Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Varken SD eller S – vi behöver ett riktigt arbetarparti

 ____________________________________

Ingress

I slutet av oktober beslutade regeringen att sex ledande personer ur det wahhabitiska-salafistiska nätverket i Sverige, som tagits i förvar av Säpo, skulle utvisas. Men dessa kunde som bekant inte utvisas, trots beslut i tre instanser, utan alla sex släpptes istället fria  ut i samhället. En av dessa individer, Raad Al-Duhan, besöker nu så många medier som han kan. Hittills har Aftonbladet, TV4 och Sveriges Radio nappat. Al-Duhans syfte verkar vara att i första hand försöka rentvå sig själv. Men hans agerande gynnar även de övriga fem som också greps av Säpo från det wahhabitiska-salafistiska nätverket.

Raad Al-Duhan är äldste son till Gävle-imamen Abo Raad, som anses vara huvudmannen för nätverket. I Sverige. Raad Al-Duhan har bl a sysselsatt sig med att driva boxningsklubbar både i Umeå och i Gävle. För detta lyftes han fram som en ”golden boy” av både politiker och tjänstemän. Något mer naivt är svårt att tänka sig.

Den 28 april i år riktade jag kritik mot Mahmoud Chninou (S) och Mariam Salem (MP) för att de legitimerade Raad Al-Duhan genom att ha honom som vän på facebook. Trots att jag upprepade denna kritik vid ett flertal tillfällen fortsatte Chninou (S) och Salem (MP), demonstrativt, att ha kvar Raad Al-Duhan som vän på facebook. Efter ca tre veckor gav Mariam Salem efter och plockade bort Al-Duhan. Mahmoud Chninou var mer uthållig. Han väntade med att plocka bort Al-Duhan som vän på facebook ända fram till månadsskiftet augusti-september. Ingen av dessa två har återupptagit sin facebookvänskap med Al-Duhan som ett resultat av hans mediala ”turné”. Däremot har en annan socialdemokrat gått och blivit vän på facebook med Al-Duhan. Han heter Mikael Rubin. Jag hoppas att det finns socialdemokrater som kan ta ett snack med Rubin om det olämpliga i detta.

Med tanke på Raad Al-Duhans mediala ”turné” anser jag det vara på sin plats att påminna om vem han egentligen är.

Dödshot mot chefredaktör
År 2017 dömdes Raad Al-Duhan för att ha dödshotat Gefle Dagblads dåvarande chefredaktör Anna Gullberg. Al-Duhan dömdes för att ha dödshotat i två instanser. Hoten uttalades efter att Gefle Dagblad gjort granskande och avslöjande reportage om att den moské, där Raad Al-Duhans far är imam, utgjorde ett fäste för salafistisk jihadism i Sverige. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att brottet var så pass allvarligt att det hade ett ”straffvärde” som motsvarade två månaders fängelse. Och Tingsrätten ansåg att Al-Duhan även skulle sitta av denna tid. Hovrätten fastställde dock straffsatsen till villkorlig dom och dagsböter.

Raad Al-Duhan har försökt utnyttjat skillnaden mellan påföljden i Tingsrätt och Hovrätt för att förminska sitt brott. Men, återigen, vi som studerat domarna kan berätta att både Tingsrätt och Hovrätt ansåg att Al-Duhans dödshot vara så allvarligt att straffvärdet motsvarade två månaders fängelse. Hovrätten valde dock en påföljd i form av ett villkorlig dom och dagsböter (vilket innebär Al-Duhan hade en vistelse i fängelset vilande över sitt huvud under två års tid ifall det kom fram att han, exempelvis, skulle uttala nya dödshot). För att sammanfatta: Tingsrätten och Hovrätten hade samma uppfattning när det gäller att dödshoten hade uttalats, och även när det gällde brottets allvar. Detta kan inte snackas bort.

Uttalandet av hotelser är något Raad Al-Duhan även har sysslat med tidigare. Tidningen Doku (22/11-19) kunde visa att Al-Duhan riktat ett hot mot Stefan Löfven på facebook i juli 2014:
”Vi muslimer har kraften och viljan inom oss, vi har lärt oss att med rätt tro och tålamod kommer allt att lösa sig … Din dag och Israels dag kommer där vi ser hur ni och era barn få smaka på samma sak som folket i Palestina, Irak, Syrien, Burma, Centrala Afrika och många många andra länder får gå igenom”

När en person kommenterade och ifrågasatte Al-Duhans argumentation på facebook svarade denne på följande sätt:
”Haha … den rättvisa du snackar om och den fredliga handlingen är inte till någon lösning längre… Sedan snackar jag om politikerna som står vid mördarens sida. Våld stoppar våld många ggr lura inte dig själv! … Kärlek och mer kärlek i så fall ska inte ens självförsvar finnas och om den ska finnas så tappar den smaken i mina ögon om inte den är öga för öga och tand för tand” (Doku).

Kommentar: Innebörden i det Raad Al-Duhan skriver är att det enda medlet är våldshandlingar (”fredliga handlingar är inte till någon lösning längre”). Och våldshandlingarnas art ska präglas av ”öga för öga och tand för tand”. Här talar Raad Al-Duhan om dödligt våld. Detta i samband med att han nämner Sveriges statsminister…

Positiv inställning till Usama bin Laden
När Raad Al-Duhan bedrev ungdomsverksamhet i Umeå vittnade personer i hans närhet om att han hyste sympatier för bland annat Usama bin Laden. En källa till Gefle Dagblad beskrev hur Al-Duhan försökte påverka ungdomar på följande sätt:
”- Han tyckte om Osama bin Laden och kunde visa ungdomar med invandrarbakgrund jihadistfilmer från Algeriet och Irak. Inte så att han predikade utan han låtsades som att det var på skoj. Han vågade inte visa sådant för någon med svensk bakgrund. Han pratade även mycket om sin pappa Abo Raad och att han var Europas största imam, med förhoppning att göra honom till en förebild för ungdomarna”.

Raad Al-Duhans sympatier för Usama bin Laden verkar finnas kvar även idag.

I en artikel i Aftonbladet (21/11-19) säger Al-Duhan följande om Usama bin Laden, mannen bakom Al-Qaida och attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001:
”- När Usama bin Ladin kommer på tal frågar jag alltid ´varför är han terrorist?’ Varför var han inte terrorist när USA hjälpte honom med vapen och pengar? Varför var han inte terrorist när han hade kontor i Saudiarabien och rekryterade jihadister? Varför blev han terrorist först när han gick på högsta hönset?”

Kommentarer:
* Det är bara sympatisörer till islamistiska terrorister som Usama bin Laden som ifrågasätter att denne var terrorist. Det första terrordåd som Usama bin Laden kopplats till skedde i den jemenitiska staden Aden redan 1992. Usama Bin Laden och Al-Qaida kopplades sedan ihop med en rad andra terrordåd senare under 1990-talet, bland annat den s.k. Luxormassakern i Egypten 1997. Usama Bin Laden hjälpte även talibanerna i Afghanistan att genomföra en massaker på mellan 5-6000 shiamuslimska hazarer i staden Mazar-e-Sharif år 1998.

* Tidningen Doku (22/11-19) har även visat att Al-Duhan har försvarat Al-Qaida offentligt på Facebook. En person hade skrivit att Al-Qaida ”i 10 fall av 10 gör islam en otjänst”. På detta svarade Raad Al-Duhan följande:
”Nu är al Qaida khawarij mashallah! Bror enligt USA är mursi, osama, hamas, al qaida alla khawarij. Enligt mig alla är bröder de är så synd att man inte kan vara ärlig mot sig själv! 10Av10 jag ska berätta sanningen för dig! Så länge vi inte är enade så finns det ingen seger.”

* Kärnan i vad Raad Al-Duhan säger till den han diskuterar med är att även Usama bin Laden, Al-Qaida, m fl, ska ses som en del av den muslimska gemenskapen (alla är bröder). Han invänder mot uppfattningen, som bland annat den han diskuterar med företräder, att Al-Qaida i ”tio fall av tio” gör islam en otjänst genom sin terror. Al-Duhan håller inte med om detta. Han anser att alla muslimer ska enas. Detta är den enda vägen till seger.

* Men en seger kan endast vinnas mot en fiende. Och om alla muslimer ska enas med Usama bin Laden och Al-Qaida innebär detta enande att alla andra muslimer antingen måste acceptera Al-Qaidas metoder eller till och med själva börja tillämpa deras terror. Alla andra ståndpunkter skulle innebära att acceptera USA:s uppfattning.

Oförsvarlig okunskap – eller medialt medlöperi?
Mot denna bakgrund – domarna för dödshot, filmvisningarna för utvalda invandrarungdomar och försvaret av Usama bin Laden och Al-Qaida – är det skandalöst att vissa media inte har förmått avslöja vem Raad Al-Duhan egentligen är på det sätt som jag gör nu medan du läser detta på min blogg. Dessa media har därför, i praktiken, sprungit hans och nätverkets ärenden. Vi tänker främst på Aftonbladet och Sveriges Radio. Dessa har agerat som försvarsadvokater åt Al-Duhan. Till TV4:s försvar ska sägas att de lät en terrorforskare kommentera och kritisera Al-Duhans försvarstal rörande sig själv.

Avslutning
Så länge delar av det politiska-mediala etablissemanget fortsätter att bagatellisera hotet från våldsbejakande islamistiska extremister måste den verbala kampen mot detta etablissemang skärpas. De som inte har fattat något – trots terrordåden på Drottninggatan med fem döda, 15 fysiskt skadade och oändligt många fler sörjande samt terrorresorna från Sverige till Irak och Syrien – tillhör den nya tidens medlöpare. Det är hårda ord. Men det är sanna ord.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Varken SD eller S – vi behöver ett riktigt arbetarparti

 ____________________________________

Under debatten om fotbollens behov av hallar i samband med måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige sades det många saker. Det som ofta försvinner när känslorna svallar är proportionerna. Vi som ser till helheten måste försöka ha proportioner i varje fråga. Även när det gäller frågan om idrottens behov. I detta fall fotbollens. En viktig fråga – bland många viktiga frågor.

Sverige har 290 kommuner och Umeå utgör en av dessa.

För att frågan ska få sina rätta proportioner bör vi bland annat känna till följande: År 2018 fanns det tolv (12) fullstora hallar, eller övertryckstält, för elvamannalag i fotboll – i hela Sverige! Det är mot denna bakgrund som vi ska se debatten under måndagens kommunfullmäktige. Formellt rörde sig debatten om en detaljplan för en fullstor fotbollshall för elvamannalag (eller kvinno), en innebandyhall samt för kontor på Noliafältet. Formellt. Men i realiteten handlade den upprörda debatten om prioriteringen av kommunens pengar.

Arbetarpartiet är för att det ska byggas en (!) fullstor hall/övertryckstält för fotbollens behov. Detta skulle göra Umeå till en av de ytterst få kommuner i Sveriges som har en sådan.

Men vi i Arbetarpartiet är motståndare till att Umeå kommun bygger TVÅ fullstora hallar/övertryckstält för fotbollen.

Två hallar/tält kan inte försvaras.
* Kostnaden kan inte försvaras då vi jämför med den med den övriga idrotten/fritidens behov.
* Kostnaden kan inte försvaras då vi jämför med behoven hos skolan, äldre- och handikappomsorgen, individ- och familjeomsorgen, miljö- och hälsoskydd, m.m.
* Kostnaden kan inte försvaras då vi tittar på de ekonomiska prognoserna för Umeå kommuns framtida ekonomi.
* Kostnaden kan inte försvaras om vi jämför Umeå med andra kommuner av liknande storlek. Jag är inte säker, men jag tror inte ens att Stockholms kommun har två fullstora inomhushallar/tält för fotboll.

Då och då, under debatten, gick det upp någon i talarstolen och talade sig varm för idrotten/fotbollen. Ingen sade emot. Sedan antyddes det att de som inte är för att bygga tre hallar/tält – varav två alltså är fullstora för lag med elva spelare och för fotbollens behov – inte skulle bry sig tillräckligt mycket om idrotten.

Låt mig därför säga det ytterligare en gång:
Arbetarpartiet är för EN fullstor hall/övertryckstält för lag med elva spelare.
Men vi är inte för två.

Umeå kommuns ekonomi klarar inte detta – inte med tanke på de behov som andra verksamheter har. Det gäller att prioritera. Och prioritera rätt. Men så har inte skett. Så i nuvarande läge är vi inte heller för en ytterligare hall på Nolia – oavsett hur stor den blir.

Till detta kommer att vi, naturligtvis, anser att kommunen skulle ha gjort en egen kalkyl för hur mycket det skulle ha kostat att bygga EN fullstor hall/tält – i egen regi. I Arbetarpartiet är vi för konkurrens.

PS. En av mina verkliga idoler – musikaliskt – nämligen Keith Richards har fyllt 76 år. Hans livsstil gjorde att få trodde att han skulle bli 36. Men livsstilen har förbättrats. Ryktet säger att Keith endast har juice i glaset numera. Men rykten …  Nåväl, han fyller den 18 december.

Love you, Keith. DS.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

UPPMANING
Jag uppmanar alla att stödja Pappers, Kommunal, Byggnads, Seko, Fastighets och Målarna som har hoppat av förhandlingarna med arbetsgivarna i organisationen ”Svenskt Näringsliv”. Dessa fackförbund har dragit in LO:s mandat att förhandla för dem vad gäller anställningsskydd och omställning. Även Lärarnas Riksförbund har hoppat av förhandlingarna med .

Och ett antal fackförbund uppges fundera på att hoppa av förhandlingarna. De som nämns är Lärarförbundet, Vårdförbundet, Journalistförbundet, Teaterförbundet, Sveriges yrkesmusikers förbund.

Vi har genomfört ett opinionsmöte till försvar av principen att en uppsägning måste vila på saklig grund. Detta under lördagen den 14 december. Trots regn och julstämning var det många som stannade och skrev på namnlistorna om att försvara denna avgörande princip. Vi kommer nu att fortsätta namninsamling via nätet. Vi vill ge alla och envar en möjlighet att säga sin mening om värdet av att en uppsägning ska vila på saklig grund.

Del ett
Som jag skrev i min förra blogg har de båda fackliga federationerna LO och PTK (Privattjänstemannakartellen), i en gemensam avsiktsförklaring, öppnat för att begreppet ”saklig grund” vid uppsägning ska kunna avskaffas! LO och PTK har skrivit under denna avsiktsförklaring tillsammans med arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv.

Det var Sveriges Radio (Ekot) som först kunde publicera denna häpnadsväckande nyhet 03.00 tisdagen den 10 december. De hade tagit del av ett dokument där detta framgår. Något som också framgår är att om det uppstår en tvist rörande huruvida en uppsägning är tillåten eller inte bör huvudregeln vara att anställningen inte består under den tid som tvisten pågår och fram till avgörandet (om uppsägningen varit korrekt eller inte). Idag är förhållandet det motsatta. Huvudregeln är att anställningen består under den tid som tvisten om uppsägningen pågår.

Del två
Denna avsiktsförklaring från de fackliga federationerna LO och PTK visar att fackpamparna är beredda att ge upp allt vad fackföreningarna vunnit sedan slutet på 1800-talet. Fackföreningarna har nämligen bekämpat arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt i över hundra år. Kampen för att en uppsägning ska vara sakligt grundad blev slutligen lag år 1974 (Anställningsskyddslagen). I och med denna avskaffades arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt. Till sist.

Men skulle avsiktsförklaringen bli resultatet av förhandlingarna är det ännu mer än en väldigt viktig lag (om ”saklig grund”) som går förlorad. Den största förlusten består av sveket!  Den största förlusten består i att fackföreningsrörelsen sviker sin över hundraåriga strävan efter att en uppsägning ska vila på ”saklig grund”.

Ger facket upp denna ståndpunkt kommer många att ge upp facket.

Till detta ska läggas följande:
LO:s ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson sitter i det Socialdemokratiska partiets högsta beslutande organ (Partistyrelsens verkställande utskott). Skulle ”saklig grund” för uppsägning ges upp av LO – trots att Pappers, Kommunal, Byggnads, Seko, Fastighets och Målarna har förklarat att de dragit in LO:s mandat att förhandla för dem – kommer ytterligare arbetare att överge Socialdemokraterna.

Socialdemokratins dödsdans har inte varit vacker hittills. Och den verkar bara bli värre och värre.

Del tre
Ryktet säger att det existerar vänster-socialdemokrater. På riksplanet ska någon heta Daniel Suhonen. I Umeå säger ryktet att de har en massa namn. Det vore förbannat bra om ryktet visade sig vara sant. Dessa s.k. vänster-socialdemokrater har nämligen chansen att visa att de existerar – genom att försvara principen att uppsägningar ska vila på ”saklig grund”. Om ryktet är sant, och det verkligen existerar vänster-socialdemokrater, har dessa chansen att göra någon nytta genom att ställa upp för sina partivänner som leder de fackförbund som nu gör uppror – uppror mot den LO-ledning som vill avskaffa ”saklig grund” vid uppsägning.

Men, det är klart, då måste de gå emot Stefan Löfvén, som agerar springpojke åt Annie Lööf, som i sin tur agerar springflicka åt vissa delar av arbetsgivarna.

AVRUNDNING
Ställ upp för Pappers, Kommunal, Byggnads, Fastighets, Målarna och Seko. Dessa 6 fackförbund har tillsammans alltså mer än hälften av alla medlemmar inom LO. Ställ också upp för Lärarnas Riksförbund som uppenbarligen förstår värdet av att det ska finnas saklig grund vid uppsägning.

Efter protesten mot fackpamparna på Renmarkstorget lördagen den 14 december kommer vi alltså att fortsätta den partipolitiskt obundna namninsamlingen till arbetsrättens försvar.Du som vi bidra behöver bara höra av dig och beställa namninsamlingarna.

Vi hoppas att de som leder det fackliga upproret mot LO och PTK pallar trycket. För tryck lär de bli utsatta för.
Därför måste vi hjälpa till – med ett mottryck.
För fackets och för framtidens skull.
Så hjälp till!

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Sveriges knegare behöver ett riktigt arbetarparti – ett parti som bland annat slår vakt om arbetsrätten. Idag (10 december) har de fem fackförbunden Byggnads, Kommunal, Seko, Fastighets och Målarna hoppat av förhandlingarna om anställningsskydd och omställning. Pappers hade redan tidigare hoppat av förhandlingarna.

Skälet till fackförbundens avhopp är att förhandlingarna mellan de båda fackliga federationerna LO och PTK samt arbetsgivarnas organisation ”Svenskt Näringsliv” har lett fram till en gemensam avsiktsförklaring dem emellan. Denna avsiktsförklaring öppnar för en ren kontrarevolution på arbetsmarknaden! Avsiktsförklaringen visar att fackens ledningar är beredda att ge upp en kamp mot arbetsgivarnas fria uppsägningsrätt som de fört sedan 1900-talets början! Kampen för att en uppsägning ska vara sakligt grundad blev slutligen till lag som trädde i kraft 1974 (Anställningsskyddslagen). Denna avskaffade slutligen arbetsgivarnas ”fria uppsägningsrätt”.

”Saklig grund” för uppsägning avskaffas?
Men i ett dokument som både Ekot i Sveriges Radio och tidningen Arbetet har kunnat ta del av framgår att både LO och PTK nu öppnar för att begreppet ”saklig grund” för uppsägning kan avskaffas och ersättas med något annat. Idag finns det bara två lagliga skäl till uppsägning: arbetsbrist och personliga skäl.

En annan sak som framgår av den avsiktsförklaring som de fackliga federationerna LO och PTK samt Svenskt Näringsliv gemensamt kommit fram till är följande: Om det uppstår en tvist rörande om en uppsägning är tillåten eller inte bör huvudregeln vara att anställningen inte består under den tid som tvisten pågår och fram till det slutliga avgörandet (om uppsägningen var korrekt eller inte). Idag är förhållandet det motsatta. Det vill säga huvudregeln är att anställningen består under den tid som tvisten pågår. Vi talar om tillsvidareanställda.

Medlemsantalet i de sex fackförbund inom LO som valt att överge, eller inte ingå i, förhandlingarna rörande ”anställningsskydd och omställning” uppgår till ca 770 000. Detta utgör över hälften av LO-förbundens totala medlemsantal! Detta innebär att det uppstått en ytterst allvarlig splittring inom den fackliga rörelsen. Och denna splittring gör krisen inom socialdemokratin än djupare.

Januariavtalet – ett svek
Förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv är ett resultat av Januariavtalet mellan S, C, L och MP. I Januariavtalets punkt 20 framgår att ”Lagen om anställningsskydd ska ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Förhandlingarna mellan LO, PTK och Svenskt Näringsliv sker alltså ”under galgen” i form av det Januariavtal som Socialdemokraterna gått med på – för att kunna klänga sig fast vid ministerposterna. Men det som LO och PTK nu har öppnat för, genom avsiktsförklaringen tillsammans med Svenskt Näringsliv, går mycket längre än Januariavtalet! De fackliga ledarna öppnar alltså för att överge en grundläggande princip när det gäller arbetstryggheten i Sverige. Den princip som säger att en uppsägning måste ske på ”saklig grund”, vilket tar ifrån arbetsgivaren dennes fria uppsägningsrätt.

De som sitter och förhandlar för LO och har öppnat för att avskaffa begreppet ”saklig grund” i samband med uppsägning är socialdemokrater. I samband med att Medbestämmandelagen (MBL) infördes, som en del av arbetslivets demokratisering, sa Olof Palme i ett riksdagsanförande 1976 att detta utgjorde ”århundradets reform”. Anställningsskyddslagen från 1974 ingick även den i arbetslivets demokratisering. Det är socialdemokratiska ledare inom LO som nu öppnar för att avskaffa ”saklig grund” i samband med uppsägning. Detta visar hur långt borta från arbetarna, och från arbetsplatserna, som LO och dess socialdemokratiska ledarskap har hamnat.

Det är uppenbart att Sverige behöver ett riktigt arbetarparti. Och protester mot idén att överge ”saklig grund” vid uppsägning.

 Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Inledning
LO:s tidning ”Arbetet” har gjort en granskning om villkoren för utstationerad arbetskraft i Sverige. Detta är utmärkt. Tidningen har upptäckt att det råder slavliknande förhållanden på många ställen. Enligt Arbetsmiljöverkets register är hela 106 799 personer utskickade på tillfälliga jobb i Sverige av sina utländska arbetsgivare.

Men dessa 106 799 personer är alltså endast de som finns i registren. De finns fler ”utstationerade” arbetare i Sverige. Utanför registren.

Hyrlett.nu och det politiska hyckleriet
Arbetet (LO:s tidning) tar som exempel upp ett företag, Hyrlett.nu, som hyr ut lettiska arbetare till en billig penning. Företagets metoder har uppmärksammats sedan 2009. De lettiska arbetarna hyrs ut för att bland annat utföra städning i privatbostäder och kabelgrävning för bredband. I sina annonser, som riktade sig till svenska företag, påstod Hyrlett att ingen övertidsersättning behövde betalas. Däremot skulle arbetarna jobba max 10 timmar per dag och även ha en ledig dag i veckan. Påstod Hyrlett (hyr en lett). Chefen för företaget uppgav till DN, i en intervju 2009, att lönen för företagets anställda uppgick till 75 kr/tim efter skatt. Dessutom fick de anställda ett skattefritt traktamente på 500 kr/dag plus fritt boende. Men detta visade sig inte stämma.

Den verkliga lönen för letterna blev 15 kronor per timme samt ett skattefritt traktamente på 60 kr/tim. Något fritt boende var det heller inte tal om, utan de anställda fick betala för detta.

Som ett resultat av detta upplägg – där arbetarna bara betalade skatt på 15 kr/tim (lön) av totalt 75 kr/tim – var det många av de lettiska arbetarna som åkte på en skattesmäll på så mycket som 20 000 kronor. Skatteverket i Sverige ansåg nämligen att eftersom arbetet utfördes i Sverige, då letterna varit bosatta i Sverige så länge, så skulle de också betala skatt i Sverige. Restskatten beräknades på de löner som företaget angivit att de skulle betala arbetarna (dvs 75 kr/tim efter skatt) och inte på de löner som arbetarna visade sig ha fått ut. För många av de lettiska arbetarna innebar detta att Kronofogden måste kopplas in eftersom den faktiska, och låga, lönen inte räckte till att betala restskatten.

Upplägget utdömt av Skatteverket
Hyrletts upplägg att ha verksamhet och personal i Sverige, men att betala skatt i Lettland, har dömts ut av Skatteverket vid två tillfällen. Företaget har eftertaxerats på sex miljoner kronor i skatt och för andra avgifter. Pia Bergman, Skatteverkets expert på ekonomisk brottslighet, menar att utländska bemanningsföretag med liknande upplägg upptäcks titt som tätt. Upplägg som drabbar
a) de anställda,
b) den offentliga verksamhet som bedrivs med skattepengar,
c) de företag som arbetar med justa medel.

Ingen avart som S påstår – slavliknande förhållanden det ”nya normala” för allt fler
I Agenda menade Marita Ulvskog (S) att detta – lönedumpning och ett cyniskt utnyttjande av utsatta människor – var en avart av den fria rörligheten inom EU. Men Ulvskog har fel. Hyrlett visar just vad fri rörlighet av arbetskraft innebär – då denna fria rörlighet kombineras med östutvidgningen av EU och en fackförening som inte tar strid för att organisera arbetare som de från Lettland.

Enligt Arbetsmiljöverkets register är det alltså hela 106 799 personer utstationerade på tillfälliga jobb i Sverige av sina utländska arbetsgivare. Det är upp till facket att organisera utstationerade arbetare. Detta oavsett om arbetarna finns i register – eller om arbetarna inte finns i register utan ”bara” i verkligheten. Och i verkligheten blir det fler och fler som jobbar under slavliknande förhållande. Utan ett stridbart fack utgör den ekonomiska situation som letterna hamnat i för det ”nya normala” för en stor och växande del av arbetsmarknaden. Och pressen känns hårdast för LO-medlemmarna. Detta är ett skäl till att SD blivit lika stora som, och till och med passerat S, i en nyligen gjord Sifo-mätning rörande hur LO:s medlemmar skulle rösta om det hölls val till riksdagen idag.

Det allra värsta med detta är att SD inte har någon politik för att klara upp situationen. Lika lite som S eller M.

Marita Ulvskog, och andra socialdemokrater, har alltså fel när de påstår att detta är en avart. Låt oss repetera: Vad letterna råkat ut för utgör det ”nya normala” för en stor och växande del av arbetsmarknaden.

Det är så här Centerpartiet vill ha det
Borgerliga politiker försvarade Hyrlett och anklagade motståndarna för protektionism! Centerpartiet bjöd till och med in Hyrlett när de höll en pressträff för att prata om den fria rörligheten! Lena Ek, tidigare EU-parlamentariker för Centerpartiet, bedyrade att företaget följer reglerna och har minimilöner som motsvarar de svenska. Men detta har visat sig var långt ifrån sanningen …

År 2018 ändrade EU det så kallade utstationeringsdirektivet. Direktivet har ännu inte införts i svensk lag men ett lagförslag gällande Sverige presenterades i juni. I detta lagförslaget får facket rätt att strida för att utstationerade ska få lön enligt svenska kollektivavtal.

Facket får alltså rätten att strida för utstationerade…

Facket har alltid ”haft rätt” att organisera utländska arbetare
Men facket har alltid kunnat organisera utländska arbetare och strida mot lönedumpning. Och  Socialdemokraterna återvann regeringsmakten redan 2014. Men nu har alltså facket fått ”rätten”.

Bra. Nu finns det alltså inga skäl som hindrar facket från att ta strida mot en lönedumpning som drabbar alla; nu finns det inga skäl som hindrar facket att kämpa för arbetare som de lettiska – som drabbats av något som – oavsett om det varit juridiskt tillåtet eller inte – alltid påmint om ekonomisk brottslighet moraliskt sett. En brottslighet, juridisk och/eller moralisk, som drabbat:
– oorganiserad arbetskraft,
– de företag som spelar efter reglerna,
– den sjukvården, skola och äldreomsorg som är beroende av skattefinansiering.

Avrundning
Jag väntar med spänning på vad den socialdemokratiska ledningen för LO nu ska göra. Själv tänker jag strida för följande paroll:
Varken S eller SD – vi behöver ett riktigt arbetarparti

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Ingress

Fridays For Future i Umeå har skickat ut en enkät till alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Vi i Arbetarpartiet brukar försöka svara på frågor från olika föreningar och organisationer. Vi brukar också försöka träffa exempelvis journaliststuderande, andra studenter och skolelever som har frågor. Arbetarpartiet tänker även besvara frågorna från Fridays For Future i Umeå. Men vi vill göra en markering mot Fridays For Future i Umeå för dess metoder.

Fridays For Future har utformat sin enkät för att tvinga de ledamöter som besvarar enkäten att säga ”Ja” till organisationens beskrivning av hur den globala situationen i klimatfrågan ser ut. Detta är inte seriöst. Vi anser att Fridays For Future, genom sin metod, bidrar till att mörklägga hur trögt klimatarbetet verkligen går – globalt sett. Genom sin enkät försöker Fridays For Future erövra ”problemformuleringsprivilegiet”. Ett annat sätt att uttrycka detta på är att FFF försöker bestämma hur klimatfrågan skall diskuteras. Detta går inte vi i Arbetarpartiet med på. Vi ska nedan förklara varför.

Del ett

Det var i mars 2006 som Arbetarpartiet påbörjade sitt utåtriktade engagemang i klimatfrågorna. Ett av de material som vi baserade oss på var en då aktuell rapport från IPCC. Ett annat material var Dagens Nyheters populariserade version av IPCC-rapporten. Redan då, för över 13 år sedan, stod det klart att en temperaturhöjning på max två grader i slutet av detta århundrade var det mål som vi måste kämpa för att klara. Det stod också klart att om tvågradersmålet skulle klaras var det bråttom.

För att klara tvågradersmålet krävdes följande:
* Utsläppen av växthusgaser (exempelvis koldioxid och metan) måste nå sin ”peak” senast år 2015 för att därefter börja minska,
* Utsläppen måste därefter fortsätta att minska med mellan 50-85 procent (jämfört med utsläppsnivån år 2000),
* Denna minskning av utsläppen skulle vara genomförd senast år 2050.

Om dessa förutsättningar uppnåddes skulle det innebära att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären skulle stanna på en nivå av mellan 445-490 ppm CO₂-ekvivalenter (koldioxidekvivalenter). Den populariserade beskrivningen av denna koncentration av växthusgaser angavs i IPCC-rapporten som en temperaturökning på 2,0 – 2,4 grader år 2100. Redan för 13 år sedan var detta det minst pessimistiska alternativet för alla klimataktivister som inte förnekade verkligheten.

Nu har det snart gått fem år sedan 2015. Utsläppen av växthusgaser vände inte nedåt detta år. Sannolikheten att utsläppen av växthusgaser ska hinna minska med mellan 50-85 procent fram till år 2050 (jämfört med utsläppsnivåerna år 2000) måste bedömas vara minimal. Frågan är om detta betyder något för oss som arbetar för att rädda klimatet. Eller är detta misslyckande något som vi bara kan förneka? Vi svarar nej på denna fråga. Verkligheten går inte att förneka.

Del två

De löften som världens länder avgav i samband med Parisavtalets tillblivelse, när det gäller minskade utsläpp av växthusgaser, beräknas motsvara en temperaturökning på mellan 2,6 – 3,2 grader (Climate Action Tracker). Den historiska erfarenheten av politiska löften talar för att en temperaturökning på 3,2 grader är troligare än en ökning på 2,6 grader. Men även om vi skulle utgå ifrån den mest positiva tolkningen av de löften som avgavs i samband med Parisavtalets tillblivelse så hamnar den globala temperaturökningen i slutet av detta århundrade på 2,6 grader. Återigen: Utifrån att utsläppen inte började minska år 2015, och den historiska erfarenheten av politikers bristande förmåga att hålla löften, är det tyvärr mer sannolikt att den globala temperaturökningen i slutet av detta århundrade kommer att ligga på 3,2 grader. Mot denna bakgrund förstår vi inte kopplingen mellan Parisavtalet och 1,5-gradersmålet. En sådan koppling finns nämligen inte i verkligheten.

I inledningen till sin enkät skriver Fridays For Future följande: ”Det är de sammanlagda utsläppen från idag och framåt som avgör om vi skall lyckas. För att nå framgång krävs en planerad och ansvarsfull avveckling av våra utsläpp.”

Kommentar:
Detta visar en stor brist inom Fridays For Future. Deras formulering innebär att all miljöpåverkan, från historiens början och fram till idag, inte skulle spela någon roll för möjligheten att uppnå framtida klimatmål! Detta är absurt. Ett exempel på betydelsen av tidigare miljöpåverkan är uppgifterna om att världshavens förmåga att absorbera växthusgaser redan har minskat – uppgifter som var välkända redan för 13 år sedan. Om inte den tidigare miljöpåverkan spelar någon roll skulle vi ju inte ha någon klimatkris överhuvudtaget idag! Dessutom fritar formuleringen tidigare miljöbovar från deras ansvar.

Skälet till att vi nämner dessa saker är att vi med kraft vänder oss mot formuleringen ”Det är de sammanlagda utsläppen från idag och framåt som avgör om vi skall lyckas”. Formuleringen förnekar betydelsen av tidigare klimatpåverkan. De åtgärder som måste vidtas idag är ju beroende av just den tidigare klimatpåverkan. Fridays For Future rör ihop orsak och verkan.

Del tre

Arbetarpartiet har länge engagerat sig i klimatfrågan. För umeborna är vi mest kända på grund av vårt lokala engagemang när det gäller att minska utsläppen från trafiken i Umeå och våra ständigt återkommande tabeller om de överskridanden av miljökvalitetsnormen för kvävedioxid som sker – främst efter Västra Esplanaden. Samt vad gäller hälsohoten inom centrumfyrkanten under kalla vinterdagar.

Vi vill gärna samarbeta med alla seriösa för att minska den, mot den mänskliga civilisationen, hotfulla ökningen av den globala temperaturen. Men bakom gradtalen finns koncentrationerna av växthusgaser i atmosfären, mätta i CO₂-ekvivalenter, och denna koncentration kan man inte förneka. Varje seriöst klimatarbete måste utgå ifrån den redan existerande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Detta gäller även i samband med målsättningar för klimatarbetet. Av denna metod finns inte ett spår i den enkät som Fridays For Future skickat ut.

Det är detta som vi i Arbetarpartiet så kraftigt vänder oss emot. Det går inte att önska sig en temperaturhöjning som stannar vid 1,5 grader. Inte när utvecklingen själv pekar på en högre temperaturökning än 1,5 grader; inte när makthavarnas egna löften inom ramen för Parisavtalet pekar på 2,6 – 3,2 grader.

Del fyra

Arbetarpartiet motarbetar inte Parisavtalets andemening. Denna innebär att världens regeringar bör sträva efter rejäla minskningar av utsläppen av växthusgaser. Men att vi inte motsätter oss Parisavtalets andemening betyder inte att vi – naivt och okritiskt – tror att ett icke bindande avtal skulle lösa problemen med för stora utsläpp. Parisavtalet kom till under år 2015. Det var samma år som utsläppen av växthusgaser behövde nå sin ”peak” och börja vända nedåt – enligt vad vi har redogjort för ovan. Under de snart fem år som gått efter Parisavtalets tillblivelse har utsläppen fortsatt att öka – istället för att börja minska. För detta går det inte att blunda.

Kontentan av detta är att målet att den globala temperaturökningen kan begränsas till 1,5 grader vid slutet av århundradet är helt orealistiskt. Men dessutom måste vi upprepa det orimliga i kopplingen mellan Parisavtalet och 1,5-gradersmålet. De löften som världens regeringar avgav i samband med Parisavtalets tillblivelse innebar en temperaturökning på mellan 2,6 – 3,2 grader! Oavsett vilka vackra formuleringar som världens makthavare skrivit in i avtalet är den verkliga innebörden av detsamma alltså ungefär en dubbelt så stor temperaturökning som 1,5-gradersmålet!

Del fem

De personer och organisationer, som med Parisavtalets löften som grund försöker inbilla människor som bryr sig om klimatet att 1,5-gradersmålet är uppnåeligt, gör faktiskt kampen för att rädda klimatet en otjänst. Varför skriver vi så? Därför att den första och kanske viktigaste förutsättningen för att temperaturökningen skulle begränsas till 2,0 – 2,4 grader var att utsläppen skulle börja minska redan år 2015. Och därför att de löften som världens länder avgav i samband med Parisavtalets tillblivelse beräknas innebära en temperaturökning på mellan 2,6 – 3,2 grader.

Genom att knyta 1,5-gradersmålet (”långt under två grader”) till Parisavtalet försökte världens makthavare att dölja två saker bakom ett radikalt mål. Dels den faktiska verkligheten i form av den redan existerande koncentrationen av växthusgaser i atmosfären och de ökande utsläppen. Dels den verkliga innebörden av ländernas löften/planer vad gäller utsläppen. Detta för att lugna en allt oroligare världsopinion – och det på ett väldigt cyniskt sätt.

Arbetarpartiet vägrar att spela med i detta cyniska spel.

Vår fråga är varför Fridays For Future deltar i makthavarnas spel? Det vore bättre om Fridays For Future avslöjade att den verkliga innebörden av Parisavtalet inte alls motsvarar någon temperaturökning på 1,5 grader år 2100. Det vore också bättre om Fridays For Future visade att utvecklingen vad gäller koncentrationen av växthusgaser i atmosfären (i CO₂-ekvivalenter) motsäger de vackra orden om 1,5 graders temperaturökning i Parisavtalet.

Återigen: Varför deltar Fridays For Future i makthavarnas spel?

Och varför utformar Fridays For Future sin enkät på ett sätt som bidrar till att upprätthålla illusionen om att Parisavtalet på något sätt skulle innebära en begränsning av temperaturökningen till 1,5 grader?

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Varken SD eller S – inget av dessa partier har lösningarna
Landets knegare behöver ett parti som inser det akuta behovet av en fungerande integrationspolitik. De behöver ett arbetarparti som även förstår den destruktiva effekt på samhället som skapats av att inkomstklyftorna är större idag än någonsin tidigare sedan SCB:s mätningar började 1991. De behöver ett arbetarparti som inte förnekar dagens höga arbetslöshet och som förmår mobiliserar samhällets alla resurser för att arbetslösheten inte ska bli ännu högre i samband med en kommande konjunkturnedgång. Sveriges knegare behöver ett parti som inser den hotande djupa samhällskrisen och hur den ska bekämpas.

S och SD växlar i opinionsmätningarna när det gäller vilket parti som är störst både inom väljarkåren som helhet och bland LO:s medlemmar. Men varken SD och S har någon trovärdig politik i dessa tre, sammanhängande, frågor som tillsammans utgör grunden för den djupa samhällskris som vi är på väg in i. Därför behöver knegarna i landet ett nytt och riktigt arbetarparti. Därför för vi fram parollen ”Varken SD eller S”.

Bakgrunden är, som vi antytt, den senaste tidens opinionsmätningar. Dessa visar att Sverigedemokraterna numera är ungefär lika stora som Socialdemokraterna i väljarkåren. Till detta ska läggas att SD, i en Sifo-mätning från oktober, var SD till och med något större än S bland LO-medlemmarna – den grupp som historiskt utgjort socialdemokratins kärntrupper!

Del I
De flesta som röstar på SD gör detta i protest mot hela etablissemanget – inte för att de vill se Åkesson som statsminister.

SD bärs fram av en våg av reaktion mot det etablerade politisk-mediala etablissemangets misslyckande. Denna våg har blivit både starkare och längre av att etablissemanget länge vägrade inse att problemen med den misslyckade integrationspolitiken faktiskt är högst reella. Detta gjorde att SD, under en väldigt lång, har sluppit svara på hur arbetslösheten ska minskas och hur inkomst- och klassklyftor ska bekämpas.

Den andra sidan: Dagens politiska situation har aldrig varit så politiskt öppen som den är idag. Inte efter andra världskrigets slut 1945. Tidigare röstade ibland många på Vänsterpartiet i syfte att påverka Socialdemokraternas politik. Detta var en bekväm metod för de som inte ville engagera sig själva.
Men idag röstar ännu många, många fler på SD – i en allmän protest mot hela det politiska etablissemanget. Men också i protest mot stora delar av det mediala etablissemanget. Men det är få av SD:s väljare som verkligen vill se en regering ledd av Jimmie Åkesson. Dagens situation, då SD kan bli landets största parti i valet 2022, kan leda till vanmakt och handlingsförlamning. Men situationen innebär även ett ”window of opportunity” (en chans att gripa tillfället i flykten). Situationen öppnar för ett nytt arbetarparti, eller för en Alternativ vänster, som förmår att utmana både det traditionella etablissemanget – och SD.  Detta är vad Arbetarpartiet kommer att satsa krafterna på fram till riksdagsvalet 2022.

Del II
Den hotande krisen och hur den ska bekämpas

A) En realistisk integrationspolitik

Ett inslag i ett verkligt arbetarpartis, eller i en Alternativ vänsters, program måste handla om behovet av en realistisk integrationspolitik. I vårt förra nummer utvecklade vi detta i ett antal punkter. Det handlar bland annat om följande:
*Nej till fri invandring – Sverige måste upphöra med att ta emot fler flyktingar än EU-snittet;
*Facket måste ha ett avgörande inflytande över arbetskraftsinvandringen,
*Allt stöd till den majoritet av muslimer som står upp för ett demokratiskt samhälle – dessa kommer att vara våra viktigaste allierade i en framtida kamp mot islamister som Muslimska brödraskapet och wahhabitiska nätverk vars ledare har dömts att utvisas i tre instanser bara för att sedan släppas fria. Vilket i sig utgör en skandal,
*flyktingar och andra invandrare måste få veta vilka lagar som gäller. Detsamma gäller för vilka sedvänjor, byggda på lagarna, som gäller. Och som inte gäller. Detta innebär en medveten kamp mot framväxten av parallella samhällen byggda på alternativa lagsystem, sharia, sätts över svenska grundlagarna!
*Hedersförtrycket måste erkännas och bekämpas.
*Det är på denna grund som flyktingar och andra invandrare kan etablera sig på arbets- och bostadsmarknaderna.
Och det är först på denna grund som en framgångsrik integration kan byggas.

Kommentarer:
Den alternativa högern, eller den nyreaktionära borgerligheten, ser inte att en majoritet av muslimerna stöder ett demokratiskt samhälle. Än mindre ser SD denna majoritet av muslimer som sin viktigaste allierade i kampen mot parallella samhällen. Och att låta facket få ett avgörande inflytande på arbetskraftsinvandringen finns inte på SD:s karta. Denna nyreaktionära borgerlighet arbetar absolut inte för att flyktingar och andra invandrare ska kunna integreras genom att etablera sig på arbets- och bostadsmarknaderna. Varken SD eller S har ett program för en realistisk integrationspolitik.

B) Minskade inkomst- och klassklyftor

En Alternativ vänster kommer – till skillnad från Sverigedemokraterna, den traditionella högern, den nuvarande regeringen samt Vänsterpartiet – att bekämpa ökade inkomst- och klassklyftor. Statistiska Centralbyrån (SCB) har visat att inkomstskillnaderna aldrig har varit lika stora som idag – åtminstone inte sedan 1991 då SCB började mäta dessa. Det var just detta år, 1991, som de borgerliga partierna vann valet och regeringen Bildt-Wibble tillträdde. Efter valet 1994 återtog Socialdemokraterna regeringsmakten. År 2006 tillträdde den första alliansregeringen. Åtta år senare kunde Stefan Löfven bilda regering tillsammans med MP. Om inkomstskillnaderna har ökat sedan 1991 har de alltså ökat både under socialdemokratiskt och borgerligt styre.

Statistiken från SCB visar att de rikaste tio procenten av befolkningen i samhället ökar sitt inkomstmässiga avstånd till den övriga befolkningen. Dessa ”tioprocentare” tar idag hand om en nästan lika stor andel av landets totala inkomster som den lägst betalda halvan av befolkningen (under 2016).

En Alternativ vänster kommer att prioritera en utjämning av inkomster och förmögenheter. Det första steget måste vara att alla som arbetar i Sverige ska ha löner och arbetsvillkor som motsvarar svenska kollektivavtal. En allt större andel av arbetskraften arbetar idag svart eller till löner som ligger långt under kollektivavtalen. Här krävs en kombination av en facklig offensiv för att organisera löntagarna samt en hårdare lagstiftning mot arbetsgivare som fuskar. Men för att minska skillnaderna i inkomster och förmögenheter på ett mer grundläggande sätt krävs fler åtgärder,

C) Omfattande åtgärder mot arbetslösheten

Det krävs omfattande åtgärder mot den höga och växande arbetslösheten. Uppmärksamheten måste bland annat riktas mot behovet att rusta upp en svensk infrastruktur i förfall. När det gäller bostäder handlar det om ett nytt Miljonprogram. Grovt räknat så måste en halv miljon lägenheter renoveras samtidigt som det måste byggas uppåt en halv miljon nya bostäder.

Det har länge riktats både skarp och berättigad kritik mot Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Och Januariöverenskommelsen innebär att Arbetsförmedlingen inte längre ska förmedla arbeten! Enligt punkt 18 i överenskommelsen ska Arbetsförmedlingen ”vara fokuserad på myndighetsansvar i form av kontroll av arbetssökande och av fristående aktörer, arbetsmarknadspolitisk bedömning, digital infrastruktur och statistik och analys”. Men själva förmedlandet av arbeten ska genom privata aktörer. En stor seger för Centern och Annie Lööf.

Denna seger för Annie Lööf måste rivas upp. Arbetsförmedlingen måste återfå sitt uppdrag att förmedla arbetskraft dit där det finns jobb. Detta bland annat för att rusta upp infrastrukturen, till vilket ett nytt Miljonprogram räknas.

Sammanfattning:
Jag vill avsluta detta blogginlägg genom att upprepa följande: En nytt Arbetarparti, eller en Alternativ vänster, måste alltså börja med behovet av en realistisk asyl- och flyktingpolitikt (strid för en integrationspolitik som är realistisk); ett nytt arbetarparti måste erkänna den höga arbetslösheten och förebygga denna redan innan arbetslösheten sätter nya rekord; ett nytt arbetarparti måste slutligen bekämpa de inkomst- och klassklyftor som är större idag än sedan 1990-talets början. Dessa tre frågor hänger ihop.

Detta är tre av de viktigaste punkter som ett nytt arbetarparti (en alt-left) måste arbeta in. Men ett nytt och riktigt arbetarpart i, eller en Alternativ vänster, måste utveckla ett handlingsprogram som är mycket mer omfattande än så.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Inledning

I mitten på oktober denna höst, en månad efter skolstarten, rapporterades det att 30 barn och ungdomar inte återvänt till skolan i Dalarna efter sommaren. Rektorerna på nio av skolorna berättade bland annat att det var osäkert när och om eleverna kommer tillbaka. Situationen var lika skrämmande i Gävleborg. Där var det minst 27 grundskoleelever som inte återvände till skolstarten i augusti och som räknades som försvunna. Men situationen är ännu mer skrämmande. Det saknas sedan tidigare 56 elever i Gävleborg. Det blir totalt 83 saknade barn och ungdomar! (Uppgifterna kommer från Sveriges radio).

Detta väckte stor uppmärksamhet för en drygt månad sedan!

Del A

Så hur är läget i Umeå kommun? Idag ska de ledande skolpolitiker besvara mina frågor rörande läget bland barn och unga elever i Umeå kommun. Om frågan hinns med. Lyssna på radion under eftermiddagen. Min interpellation kanske hinner komma upp. Men låt mig börja med att citera ett stycke från svaret från Umeå kommuns två ledande skolpolitiker: dels ordföranden från för- och grundskolenämnden, dels ordföranden från gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden:

”… Det pågår för närvarande skolpliktbevakning på 88 elever F-9 som är folkbokförda i Umeå kommun men som inte har en känd skola. I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till andra kommuner eller andra länder och börjat skola där men där vårdnadshavare inte anmält flytt eller där folkbokföring inte ändrats i Skatteverkets folkbokföringsregister. En del vårdnadshavare har inte kännedom att de vid flytt ska anmäla detta till Skatteverket och att de ska anmäla det till den skola de lämnar. Utifrån tidigare års skolpliktbevakning är det troligen fallet i en stor del av de bevakningar som görs för närvarande….”  

Man kan inte annat än häpna!

Det saknas alltså 88 elever! Det betyder 88 barn och ungdomar. Det betyder 88 människor. Det betyder 88 livsöden. Men svaret förvandlar dessa människor, barn och ungdomar, till statistik. Varför har inte Umeås styrande politiker slagit på trumman genom vända sig till allmänheten via media och bett om hjälp med att ta reda varför dessa 88 barn och ungdomar har försvunnit från Umeå och få hjälp med att ta reda på var de befinner sig idag! Och även få hjälp med svaret på frågan om varför de inte befinner i Umeå.

Det är förbanne mig skandalöst! För att visa hur skandalöst svaret är så låt oss bryta ned svaret i dess olika beståndsdelar.
Och låt oss börja med att repeterar vad politikerna har uppgett:
Skolpliktbevakning pågår alltså på 88 elever från 6 år upp till 16 år ”som är folkbokförda i Umeå kommun men som inte har en känd skola. I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till andra kommuner eller andra länder …”

Del B

Beståndsdel 1
Först slår politikerna ihop de elever som har flyttat till andra kommuner (i Sverige får vi förutsätta) med elever som har flyttat till andra länder!
Detta är så fräckt att man häpnar.
Är det någon som anser att det går att slå ihop kategorierna ” …har flyttat till andra kommuner eller andra länder”.  Det är en viss skillnad om barnet har flyttat till Skövde för att fortsätta grundskolan där tillsammans med föräldrar och syskon – eller om barnet har flyttat till Somalia för att bo hos farmor och gå i en koranskola. Det är också skillnad på om flytten har skett frivilligt eller under tvång. Detta borde både nämnda skolpolitiker, och ordföranden i individ- och familjenämnden, visa att de förstå i sitt svar. Men de gör istället tvärt om.

Men den ansvarslösa attityden tar inte slut genom att jämställa en flytt till andra kommuner med en flytt till andra länder? Nej, nej!
Låt oss koncentrera oss på kategorin ” … har flyttat till andra kommuner …”. Av svaret framgår det att umepolitikerna inte känner till i vilka skolor de elever går som påstås har flyttat till ”andra kommuner”. Det har alltså gått tre (3) månader sedan skolstarten och de ansvariga i Umeå, för skola och socialtjänst, påstår sig veta i vilka kommuner vissa av de försvunna 88 barnen / eleverna befinner sig. För så måste ju vara fallet – att Umeås ansvariga VET i vilka kommuner barnen finns – för annars går det ju inte ens att hävda att barnen finns i Sverige.
Umeå ansvariga vet alltså i vilka kommuner de försvunna barnen finns / men inte i vilken skola de går!
Detta är kvalificerat nonsens.
Barn som går i skolor i Umeå har både namn och personnummer. Det har nu gått tre månader sedan skolstarten. OM politikerna i Umeå verkligen vet i vilka kommuner vissa av de saknade barnen bedriver skolgång så måste det ha gått att lokalisera i vilka skolor eleverna / barnen går i. Efter tre månader. Vad har vi annars namn, personnummer och data till.

Men om har Umeås ansvariga inte har kunnat lokalisera i vilken skola barnen går, i den kommun där barnen / eleverna påstås finnas, så är sanningen att barnen sannolikt inte finns i den angivna kommunen. Det går nämligen inte att misslyckas med att ta reda på i vilken skola ett barn går – OM barnet verkligen finns i den angivna kommunen – om Umeås ansvariga försökt under tre månader.

Beståndsdel  2.
”Till andra länder”.
Vad betyder det? Det är uppenbart att Umeås ansvariga är så fräcka att de påstår att de vet att barnen har flyttat till en viss kommun men att barnet ändå ”… inte har en känd skola…”. Detta går inte att tro på.
Men hur ska det DÅ vara möjligt att tro på de beskäftiga formuleringarna om att ”I flertalet fall så handlar det om elever som har flyttat till … andra länder och börjat skola där” samtidigt som eleverna / barnen ”inte har en känd skola”. Här blir det förolämpande. Hur kan Umeås ansvariga ens försöka påstå att de vet att de elever som försvunnit ”till andra länder” går i skola?

Beståndsdel 3.
Till vilka länder har barnen flyttat?
Det redovisas ingen statistik för till vilka länderna barnen har flyttat.
Detta kan jämföras med Gävleborg där det finns en hel del kunskap om var de försvinna barnen /eleverna kan finnas. Så kan Sveriges radio berätta att ett tiotal barn finns i europeiska länder medan den vanligaste platsen för de saknade barnen /eleverna är i Östafrika.
Istället för att redovisa någon sådan statistik slår alltså Umeås ansvariga istället ihop anonyma kommuner med anonyma länder och PÅSTÅR att eleverna ”börjat skola där” . Samtidigt som de alltså skriver att barnen / eleverna” inte har en känd skola”.

Alltså: varken någon konkret lista på kommuner i Sverige dit barnen flyttat eller någon lista på vilka andra länder än Sverige som barnen / eleverna befinner sig i.

Del C

Sedan 2018 har UD en speciell sektion för Familjekonfliktsärenden.

Skälet är att det är ett stort och växande problem med bortförda barn och unga. Under år 2018 förekom det 104 Familjekonfliktsärenden i UD:s sektion för sådana. I dessa var 214 individer inblandade. Av de 214 var 138 minderåriga. I 47 av ärendena uppgavs att det förekommit våld mot de inblandade individerna. I 18 av ärenden fanns en konkret risk för tvångs- eller barnäktenskap.

Mot denna bakgrund:
Hur kan det komma sig att det råder en sådan tystnad i Umeå samtidigt som frågorna om försvunna elever blir berättigat stora i Dalarna. Och i Gävleborg.  Försöker makthavarna i Umeå mörka de försvunna 88 barnen / eleverna.

Avslutning

De politiker som har besvarat mina frågor har slagit an ett tonfall som om de hade greppet om situationen. De vet att det försvunnit 88 elever / barn. Sedan påstår de sig veta att dessa har flyttat ”till andra kommuner eller andra länder och börjat skola där”. De som flyttat har bara glömt, eller inte vetat, att deras flytt ska anmälas till Skatteverket och till den skola de lämnar.
Utifrån tidigare erfarenheter ”…är det troligen fallet” i en ”stor del av de bevakningar som görs för närvarande….”.

Men det lugna tonfallet och alla vaga formuleringar om ”troligen” och ”en stor del” av fallen går inte ihop med vad som står på spel: barn- och tvångsäktenskap, könsstympning och uppfostringsresor. 
De politikerna som har försökt besvara våra frågor har försökt undvika den skrämmande utveckling som fått UD att inrätta en speciell sektion för denna typ av Familjefonfliktsärenden.

Vi i Arbetarpartiet är inte nöjda.
Och vi kommer att resa frågorna igen och igen tills den verklighet som riskerar att dölja sig bakom statistiken – de försvunna 88 barnen / eleverna – får den uppmärksamhet som den förtjänar. Både av de styrande politikerna och av media.

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Dessa dagar riktas hård kritik mot statsminister Stefan Löfven på grund av hans, minst sagt, bleka insats i Agenda i söndags. Utfrågningen handlade om gängvåldet, som har blivit mycket brutalt och omfattande i Sverige. Till saken hör att Danmark har infört gränskontroller mot Sverige på grund av vår ”export” av organiserad brottslighet. Agenda ville bland annat att statsministern skulle förklara varför Sverige ligger i topp i Europa när det gäller andelen unga män som mördas med skjutvapen.

Statsministerns bleka insats berodde på att han vägrade erkänna betydelsen av den havererade integrationspolitiken. Istället bet han sig fast vid två förklaringar, och endast dessa: arbetslöshet och skola. Naturligtvis är dessa två faktorer viktiga. Men storleken på arbetslösheten och hur många som lyckas eller misslyckas i skolan kommer också det att påverka hur integrationspolitiken fungerar. Med detta sagt vill jag återpublicera en artikel från Nya Arbetartidningen som skrevs för ca 2,5 år sedan. Den handlar om hur omfattande skjutningarna i Malmö då var i förhållande till andra städer i Sverige och Europa. Artikeln utgör även en kritik mot de som försöker blanda bort korten.

Kartan och den tillhörande texten nedan känns väldigt aktuell idag. Steg för steg håller debatten på att hinna ikapp verkligheten.

_______________________________________________________

Siffrorna anger antal mord per 100 000 invånare och år.

I svallvågorna efter den senaste tidens dödsskjutningar i Malmö har Sydsvenskan jämfört mordstatistiken mellan Malmö och en rad andra städer. Statistiken är skrämmande och utgör en mätare på det akuta behovet av krafttag mot segregeringen i Malmö. Samtidigt visar media, i form av Sydsvenskan, upp sig från sin sämsta sida genom att försöka relativisera bort våldet i Malmö.

Vi har tyvärr haft anledning att återkomma till det ökade antalet mord och skjutningar i Malmö. Söndagen den 12 februari skedde den senaste dödsskjutningen. En 23-årig man sköts ihjäl mitt på Möllevångstorget i centrala Malmö. Mordet skedde vid halv sju på kvällen, när restaurangerna runt torget är fyllda med gäster. Onsdagen före blev en 50-årig vaktmästare skjuten med fem skott – varav ett träffade i bakhuvudet. Mannens skador är i skrivande stund fortsatt livshotande. Den misstänkte skytten som sitter häktad är bara 15 år gammal. Polisen misstänker att skytten tagit fel på person, han skulle egentligen skjuta någon annan.

Under 2016 skedde elva mord i Malmö. Med en befolkning på 326 000 invånare ger det 3,4 mord per 100 000 invånare. Detta är fler mord per invånare än i någon annan stad i Norden. Men även i jämförelse med stora städer ute i Europa som Paris, London och Berlin ligger Malmö högt. Se kartan. Det är först i en jämförelse med fattigare delar av östra Europa som vi hittar städer med fler mord per 100 000 invånare än i Malmö. Mordstatistiken i Malmö ska dock främst jämföras med andra städer i Norden och västra Europa. Att använda statistiken på annat sätt blir missvisande och innebär en oärlig förminskning av Malmös problem.

Men att förminska problemen genom att blanda bort korten och jämföra Malmö med städer i fattiga länder i östra Europa är precis vad Sydsvenskans journalist gör i sin granskning. Detta kallas för ”relativisering” och är ett otyg i den politiska debatten. Innehållet i Sydsvenskans budskap är att morden i Malmö egentligen inte är så farliga, för det finns andra städer i världen där det är värre. Underförstått så ska malmöborna inte gnälla så mycket. Detta budskap är dels respektlöst mot både offer och anhöriga som drabbats av alla skjutningar. Dels är det fördummande.

Lågvattenmärket i Sydsvenskans artikel är när journalisten börjar jämföra Malmö med städer i USA och Latinamerika. I folkmun kallas Malmö ibland för ”Sveriges Chicago” – vilket refererar till att Chicago sedan Al Capones dagar haft rykte om sig att vara en våldsam gangsterstad. Sydsvenskan jämför därefter mordstatistiken i Malmö med mordstatistiken i Chicago. Och konstaterar – föga förvånande – att det i Chicago sker åtta gånger fler mord per 100 000 invånare än i Malmö! Nästan triumferande drar journalisten slutsatsen att Malmö inte alls är som Chicago. Men vem trodde det? Öknamnet ”Sveriges Chicago” har aldrig betytt att Malmö bokstavligen är som Chicago. ”Sveriges Chicago” syftar på att det är en stad där det förekommer mycket våld och kriminalitet. Så kallades t.ex Gävle för Sveriges Chicago under 1960-talet och en bit in på 70-talet.

Efter jämförelsen med Chicago går journalisten obekymrat vidare och jämför mordstatistiken i Malmö med världens mordtätaste stad – Venezuelas huvudstad Caracas! Naturligtvis är Malmö inte i närheten av Caracas när det gäller mordstatistik. Och det är det ingen som trodde heller. I Caracas sker årligen ca 120 mord per 100 000 invånare. Artikeln avslutas med orden ”Så är Malmö en trygg stad? Tja, svaret beror på vem man frågar. En köpenhamnare eller berlinare skulle kanske svara nej. Den som bor i Caracas eller Baltimore förmodligen ja”. Därmed skulle det vara bevisat att Malmö minsann inte är en så otrygg stad.

Problemen i Malmö låter sig dock inte relativiseras bort. Hur hårt Sydsvenskan än försöker. Problemen låter sig inte heller döljas bakom nya ”flashiga” skrytbyggen, som Malmös politiker försökt i årtionden. Samtidigt besitter de boende i Malmös utsatta områden en väldig kraft. Den 1000 människor starka manifestationen mot våld efter mordet på 16-årige Ahmed Obaid i mitten av januari visar på just detta. Om kraften som finns i de utsatta områdena kan kanaliseras till en rörelse mot segregeringen skulle våldsspiralen kunna brytas och ett bättre Malmö vara inom räckhåll.”

Länk till originalartikeln: https://arbetartidningen.se/2017/02/28/morden-i-malmo-ska-inte-forminskas/

Den politiska fegheten i Sverige finns, kan förklaras och förstås.
Men måste bekämpas. Detta är vad jag och folk från vissa andra politiska läger gör.

Försvara yttrande- och tryckfrihet – för en alternativ media för en Alternativ vänster

 ____________________________________

Vi har lämnat in följande interpellation till mötet med Umeå kommunfullmäktige måndagen den 25 november:

____________________________________________

Interpellation till Moa Brydsten och Peter Vigren

Arbetarpartiet har uppmärksammat att Liberalerna vill upprätta ett center för bortförda barn. Detta tycker vi är en bra idé. Ett skäl är att det idag saknas statistik över hur många barn som, mot sin vilja, skickas ut ur landet. En av tankarna bakom centret är att detta ska ansvara för att ta fram en sådan statistik.

Vi som vill motverka hedersrelaterat förtryck och våld har ett ansvar att lägga fram olika förslag och ställa olika frågor. Det är nödvändigt för att, på sikt, stoppa hedersrelaterat förtryck och våld. För som det ser ut i Sverige idag finns det fall där flickor har fått sina medborgarskap uppsagda av sina föräldrar utan att detta har prövats i domstol och sedan blivit bortförda. Det finns också fall där samma flickor har återkommit hit till Sverige, det land i vilket de är födda, för att söka asyl. Detta är helt enkelt inte acceptabelt.

Arbetarpartiets tradition är att ge erkännande till andra partier och deras företrädare då dessa lägger fram förslag som i våra ögon är goda. En person som tagit upp dessa frågor på riksplanet är Juno Blom, Liberalernas partisekreterare. Vi uppskattar detta. Då vi tror att det kan ta viss tid att inrätta ett nationellt center som för nödvändig statistik, eller att statistiken tas fram via existerande institutioner, anser vi det vara nödvändigt att enskilda kommuner går före genom att ta saken i egna händer. Sådana exempel finns.

I Gävle har man tagit fram statistik som visar att ca 30 barn har blivit bortförda under sommaren. I Borlänge kommun beräknas lika många barn ha blivit bortförda. Detta har upptäckts till hösten, av skolan, då barnen inte återkommit och det tidigare inte funnits några indikationer på att familjen ska flytta eller då den övriga familjen bor kvar i Sverige.

Mot denna bakgrund vill vi ställa följande frågor:
1. Har Umeå någon beredskap när det gäller att förhindra så kallade uppfostringsresor eller resor då barn blir bortgifta mot sin vilja?
2. För Umeå kommun någon form av statistik när det gäller barn som borde infinna sig i skolan till hösten men som inte gör det och då det samtidigt saknas en naturlig förklaring som att hela familjen har flyttat?
3. Har Umeå kommun något samarbete med nationella instanser eller med andra kommuner i dessa frågor?

Jan Hägglund
Tomas Westerström
Arbetarpartiet

___________________________________

Läs inläggen om behovet av en Alternativ vänster
Dessa publicerades den 25 respektive 27 oktober.