Del I.  Därför kunde jag inte backa

Det var svårare att backa om du var 16 år och jobbade, än då du var 14 och gått ut sjunde klass
Sommaren 1969 hade jag lämnat Mimerskolan, men Mimer hade inte lämnat mig. Jag var inte längre samma ”lill-grabb” som jag varit två år tidigare då jag just gått ut sjuan och väntade på att få börja åttan. Sommaren 1969 hade jag mina två fösta, krävande, sommarjobb. Först var jag ”på bilen” på Backmans möbler. Mitt jobb var att tillsammans med tre vuxna karlar bära bokhyllor och soffor uppför de sex halvtrapporna till den lägenhet i vilken de som skulle ha möblerna bodde. Ingen bodde på botten, på första eller andra våningen. Eller i ett högre hus med rymlig hiss. Ingen. Inte som jag minns det. Vi som var ”på bilen” höll ofta till på varulagret som var beläget inne i Hamnmagasinet. Jag minns att en av de tre vuxna karlarna ”på bilen” hette ”Isoletto” – döpt efter en ö i Finland.

Det var tungt att bära bokhyllor uppför sex halvtrappor som innebar att bokhyllan måste ”vändas” vid varje trappavsats. Liksom soffan. Det handlade om att lyfta lika tungt som fullvuxna karlar, som var vana att bära, trots att man själv bara var 16 år och vägde under 60 kilo. Och dessutom ovan att gå baklänges med tunga möbler uppför trappor. Jobbet på Backmans möbler varade i två-tre veckor. Mitt andra jobb den sommaren var på Slakteriet. Det var hårdare. Bara att stiga upp 05.00 varje morgon, cykla ut till Teg i morgonkylan samt vara omklädd och instämplad för att kunna börja jobba 06.00 var hårt. Men att stiga upp tidigt blev snabbt till en vana. Men själva jobbet var slitsamt.

Det var inte en massa tunga lyft som på Backmans möbler. Men istället handlade det om att stoppa 1-2-3-4-5-6-7-8 sportkorvar i en burk, ställa burken på ett löpande band och sedan plocka åtta nya korvar som skulle stoppas i nästa burk. Det var slitsamt att göra detta jobb timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Sedan skulle korven kokas inne i burkarna, burkar som i sin tur skulle åka på ett band genom en tvätt. Bandet var en föregångare till de band där alla flygresenärer idag lägger sina väskor för att de ska kunna röntgas så att vapen och bomber upptäcks. Tanken var att korvburkarna sedan skulle falla, avsats för avsats, ned i en ny förpackning i vilka de sedan transporterades vidare till kunderna. Problemet var att burkarna fastnade på de olika avsatserna. Som den yngste, och dessutom sommarvikarie, var det jag som fick lägga mig ned på golvet i minst en millimeter vatten och rengöringsmedel för att peta loss burkarna, detta med en för ändamålet avsedd käpp. Men jag var stolt och tacksam för detta sommarjobb som räckte sex – åtta veckor.

Det värsta var lönesättningen.
Alla ordinarie såg att jag slet som bara den för att hinna med i tempot. Plikttrogen som få. Efter en vecka var jag uppe i cirka 90 procent av det tempo i korvplockningen som den ordinarie personalen låg på. Men som icke fyllda 18 år fick jag endast fyra kronor i timmen. De ordinarie fick mellan tolv och sexton kronor i timmen. Mina vuxna arbetskamrater tyckte att jag arbetade bra och tog upp saken med förmannen. En riktigt dum djävel. Nej, företaget fick inte ge en sextonåring mer betalt. Men även förmannen höll med om att jag arbetade bra. Alla undrade när det blev förbjudet för ett företag att frivilligt betala mer än minimilönen (eller vilket begrepp som användes på den tiden). Det hade i alla fall med ålder och kollektivavtal att göra. Så sa förmannen. Så jag fortsatte att hålla 90 procent av de övrigas tempo men fick endast en fjärdedel i lön för min arbetsinsats i jämförelse med de som var gamla i gårn´. Det kändes bittert.

Däremot kände jag mig väldigt stolt då jag hämtade ut min första lön efter de inledande två veckorna. Alla fick gå upp till administrationsbyggnaden och hämta ut lönen varannan vecka. Jag med. Sedlar, kronor och ören, allt i ett och samma lönekuvert, ett kuvert som bestod av ett material som påminde om smörpapper. Det var löning på fredag. Jag bodde hemma och fick behålla hela lönen för mina föräldrarna.

Mitt stora projekt den sommaren var köpet av Zackes mc – en Husqvarna Silverpil på 175 cc.
Jag bodde på Ålidbacken och det gjorde ”Zacke” med. Tror jag. Han var ett par år äldre och skulle köpa en tung motorcykel. Därför sålde han sin ”Silva” årsmodell 1958. Och jag blev köpare. Men min första lön gick inte oavkortat till mc-köpet. Jag minns än idag hur trött jag var denna fredag eftermiddag – efter att ha jobbat på Slakteriet i två veckor. Jag cyklade inte hem direkt till min älskade Silverpil, utan parkerade trampcykeln någonstans och började promenera längs gågatan. Jag fastnade för två saker. Ett par amerikanska pilotglasögon med mörkgrönt glas och skalmar som nästan gick runt örat så att dessa tuffa solbrillor satt fast ordentligt. Till detta ett svart läderbälte med nitar. Tufft även det. Det gällde att skaffa rätt utstyrseln när man nu hade skaffat en båge. Jag hade tagit körkortet på FMCK (Frivilliga Motorcykelkåren). Mycket ekonomiskt och med bästa tänkbara utbildning. Föräldrarna hade köpt en hjälm – för säkerhetens skull. Snällt. Men de borde ha låtit mig välja hjälmen. Den satt för högt uppe på huvudet och såg töntig ut, så därför körde jag utan hjälm. Det blev nämligen olagligt att köra utan hjälm först 1971.

Jag kände mig alltså rätt vuxen den där kvällen då jag åkte på mitt livs värsta omgång.

Del II. Slagsmålet – rätt humoristiskt (50 år efteråt).

Jag hade inte en tanke på att slåss den kvällen.
Tanken var istället att det var slut med sådant sedan jag hade lämnat Mimerskolan. Bara dricka ett antal mellanöl, klättra över Hamrinsberget och sedan gå ned till området intill Östra gymnasiet för att spana in någon snygg brud. Det var inte Barnens Dag inser jag nu. Det var samma gungor och karuseller, tält och sockervadd, som på Barnens Dag. Fast mitt i sommaren och inte på hösten.

Slagsmålet, om något så ensidigt kan kallas så, berodde på att jag inte var snabb nog när gällde att komma undan en av Umeås verkliga slagskämpar. Det var en boxare som inte tålde alkohol och hette Björn. Jag hade ett behov av att uppsöka buskarna (straffet för att dricka mellanöl). Så jag gick ut från festplatsen för att hitta ett par buskar. Detta utspelade sig intill Östra gymnasiet. Jag stod där framför buskarna, i kö liksom, och väntade på att ett par andra killar skulle bli klara. De skulle pissa i kors, hade väldigt roligt och tog god tid på sig. Plötsligt hör jag någon skrika ”dumdjävel”. Jag vände mig om och såg endast en väldig massa folk. En del ute i samma ärende som jag. Andra för att gå hem från festplatsen med sina barn, eller för att gå in på festplatsen utan barn. Kvällen var fortfarande ung och det var en massa folk i rörelse. Jag såg inte den som vrålade och han såg inte mig. Det måste ha varit minst hundra människor mellan oss två. Just då.

Vrålet kom från en plats i höjd med järnvägen nedanför Östra. Och det handlade uppenbarligen inte om mig. Den som skrek kunde absolut inte se mig. Sedan blev det blev min tur att besöka buskarna. Jag gjorde mig ingen brådska. Då hördes vrålet för andra gången: ”Dumdjävel!”. Mycket högre den här gången. Antalet decibel antydde att den som vrålade var närmare nu. Det var också färre människor mellan mig och den som ansåg sig ha en fiende. Men jag såg fortfarande inte honom och han såg inte mig.

Mitt misstag var att jag trodde att boxaren Björn var ute efter någon speciell fiende. Det var han inte. Bara en fiende.

Därför tänkte jag att vrålen inte var något att oroa sig för. Och jag avslutade lugnt det jag höll på med. Plötsligt hördes vrålet för tredje gången. ”Dumdjävel”! Nu lät det som om vrålet kom från en punkt cirka fem meter bakom mig. Eftersom jag var klar med mina bestyr vände jag mig om och såg då ett par tre personer springa. Och sedan såg jag vem som vrålade. Det var en stadigt byggd kille, kanske fem centimeter längre än jag, äldre och uppenbarligen riktigt farlig. Då alla andra sprungit iväg var jag ensam kvar. Jag insåg att ”dumdjäveln” var vem som helst som inte hade vett nog att sätta sig i säkerhet. Och det hade uppenbarligen inte jag. Det var alltså jag som var en ”dum djävel”

Jag insåg det ironiska i situationen. Och kunde helt enkelt inte låta bli att flina trots den överhängande faran och min rädsla. Jag gjorde ofta sådana misstag. Kunde bara inte låta bli. Några meter efter killen kom en tjej som jag kände väl sedan tiden på Mimer – en tid som bara låg någon dryg månad bort. Det var en berghemsbrud som hette Monika. En riktigt juste tjej. Hon tittade på mig, mycket olyckligt, och ropade ”Björn, jag känner den där killen”. Jag kände hoppet tändas. Jag visste att det var som om David mötte Goliat – och det var inte jag som var Goliat. (Dessutom saknade jag slunga – om du kan din bibel). Och Monikas rop hade ingen effekt på Björn. Tyvärr. Han hade avancerat och stod plötsligt direkt framför mig. Jag tyckte att han stod lite för nära för att få in ett riktigt hårt slag. Så fel jag hade, fast också så rätt.  ”Va flinaru åt, dumdjävel” frågade han. ”Äre nåt som är rolit”.

Roligt. Knappast. ”Nej” svarar jag sanningsenligt och tittade honom stint i ögonen. Han stod för nära. Han var redigt berusad. Kanske för berusad för att slåss. Mitt hopp tändes igen. För att släckas.

Pang!

Det svartnade för ögonen och plötsligt upptäckte jag att jag satt på marken. Varifrån kom slaget? Jag fattade plötslig. Han hade skallat ned mig. Han stod för nära för ett riktigt hårt slag. Men han stod på perfekt avstånd för vad som då kallades för en ”dansk skalle”.

”Sitt kvar” sa Monika högt till mig och började samtidigt dra i Björn.

Men stoltheten tvingade mig att ställa mig upp. Trots det hopplösa styrkeförhållandet. Det enda jag tänkte på var Heinz – eleven som hade styrt Mimerskolan i lärarnas ställe. Jag gick aldrig titelmatchen mot honom, av rädsla, istället svek jag en av mina två bästa kompisar på grund av rädslan för denne Heinz. Men nu fick det vara slut med att låta rädslan styra. Jag hade tagit mc-kort, köpt båge och jobbade. I helvete att jag skulle ge upp för denne slagskämpe.

Problemet var att jag aldrig, någonsin, vare sig tidigare eller senare, slagits med någon som gick i denna killes division. Inte på långt när. Men jag kände faktiskt ingen smärta efter den våldsamma skallningen. Däremot kände jag en domning i skallen av kraften. Han hade träffat min panna. Annars hade jag säkert fått näsan krossad.

”Göru dig dum?” frågade den kraftige unge mannen som jag nu visste hette Björn. Han var troligen irriterad över att jag ställt mig upp och därför utgjorde ett potentiellt hot. ”Nej, Björn”, svarade jag. ”Hur vet du att jag heter Björn” frågade han, uppenbarligen överraskad. ”Din tjej sa det alldeles nytt”, svarade jag och såg honom åter i ögonen.

Pang!

Jag satt på marken. För andra gången. Det gjorde inte ont denna gången heller. Det kändes fortfarande bara som en, djupare, domning i skallen. Jag minns att jag kände efter att näsan fanns kvar. Det gjorde den. En till träff i pannan, alltså.

”Sluta, Björn” skrek Monika. Nu högre och med gråten i halsen. ”Det här är ingen rolig lördag”. Och sedan till mig ”sitt kvar, Janne”. Monikas agerande var rörande. Hon hade alltid varit en juste tjej. Jag insåg plötsligt att hon hade varit med om detta tidigare. Kanske många gånger. Det var därför som hon skrek ”sitt kvar” till mig. Björn skulle inte sparka någon som var nedslagen. På den tiden gick det inte till så.

(Den hyllade fotbollsspelerskan ”Marta” Vieira da Silva i UIK:s damlag sparkade motståndare som fallit under match vid ett antal tillfällen. Men i idrottens underbara värld så avfärdades detta bara med att ”hon är ju en sådan vinnarskalle”. Men hade någon sparkat en som låg, med fotbollsskor som Marta, och utanför planen, hade brottsrubriceringen blivit grov misshandel – och eventuellt även vållande till kroppsskada).

Jag var för stolt.
Det var den icke närvarande Heinz som tvingade upp mig igen. Men inte bara Heinz. Jobbet. Körkortet. Motorcykeln. Känslan av att vara på väg in i vuxenvärlden. Allt gjorde det omöjligt att backa. Under hela denna så ojämna holmgång tänkte jag aldrig på att försöka sänka denne Björn med min bästa kombination – en snabb rak vänster på hakan uppföljd med en tyngre höger i solarplexus. Om jag hade velat slåss så hade detta, kanske, till och med fungerat. Björn var berusad. Men han var samtidigt så mycket större, tyngre och starkare än vad jag var. Även om jag hade lyckats slå ned honom en gång hade han garanterat kommit upp igen. Tusen gånger värre. Och jag ville verkligen inte slåss. Det tar emot att slå någon rakt i ansiktet. Efteråt fick jag redan på att denne Björn tränade både styrketräning och boxning. Jag ångrade aldrig att jag endast gick in för att förlora med hedern i behåll. Alltså: tvingade jag mig upp på vad jag då märkte var lite vingliga ben.

Monika skrek ”sluta” jättehögt. Jag ryckte till och vände blicken mot henne. Hon såg ut som om hon var rädd och grät. Hennes blick mötte min och den bad tusen gånger om ursäkt. (När vi träffades nästa gång bad hon om ursäkt tusen gånger till). Och hon drog allt vad hon kunde i killen som hette Björn. Men han var orubblig. Jag tittade honom i ögonen igen. Ritualen måste ha sin gång. Jag visste det. Björn visste det. Monika visste det. Det hela var oundvikligt.

Pang!

För tredje gången satt jag på marken. Björn hade tagit i ordentligt denna gång. Det tar mindre för den som lyckas röra skallen framåt än för den som får sitt huvud kastat bakåt. Jag minns ännu att jag tänkte ”fan vad det tar bra att skallas”.

Denna gång beslutade jag mig för att sitta kvar nere på marken. Som sagt: på den här tiden var det (i stort sett) ingen risk att någon skulle sparka en som stannade kvar där nere och markerade att han gav sig. Jag minns att Björn svajade till lite. Slagsmålet, om vi kan kalla det så, hade sannolikt tagit en del även på Björn. Plus alkoholen. Han konstaterade att jag inte tänkte stiga upp. Jag tittade uppmärksamt på honom. Han tittade bara förstrött på mig, som plötsligt hade blivit ointressant, och vände sedan blicken mot ingången till festplatsen.

Sedan vrålade Björn ”dumdjävel” – och började gå mot ingången till festplatsen!

Han var nu på väg mot nästa grupp människor och mot någon person som, precis som jag, inte fattade vad som var på gång och som därför inte hann undan. Jag hörde Monika skrika: ”Lägg av Björn, jag går hem”. Jag förstod att Monika verkligen hade varit med om detta tidigare. Troligen många gånger. Det stod klart att denne Björn, vid denna tidpunkt i sitt liv, gillade sprit, slagsmål och Monika.

Tyvärr i just den ordningen.

Del III. Hjärnskakning

Dagen efter tog jag min älskade ”Silverpil” och körde ut till stugan. Mina föräldrar var bortresta och jag skulle kolla att allt stod rätt till. På morgonen hade jag haft en lätt huvudvärk. När jag var framme i stugan kände jag att huvudvärken tilltog. Men jag satte den inte i samband med ”slagsmålet” kvällen innan.

”Stugan” bestod av ett antal byggnader och ett otal lås med olika nycklar till varje. Jag minns att jag började med att låsa upp alla dörrar. Sedan blev jag yr och illamående. Men jag gick i alla fall runt och tittade in i byggnaderna och vattnade ömtåliga blommor för att sedan låsa efter mig. Men sedan blev jag osäker på vilka byggnader som jag verkligen hade besökt. Efter en halv timme med allt svårare huvudvärk fick jag lov att sätta mig ned på verandan. Koncentrera mig noga och sedan ta byggnad för byggnad enligt ett schema för att kolla att allt var okej och sedan låsa noggrant. Slutligen gick jag ett sista varv och rycka i varje dörrhandtag.

Det var medan jag satt ned som jag fattade jag att huvudvärken, yrseln, illamåendet och svårigheten med koncentrationen  berodde på de tre smällarna. Jag insåg hur hårt jag hade blivit träffad. Sexton år gammal funderar man inte på hjärnskador. I alla fall inte 1969. Däremot var det viktigt att jag inte hade uppträtt fegt eller visat rädsla (även om jag naturligtvis hade varit rädd).

Men vid 16 års ålder, med ett hårt sommarjobb, körkort för mc och en motorcykel kunde jag inte backa. Inte ens för en kille som Björn. Som var flera år äldre och helt överlägsen mig vad slagsmål gällde. Jag tänkte att det faktiskt inte hade varit så hemskt att bli nedslagen. Det hade inte ens gjort ont. Inte förrän dagen efter. Så den fysiska smärtan var inget att vara rädd för. Och jag var, som sagt, för okunnig för att inse att tre sådana smällar kunde vara farligt för hjärnan. Men det som inte jag förstod, det förstod en läkare som hade garaget intill oss på dåvarande Ålidbacken 7.

När jag kom brummande med ”Silvan” var jag vit i ansiktet.

Läkaren som just höll på att köra in sin bil i garaget intill vårt lade märke till detta. ”Har du kört omkull, du är alldeles vit i ansiktet” sade han och tittade forskande på mig och sedan på mina kläder. Jag fick en impuls och berättade om ”slagsmålet”. Han bad mig sitta ned på en stol vi hade inne i vårt garage. Sedan tände han en ficklampa, lyste mig i ögonen och bad mig följa en penna med blicken. Hit och dit. Han slog mig också under knäna för att kolla reflexerna och lät mig slutligen stå på ett ben i taget.

”Du är en tjockskalle” sade han sedan, halvt på skämt, halvt på allvar. ”Du har troligen fått en hjärnskakning, men du reagerar helt normalt”. Och han fortsatte med att säga ”du kan också ha fått en chock, så gå hem och lägg dig och se för fan till att ha hjälm på huvudet då du kör motorcykel i framtiden, för kör du åt skogen utan hjälm är det definitivt både slut och kört för din del”. Mot slutet lät han riktigt förbannad. Jag beslöt mig för att göra som han sa. Även om jag invände mot att jag skulle ha fått en chock.

Året var alltså 1969. Jag har aldrig fått så hårda smällar. Varken före eller efter. Men jag föll med äran i behåll. Det var alla överens om. Björn visade sig nämligen vara fruktad bland de som visste vem han var. Det gav mig en hel del prestige (idag kallas det för ”street cred”) att ha slagits med honom. Även om jag förlorat. Jag hade ju rest mig ju upp. Två gånger.

Vad betydde detta?

Idag, inget.
Då, allt.

Jag hade ju för fan gått på Mimer.

Del I.

Jag lämnade grundskolan och Mimer i början på juni 1969. Men Mimerskolan har aldrig lämnat mig.

Jag har berättat om de dödslekar vi höll på med i Bågenhuset fyra våningar upp där Kafé Mekka ligger efter att vi slutat på Mimer. På många sätt finns jag fortfarande kvar på Mimerskolan – på dess skolgård och i dess korridorer. En av de som skrivit till mig och som också minns terrorn bor på den amerikanska västkusten. Det är en vän till mig från mc-tiden. En annan som skrivit till mig bor idag i Norge. Vi har lärt känna varandra på grund av dessa bloggar. Han gick på Hagaskolan.

Jag har insett att min syn på fysiskt våld är annorlunda än de flesta andra människors. Det är en av de saker jag ärvde från Mimerskolan. Det handlar inte om att jag slåss. Inte idag. Men jag är alltid beredd på att slåss. När jag träffar jobbigt gapiga killar, i varierande åldrar, och det gör man ju faktiskt rätt ofta, har jag kommit på mig själv med att tänka: ”jag undrar hur många raster du skulle ha klarat på Mimer”.

En storvuxen och högljudd kille, som var van att ta stor plats, drog automatiskt till sig de som ville slåss. På Mimerskolan. Oftast var gaphalsarna snälla grabbar som bara var valpiga. Men det valpiga var sååå lätt att ”läsa”. Det som helt korrekt utlästes var svaghet! I slagsmål. Och det bröt inte mot någon informell hederskodex, som vi hade, att en mindre kille gick på en större.

I sådana här fall var utgången alltid given.

Den litet större ville aldrig slåss. Även om han var tyngre och starkare. I teorin. Men rädslan gjorde att valpen inte tänkte så. Rädslan förlamar. Den som vet hur det känns att få en smäll rakt i ansiktet, och vet hur ens eget blod smakar, har ett avgörande övertag. Det hade aldrig ”valparna”. Den mindre kunde därför förnedra den större precis hur mycket som helst. Jag talar inte bara om Heinz. Jag talar om en del av dem som slogs redan på Sofiehemsskolan och som sedan fortsatte på Mimer. Inte sällan ingick de i Heinz hejarklack.

Även i det politiska livet tänker jag ofta: ”jag undrar hur många raster du skulle ha klarat dig på Mimer?
Stora valpiga typer, som viftar med armarna och och ben och ”hörs” – även de som inte ens irriterar mig – gör att jag tänker på hur de skulle ha tagits ned på Mimer. Snabbt, hårt och blodigt.

Det var fel. Ingen förtjänar detta bara för att de är gapiga. Men många av dem förtjänade ett ”håll käften”. På en arbetsplats, eller i ett politiskt parti, måste du förtjäna din rätt att gapa. Du har inte rätt att komma och ”ta över” utan att ha förtjänat respekt. MISSFÖRSTÅ MIG INTE. Mimer var skadligt för mig. Jag lider fortfarande av det jag gjorde mot andra, och andra gjorde mot mig, under min tid på Mimer.

Jag anser inte att gapiga killar, i olika åldrar, varken då eller nu, som kommer och stjäl utrymme av andra, ska utsättas för fysiskt våld. Men ”de gapiga” ska inte gapa innan de har bevisat sin lojalitet mot sina klasskamrater, eller senare i livet, mot sina arbetskamrater i kampen mot en djävlig chef eller genom att har stått upp för sitt eget parti då det blåser.

Det är inte samma sak att förstå varför vissa fick på käften som att tycka att det var okej. Det var ofta brutalt. Både fysiskt och mentalt. Idag skulle rubriceringen vara misshandel. Ibland grov. Så det var inte okej. Men det många borde ha haft, och det gäller än idag, är att någon sagt åt dem att ”hålla käften tills du visat vad du går för”.

Du måste alltid förtjäna ditt utrymme. Det är del ett. Men du måste också få hjälp att förtjäna ditt utrymme. Det är del två.

Det finns ingen självklar rätt att få ta plats på en arbetsplats eller i ett parti. Du kan inte bara börja gapa om hur saker och ting ska göras. Det bästa är att någon, fredligt, tar ned gaphalsar jorden. Det går snabbast och är nyttigt för gaphalsen (valpen). Och sedan måste någon ta på sig att hjälpa gaphalsen (valpen) att visa hur man förtjänar andras respekt.

Alternativet är att gaphalsen blir utfryst.

Och sedan tvingas säga upp sig. Eller lämna ett parti. För att sedan fortsätta att repetera sitt misstag – gång på gång. Både på arbetsplatser och inom partier finns det folk som ständigt kommer i konflikt med allt och alla. De tror att de har någon gudagiven rätt att gapa först och ”bevisa sig” senare. Men det är naturligtvis tvärtom. På de arbetsplatser och inom de partier som jag känner till har detta gällt. De flesta gaphalsar som får en tillsägelse, och sedan också får hjälp att agera på ett respektfullt sätt mot de som redan har visat lojalitet eller offrat något, kommer snabbt på rätt kurs. Sedan kan de börja ta utrymme. Någon enstaka gång finns det idioter som helt enkelt har svårt för att fatta. Trots kombinationen av kritik och stöd förmår de inte ta till sig varken behovet av ödmjukhet eller goda råd. Då blir det problem.

Många av de killar som slogs redan på Sofiehemsskolan och fortsatte att slåss på Mimerskolan hade blivit misshandlade hemma. Inte alla. Heinz tror jag absolut inte hade blivit utsatt för någon misshandel hemma. Jag är helt övertygad om att han tillhörde ett av dessa mänsklighetens undantag som njuter av att förnedra och misshandla andra. Utan någon förklaring i form av en svår barndom. Men även Heinz förstod reglerna. I förhållande till andra killar. Han misshandlade ”bara” andra sjuor då han gick i sjuan, åttor då han gick i åttan och aldrig små svaga typer. Det fanns ingen ”ära” i detta. Motståndaren skulle vara någon som var relativt stor och stark själv.

Många av de killar som slogs hade alltså ett helvete hemma. Jag lärde känna de flesta av dem, senare, och vi snackade en hel del om tiden på Mimer. Idag är flera av dem döda. Dessa slagskämpar var extra känsliga då någon ny och gapig ”valp” dök upp och tog för stor plats genom att exempelvis tala om vilka lärare som var idioter och vad som borde göras med dem. Det var sååå lätt att veta vad som skulle hända. Sååå förutsägbart. Det fick en smäll och bröt samman. Och slutade gapa om vilka lärare som var bra och dåliga. Exempelvis. Var det rätt. Nej. De borde istället ha fått en tillsägelse att de inte visste något men att de skulle ställa upp i den kamp vi andra elever förde mot djävliga lärare. Och inte gapa. Så tyckte jag då och så tycker jag än idag.

Naturligtvis tänker nu många så här: ”men du själv då, Hägglund, du är ju själv en gapig djävel både i kommunfullmäktige och på torgen i Umeå”?

Det stämmer. Men när jag gapar inom det parti jag tillhör, eller för partiets räkning mot våra motståndare, gör jag det från en position där jag har visat lojalitet mot mina partikamrater. Sedan händer det naturligtvis att jag gapar för ofta – men det är en annan sak.

Problemet är hur man ska behandla de som gapar och tar för stort utrymme – innan de har bevisat något.
De som gapar innan de har bevisat något, och som inte har något syfte i form av att föra fram sina arbetskamraters eller sitt partis åsikter, utan som bara gapar för att få höra sin egen röst, utgör alltid ett problem. På skolgården handlade det om att ha bevisat att du var pålitlig och ställde upp mot de lärare som måste ”tas ned” (ibland på riktiga grunder, ibland på felaktiga). Men poängen var att du måste bevisa din lojalitet med de övriga eleverna i klassen. Du fick absolut inte smöra för lärarna i syfte att få högre betyg. Ville du ha bra betyg skulle du få det utan att smöra.

Även om jag lämnade Mimer, har alltså Mimer aldrig lämnat mig.
Om du som läser detta är en gapig kille som sitter i Umeå kommunfullmäktige – har jag garanterat tänkt att jag undrar hur många raster du skulle ha klarat dig på Mimer utan att ha åkt på en rejäl smäll. Eller blivit så skrämd att du hade varit beredd att ställa dig på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att du fanns till. Jag skrev inledningsvis att jag har insett att min syn på fysiskt våld är annorlunda än den syn som de flesta andra människor har. Det är både bra och dåligt. Dåligt eftersom jag ibland har svårt att förstå rädslan hos de som har blivit hotade av rasister och nazister på nätet.

Bra eftersom jag fattar att Sverige under 80-talet, och ett par årtionden före och efteråt, varken var eller är normen för hur resten av världen var och är. Jag fattar hur skört allting är bättre än många andra. Jag såg den svenska välfärdsstaten födas. Och jag är med vid dess långsamma och fula sönderfall.

Del II

Det är tragikomiskt det här med normer.

För många universitetstyper (och deras mänskliga svans) är det högsta politiska mode att gå till storms mot ”normerna”. Och många normer är verkligen dåliga. Men det tragikomiska är att många av dessa normbekämpare ofta själva är väldigt beroende av normer. För att kunna fördöma så många normer som varande dåliga måste normbekämparna ha något att jämföra med. De måste ha en uppsättning av egna ”idealnormer” (olika för olika normbekämpare).

Ute i världen härskar våldet. Våld mellan stater, nationaliteter och människor. Den som står främmande inför våldet står egentligen också främmande för verkligheten. Men det gör inte jag. Jag vet att våldet, i fysiska och i andra former, utgör en av de mest betydelsefulla (om ej inte den enda) normerna i umgänget mellan stater, nationaliteter och individer. Våld är exempelvis normalt för att försvara orättvisor som inte borde vara norm-ala. Det krävs makt för att upprätthålla orättvisor. Och statlig makt har alltid byggt på våld. Eller på allas vetskap om statens möjlighet och rättighet att använda våld. Sverige ”tror inte” på våld. Sverige tror på FN. På just detta sätt är Sverige ett skämt. Våld är ett naturligt (naturligt som i ofta förekommande) kommunikationsmedel stater emellan. Men våldet tilltar också mellan olika nationaliteter/etniciteter inom en rad stater. Och på en individuell nivå har kvinnor och barn har alltid utsatts för våld i hemmen. Till detta kommer ett nytt inslag i det svenska samhället. Hedersvåldet. Under de sista åren har hedersvåldet börjat diskuteras – trots ett hårt motstånd. Vi som tar upp frågan om hedersvåld i Umeå kommunfullmäktige anklagas för att spela rasisterna i händerna. Det är ett typiskt exempel på hur vissa grupper och individer  förnekar verkligheten.

Det borde inte vara så att våld är ett ”naturligt” sätt att kommunicera. Men det är så verkligheten ser ut. Den som vägrar att fatta detta vägrar också att uppfatta verkligheten och världen som den verkligen är. På det sätter har förståelsen för våldet varit en tillgång för mig. Våldet har hjälp mig att förstå världen som den verkligen är – och inte som de flesta av oss tycker att den borde vara.

Del III
Jag har just skrivit fyra omfattande blogginlägg om svensk flyktingpolitik. Det här skriver jag som en övergång till framtida berättelser från skoltiden. Och från åren efter.

Jag tänker börja med att skriva om ett besök på Hagaskolan som jag gjorde i nian. Det var nämligen omöjligt för oss killar att gå på toaletterna på Mimerskolan. Vi killar saknade nämligen dörrar som vi kunde stänga om oss, om vi skulle behöva sätta oss ned på toan! Vi saknade inte lås. Vi saknade själva DÖRRARNA!

Fattar ni vilken situation man skulle befinna sig i om ens fiender dök upp? Eller en grupp av ens fiender. Som kunde rycka upp dig från toalettstolen innan du var klar och få sig ett ordentligt garv. Det skulle vara var den totala förödmjukelsen. Särskilt när historien sedan spreds över hela skolan. Det hände aldrig mig. Situationen gick att tänka sig in i. Därför undvek jag att utsätta mig för sådana risker. Men andra blev överfallna. Någon kunde också gå fram och klippte till dig i ansiktet då du satt ned.

Jag förlåter ALDRIG lärarna på Mimer som inte ens kunde ge oss och dörrar till toaletterna. Kan någon fatta hur in i helvete korkade de var.

Därför tog jag mig till Hagaskolan, på en kombinerad frukostrast och håltimme, på jakt efter en toalett. Och för att hälsa – hälsa på de som jag kände på den skolan. Men det slutade i ett djävla rabalder. ”Vaktläraren” grep mig – som om jag var en knarklangare, minst – och jag släpades in till rektorn. Det som sedan följde hade sina poänger.

Del IV
Jag ska också berätta om mina två värsta slagsmål. Och om hur våldet som jag utsattes för då också gjorde mig mindre rädd för fysiskt våld. Det handlar om:
– då jag blev nedskallad tre gånger av boxaren Björn. Och reste mig upp – två gånger. Dumt gjort mot en fullständigt överlägsen motståndare. Men det handlade om min värdighet. Och trovärdighet. Mitt uppträdande skulle ”komma ut”.
– ett slagsmål utanför Universum (då norra Europas största krog) på nyårsafton 1970-71 som slutade i Tingsrätten eftersom en kniv blandades in. Jag vill understryka att det inte var jag som höll i kniven. Det var min motståndare. Jag vill också berätta att det är en overklig känsla att vända sig om och se en person springa efter en, med en kniv i handen, höjd till hugg.

Sånt glömmer man inte så lätt.

Kan jag fortfarande slåss? Det handlar främst om förmågan att acceptera smärta och ett visst mått av egna skador. Och förmåga och ”acceptans” att tillfoga andra människor vissa skador. Blir jag exempelvis angripen av nazister, fysiskt, kommer jag att försvara mig. Fysiskt. Om någon skadar mitt barn, fysiskt, är det möjligt att jag kommer att skada den personen. Fysiskt. Det är en fråga om tid och plats. Jag förlåter inte sådant. Och jag glömmer det aldrig.

Mimer lever kvar i mig. Och det kommer den skolan alltid att göra. Jag var ingen slagskämpe. Men jag kunde slåss. Och jag slogs. Det gör jag fortfarande. Fast i ord och i skrift. Men jag har hållit mig beredd på fysisk kamp sedan jag gick ut från Mimer. Och de slagsmål som jag kommer att skriva om ägde rum efter att jag hade lämnat Mimer.

Jag håller mig fortfarande beredd. Det är därför jag tränar. Inte för att det skulle vara hälsosamt. Jag tränar endast för att kunna försvara mig om någon skulle angripa mig och de mina. Fysiskt. Tyvärr har detta skett.

Men ibland är man inte ensam om att få fatta det beslut som vore det rätta.

Mina berättelser från skoltiden och åren efter börjar om.
På måndag.

Del A. Varför ställde jag mig uppgiften att besvara följande fyra frågor:

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015.

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

Därför att jag kräver ett minimum av kunskap och hederlighet  i debatten om den förändring som skedde av den svenska flyktingpolitiken den 24 november 2015. Och detta minimum av kunskap och hederlighet har saknats.
Däremot har det funnits ett överskott av hysteriska övertoner.

Överskottet kommer dels från rasisterna. Dels från de som än idag förespråkar en i praktiken fri asylinvandring. Vilka är det som än idag förespråkar en i praktiken fri asylinvandring? Det är alla som fortfarande anser att det var fel av regeringen att strama åt antalet asylsökande som kom till Sverige i november 2015. Jag har ett namn på denna grupp: FlyktingFaktaFörnekare (FFF).

FlyktingFaktaFörnekarna odlar myten att Sverige blev ett nytt och hårt och kallt land efter att regeringen i november 2015 stramade åt antalet asylsökande som fick kom till Sverige och därmed, förhoppningsvis, påbörjade en avveckling av perioden 2012 – 2015 och som mot slutet innebar att det anlände uppgick till tiotusen flyktingar per vecka.
Det står naturligtvis var och en fritt att hävda att detta beslut gjorde Sverige till ett nytt och hårt och kallt land. Men de som i längden vill bli tagna på allvar måste bygga sitt resonemang på minst två saker:
a) dels på någon form av faktaunderlag,
b) dels på någon form av metod att jämföra Sverige efter den 24 november 2015 med något annat.

Del B. Debatten

Rasister, nazister och deras medlöpare.
Under denna debatt har jag mötts av primitiva och anti-intellektuella kommentarer från rasister och nazister med sina medlöpare. Till min stora glädje har jag även mötts av positiva kommentarer. Till min stora besvikelse har jag inte blivit angripen av en enda person från den stora och mångfasetterade gruppen av FlyktingFaktaFörnekare.

FlyktingFaktaFörnekarna
FFF-gruppen är stor och mångfasetterad. Till största delen består den av  ”V med vänner”, FI, av opportunisterna inom Socialdemokratin och regeringskollegan MP, av alltför många journalister samt av stora delar Svenska kyrkan. Under lång tid kom även dessa, precis som rasisterna, undan med en primitiv och anti-intellektuell argumentation. De uteblivna angreppen på mina blogginlägg från denna talrika, skrivkunniga och vanligtvis talföra grupp beror troligen på att de inte klarar av en debatt om flyktingpolitiken som kräver fakta och en metod.

50 – 60 miljoner flyktingar – ett oärligt försök att köra över en demokratisk debatt grundad på fakta
Det FFF – gruppen gjorde var att idka utpressning på alla andra genom följande argumentation: ”Det finns mellan 50 och 60 miljoner flyktingar i världen – Sverige tar emot en jätteliten andel av dessa”.

Jag vet ingen seriös debattör som förnekar att världen 2015 hade, och fortfarande har, ett enormt flyktingproblem som handlar om tiotals miljoner människor. Det handlade och handlar främst om människor som drivits på flykt på grund av inbördeskrig som i Syrien och som befinner sig på flykt inom sina egna länder eller som befinner sig i tältläger i något grannland.

Men siffrorna 50 – 60 miljoner människor hade varken med EU eller Sverige att göra.

Därför skulle dessa siffror inte ha haft något att göra med de beslut som påverkade svensk asylpolitik. De enda siffror som borde ha haft betydelse för regeringens beslut rörande asylpolitiken var hur många asylsökande som kom till EU under dessa år och hur övriga EU-länderna tog sin del av ansvaret för dessa.

Antal asylsökande som kom till EU under tre år:
2013:    431 000
2014:    626 000
2015: 1 321 000

Det är dessa siffror ovan som flyktingpolitik inom EU och Sverige borde ha handlat om.

Som jag har visat, i de tre tidigare blogginläggen som berört omläggningen av svensk flyktingpolitik i november 2015, tog Sverige emot en oproportionerligt stor andel av dessa asylsökande. Inget land inom EU kom ens i närheten av Sverige mottagande av asylsökande under dessa år. Men under slutet av 2015 höll samhällssystemen i Sverige på att rämna. Som jag skrivit tidigare användes gamla fängelser för att inkvartera människor som sökte asyl. Det upprättades till och med tältläger på sina håll under en kortare period. Men ändå fick människor sova utomhus när det kom som flest. För i slutet av år 2015 kom det uppåt 10 000 flyktingar i veckan.

Men dessa fakta kom bort under en mycket lång period bort på grund av FlyktingFaktaFörnekarnas hänsynslösa argumentation där Sveriges mottagande av asylsökande inte jämfördes med vad det skulle ha jämförts med – Sveriges andel av flyktingmottagandet i förhållande till övriga EU-länders. Istället jämfördes Sveriges mottagande alltför ofta i debatterna med de 50-60 miljoner flyktingarna som inte var relevanta i sammanhanget.

Dessa tiotals miljoner flyktingar måste dock ha hjälp på plats. Det FFF-grupperna åstadkom genom sin oärliga argumentation var att de bildade en opinion som var så stark att de är medansvariga till ett antal väldigt svåra misstag:

a) dels kom det nödvändiga beslutet att minska antalet asylsökande som till Sverige långt senare än det borde,
b) FFF-gruppernas opinionsbildning förberedelserna för att kunna integrera de asylsökande vad gällde boendet, utbildning, arbetsmarknad och den folkliga acceptansen av den förda asylpolitiken,
c) dels bidrog denna opinionsbildning till att den svenska regeringen inte satte tillräcklig press på övriga EU-länder att ta sin del av ansvaret,
d) dels förhindrade FFF-grupperna fokus på Sverige asylmottagande en nödvändig diskussion om en befogad ökning av utlandsbiståndet.

Istället skedde nu det motsatta! Under år 2015 togs regeringen en femtedel av utlandsbiståndet, som då låg på 40 miljarder, och överförde ca 8 miljarder till flyktingmottagandet här hemma! Detta slog hårt mot biståndsinsatsen. Eftersom regeringen funderade på att ta ännu mer av utlandsbiståndet för att använda till flyktingpolitiken på hemmaplan gavs  hjälporganet Sida i uppdrag att utreda vilka effekterna skulle bli om halva utlandsbiståndet användes till flyktingmottagandet i Sverige. Utredningen visade att effekterna skulle bli dramatiska. Några exempel:
– en miljon krisdrabbade människor skulle mista tillgång till rent vatten,
– 156 000 barn skulle inte få behandling för akut undernäring,
– 650 000 krisdrabbade människor skulle inte få tillgång till hälsoinrättningar.
Detta skulle ha blivit en katastrof.

När vi talar om att världen hade 50-60 miljoner flyktingar borde dessa ha fått mer hjälp. Det handlade om att rädda tiotusentals och till och med hundratusentals liv. Men detta hade endast gått på platsen där dessa befann sig. För mig veterligt föreslog inte ens någon FFF-gruppering att Sverige skulle hämta flyktingar i miljontal – med större färjor skyddades av amerikanska krigsfartyg (vilket hade varit nödvändigt) – från länderna i Mellanöstern eller Afrika för att sedan skeppa alla människor till EU eller direkt till Sverige. Men det ägde aldrig rum någon diskussion om att öka utlandsbiståndet för att rädda liv. Istället minskade alltså Sverige sitt utlandsbistånd. Och ansvaret för detta ligger både hos regering, allianspartierna och på FlyktingFaktaFörnekarna – detta genom deras primitiva och anti-intellektuella opinionsbildning byggd på det falska argumentet att de 50 – 60 miljoner flyktingarna hade någon koppling till svensk asylpolitik.

Del C. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

Det jag har kunnat visa i de tre föregående bloggarna rörande omläggningen av flyktingpolitiken som S+MP-regeringen tog i november 2015 var att omläggningen utgjorde de första stegen i en återgång till vad som har varit det normala för svensk flyktingpolitik.
Men tack vare FlyktingFaktaFörnekarna har det blivit en vitt spridd missuppfattning – hos vissa en envist försvarad lögn – att regeringens beslut innebar ett brott med vad som varit det normala för svensk flyktingpolitik. Det finns t.o.m. de som hävdar att besluten från 2015 innebar ett sorts paradigmskifte och en övergång till en inhuman, vissa hävdar ”rasistisk”, flyktingpolitik. Detta i jämförelse med en påstådd tidigare human flyktingpolitik.

Detta är helt enkelt inte sant.

Vårt syfte har varit att presentera en rad fakta som slår hål på de myter som skapats av FFF-grupperna och som alltför länge tillåtits dominera flyktingdebatten.

Sanningen är att det var åren 2011-2015 som utgjorde undantagsperioden i svensk flyktingpolitik. Undantagsperioden var ett resultat av en uppgörelse mellan den dåvarande alliansregeringen och Miljöpartiet. Grunden för uppgörelsen bestod av ett s.k. ramavtal som slöts i mars 2011. Politiken kom att färgas starkt av Miljöpartiets strävan efter fri invandring. Detta passade alliansregeringen, som strävade efter att underminera bl a kollektivavtalen, detta i syfte att skapa en låglönemarknad. I spåren på ramavtalen togs ytterligare beslut som tillsammans resulterade i en dramatisk förändring av flyktingpolitiken. Det var därför som Sverige, både i jämförelse med Sveriges egen historia och i jämförelse med övriga EU-länder, började bedriva en onormal asylpolitik.Sverige kom att ta emot fler flyktingar än något annat europeiskt land sett till befolkningens storlek. På grund av de små, eller obefintliga förberedelserna för denna politik, kommer det svenska samhället att utsätas för svåra prövningar under en mycket lång tid framöver.

När sedan regeringen Löfven ”drog i handbromsen” i november 2015 – då det var uppenbart att landet inte klarade av att ta emot så många – innebar detta alltså de första stegen i en återgång till vad som varit det normala för svensk flyktingpolitik. Alternativt uttryckt: regeringens beslut innebar början till slutet på den drygt fyra år långa undantagsperioden för flyktingpolitiken. Detta tål att upprepas.Och måste upprepas – gång på gång.

Allianspartierna stödde besluten i november 2015 om att göra slut på den drygt fyraåriga undantagsperiod för svensk asylpolitik som de själva varit ansvarig för att skapa. De har kommit undan för lätt för detta.

Även MP tvingades acceptera verkligheten. Men inom den verklighetsförnekande ”vänstern” (bland politiker, journalister, präster m.fl.) frodas osanningen att Sverige genomgått ett paradigmskifte när det gäller flyktingpolitiken. Låt oss ta Vänsterpartiet som ett exempel. Partiet skriver följande på sin hemsida: ”När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”. Tragiskt nog håller vissa delar av S med om detta.
Vi undrar vad dessa ”radikala” socialdemokrater tycker om följande uttalande från vissa kretsar inom V: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”.

Sverige vände inte ryggen till när det gällde att ta emot asylsökande. Tvärtom slog Sverige EUroparekord.
Och efteråt har Sverige beviljat rekordmånga uppehållstillstånd för alla de som kom under den fyraåriga undantagsperioden 2012 – 2015. Men detta ”rekordartade” mottagande av människor har varit skandalöst dåligt förberett. Det finns ingen motsvarighet sedan andra världskrigets slut 1945. För detta kommer Sverige att få betala priset under en mycket lång tid framöver.

Det som inte får ske:
att  ett sådant misstag upprepas,
att  de huvudansvariga för misstaget – Alliansen, MP och FlyktingFaktaFörnekar-grupperna – slipper undan politiskt,
att  behovet av resurser för att minska de problem som uppstått i form av utanförskapsområden glöms bort

Ansvar måste utkrävas av de nämnda. Ansvar måste tas av andra.

___________              ___________           ___________

De tre tidigare bloggarna om omläggningen av svensk flyktingpolitik 24 november 2015:
9   februari,
11 februari,
13 februari.

Jag klarar aldrig mina deadlines. Sorry.

Det här blir det tredje blogginlägget som handlar om effekterna då den svenska flyktingpolitiken las om 24 nov 2015.

Del I: Repetition.

I mitt första inlägg på detta tema, den 9 februari, ställde jag mig uppgiften att besvara fyra frågor (se nedan).

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015.

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

I mina första två inlägg (9/2 och 11/2) anser jag mig ha besvarat frågorna 2 och 3.

Då vi jämförde Sverige med EU som helhet visade det sig att Sverige under 2016 beviljade hela elva procent av alla uppehållstillstånd inom EU trots att Sverige endast har två procent av EU:s befolkning. För varje asylsökande individ som fick uppehållstillstånd inom EU som helhet fick 5,5 individer uppehållstillstånd i Sverige.
Då vi jämförde Sverige med Sverige kunde vi konstatera att antalet individer som beviljades uppehållstillstånd fördubblades mellan år 2015 och 2016. Se tabell nedan.

Tabell: antal asylsökande individer som fick uppehållstillstånd – per tusen invånare                                                 

År 2015:                         36 630                                               3,7
År 2016:                         71 562                                               7,2

Migrationsverket

Kommentarer.
Vi anser att fakta inte stöder de som väldigt högljutt har kritiserat den omläggning av flyktingpolitiken som skedde i november 2015 som ett dramatisk steg i riktning mot en inhuman och omänsklig flyktingpolitik. Denna typ av kritik kommer bl a från Vänsterpartiet, FI, stora delar av Svenska Kyrkan, många inom journalistkåren. Dessutom kan en sådan kritik till och med höras från vissa opportunister inom S samt från väldigt många opportunister inom regeringskollegan MP.

Värst har Vänsterpartiet varit. De har följande text på sin hemsida: ”när världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”. Kretsar inom V har även fällt följande yttrande och då främst syftat på Socialdemokraterna: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”.

Men vi finner ingenting som stöder dessa påståenden i form av fakta. Detsamma gäller parollen ”återinför asylrätten”. Fördubblingen av antalet personer som beviljades asyl mellan år 2015 till år 2016 tyder nämligen inte på att asylrätten skulle ha avskaffats. I alla fall inte i Sverige. Däremot finns det länder inom EU, i Sveriges närområde, som skulle kunna kritiseras för att inte ha tagit nästan något ansvar i samband med flyktingkrisen. Det vore smakligt om kritiken riktades mot dessa. Men det är uppenbarligen så att den ”vänster” som kritiserar regeringen/Socialdemokraterna är så nationalistisk att de inte förmår se utanför den svenska riksgränsen.

Del II: Svar på fråga fyra.
4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vänt ryggen åt medmänskligheten och till och med börjat vandra i en rasistisk riktning?

Åren 2016 och 2017 och var antalet asylsökande som anlände till Sverige 29 000 respektive 25 700. Detta innebär en minskning av antalet asylsökande som kom per år i jämförelse med fyraårsperioden 2012 – 2015. Men under denna fyraårsperiod kom historiskt många asylsökande till Sverige.
Faktum är att åren 2012 – 2015 utgör en absolut undantagsperiod i Sveriges historia! Speciellt märkbart var detta under året 2015 då det kom nästan 163 000 människor! Inget annat land inom EU kommer ens i närheten av att ta emot lika  många asylsökande som Sverige gjorde under dessa år. I praktiken var det Sverige och Tyskland som tog emot flyktingströmmen under denna period. Men även i jämförelse med Tyskland stod Sverige ut. Under år 2015 tog Sverige emot tre gånger så många asylsökande per capita som Tyskland! Och 33 gånger så många som Storbritannien (ja, det är sant)!

Så många asylsökande har alltså aldrig tidigare (aldrig någonsin) kommit till Sverige under ett enda år. Trots att gamla fängelser ianspråktogs, och tältläger upprättades, tvingades människor periodvis sova utomhus i Malmöområdet. Detta under hösten 2015 då det anlände uppåt tiotusen personer varje vecka.

Samhället klarade inte av flyktingmottagandet under denna period. Sanningen är att flyktingmottagandet under denna fyraårsperiod (2012- 2015) utsätter landet för påfrestningar som långt ifrån är övervunna. Detta exempelvis när det gäller boende, utbildning, arbetsmarknad och social acceptans. Och påfrestningarna från denna fyraårsperiod kommer att fortsätta att göra sig kännbar under väldigt lång tid framöver.

Därför blir det väldigt missvisande – ja, direkt oärligt – att via en jämförelse med undantagsperioden åren 2012- 2015 försöka påvisa att Sverige idag har ”vänt ryggen” mot människor på flykt.

För att få lite perspektiv på omläggningen av flyktingpolitiken i november 2015 måste vi återigen jämföra Sverige med något. Vår metod är att antingen jämföra Sverige med Sverige eller med EU. Eller både och. Eftersom det ännu saknas statistik från många EU-länder, när det gäller år 2017, har vi valt att främst jämföra Sverige med Sverige – fast under en längre tidsperiod. Vi har, återigen, samlat fakta och försökt göra dessa fakta överskådliga i form av en tabell (Se tabell 1).
Men i slutet ska vi ändå göra en jämförelse mellan Sverige och övriga EU för det enda året 2016.

Tabell 1
Som vi redan sagt minskade antalet asylsökande som anlände till Sverige under de två åren 2016 och 2017 i jämförelse med undantagsperioden 2012- 2015. Detta då vi jämför Sverige med Sverige. Vi har förklarat att det var detta som var meningen eftersom Sverige inte klarade av att ta emot asylsökande i den takt som skedde under dessa år. Vi påstår även att samhället ännu inte har klarat av effekterna av den press som åren 2012 – 2015 utsatte samhällssystemen för.

Om vi bortser från undantagsperioden 2012 – 2015 och ställer följande fråga: hur framstår antalet asylsökande som anlände till Sverige under åren 2016 och 2017 i ett historiskt perspektiv då vi jämför Sverige med Sverige. Är 29 000 för år 2016 respektive 25 700 för år 2017 (när det gäller antalet människor som kom till Sverige för att söka asyl) så litet att det går att tala om att Sverige har ”vänt ryggen” åt människor på flykt?

Vi har svaret i Tabell 1 – till höger.

Men innan vi går vidare i analysen vill vi påminna om följande: det är en sak att få komma in i Sverige för att ansöka om asyl – det är en annan sak att beviljas  uppehållstillstånd och få stanna. Låt oss därför repetera att det antal som fick uppehållstillstånd inte minskade mellan år 2015 och år 2016. Antalet som beviljades uppehållstillstånd fördubblades mellan dessa två år: från 36 630 till 71 562.

Sverige jämfört med Sverige: Se tabell 1 – till höger

Alltså: Är 29 000 respektive 25 700 så litet att det går att tala om att Sverige har ”vänt ryggen” åt människor på flykt? Svaret på frågan är att antalet människor som kom till Sverige för att söka asyl under 2016 och 2017 ligger över snittet för 20-årsperioden 1991-2010. Detta trots de beslut som togs i november 2015!

Under 20-årsperioden 1991 – 2010 kom det i snitt 25 000 människor per år till Sverige för att söka asyl (Migrationsverket). Även denna långa period präglades av en rad krig. De krig som påverkade svensk flyktingpolitik mest vid den tiden var de som blev resultatet av Jugoslaviens upplösning. Andra konflikter under denna period var USA:s krig mot, och ockupationer av, Afghanistan och Irak samt det omfattande inbördeskriget i Somalia.
Även under åren 1991 – 2010 tog Sverige tog emot många flyktingar i jämförelse med andra EU-länder. Men en avgörande skillnad var att samhällets förmåga att integrera flyktingar under denna period var påtagligt mycket bättre än idag. Idag växer det fram utanförskapsområden som aldrig tidigare har skådats i Sverige. Detta är det pris som samhället får betala för fyraårsperioden 2012- 2015. Besluten bakom denna period var inte förberedda ekonomiskt, vad gäller boenden och arbetsmarknad. Besluten var inte heller folkligt förankrade. Det är svårt att hitta beslut med så långt gående effekter, som varit så dåligt förberedda, i Sverige efter slutet på andra världskriget 1945.

Sverige jämfört med övriga EU-länder – år 2016
Även sedan återgången påbörjades till en för Sverige mer normal flyktingpolitik, i november 2015, kommer det alltså fortfarande fler asylsökande till Sverige än vad som gäller för snittet i EU-länderna (i förhållande till befolkningens storlek). Statistiken visar följande: År 2016 anlände 2,9 asylsökande per tusen invånare till Sverige samtidigt som snittet för alla EU-länder låg på 2,4.

Sammanfattningsvis:
Fakta visar med överväldigande tydlighet att påståendet att regeringens ”omläggning av flyktingpolitiken inte har inneburit att Sverige har vänt ryggen åt medmänsklighet för att istället ha börjat vandra i rasistisk riktning? Påståendet att Sverige har ”vänt ryggen” mot människor som flyr från krig är direkt oärligt. I alla fall om vi jämför Sverige med Sverige – och även i jämförelse med övriga EU-länder. Detta är de två jämförelser som vi anser kan göras. De partier och debattörer som hävdar att Sverige agerar omänskligt (och från vissa håll rasistiskt) bör förklara att de anser att Sverige ska klara flyktingkrisen helt på egen hand – eftersom de kritiserar regeringen och Sverige. Men inte övriga EU-länder. Det är dags att utkräva någon sorts ärlighet i denna debatt.

Vi repeterar: ”V med vänner” borde i första hand kritisera det EU som Vänsterpartiet numera påstår sig kunna förändra inifrån och ”till vänster” – inte den svenska regeringen.

För fakta visar att Sverige, i jämförelse med Sverige och EU-länderna i övrigt, varken agerar omänskligt eller rasistiskt:
a) när det gäller antalet som fått komma till Sverige för att söka asyl åren 2016 och 2017,
b) vad gäller hur många asylsökande som beviljats uppehållstillstånd – se tidigare blogg 9/2
c) och hur många flyktinganhöriga som beviljats uppehållstillstånd – se tidigare blogg 11/2.

Sverige är det land inom EU som har bedrivit den mest generösa flyktingpolitiken – tyvärr utan att de som beslutat om detta i regering och riksdag haft någon som helst aning om hur flyktingarna ska integreras i samhället och erbjudas en likvärdig tillvaro. Detta kommer att leda till stora problem i framtiden.

Avslutningsvis
Detta var det tredje blogginlägget av fyra.
Det fjärde kommer på torsdag. Då ska vi, i en sammanfattande kommentar, besvara den avgörande frågan:
Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen en återgång till en för Sverige normal flyktingpolitik?

Den politiska dagordningen sätts i väldigt hög utsträckning av hur denna fråga besvaras.
Vi ses på torsdag.

PS. Den bloggen är redan klar och kommer att läggas ut före 12.00. DS.

Tre gånger i mitt liv har jag av polisen fått veta att jag finns med på listor över folk som nazisterna anser ”ska bort”.
Det sista tillfället var i samband med mordet på syndikalisten Björn Söderberg. Jag fanns i mördarnas dator tillsammans med andra. På det ”registreringskort” som nazisterna hade upprättat över mig fanns även min då 75-åriga mamma med. Och andra i min familj. Det var emellertid inte den sista gången som jag blev hotad. Det var den sista gången som polisen kunde informera mig om hotet.

Nu verkar jag har blivit hotad igen. På ett indirekt sätt. Av någon som kallar sig Carl och har två e-postadresser från samma IP-adress.

Alla kan se denna IP-adress nedan om något skulle hända mig.

Här nedan finns Carls två kommentarer till mina två senaste blogginlägg som handlar om omläggningen av den svenska flyktingpolitiken som började den 24 november 2015.

Läs kommentarerna: Så här ser det ut idag om du försöker dig på en seriös debatt om svensk flyktingpolitik – under eget namn.

Nazisten Carls kommentar nr ett

”Du kommer en dag ställas inför rätta när du så här tydligt predikar för att utsätta svenska kvinnor för mångkulturella våldtäkter och svenska befolkningen i övrigt en ständig risk för mångkulturellt våld.

Finns en anledning att landsgränser är upprättade, olika folkgrupper funkar helt enkelt inte ihop.
Just därför har gränser dragits för att man ska kunna leva åtskiljt.
När en del trångsynta dårar inte fattar detta så förstår man hur lätt allt kan gå åt helvete.

När Nordiska Motståndsrörelsen tar över ska du få uppleva karma, FÖRRÄDARE!
Länge leve nationalsocialismen.”

Nazisten Carls kommentar nr två

”Du verkar ha missförstått mig. Det är inte så att jag bara vill ställa dig inför rätta, du kommer ställas inför rätta. Troligtvis kommer du få 6 miljoner dagar i fängelse.”

Min fråga till Carl

Jan Hägglund (inläggsförfattare)

”Vem ska utdöma ett sådant straff?”

Till er som brukar följa vad jag skriver om min tid i grundskolan vill jag säga att jag kommer att fortsätta skriva om denna period i mitt liv. Det finns väldigt mycket kvar att skriva om. Men det tär på krafterna. Jag måste varva med ett annat skrivprojekt. Men jag återkommer med en ny berättelse om tiden i, och strax efter, grundskolan om sex dagar – lördagen den 17 februari.

Vi fortsätter undersökningen av hur dramatisk omläggningen av den svenska flyktingpolitiken egentligen blev
på grund av besluten i nov 2015.

Många följer denna undersökning
Ni som läser ska veta att en nazist anser att jag SKA STÄLLAS INFÖR RÄTTA  – SOM FÖRRÄDARE  – för det jag skrev i fredags om  flyktingpolitikens omläggning 2015. Och säkert för annat också. Jag har ju gått hårt år nazisterna och deras medlöpare i bland annat Umeå kommunfullmäktige. Jag har publicerat nazistens, numera, två angrepp under ”kommentarer”. Ett av dem har en hotfull ton. I det andra inlägget uppger nazisten att jag ska få uppåt 6 miljoner dagar i fängelse. Det är samma antal som vi anti-nazister alltid använt för att beskriva hur många judar som föll offer för nazisternas mordorgie främst under åren 1942-45.

Nazister brukar inte vara så här öppna i sina hot. Reaktionerna brukar komma från fakta-resistenta  individer ”till vänster”. De har vid mer än ett tillfälle kallat mig för ”rasist” då jag bidragit till att presentera och kommentera fakta. Sanningen är även ”vänsterns” värsta fiende. Precis som Förintelseförnekarnas (inga övriga jämförelser).

Men å andra sidan har nazister hotat mig sedan jag kom in i Umeå kommunfullmäktige år 1991. Det krävs balans i livet. Och i det politiska arbetet.

Del II: Flyktinganhöriga

I fredagsbloggen kunde vi konstatera att antalet asylsökande som fått uppehållstillstånd i Sverige fördubblades från 2015 till 2016. Vi kunde också konstatera att Sverige under år 2016 utfärdade nästan elva procent av alla uppehållstillstånd som utfärdades totalt inom EU under detta år. Detta trots att Sverige har knappt två procent av antalet invånare. Alternativt uttryckt: då en (1) asylsökande beviljades uppehållstillstånd i snitt inom EU, beviljade Sverige 5,5 asylsökande uppehållstillstånd. Du som vill ha mer detaljer – läs min blogg från i fredags – för bara två dagar sedan.

Hur blir då bilden om vi lägger samman antalet beviljade uppehållstillstånd för flyktingar och för deras anhöriga?
Även antalet flykting-anhöriga har ökat under de senaste åren och kommer sannolikt att fortsätta att vara många, varje år, under de kommande åren.

Om vi åter jämför Sverige med grannländerna Norge och Danmark blir bilden den att Sverige även beviljar många fler uppehållstillstånd om vi räknar samman antalet flyktingar med deras anhöriga.

Låt oss titta på utvecklingen över en femårsperiod.

Under femårsperioden 2012-2016 beviljade Sverige mer än dubbelt så många uppehållstillstånd som Norge och Danmark tillsammans. Detta trots att Sveriges befolkning alltså endast uppgår till cirka 90 procent av den sammanlagda befolkningen i dessa båda länder!

Se tabell 3.

Till saken hör att Sverige beviljar uppehållstillstånd åt en väldigt hög procentandel av de asylsökande
Enligt Migrationsverket beviljades drygt tre fjärdedelar av alla asylsökande uppehållstillstånd under treårsperioden 2014-2016. Detta kan jämföras med fyraårsperioden 2009-2012 då endast var tredje eller var fjärde asylsökande beviljades uppehållstillstånd. Ser vi till året 2017 beviljades uppehållstillstånd till cirka varannan asylsökande (47 procent). Återigen: Vi talar här om både asylsökande och deras anhöriga tillsammans.

Låt oss bryta ned tabellen ovan till en mer detaljerad jämförelse mellan de tre skandinaviska länderna.

Tabell 4: beviljade uppehållstillstånd till asylsökande och flyktinganhöriga under perioden 2012 – 2016

Land        flyktingar+anhöriga         befolkning         uppehållstillstånd per 1000/inv

Sverige:    253 179                                9 960 000                25,4

Norge       62 033                                  5 320 000               11,7

Danmark  47 587                                  5 606 000                 8,5

Kommentar:
Detta visar ännu tydligare på skillnaden mellan Sverige å ena sidan och grannländerna Norge och Danmark å den andra. Till detta ska läggas att både Norge och Danmark tillhör de länder som (jämte Tyskland och Sverige) beviljar flest uppehållstillstånd inom EU.

Angrepp som bygger på en medvetet felaktig grund
Lägger vi samman den bild vi får dels av bloggen från i fredags, dels av denna blogg, stärks bilden att angreppen på den huvudsakligen socialdemokratiska regeringen för att den ”vänder ryggen till” bygger på en felaktig grund. Jag vill tillägga att dessa angrepp bygger på en medvetet felaktig grund.Detsamma gäller för parollen ”återinför asylrätten”.

Jag drar denna slutsats dels genom att jämföra Sverige med övriga EU-länder, dels genom att jämföra Sverige med Sverige.

Dessa jämförelser är nämligen de enda rimliga om man inte anser att Sverige ensamt ska lösa hela frågan om alla asylsökande som kommer till EU-länderna helt på egen hand. Men om exempelvis Vänsterpartiet anser att Sverige ska lösa flyktingfrågan helt på egen hand vore det ärligt av V gick ut och gjorde detta offentligt.

För oss andra, som är villiga att acceptera fakta och som ser det som rimligt att jämföra Sverige med övriga länder inom EU, är slutsatsen oundviklig: Sverige har tagit ett större ansvar för flyktingarna än något annat EU-land

Detta oavsett vad man anser om saken.

Och även om steg togs i Sverige, i riktning mot vad som är ett mer normalt flyktingmottagande inom EU genom besluten under slutet av år 2015, är Sverige fortfarande ett av de EU-länder som beviljar uppehållstillstånd till flest asylsökande. Eller för att tala vardagsspråk: som tar emot flest flyktingar.

Sammanfattning
Under de fyra åren 2011-2015 fördes ingen som helst debatt om hur de flyktingar som beviljats uppehållstillstånd också skulle kunna beviljas ett någorlunda drägligt liv i form av arbete, bostad och social acceptans i samhället.

Inte heller ville partierna i riksdagen diskuterade hur stora ekonomiska och sociala investeringar som behövde göras som ett resultat av Sveriges stora flyktingmottagande. Alla partier, samt stora delar av media, låtsades som om Sverige kunde ta emot ett nästan obegränsat antal flyktingar – utan några som helst förberedelser, kostnader eller konsekvenser.

Hur stora dessa kostnader kommer att bli finns det olika uppfattningar om.

Men kostnaderna kommer i en situation då samhället redan står inför andra, närmast gigantiska, investeringskostnader bara när det gäller bostäder. Det måste nämligen byggas uppåt 600 000 nya bostäder de kommande åren till en kostnad av minst 1 200 miljarder – bara för själva byggnaderna, marken och gatorna. Sedan måste investeringskostnaderna för renoveringen av Allmännyttans bostäder som beräknas ligga på 500- 600 miljarder (Dagens Samhälle 9/4-2015). Självklart kommer många människor att vilja diskutera den ekonomiska situation som detta skapar. Tyvärr har politikerna i riksdagen vägrat att föra denna diskussion.

Den s.k ”vänstern” smiter helt från frågan genom att beskriva besluten rörande flyktingpolitiken från i november 2015 som att ”vända ryggen till” och beteckna oss som problematiserar situationen för ”rasister”. Sedan ger den sig, helt obekymrad, ut på nya äventyr.

Vi som står kvar med fötterna i verkligheten måste ta itu med Centerns Annie Lööf som uppenbarligen vill använda de asylsökande som fått uppehållstillstånd till att rasera Sveriges olika välfärdssystem och kollektivavtal.

Jag tillhör ett parti som anser att Socialdemokraterna förtjänar hård kritik i en rad frågor. En av dessa är att S inte förverkligade sitt löfte från november 2013 om att införa tio ordningsregler på den svenska arbetsmarknaden.

Men att kalla den flyktingpolitik som den huvudsakligen socialdemokratiska regeringen har fört sedan 2014 för att ”vända ryggen till”, ”omänsklig” och till och med antyda att den är ”rasistisk” anser jag vara en medveten förfalskning av verkligheten.

Huvudansvarig för denna verklighetsförfalskning anser jag Vänsterpartiet vara. Men V är inte ensamma. Därför använder vi oss av begreppet ”V med vänner” när vi ska beteckna de fakta-resistenta. Jag anser mig inte tillhöra denna vänster.

Jag betecknar mig som ”demokratisk socialist”.

Vad hände alltså med den svenska flyktingpolitiken i november 2015?

Jag lovade att försöka besvara följande fyra frågeställningar.

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015?

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

Låt oss börja med fråga två: Hur dramatisk blev omläggningen av den svenska flyktingpolitiken år 2015 – egentligen?

En avgörande del av ett lands flyktingpolitik handlar om hur många asylsökande som beviljas uppehållstillstånd. Detta kommer självklart att påverka varje samhälles möjlighet att integrera de som flytt sitt hemland när det gäller boende, utbildning, möjlighet att få jobb, mm. Låt oss därför titta på hur många flyktingar, med anhöriga, som beviljades uppehållstillstånd före, under och efter år 2015.

Vi börjar med att jämföra hur många asylsökande som fick uppehållstillstånd. Vi väntar med att utvärdera effekterna av omläggningen av flyktingpolitiken 2015 när det gäller de asylsökandes anhöriga.

Låt oss nu jämföra Sverige med övriga länder inom EU
Detta låter sig göras genom att vi studerar tabellen nedan. I den jämförs Sverige med ett urval av andra länder inom EU när det gäller hur många uppehållstillstånd som de olika länderna beviljade till asylsökande år 2016. Som alla kan se utifrån tabellen handlar det om hur många asylsökande som beviljats uppehållstillstånd – per tusen invånare – i respektive land.

Tittar vi på tabellen framgår det att Sverige beviljade flest uppehållstillstånd åt alla asylsökande i de av oss undersökta EU-länderna under år 2016. Detta med hänsyn taget till befolkningens storlek (i fortsättningen kommer jag att kalla detta för ”per capita”).

Vi vågar faktiskt dra slutsatsen att Sverige beviljade flest antal uppehållstillstånd per capita av alla EU-länder! Överlägset flest.

Vi vågar dra denna slutsats på grund av sammansättningen av gruppen i de av oss undersökta länderna. Här ingår förutom Sverige även Tyskland och grannländerna Norge, Danmark och Finland. Vi har också tagit med Frankrike samt ett genomsnittsvärde för alla de 28 EU-länderna.

Jag kommer inte att jämföra Sverige med Cypern och Malta då jag drar slutsatser. Detta eftersom jag inte anser att dessa två öar [på under en miljon respektive under en halv miljon invånare], kan jämföras med Sverige och övriga EU-länder.
Se tabell 2.

Kommentarer till tabellen:

Tabellen visar att Sverige, ensamt, beviljade nära 11 procent av alla uppehållstillstånd som beviljades av alla 28 EU-länder tillsammans under år 2016. Detta trots att Sverige har mindre än två procent av EU:s befolkning!

De två länder som står ut är Sverige och Tyskland.

Sverige har dock beviljat allra flest uppehållstillstånd till asylsökande. Ännu fler än Tyskland.
Och jämför vi Sverige med grannländerna Norge, Danmark, och Finland är skillnaden väldigt stor. Under 2016 fick 1,3 asylsökande per tusen invånare uppehållstillstånd i grannländerna Danmark och Finland. Under samma år beviljade Sverige 7,2 asylsökande uppehållstillstånd per tusen invånare. Det betyder att på varje asylsökande som har fick uppehållstillstånd i Danmark och Finland fick 5,5 asylsökande uppehållstillstånd i Sverige.

Jämför vi sedan Sverige med EU som helhet så gäller samma siffror. På varje asylsökande som erhöll uppehållstillstånd, per tusen invånare, inom EU som helhet beviljade Sverige uppehållstillstånd till 5,5 asylsökande! Detta under året 2016.

Därför har Sverige, med mindre än två procent av EU:s sammanlagda invånarantal, beviljat nästan elva procent av alla uppehållstillstånd inom hela EU.

Vad händer då om vi jämför Sverige med Sverige?               

Tab 1: asylsökande som fick uppehållstillstånd – per tusen inv                                                 

År 2015:                             36 630                     3,7
År 2016:                             71 562                     7,2

Migrationsverket

Kommentarer:

Kan vi av denna tabell dra slutsatsen att omläggningen av Sveriges flyktingpolitik 2015 blev så dramatisk som många har gjort gällande? Detta i bemärkelsen att omläggningen innebar en ny och omänsklig flyktingpolitik som vissa till och med har påstått vara rasistisk samt inneburit ett avskaffande av asylrätten?

Då vi jämför Sverige med övriga EU-länder så finns det inget stöd alls för dessa påståenden. Tvärtom! Det sätt som Sverige stack ut var att landet beviljade uppehållstillstånd för 5,5 asylsökande samtidigt som EU, som helhet, beviljade uppehållstillstånd till en (1) asylsökande.

När vi nu jämför Sverige med Sverige visar det sig att antalet asylsökande som fick uppehållstillstånd år 2016 nästan fördubblades i förhållande till år 2015. Det handlar, som alla kan se av tabellen ovan, om att de 36 630 asylsökande som beviljades uppehållstillstånd år 2015 ökade till 71 562 år ifjol.

Så inte heller då vi jämför Sverige med Sverige finns det något underlag för att påstå att omläggningen av den svenska flyktingpolitiken 2015 fick några dramatiska effekter under år 2016. I alla fall inte i omänsklig eller rasistisk riktning.

Men det är naturligtvis en dramatisk förändring att Sverige fördubblade antalet utfärdade uppehållstillstånd på ett enda år mellan 2015 och 2016. Det är också dramatiskt att Sverige beviljar flest uppehållstillstånd av alla EU-länder – faktiskt 5,5 gånger så många som EU-snittet.

Men hur går det med kritiken ”från vänster” mot regeringen?

Låt oss mot bakgrund av våra nya kunskaper om hur många uppehållstillstånd som Sverige beviljade år 2016 i jämförelse med övriga EU-länder, samt med sig självt året innan, åter läsa Vänsterpartiets formuleringar:
”När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”.
Eller: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”.

Kommentarer:

Det är svårt att förstå varför dessa anklagelser riktas mot den svenska regeringen. Den borde rimligtvis riktas mot regeringarna i de övriga EU-länderna. Det är svårt att förstå kravet på att asylrätten ska återinföras – i Sverige. Det är slutligen svårt att förstå hur Vänsterpartiet kan antyda att just de svenska Socialdemokraterna har blivit rasistiska (”samma retorik och logik som rasisterna”).

Avslutningsvis
Jag anser att de påståenden som förts fram om att förändringen av flyktingpolitiken under hösten 2015 skulle ha varit omänsklig, och till och med rasistisk, saknar all grund.

Åtminstone när det gäller fakta.

Nästa blogg publiceras på söndag.
Då ska vi titta på hur förändringen av flyktingpolitiken 2015 ter sig när vi tar de asylsökandes anhöriga i beaktande.

Svensk asylpolitik förändrades i november hösten 2015.

Detta var året då det anlände exceptionellt många asylsökande till Sverige – nästa hela 163 000. Vissa anser att Sverige då ersatte en lång tradition av human flyktingpolitik med en närmast omänsklig flyktingpolitik. En del av kritikerna har till och med angripit omläggningen under hösten 2015 för att ha varit ett omslag i rasistisk riktning.

Från vänsterpartistiskt håll har bland annat följande hävdats: När världen som allra mest behöver stater som står upp för asylrätt och medmänsklighet vänder Sverige ryggen till”. Eller: ”Vi kan inte göra upp med en regering som har samma retorik och logik som rasisterna”. Från andra håll krävs att ”asylrätten ska återinföras” vilket indirekt utgör ett påstående om att asylrätten nu har avskaffats i Sverige.

Men stämmer det verkligen att en lång tradition av human flyktingpolitik avskaffades till förmån för en närmast omänsklig, kanske till och med rasistisk, flyktingpolitik och att asylrätten har avskaffades hösten 2015.

I ett antal blogginlägg med början kring lunchtid idag ska jag försöka besvara dessa frågeställningar.

Min metod blir dels att använda fakta från bland annat Migrationsverket, Eurostat, Utlendingsdirektoratet (Norge) Udlaendingestyrelsen (Danmark), dels att jämföra Sverige med a) Sverige, b) med andra EU-länder samt c) med hela EU.

1. Var det verkligen en ny flyktingpolitik som infördes i november 2015 – eller innebar omläggningen den gången en återgång till en traditionell och för Sverige normal flyktingpolitik?

2. Hur dramatisk blev omläggningen av flyktingpolitiken egentligen när vi tittar på hur många flyktingar och flyktinganhöriga som har beviljats uppehållstillstånd före, under och efter året 2015.

3. Har asylrätten avskaffats då vi tittar på hur många som faktiskt beviljats asyl?

4. Innebar omläggningen av flyktingpolitiken att Sverige vände ryggen åt medmänskligheten och till och med började vandra i en rasistisk riktning?

Det krävs att några försöker besvara dessa frågor på ett ärligt sätt. Jag tänkte också göra ett försök.

Vi ses vid lunch.

Är hon PSB ?

Frågan ställdes av en manlig ledamot i Umeå kommunfullmäktige utanför mötessalen i syfte att identifiera en kvinnlig ledamot i fullmäktige. Detta skedde under en debatt kring innehållet i en jämställdhetsplan mellan män och kvinnor som just då pågick inne i fullmäktigesalen. Vi talar om den tredje måndagen i september år 1992.

En kvinnlig ledamot hade just hållit ett alldeles särskilt engagerat anförande i frågan. Vi var två killar som stod och resonerade kring jämställdhetsplanen. Vi tillhörde båda två samma parti den gången och vi tillhör båda samma parti idag – även om själva partiet inte är detsamma. Alla i Umeå (med ett enda undantag) lämnade nämligen det gamla Rättvisepartiet Socialisterna / Offensiv år 2010 för att påbörja uppbygget av det nya Arbetarparti som vi tillhör idag. (Det enhetliga utträdet gör att det ofta känns som om det handlade om samma parti – det är nämligen till så stora delar samma partimedlemmar idag som då – även om många nya har hunnit tillkomma). Men slut på utvikningen.

Vi stod alltså utanför fullmäktigesalen och diskuterade hur vi skulle fördela våra inlägg sinsemellan om jämställdhetsplanen.

Uppför trappan kommer en tredje manlig ledamot från ett annat parti. En veteran med många år i fullmäktige bakom sig. Han frågar vad som händer. Vårt parti hade tre ledamöter i fullmäktige vid denna tidpunkt, två killar och en tjej, och vi hade suttit mindre än ett år. Vi hade alla fortfarande svårt med namnen på övriga ledamöter och med deras partitillhörighet. Men vi förklarade för den nytillkomna veteranen att en kvinna just hållit ett väldigt bra inlägg om jämställdhetsplanen. Vi försökte sedan förklara vem hon var genom att beskriva hennes stora ”glada” hår.

Vi avbryts av frågan: – Är hon PSB?
Jag och min partikamrat i fullmäktige tittar undrande på varandra. Som nykomlingar är det många förkortningar vi måste lära oss. En av oss frågar den nytillkomna veteranen vad PSB betyder.

Han skrattade överseende. Det högljudda och ”käcka” svaret vi sedan fick var detta: ”påsättningsbar”, och sedan med högre röst ”ÄR HON PÅSÄTTNINGSBAR”?

Jag och kamraten stelnar båda till. Vi och veteranen tillhörde inte endast olika partier. Vid denna tidpunkt var vi direkta politiska fiender. Ändå tilltalade han oss som om vi var ”tre grabbar som förstod varandra”. I denna fråga. Det var som om han ansåg att denna grova jargong stod utanför politiken. Trots att den debatt som just då pågick handlade om en jämställdhetsplan mellan kvinnor och män.

Ingen av oss hade hört förkortningen tidigare. Den självklarhet med vilken han frågat ”om hon var PSB” lämnade inget tvivel om vad som gällde i en rad avseenden:
a) som killar förutsattes vi känna till förkortningen och jargongen,
b) veteranen uppfattade oss som ”tre grabbar” som kunde garva tillsammans – i just denna fråga – politiska fiender eller inte,
c) han ansåg att frågan bara blev roligare av att debatten inne i fullmäktigesalen handlade om en plan för jämställdhet.

Veteranen försvann snabbt in genom dörrarna till salen. Vi med. Det började dra ihop sig till vår tur att äntra talarstolen. Då jag och kollegan senare åter fick tid att kommentera den korta ordväxlingen med veteranen kom vi fram till ytterligare två insikter. Dels det uppenbara: innebörden av begreppet PSB var en ”rolig” bedömning av hur snygg en kvinna var.
Dels att det skulle gynna uppbygget av ett politiskt kontaktnät om du hängde med i jargongen och själv svarade med en kommentar av typen ”på en skala av 1 till 10 … ”.

Det hela var äckligt.
Vi diskuterade hur vi skulle agera direkt efteråt. Hela partiavdelningen i Umeå deltog. Vi var nya och mer rädda än vad övriga partier förstod. Utåt uppträdde vi nämligen alltid väldigt kaxigt. Men kombinationen av uttrycket i sig och tillfället då det fälldes gjorde det hela både äckligt och oacceptabelt. Vi måste agera för kunna se oss själva i spegeln. Partiet gav mig i uppdrag att skriva en debattartikel till VK. Vi anade att det skulle kunna bli ytterligare en storm kring oss. Men det var vår förbannade plikt att ”slå larm”.

Som alla kan se av det handskrivna på kopian av debattartikeln nedan publicerades denna 17 september 1992. Debattartikeln speglar stämningsläget som det var på den tiden rätt bra.

Det och nu gått 25½ år sedan den gången
Veteranen sitter inte längre kvar i fullmäktige. Han finns inte längre kvar i livet. När det gäller kampen för jämställdhet finns det oändligt mycket kvar att göra. Men när det gäller språkbruket – direkt utanför fullmäktigesalen – slipper vi höra denna typ av uttryck.

Men jag har tråkigt nog intrycket av att språket åter håller på att brutaliseras. Detta gäller i form av kvinnoförnedrande kommentarer. Men också i form av rasistiska uttryck och i form av uttryck som förnedrar homosexuella. Jag tror att detta hänger ihop. Språket brutaliseras av en organiserad nazistisk och en bredare rasistisk rörelse i Sverige. Denna vrider klockan bakåt när det gäller språket.

Det är viktigt att bekämpa denna nya våg av reaktionärt språkbruk. Vilka begrepp som är acceptabla när det gäller kvinnor, människor av annan härkomst och homosexuella utgör en del av den politiska striden. I den striden måste vi som är aktiva delta.

Inte minst vi karlar.

(klicka på bilden för att se en större version)