till hans försvar – hade tänkt visa sig på styva linan inför oss andra killar i klassen. Och inför de övriga killar som passerade förbi i korridoren. Ingen kille kladdade på tjejerna för att bli populär hos dessa. Detta sänkte, givetvis, aktierna hos den killen dramatiskt. Och för lång tid. Ingen kille som var ihop med en tjej gjorde något liknande. Det du gjorde var däremot att försvara din tjej mot detta ”kladdande”.

 

Han kom krypande på alla fyra. För att få uppmärksamhet. Och det fick han. Han såg rolig ut.
Smög sig fram, på alla fyra, stannade, vädrade menande mot oss andra killar, och vred på huvudet mot gruppen av tjejer i korridoren för att vi skulle förstå åt vilket håll han var på väg. Han började på cirka fem meters håll från tjejerna. Det passerade mycket folk i korridoren så han väckte endast en flyktig uppmärksamhet hos de som inte skulle ha lektion där vi stod utan bara skulle passera förbi. Däremot doldes han delvis av alla som rörde sig. Han närmade sig gruppen av tjejer, smygande, stannande, likt ett lejon på jag efter en hind. Alla killar var tysta. Men roade. Ingen förstod exakt vad han tänkte göra. Alla hade vi sett det vi strax skulle komma att få se, och många hade själva deltagit, men ingen av killarna förstod ännu vad som komma skulle.

Tjejerna stod i en ring. Vissa måste också ha noterat killen som kom krypande på alla fyra. Vi gick ju alla i samma klass. Några av tjejerna kunde helt enkelt inte undgå att se honom. Men ingen av tjejerna reagerade heller. Det hela såg inte hotfullt ut. Snarast som något ofarligt, och barnsligt, killpåhitt.

När han var cirka en meter bakom en av de vuxnare (mycket vuxnare skulle det visa sig inom bara några sekunder) tjejerna rörde han sig snabbare och sträckte plötsligt fram ena handen och placerade den mellan tjejens ben. Högst upp, för att undvika alla missförstånd.

Alla annan aktivitet avstannade.

 

Om detta skulle ha varit en strid mellan två gladiatorer så hade den ene gladiatorn just kastat sitt enda vapen mot motståndaren och väntade nu spänt på att få se effekten.

Scenen var overklig. Vissa killar skrattade. Andra killar var tysta. Men jag återupprepar – all aktivitet stannade upp. Även den tjej, som hade fått en ytterst ovälkommen hand mellan benen, stod blick stilla. Jag tror det var hennes reaktion som fick allt att bli verkligt stilla. Han hade garanterat räknat med att hon skulle hoppa rakt upp i luften och skrika. Kanske hade han sedan tänkt försöka jaga henne, fortfarande på alla fyra, för att få skrattarna med sig. Men detta, det mest brutala, kladdande utfördes alltid av fysiskt starkare killar och förekom mycket mer sällan (i jämförelse med att någon gick upp bakom en tjej och tog henne över brösten). Det utfördes också snabbt. Det var en grej som ingen var stolt över, och var du själv ihop med en tjej var det inget som du gjorde.

Du var däremot rädd att din tjej skulle råka ut för något sådant. Om exempelvis någon kille gjorde en gest som antydde detta bakom hennes rygg, vilket förekom, så förklarade du snabbt för den killen hur du skulle dunka hans huvud mot golvet tills det sprack och hjärnan rann ut så städerskan fick något att torka upp. Om han skulle försökte omsätta sin gest i handling. Ibland med en liten smäll i solar plexus för att visa att du menade allvar. ”Dumdjävel. Tål du inte ett skämt. Vem tror du att du är” var ett vanligt svar då du gjorde denna markering. Det bästa då var att slå en gång till (i solar plexus) och väsa ”du vet vad som händer” och stirra killen stint i ögonen tills han vek bort blicken. Tanken var att han skulle inse att en sådan handling skulle kosta honom förbannat mycket mer än den smakade.

 

Tillbaka till golvet.
Detta sexuella övergrepp krävde överlägsenhet vad gällde fysisk styrka. Om exempelvis tjejen inte bara försökte skydda sig utan dessutom avfyrade en rungande örfil, vilket ofta förekom, ville ingen ta emot denna smäll. Därför var detta övergrepp, från golvnivån, mycket ogenomtänkt. För angriparen stod nu på knä och hade förlorat sitt enda vapen – om vi fortsätter jämförelsen mellan två kämpande gladiatorer.

Hon hade däremot sitt vapen kvar. Men hon slog inte. Fast hon hade kunnat. Hon sparkade inte heller. Fast hon även hade kunnat göra det med. Men först och främst, hon skrek inte, och hoppade inte upp i luften. Det var detta som var den förväntade effekten och målet för placeringen av handen. Men denna unga kvinna stod bara alldeles stilla.

 

Tänk på scenen. Han står där med handen utsträckt, placerad mellan hennes ben,
nu på alla tre och i svajande i obalans. Och hon bara står blick stilla. När jag nu sitter och skriver om händelsen känns det som om situationen varade i en minut. Men i verkligheten varade dramat – för det utvecklade sig till ett verkligt drama – kanske i mellan fem och tio sekunder. Men på dessa sekunder krossade hon honom.

Hennes motangrepp krävde en enorm sinnesstyrka. Jag har aldrig sett något liknande vare sig tidigare eller senare. Genom att låta honom stå där förvandlade hon honom från ett låtsaslejon till en verkligt kastrerad mus.

Sedan rörde hon på sig. Hon satte in det perfekta motangreppet. Hon lät fortfarande handen vara kvar. Hon vred endast på överkroppen och på huvudet. Och tittade sedan NEDÅT – på honom. Rakt in i hans ögon. Och han, ostadigt stående på alla tre, fortfarande med handen mellan hennes ben, tvingades titta UPPÅT – på henne. Och från denna underlägsna position in i hennes ögon. Allt var om möjligt ännu mer blick stilla. Hennes förakt gick nästan att ta på. Men hon lät honom fortfarande hålla sin hand där han höll den. Hon väntade ut honom.

 

För varje tiondels sekund blev nu hans position allt mer omöjlig. Han såg ut som Den Totale Idioten. Pionröd i ansiktet tog han slutligt bort handen, utan den gest som vissa killar brukade använda sig av – de låtsades lukta på handen med ett ljudligt sniffande – och backade på alla fyra till dess att han var cirka två meter bort från henne. Då reste han på sig och sökte, med ett mycket stelt grin i ansiktet, våra blickar. Han försökte låtas som om han hade gjort något roligt. Och hade situationen under kontroll. Oss grabbar emellan.

Han försökte få en bekräftelse på det. Samtidigt stirrade hon fortfarande, inte hatiskt men föraktfullt, på honom.

Nu när jag skriver inser jag att det var vi killar som, i detta ögonblick, avgjorde vem av dessa två som hade vunnit. Vi avgjorde hur eftersnacket skulle komma att gå. Hade detta verkligen utspelat sig på en romersk arena hade han legat på sanden med blottad strupe och hon hade varit den andra gladiatorn som höll treudden mot hans strupe. Med möjlighet att döda. På order av kejsaren.

 

I sjuan hade denna tjej blivit släpad i håret på grund av brottet att ha deklarerat att hon inte trodde på gud. Hon tvingades upp till rektorn. Endast tretton år fyllda släpades hon, i sitt långa hår, av den genom religiös tro helt galna lärarinnan Astrid (som på allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde bil) ut ur skolsalen och upp till rektorn. Hade detta skett i nian hade vi grabbar stoppat Astrid. Men det vågade vi inte i sjuan. Denna tjej förtjänade stor respekt för sin integritet.

Tjejen hade inte endast integritet. Hon var mycket duktig i skolan. Liksom Sam och jag förstod hon också en hel del om politik. Troligen hade hon, precis som jag och Sam, politiskt intresserade föräldrar. Hon sökte min vänskap. Och jag sökte, mycket försiktigt, hennes. Men Linn var min stora kärlek. Och jag ville inte att något skulle missförstås.

Det var viktigt för tjejer att ha killkompisar. En killkompis utgjorde en sorts allians. Och allianser var ett skydd. Det var faktiskt viktigt också för oss killar att ha tjejkompisar. Även om vi inte alltid ville erkänna det. Men det gick att sänka garden tillsammans med dem. För mig stod tjejerna för civilisationen. Inte endast Linda. Utan tjejerna som grupp.

Denna gladiatortjej åtnjöt alltså redan respekt. Hon var uppenbart begåvad och försökte inte ställa in sig hos lärarna, som vi killar, med viss rätt tyckte att många tjejer gjorde. Men denna tjej hon hade ju blivit släpad upp till rektorn i håret för hennes uttalade ateism.

Vi killar spelade alltså kejsarens roll i detta drama. Han, hon, och de andra tjejerna väntade alla på vårt domslut. Tumme upp. Leva. Tumme ned. Död. Här fanns ingen tvekan. Killens nederlag hade varit totalt. Han fick tummen ned. Vi mötte inte hans blick. Vi skrattade inte. Vi vände oss bort pinsamt berörda av hans totala nederlag. Killen i klassen fick tummen ned. Död.

 

Jag vet inte hur många killar som förstod att hans förkrossande nederlag berodde på hennes mentala styrka. På hennes närmast övernaturliga själsliga styrka. På en sorts andens seger över kroppen. Troligen förstod de flesta av oss killar hennes styrka. Av eftersnacket framstod det klart vilket väldigt nederlag han hade lidit. Hans nederlag fick en mer omedelbar negativ effekt för honom, vad gällde hans ställning i hackordningen, än vad segern fick för positiv effekt henne. Hon var ju inte kille och slogs inte. Men hennes seger fick en positiv effekt även för henne. Jag tror inte att någon kille i klassen någonsin försökte tafsa på henne efter detta. Respekten för henne ökade definitivt efter denna seger.

 

Det är två saker som jag vill att ni ska tänka på.

Det första handlar om vilka svåra situationer vi försattes i och vilka svåra beslut vi måste fatta. Med kort varsel. Vi kunde inte springa in till något lärarrum och gapa om att någon slog oss eller att vi blivit … kränkta! Ingen gick till lärarna och tjallade. Varken killar eller tjejer. Jag vill att ni ska förstå att vi var så oändligt mycket mer ensamma än vad ungdomar är idag. I media talade ingen om våld i skolan under 60-talet. Det handlade om ”friska tag” grabbar emellan. Men det vi utsattes för var en både fysisk och psykisk misshandel. Ingen talade heller om det som tjejerna kallade för att ”kladda” men som idag kallas för sexuella trakasserier. Och det fanns inga # Me Too upprop. Vi var väldigt, väldigt många som drabbades fruktansvärt hårt av våld. Jag har försökt att få er som läser min blogg att förstå brutaliteten som vi levde i.

Men mest av allt vill jag att ni ska förstå att vi var utsatta barn. Vi var inte vuxna. Kom ihåg att jag var fjorton då jag började åttan. Först på vårterminen, i mars, fyllde jag 15. Linda var tretton då hon började åttan. Hon fyllde fjorton någon månad senare. Även killen som försökte leka lejon och som slutade som en kastrerad mus var antingen fjorton, eller nyss fyllda femton, då han led sitt förkrossande nederlag.

 

Beundra tjejen som gick segrande ur denna strid. Hon förtjänade beundran då. Och hon förtjänar beundran idag.
Jag är säker på att hennes seger kom att skydda andra tjejer från övergrepp. Jag är säker på att hans nederlag kom att avhålla andra killar från sexuella trakasserier. Men jag ber er också att inte förakta oss killar.

Vissa av oss slogs. Andra ”kladdade” på tjejerna. Även killen som, stående på händer och knän, och placerade handen där den under inga omständigheter skulle ha varit förtjänar inte förakt. Inte av vuxna.

Jag är inte ute efter att förringa övergreppen på tjejerna. Tvärtom.

Mitt syfte är att framhålla hur många som jag själv är övertygad om tog skada av våldet. Detta oavsett om det handlade om det våld som tjejerna utsattes för (och som innebar att de kände sig smutsiga efter att någon ”kladdat” på dem). Eller killar som tvingades ned på knä med knäppta händer. Eller de som slogs, för att själva inte bli slagna, eller för att det innebar att de inte behövde slåss så ofta. Jag skrev denna berättelse för att tala om hur mycket brutalitet som både tjejer och killar utsattes för. På olika sätt. I skilda former.

Berättelsen handlar om hur det var på ett vanligt högstadium dit skolplikten tvingade oss att gå innan vissa ens blivit tonåringar. Jag beskriver inte vad som hände på någon grabbig sportredaktion. Bestående av vuxna. Jag beskriver inte vad som hände på någon redaktion för ett nöjesprogram där lovande artister utnyttjas – av vuxna makthavare. Ni får inte döma oss som om det var Martin Timell ni dömde.

Vi var barn. Barn övergivna av lärarkåren. Eller inte bara övergivna. Lärarkåren, som borde ha utgjort trygghet och beskydd, utgjorde istället en av de värsta förtryckarna. Vi blev systematiskt trakasserade av lärarkåren. Om detta kan ni läsa i min förra blogg – och i många av de ännu tidigare bloggarna.

 

Och kom ihåg – det var vi elever som själva återerövrade ett civiliserad beteende då våldet avtog i nian.
Vi var barn. Vi förtjänar förlåtelse.

Men många av oss kommer aldrig att kunna förlåta oss själva.

*         *         *         *         *

 

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6, 7  december