Vår hämnd på Mimerskolan – vi fick fyra lärarinnor i hemkunskap att bryta samman under ett enda läsår

Från en strimma ljus tillbaka till mörkret
Förra söndagen berättade jag om hur det fysiska våld som vissa killar utsatte andra killar för på Mimerskolan ”spillde över” och även drabbade tjejerna i form av sexuella trakasserier. Den berättelsen kunde jag dock, ärligen, avsluta genom att visa på en vändning till det bättre – på en utveckling i rätt riktning – så att vi killar under nians gång kom att försvara tjejerna i vår klass mot en tafsande lärare. Jag kunde berätta om hur mycket det betydde att jag fick förtroendet att agera beskyddare åt en av tjejerna under de extralektioner vi hade i slöjd innan vi gick ut nian. Du som läser detta ska veta hur oändligt mycket det betyder för mig att kunna beskriva den stämning av hopp, även om detta hopp var svagt, och av ömhet som jag kom att känna för de allra flesta i min klass då vi gick ut från Mimersskolan. Vi hade gått igenom detta helvete tillsammans. Vissa var märkta för livet. Jag tillhör den gruppen och jag tror att Kim också gör det. Våra skäl är dock olika – hon var nämligen inte skyldig till något. Andra f.d. elever minns Mimerskolan med ett större eller mindre obehag. Jag är glad för deras skull. Men för vissa av oss har Mimerskolan kommit att prägla resten av livet.

Nionde klass innebar alltså en vändning till det bättre. Då våldet på skolan minskade, dramatiskt, blev allas beteende mer civiliserat. Såvitt jag kan minnas förekom inget tafsande på tjejerna i korridorerna längre. Självklart hände det fortfarande att killarna på skolan gjorde upp då och då genom mer eller mindre våldsamma metoder. Jag berättade om min sista fight förra söndagen. Och sexuella trakasserier av tjejerna kan naturligtvis också ha ägt rum. Men de stora uppgörelserna på skolgården, där killar tvingades stå på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns inför inför mer än hundra åskådare, tillhörde en förgången tid. Och de grova övergreppen på tjejerna, inför korridorernas publik, försvann samtidigt och av samma skäl. Då våldet klingade av blev nästan allas uppträdande mer civiliserat. I alla sammanhang.

Hemkunskapslärarinnornas öde
Men det jag tänker berätta denna söndag handlar om något av det mest destruktiva som ägde rum under mina tre år på Mimer. Jag är skyldig att berätta denna historia. Den kommer att handla om den hämnd som vi elever tog på den oskyldiga del av lärarkåren som vi kunde komma år – hemkunskapslärarinnorna. Detta utspelade sig under sjunde klass. Senare flyttades hemkunskapsundervisningen till åttan. Som tur var. (Inte för att jag tror att det hade hjälp på Mimer vid den tiden – men ovanpå allt annat så var vi för omogna för att hantera livsmedel och dammsugare).

Men då vi började på Mimer, hösten 1966, skedde alltså hemkunskapsundervisning redan i sjunde klass. Vi befann oss – i alla fall många av oss – i ett tillstånd av skräck och tilltagande laglöshet på grund av chocken vi utsatts för genom det dittills okända våld vi drabbades av då vi började på Mimer. Många av oss killar reagerade som hetsade kamphundar. Och vi hämnades då vi kunde. På varandra och på svaga lärare. För lärarna var, med ett och annat undantag, lovligt byte. Såg vi den minsta spricka i deras rustning försökte vi vidga denna. För att komma åt läraren. Eller lärarinnan.

I våra ögon var lärarna kollektivt skyldiga till två oförlåtliga brott.
Det första var att de inte stoppade det våld som vi ständigt var rädda för och som vi också drabbades av med jämna mellanrum. Eller som vi själva utövade. Det andra var att vi tvingades ha kristna morgonsamlingar i aulan tre gånger i veckan – före ordinarie skoltid, alltså på vår egen fritid, på morgonen dessutom – under alla de tre åren på Mimer. Det blev totalt cirka 320 tillfällen. Med vilken rätt stal de denna dyrbara tid av oss? Och kom vi för sent bestraffades vi med ”anmärkning”. Tre sådana anmärkningar innebar en ”hemanmärkning”. Det betydde att anmärkningen (egentligen tre stycken) skulle tas hem till föräldrarna för genomläsning och underskrift. Detta kunde betyda en utskällning efter noter. Det var som om föräldrarna inte förstod att det endast var på den evigt förbannade efterblivna Mimerskolan som denna kristna diktatur fortfarande förekom. Inte hade de detta tvång tre dagar i veckan på Hagaskolan! Eller på Grubbe eller på Tegs Central. Men givetvis på Mimer.

Så vi tog igen den brutalitet och de orättvisor vi utsattes för på lärarna i hemkunskap.
Varför dessa? Därför att det var möjligt. De befann sig i ett underläge i förhållande till oss elever.

För det första var de alla kvinnor.
Och på Mimerskolan, så präglad av våld och fysisk styrka, talade det till dessa lärares nackdel att vi grabbar var starkare än dessa lärare. En mot en. De manliga lärarna slog oss aldrig direkt på käften. Men insikten om vem som var fysiskt starkast spelade ändå en roll i så gott som alla sammanhang – direkt eller indirekt. Det avgjorde inte sällan hur långt vi elever kunde gå i att djävlas med olika lärare.

För det andra var hemkunskapslärarna isolerade.
De höll till i källaren på Vasaskolan i den ände som vetter mot Norrlandsoperan. Hemkunskapslärarna ingick därför inte i den gemenskap som skapades av att alltid kunna träffa och ta en kopp kaffe med andra lärare i Mimerskolans fikarum.

En tredje faktor var att de omöjligen kunde hålla uppsyn över vad vi gjorde.
Den teoretiska och huvuddelen av den praktiska undervisningen ägde rum i en sal där vi satt tre och tre vid en bänk som innehöll spis, diskbänk och arbetsbänk. Det fanns en rad sådana bänkar i denna sal som jag minns som rätt stor. Det näst största utrymmet var, som jag minns det, ett kombinerat sov- och vardagsrum. Vi skulle nämligen lära oss att bädda, städa och möblera. Det fanns också ett stort skafferi, där det gick att gömma sig, samt en rad andra krypin. Bland annat kyl, frys och det olycksaliga porslinsskåpet. Det gick alltså alldeles utmärkt att dra sig undan för att ställa till djävelskap. Och det var just vad vi gjorde.

Vi var så framgångsrika i att hitta på djävelskap, under de två terminer i sjuan som vi hade vi hemkunskap (hösten 1966 och våren 1967) att vi fick fyra! lärarinnor att ”försvinna”. Jag vet inte om de bröt ihop och blev sjuka. Eller om de endast tappade sugen och sökte sig till någon annan skola. Det enda jag vet är att då vi gick ut sjuan var det tillsammans med lärarinna nummer fem. Hon klagade över att det var svårt att sätta betyg. Naturligtvis. Vad hade hennes fyra företrädare haft att överföra. Utom sina egna känslor av misslyckande och den obegripliga och ibland rent sanslösa destruktivitet som vi hade uppvisat.

På hemkunskapen kunde även tjejerna ta igen all skit som skolan öste över oss. Jag tror att denna insikt var extra hemsk för dessa lärarinnor. De kunde stundtals helt och hållet sakna förankring i klassen. Naturligtvis fanns de värsta busarna bland grabbarna. Men det fanns ingen direkt stödjepunkt bland tjejerna heller, som jag minns det. Det jag beskriver var situationen i vår klass. Givetvis hade varje lärarinna fler klasser. De hade alla sex parallellklasser på Mimerskolan. Och kanske klasser från andra skolor ockå. Men det finns ingen anledning att tro att det var annorlunda i andra klasser. Våldet och det faktum att vi var alldeles för omogna för hemkunskap måste ha skapat en verklig mardröm för dessa lärarinnor.

När jag tänker tillbaka på lektioner blir det verkligt smärtsamt.

Vi fick alltså fyra kvinnliga lärare att bryta samman, eller att söka sig bort, innan de bröt samman. När du endast är tretton-fjorton år förstår du inte hur hårt dina ord och dina handlingar kan skada. Även vuxna. Vuxna men ensamma och isolerade lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl – och som helt enkelt inte kunde fatta varför de utsattes för en ofta både utstuderad och brutal elakhet.

De förstod inte att vad de utsattes för hade två källor. Dels handlade det om att vi tog hämnd på dem för vad deras kollegor gjorde mot oss – och underlät att göra för att skydda oss. Hemkunskapslärarinnorna blev de indirekta offren för den kristna delen av lärarkårens terror mot oss. Och för den våldsspiral som Heinz Rogersson satt igång i korridorerna, i omklädningsrummen samt på skolgården – och som lärarkåren inte gjorde något åt. De såg den inte ens. Dels handlade det om att hemkunskap inte var ett lämpligt ämne i sjuan. Vi var också för omogna. Tillsammans blev dessa två faktorer till en hemsk brygd.

Jag har velat träffa er och försöka förklara. Skulle någon av er vara i livet, och läsa det som jag skriver, ska ni veta att jag är verkligt ledsen för det jag var med om att utsätta er för. Och jag vet att jag inte är den ende – eller den enda. Det jag skriver uttrycker känslor som delas av många. Vi är många som vill säga förlåt.

One down – three to go
Jag ska berätta mer om vad vi gjorde, på ett mer konkret sätt, i morgon. Men jag måste först ta mig samman för att orka formulera den destruktivitet vi visade upp. Som jag skrev ovan: När du endast är tretton-fjorton förstår du inte hur hårt dina ord och handlingar kan skada även vuxna. Vuxna, men ensamma och isolerade, lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl.

Detta är så hemskt att det tar emot att skriva, men jag har nu en gång bestämt mig för att försöka skriva sanningen, som jag minns den. Alltså, här kommer sanningen: Hade vi vid höstterminens start i sjuan känt till att det skulle krävas hela fem lärarinnor för att vi skulle kunna fullfölja vår undervisning i hemkunskap hade många (om än inte alla) av oss – då vår första lärarinna försvann – stolt deklarerat följande: ”one down – three to go”.

Nu visste vi inte att vi skulle få fyra lärarinnor att bryta samman då vi började.

Och vi kände inte till detta målande uttryck. Däremot kände vi till en av The Rolling Stones hitsinglar från 1966. Den hette ”19th Nervous Breakdown”. Vi hade inte alls hela texten, eller dess andemening, klar för oss. Men vi visste att låten handlade om en tjej eller en kvinna som fick ett nervöst sammanbrott. Vissa av oss gnolade denna sång varje gång då det dök upp en ny ”fröken” på hemkunskapen. Texten finns nedan.

Del två av denna berättelse kommer i morgon.

– – – – –                – – – – –               – – – – –

19th Nervous Breakdown –