Styrkeblogg 9. Färre ville slåss med en som styrketränade men om våld blev oundvikligt var träningen en stor fördel – läs en historia från ”lumpen”

Styrketräningsblogg nr 9.

Ingress
Jag ber om ursäkt för min uteblivna blogg i lördags. Jag hade ingen som jag kunde diktera för och jag vågade inte skriva själv på grund av ”tennisarmbågarna”. Det konstiga med denna åkomma är att jag kan köra bänkpress, göra rodd-, ben och magövningar (träna så hårt att jag blir sjuk) utan att detta förvärrar problemen. Men skulle jag försöka skruva i en skruv, slå i en spik eller skriva på ett tangentbord återkommer smärtorna i armbågarna. Omedelbart. Då det har gått åt rätt håll nu, under några dagar, vågade jag inte ta risken att skriva själv. Därför blev det ingen blogg igår. Jag långt mindre ont idag än vad jag hade efter resan, till och från Stockholm, där vi tömde den lägenhet i vilken mamman till kvinnan jag är gift med bodde – och då problemen med ”tennisarmbågarna” åter gjorde sig påminda. Jag har haft problem, som kommit och gått, ända sedan 2004.

Jag inledde denna bloggserie med att berätta att jag aldrig har tränat för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat för att avskräcka andra från att vilja slåss med mig och för att klara mig bättre ifall ett slagsmål blir oundvikligt – samt för att bekämpa den ångest jag har haft varje söndag sedan jag började mellanstadiet för cirka 55 år sedan. Denna ångest blir särskilt stark söndagar som denna (den sista semesterdagen).

 

I. Jag måste skjuta upp den tredje bloggen om Bänkpress
Min plan för lördagen var att berätta om s.k. ”forced training” i Bänkpress. Efter detta ska jag ta itu med Knä- eller benböj. Men jag kunde alltså varken skriva eller diktera för någon igår. Idag (söndag) har jag en person som kan hjälpa mig. Men idag vill jag hellre berätta en ”lumparhistoria” som definitivt berör styrketräning – på ett indirekt sätt. Blogginlägget om ”forced training” i Bänkpress kommer nästa gång jag skriver om styrketräning.

Vi ska i alla fall kosta på oss en bild av den sista av De Tre Stora övningarna i styrketräning: Knä- eller benböj. Bilden ska ses som en aptitretare inför kommande blogginlägg om denna kungliga övning i min serie om styrketräning. Se nedan.

 

 

Här ser vi en kille som värmer upp, utan vikter, på stången.
Jag anser att ingen (som saknar skador) kan påstå sig träna styrketräning, seriöst, och samtidigt hoppa över Ben- eller knäböj. Men ifall du har en skada, eller sjukdom, som hindrar dig från att göra denna övning – något som periodvis har varit mitt öde – gäller naturligtvis inte detta. Men, återigen, det är min uppfattning att all seriös styrketräning måste innehålla övningen på bilden ovan. Du behöver inte träna med tunga vikter. Det kan räcka med din egen kroppsvikt. Vi har alla skilda förutsättningar. Detta både vad gäller den egna fysiken samt möjligheten att ta oss till en lokal för styrketräning. Knä- eller benböj: ”kungligt” som Dolph Lundgren skulle ha sagt.

 

II. Jag tvivlar på att idrott är nyttigt rent fysiskt – men förnekar inte att den kan vara viktig av andra skäl.
Jag har alltså aldrig tränat för att det skulle vara fysiskt nyttigt. Men tränat har jag. Och det under hela mitt liv. (Jag ska träna ikväll kl 18.30). Farsan tog med mig ut för att springa i terrängspåret på Gammlia redan då jag var sex år. Det var roligt. Jag tränade löpning, 60-80-100 meter, på kvällarna tillsammans med en av mina två ”bästisar” i grundskolan, Lasse. Under mellanstadiet. Det var också roligt. Jag sprang 25 varv på Sporthallens 400-metersbana (1 mil) då jag hade gått ut fyran och var elva år. Det var roligt – så roligt att jag sprang ett varv extra ifall vi skulle ha råkat räknat fel på antalet varv. Lasse, den bästa sprintern på Sofiehemsskolan, tyckte att jag var knäpp. Med viss rätt. Han satt på gräset under mitt privata 10 000-meterslopp och hjälpte mig att räkna varven. Två år senare, när jag var tretton, åkte jag ett lopp där alla som kom i mål ”vann”. Det var på tre mil och gick från Bjurholm till Agnäs. Det var en av de sista gångerna som det var roligt att ”tävla”.

Redan då jag var cirka tio år fick jag styrketräningsredskap. De första var ”Kungsfjädern” och ”Muskel- eller ryggsträckaren”. Senare kom Bullwalkern. Kungsfjädern var för vissa delar av armarna och för överkroppens framsida. ”Muskel- eller ryggsträckaren” var för andra armmuskler och för ryggen. Men jag tränade alltså inte för att det var nyttig. Det är nyttigt att ta en rask promenad på cirka 25 – 30 minuter varje dag med svängande armar. Det är vad vetenskapen kan bevisa. Men att idrott, i allmänhet, skulle vara fysiskt nyttigt är ingen oomstridd vetenskaplig sanning. Tvärtom, faktiskt.

Mina föräldrar var med i vad som då hette ”Skid- och Friluftsfrämjandet” (idag Friluftsfrämjandet eller bara ”Främjandet”) och ville ha mig med ut i friska luften. För dem var den fysiska aktiviteten både rolig och nyttig. De ville ha mig med både på sommaren och på vintern. På vintern var det skridskor, turåkning på skidor i fjällen (vilket öde), slalom samt improviserade störtlopp. Och givetvis längdlöpning, som jag hade talang för, och blev verkligt bra på. Jag blev även bra i andra av dessa ”vintergrenar” och hade stor nytta av detta i skolan. Det märktes på betyget i gymnastik. Då jag började skolan fick vi betyg redan i andra klass.

Men det slutade snart att vara roligt.

Det hölls slalomkurser på Bräntberget som avslutades med en slalomtävling. Jag mådde fysiskt illa, av ångest, över att behöva delta i denna lilla, obetydliga, tävling. Och jag ville inte vara med och tävla (detta var under mellanstadiet). Men föräldrarna, som inte förstod vilken ångest tävlandet medförde, övertalade mig att åka. Och jag gjorde som de ville och vann faktiskt denna lilla, obetydliga, slalomtävling. Det stod faktiskt att läsa en kort notis om den i lokaltidningarna (jag har klippet kvar, tack vare min stolta mamma). Men någon Stenmark var jag, definitivt, inte.

”Jag tvivlar på idrotten” heter en bok av arbetarförfattaren Ivar Lo Johansson. Jag instämmer. Men idrotten kan vara viktig på andra sätt. Men den skapar även sjuka ideal. Och kan vara brutaliserande. Det vet de flesta.

 

III. Skolan och våldet
För mig var styrketräningen alltid ett sätt att hävda mig på skolgården. Behovet blev mycket tydligt då jag började i fyran. Detta efter att vår skolklass under de första tre åren – på den lilla Östermalmsskolan nedanför Hamrinsberget (omdöpt idag, naturligtvis, av klåfingriga politiker) – splittrades. Den ena delen fick börja fyran på Berghem. Jag och de övriga fick börja fyran på Sofiehemsskolan. Jag var då tio år.

Det var många tuffa killar på Sofiehem.

Sofiehemsskolan var dessutom deras ”hemmaplan”. De hade gått där ända sedan ettan och vissa av dem såg på oss som inkräktare. På Sofiehem fanns ett antal ”brödragäng”. Småbröderna i min ålder hade äldre, och ryktbara, bröder. Vissa av de äldre bröderna var så ryktbara att även polisen kände till dem. Väl.

”Småbröderna”, de killar som hade äldre och tuffa bröder, var man rädd för. De rökte ofta och var själva tuffa. Som sina äldre bröder. De hade brylkräm i håret och en stålkam som de använde för att skaffa sig en Elvis-look – och någon gång som vapen. Jag tog efter. Jag tror också att det var då som jag insåg att man aldrig fick visa svaghet – i form av rädsla eller genom att fälla tårar – även om man fick stryk av en sjätteklassare. Och att aldrig ge sig i ett slagsmål. Jag minns när jag fick stryk av en sjätteklassare som djävlats med mig redan då både han och jag gick på Östermalmsskolan. Jag i ettan och han i trean. Han var naturligtvis mycket större än vad jag var. Det värsta var chocken av att bli påhoppad helt utan förvarning och orsak. Till min stora skam fick chocken mig att börja gråta. Men även om han slog mig på kroppen (det var ovanligt att man slog varandra i ansiktet) – och hade övertaget i den följande brottningsmatchen, som för övrigt följdes av hela Sofiehemsskolan – så gav jag aldrig upp. Han vann inte. Och jag förlorade inte. Han lyckades nämligen aldrig låsa fast mina armar. Och jag märkte att hans kondis var mycket sämre än min och att han tappade i styrka. Så brottningsmatchen fortsatte och fortsatte till dess att någon hämtade vår klasslärare som bröt ”matchen”. Det är en av två gånger i mitt liv som jag fått hjälp av en lärare i ett sådant sammanhang. Och jag tror att det var första gången jag var med om att en massa jämnåriga elever skrek och hejade på mig samtidigt som de äldre, sexorna, skrek att min motståndare skulle spöa mig. Idag skulle detta ha kallats för misshandel och lett till ett väldigt pådrag. Men denna typ av ”incidenter” var närmast dagliga vid denna tid.

Insikten om den inverkan som en chock kan ha tog jag med mig. Den har jag haft nytta av under hela mitt liv. Hemskt. Men jag anser att livet är hemskt.

Vi var ett gäng på två-tre stycken på Östermalmsskolan som alla var duktiga i gymnastik. Och som alla var ”starkast i klassen”. Fast vi gick alla tre i samma klass. Och vi var vänner. I trean var vi tre starkast på ”hela” denna lilla skola. Av ”de starkaste” var det endast jag som flyttade till Sofiehemsskolan. Där uppfattade jag att det fanns ett outtalat krav på mig att försvara de andra från Östermalmsskolan, både killarna och tjejerna, om de utsattas för tuffingarna från Sofiehem. Och jag försvarade de andra. Rätt ofta. Vilket ledde till fler brottningsmatcher och kroppsslag, på och utanför skolgården, än vad som annars hade blivit fallet. Detta gällde i fyran. Då vi började i femman hade vi och ”sofiehemmarna” smält samman. Dessutom kom det nya elever från andra delar av landet. Det lilla länslassarettet blev ett stort regionsjukhus och Umeå universitet var på gång. ”Utsocknes” folk kom till Umeå. Och deras barn började ofta på Östermalms- och Sofiehemsskolorna.

Men beskyddarverksamheten upphörde inte. Istället formaliserades den. I femte klass ingicks ett formellt avtal. Jag och en av mina bästa kompisar lovade att försvara två mindre och svagare killar om de angreps av större och starkare typer. För förmånen av detta beskydd skulle de bära våra skolväskor och kalla oss ”baron” (vi läste om kungar, hertigar och baroner i historieboken vid denna tid). Sedan var en tjugofemöring inblandad. Jag minns inte om vi, ”beskyddarna”, skulle betala våra ”skyddsobjekt” 25 öre. Eller om de, ”skyddsobjekten”, skulle betala oss, beskyddarna, 25 öre. Men beskyddade blev dom. Denna historia har sina poänger. Men dessa tar jag vid ett annat tillfälle.

 

IV. Visa aldrig svaghet
Detta är den viktigaste och bestående kunskapen som grundskolan gav mig. Visa aldrig svaghet. Det spelar ingen roll hur rädd och hur ont det gör. Det var inte alltid som man klarade att inte visa svaghet. Men man försökte. Alltid. Som om det gällde livet. Vilket det, på sitt sätt, också gjorde. Detta är en av de lärdomar som definitivt har format mig. Inte den enda lärdomen. Naturligtvis. Men det är en av de insikter som har betytt mest. På gott. Men också på ont.

Så kungsfjädern och Muskelsträckaren – vissa träningsredskap var inköpta redan i lågstadiet, ibland av den berömde skidåkaren Assar Rönnlund som jobbade på Monark under en tid – började användas allt flitigare. Så även boxarhandskarna. Jag hade två par. Jag och mina kompisar gick matcher hemma i mitt pojkrum. Det var oftast jag, Lasse och Peter. Lasse var starkast. Och han slog definitivt hårdast.

När jag var arton fann jag alltså vägen ned till tyngdlyftarnas styrketräningslokal på Sporthallen. Och ett verkligt gott kamratskap. Även om man inte själv var tyngdlyftare (jag var det inte) så släpptes man in i deras gemenskap – om man tränade regelbundet. Jag kände dock till Sporthallen sedan jag var ”liten”. Det var när farsan hade tagit med mig dit för att titta på bowling i just det utrymme som sedan tyngdlyftarna tog över – och som jag tror är ett gym än idag. Senare hängde min kompis Lasse och jag mycket på Sporthallen under mellanstadiet. Detta bland annat för att kolla in en mycket duktig sprinter som brukade träna där. Våra förebilder på den tiden var Muhammad Ali (eller Cassius Clay som han först hette), 100-meterslöparen Bob Hayes och ”Löparn” – som vi kallade IFK Umeås duktige sprinter. Han fick en kniv i magen, helt oprovocerat, utanför Domus, en lördag tror jag det var. Men det gick bra. Han kunde återuppta träningen. Han var alltid vänlig mot oss småkillar, tog sig tid och gav oss generöst med träningsråd.

På vägen till tyngdlyftarlokalen hade jag först gjort ett försök att träna boxning, under en dryg månad då jag gick i nian, på Sporthallen. De som ledde träningen, både för nybörjare och för de som kommit en bit på vägen, var bland annat Lars Dahlkarl och självaste Kennet Israelsson (den senare blev svensk mästare fem gånger och nordisk mästare en gång)! Men själv gick jag aldrig ens en riktig sparringmatch, uppe i ringen, utan ”boxades” bara mot mina kompisar som inte heller tränat boxning. Däremot lärde jag mig att slå en slagserie och att ducka. Samt att hoppa hopprep – 190 varv på en minut! Jag var kär i en tjej som hotade att göra slut, om jag kom med ett blåöga eller fläskläpp, till UG (ungdomsgården). Och detta – tillsammans med insikten att boxning krävde väldigt mycket och verkligen kunde vara farligt – gjorde att jag slutade träna redan efter en dryg månad. Men jag lärde mig tillräckligt mycket för att ha nytta av kunskapen i ett slagsmål. Vilket ju också var det egentliga målet. Tyvärr gjorde tjejen slut, ändå, och sade samtidigt att jag måste ”skärpa mig”. Hon hade rätt, och hon gjorde rätt, måste jag tyvärr erkänna. Även det är dock en annan historia. Jag skriver inte ut vad hon heter. Men hon var med i ett band som hette ”Greenfingers”.

 

V. Lumpen och det underförstådda våldet
Nu till den historia som jag egentligen skulle berätta. Men ibland inser man hur nära allt hänger ihop. Och att förhistorien är viktig. Jag gjorde värnplikten åren 1973 -74, vid Norrlands sjunde skyttekompani, första pluton, första grupp. Vår plutonschef hette Edholm och kompanichefen Nilsson. På grund av olika problem kunde du bli förflyttad till en form av lättare tjänstgöring. Du blev inte malaj utan fortsatte att vara skyttesoldat – rent formellt – med vissa lättnader i tjänstgöringen. Detta hade den militära ledningen på I 20 hittat på, tillsammans med regementsläkaren, och var olagligt. Syftet var att I 20-regementet skulle få den lägsta andelen, till malajer, ”nedklassade” värnpliktiga i hela Sverige. Vilket de lyckades med. Men det fanns inslag i detta, vi berövades rätten till en viss del av sjukvården, som var så olagligt att Expressen slog upp det hela stort. Tidningen tog till och med upp olagligheterna på löpsedlarna (men mer om detta en annan gång). Denna lättare tjänstgöring innebar en förflyttning till en ny kasernbyggnad med nya logement där de som fått denna lättare tjänstgöring förlagts. Vi tillhörde därefter något som kallades för ”Målpluton”. Vi var den fientliga styrkan (målet) i samband med den större slutövningen före muck. Och vi skulle givetvis förlora slaget. Men vi fick mycket lösammunition och många rökhandgranater. Men vägen till denna slutövning var lång och smärtsam. På alla sätt.

En kille, vi kan kalla honom Hasse F, hade fått besked om att han skulle bli förflyttad till ”Målpluton”. Och fram till dess behövde han inte göra någonting. Så medan vi andra, vanliga skyttesoldater, var ute och kröp i den av snöblandat regn upplösta leran – med våra tunga AK 4:or – låg Hasse F. på luckan och läste porrtidningar.

Då vi återkom till logementet kom han ständigt med kommentarer om hur kul vi verkade ha det ute i blöt-leran, kylan och blåsten. Han var slängd i käften. Och till en början var hans kommentarer roliga. Men med ett allt djävligare väder blev hans tråkningar mer och mer provocerande för oss som skulle ut i det hårda vädret – hösten gick då mot vinter. Men Hasse F. fattade inte att han borde ha hjälpt oss att rengöra gevären och visa sig vara en bra kamrat. Istället blev bara hans spydigheter, och citat från porrtidningarna, outhärdliga.

Det var jag som först bad honom hålla käften.

Då alla redan var så less på Hasse F. ställde sig grabbarna på luckan, likt en man, bakom mig då det verbala bråket eskalerade mellan honom och mig. Han började avsky, kanske till och med hata, mig. Hasse F, smart på många sätt, fattade aldrig att hans uppträdande – då alla vi övriga kom tillbaka till ”luckan” skakande av köld, snuviga och fruktansvärt trötta och med en massa jobb kvar för att få kläderna torra inför nästa djävla utedag – redan hade vänt alla på ”luckan” emot honom. Och att det var hans eget fel. Så medan kamratskapet växte bland oss som delade helvetet under utedagarna straffade Hasse F. ut sig själv ur gemenskapen. Men i hans värld var det jag, Jan Hägglund, som hade vänt grabbarna emot honom.

Hasse F. förflyttades sedan till Målpluton. Där hade han redan kompisar. Speciellt tre stycken stod honom nära.

Samtidigt förvärrades mina problem i ländryggen. Jag kunde vanligtvis träna, efter att ha värmt upp, om jag fick genomföra kontrollerade övningar. Men min skadade ländrygg – stel på grund av den nedkylning som bara kombinationen av svettblöta kläder, kyla och (det värsta av allt) blåst – blev till ett allt större hinder för mig att klara övningarna. Varför gick du inte till sjukan – kanske någon undrar? Det gjorde jag. Men den vridning av bäckenbenet i förhållande till ryggraden som jag hade syntes då ännu inte. Varken för ögat eller på röntgen. Sedan många år syns det nu att mitt vänstra ben är kortare än det högra – men inte då 1973-74. Så den jag hatade allra mest, militärläkaren, ansåg att jag simulerade. Detta tog mig hårt. Jag hade mycket svåra smärtor så gott som varje dag. Redan på uppställningen innan vi skulle ut gjorde smärtorna i ländryggen, och den ischias detta ledde till, att jag hade svårt att stå still och rak. Det gick mycket bättre att gå eller springa. Det enda skälet till att jag ändå klarade mig, så pass länge, berodde på all kondis- och styrketräning.

Men till slut blev även jag förflyttad till Målpluton.

Där var stämningen inte alls lika bra som i min grupp, i min pluton vid sjunde skyttekompaniet. Hälften var verkligen simulanter. Och skröt om det. Andra hade verkliga problem. Vissa psykiska. Det var inget fel på grabbarna där. Men Hasse F. hade skapat en fientlig stämning bland många av dem riktad mot mig redan innan jag förflyttades dit. Han visste att jag skulle komma och han var definitivt ute efter hämnd. Hasse F. hade berättat sin version om våra verbala sammandrabbningar på ”sjunde” och hur jag hade vänt killarna där mot honom. Så de flesta på Målpluton såg negativt på mig då jag kom. Hasse F. hade en verbal förmåga, som gjorde honom populär hos grabbarna där (utom de han drev med), samt tre kompisar som alla var öppet aggressiva mot mig. Detta tvingade många andra att välja sida. Och jag var den nye, som de hört negativa saker om, så det var säkrast att inte ta mitt parti. Stämingen var sådan att Hägglund skulle ”tas ned”. Detta insåg jag redan första dagen efter att jag hade förflyttats till den nya kasernen och till de logement där killarna på Målpluton skulle ”bo”. Trakasserierna började omedelbart.

Det gick till så här: varje gång jag skulle säga något började Hasse F, eller någon av hans tre kompisar, att tala högt. Eller skrika. Ofta oartikulerat och rakt ut. Den som var störst och starkast av de tre visade på den oundvikliga utvecklingen – han började nämligen agerade fysiskt aggressivt. Varje gång jag hade köpt Aftonbladet i kiosken utanför grindarna, och stod och läste i väntan på uppställning, slog han på tidningen. Och skrek. Ofta just oartikulerat – rakt ut i luften. Jag tog det lugnt, ett par dagar, i förhoppning om att det skulle gå över. Men det hela bara eskalerade. Hasse F. höll sig själv i bakgrunden. Men jag fick veta att han drev på de övriga – speciellt sina tre kompisar – av killar på Målpluton som han djävlades med verbalt. Jag måste alltså agera. Och det snart.

Jag började också fatta att mitt rykte innebar en fördel – ett rykte som Hasse F. själv hjälpt mig att bygga upp – hos grabbarna på Målpluton.

– Alla på Målpluton visste att jag lyfte mer än någon annan, där, i Bänkpress som var den styrkeövning genom alla mätte sig mot varandra. Bänkpress tränar också just de muskler man använder då man slår ett snabbt och hårt slag,
– Alla där visste att jag hade tränat boxning (men ingen visste hur lite). Det var sådant som kom fram i snacket på luckan – där jag och Hasse F. tidigare hade ”bott” tillsammans med 14 andra,
– Alla visste att jag hade haft flera motorcyklar och varit med i mc-klubben UMCC – där det var justa killar och tjejer. Men att ha varit med i en mc-klubb gav mig ytterligare status av hårding. Ingen där kände till UMCC.

Tillsammans gjorde detta att Hasse F. och hans tre hejdukar hölls tillbaka. Jag hade en aura runt mig av att vara farlig – vilket bidrog till att vissa av grabbarna på Målpluton ställde sig neutrala och till och med började visa tecken på vänskap. Trots allt var det befälen och regementsläkaren som var fienden för dem – inte jag. Men huvudsakligen var det ”hårdingen” mot den, åtminstone delvis, populäre Hasse F. Jag var tvingad att spela de kort jag hade fått. Och, naturligtvis, aldrig visa svaghet. Då hade det varit kört.

Hasse F. själv var ingen match för mig.

Men en av hans tre kompisar var ett nummer större än mig. Och han hade haft övertaget om vi båda hade varit otränade. Hans problem – vi kan kalla honom ”Mannen” – var att han inte var säker på hur stark jag var. Eller på hur bra jag var på att slåss. Jag hade ju, trots allt, kört båge, tränat boxning och tränade styrketräning så ofta jag kom åt. Detta visste alla på Målpluton – tack vare Hasse F. – och det gjorde ”Mannen” osäker trots att han alltså var ett nummer större än mig. Jag uppfattade hans provokationer som om han försökte bedöma mig genom att se hur jag skulle reagera. Men hans provokationer uppmuntrade även mina andra direkta fiender  – Hasse F. och hans två andra kompisar – och jag förstod att situationen skulle bli ohållbar. Hasse F och de andra två lät ”Mannen” göra grovjobbet. Själva sysslade de med politiska nålstick. Jag var sosse och de ansåg sig vara ”kommunister” – och verkade sympatisera med någon bokstavskombination. Men det kan också bara ha varit skitsnack för att komma åt mig. Men sossehatet, eller föraktet, hos Hasse F. och hos vissa av hans tre kompisar var däremot inte något skitsnack. Det var definitivt på riktigt.

Allt detta utspelade sig i en förråande atmosfär som, vissa, av befälen försökte skapa. Det gällde människosynen i allmänhet och synen på kvinnor i synnerhet. Men, detta vill jag understryka, det gällde definitivt inte alla befäl. De litet äldre, som hade egna barn (läs döttrar), var helt normala och hjälpte ibland grabbar som mådde psykiskt dåligt. Och det gjorde många. Mellan var tredje och var fjärde värnpliktig mådde psykiskt dåligt under dessa år enligt tidningsartiklar jag tagit del av. Jag är ingen pacifist och jag anser att vi ska ha både en militärt och en civil värnplikt. Samt att tjejer ska vara med båda i det militära och civila försvaret. Detta kommer att ha en oerhört positiv effekt. Både på stämningen och på försvarats effektivitet. Dessa saker hör nämligen ihop.

Men tillbaka till mitt läge på Målpluton. Jag hade sett hur det gått för hackkycklingar i grundskolan – och jag tänkte inte bli någon själv. Något måste alltså göras.

Jag visste vad jag skulle göra redan efter den första veckan på Målpluton. Jag måste utmana Mannen fysiskt.

Det var bättre att utmana en kille, fysiskt, än fyra. Något annat alternativ stod mig inte till buds. Det fick ske i samband med kvällstjänsten den andra eller tredje veckan på Målpluton. Jag visste att Mannen skulle slå på mitt Aftonblad och skrika något i stil med ”sossetidning” eller ”sossedjävel” då han gick förbi mig. Mannen hade också för vana att ha på sig militärens vintermössa. Inomhus. Han tyckte troligen det såg tufft ut. Hans vintermössa och Aftonbladet var centrala delar i min plan. Så efter middagen, under pausen före uppställningen inför kvällstjänsten, gick jag ut och köpte ett Aftonblad. Och ställde mig att läsa. Jag var mentalt inställd på mitt kanske blodigaste slagsmål någonsin. Den mentala inställningen kan vara helt avgörande.

Vi var alla cirka tjugo år. Många av oss hade väntat med lumpen i ett, eller två, år och ett slagsmål under värnplikten utspelades mellan (kroppsligt) vuxna killar. Och stengolvet skulle kunna göra ett slagsmål verkligt farligt för den som föll ”med huvudet före”. Men det stod för mycket på spel för att detta skulle avskräcka mig. Och jag var alltså beredd. Det var inte Mannen.

Mycket riktigt: då Mannen gick förbi mig kunde han inte låta bli att slå på min tidning och skreka något (mitt hjärta slog så hårt att jag inte hörde vad). Sedan var det min tur. Mannen bara gick vidare som om inget hade hänt. Han spelade cool. Jag tog några steg och kom ifatt honom (så när som på en meter – ett lämpligt avstånd för min plan) och sa med tillkämpat lugn ”Mannen”. Han vände sig överraskat om. Med sin militära vintermössa på huvudet.

Med en provocerande långsamhet slog jag av honom hans mössa – som föll ned på stengolvet.

Och stirrade honom rakt in i ögonen. Vad fan gör du – skrek han – med tillkämpad ilska. Både han och jag visste vad detta handlade om. Jag synade hans kort, inför de övriga 25 – 30 andra killarna, på Målpluton. Symboliken blev extremt tydlig. För alla. Han hade bara ett val mellan två alternativ. Och maximalt fem sekunder på sig att välja. Antingen försökte han klippa till mig. Eller så böjde han sig fysiskt – och därmed även mentalt – för mig. Detta genom att plocka upp sin mössa.

Jag svarade, med fortsatt tillkämpat lugn, att han mycket väl visste vad det handlade om. Han alltid slog på min tidning och skrek som en idiot. Vi stod och stirrade på varandra. De andra hade bildade en gles halvcirkel. Alla visste vad detta handlade om. Alla hade väntat på att något skulle hända sedan jag kom. Och nu hände det.

Men Mannen var inte mentalt förberedd. Som jag. Han böjde sig ned och plockade upp mössan.

Där upphörde också trakasserierna. Mitt rykte och min mångåriga träning i att aldrig visa svaghet avgjorde. Men utan all den fysiska träningen hade jag aldrig gått iland med detta. Jag har alltså nästan alltid tränat. Men aldrig för att det skulle vara nyttigt. Jag har tränat dels för sådana situationer som jag just beskrivit. Alltså för att kunna slåss. Vilket helst ska förebygga att man behöver slåss. Dels har jag tränat för att dämpa den söndagsångest som har plågat mig i över 55 år.

Idag anser jag inte att det är omanligt att visa att man är ledsen. Eller att erkänna att man har ångest. Men det hjälper inte mig. Tyvärr. Jag blir aldrig av med minnena av det som hände i grundskolan. Det handlar både om andras och om min egen roll. Därav söndagsångesten. Däremot hoppas jag, verkligen, att både kvinnor och män får chansen att tala om vad som skapar deras återkommande ångest och att de kan bli av med den. Men jag vet att långtifrån alla får det. År 2020.

Jag slutar här. Idag är det ju söndag.

Dags för gymmet.

___________________

Tidigare bloggar i serien om styrketräning har
publicerats den 21, 23, 26 och 27 juni samt den 4, 11, 13 och 16 juli.
Den tredje delen när det gäller Bänkpress måste skjutas upp till på tisdag.