Jag har inte klarat av att beskriva att trots vad tjejen i min klass blev utsatt för, så avgick hon med segern.

Det handlade om en viljornas kamp inför publiken i korridoren. Å ena sidan en sällsynt kränkande ”handpåläggning”från killen. Å andra sidan en sällsynt en ännu starkare vilja från tjejen. Det var en andens seger över kroppen.

Men de rätta orden kommer inte i den så känsliga berättelse. Jag vill beskriva en verklig seger för henne och ett förkrossande nederlag för honom.

Men det blir bara plumpt.

Jag har försökt sedan 08.00 men jag lyckas inte.

Jag ber mina läsare om ursäkt och fortsätter att skriva efter Morden i Midsommer. Jag hoppas kunna lägga ut berättelsen strax efter 24.00 tidigt, tidigt på söndag morgon.

Innehållsförteckning

1. Repetition –  i förbättrad version,
2. Fröken började gråta – det var skrämmande
3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,
4. En tragisk berättelse om hur vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan – genom att förstöra så mycket som vi bara kunde bära,
5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp

                                           *        *        *        *        *

1. Repetition – i förbättrad version

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare

Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. Dessa lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan. Och nu  upptäckte vi att vi kunde bryta mot reglerna.

Partners in crime

Det våld vi utsattes för och fruktade att utsättas för av andra elever, lärarkårens svek tillsammans med möjligheten att bryta mot reglerna skapade en kombinationseffekt som var större än dessa tre faktorer tillsammans. Men, till detta kommer en fjärde faktor, vilket jag inser – just nu – medan jag sitter och skriver. Denna fjärde faktor handlade om att vi sökte en gemenskap utifrån helt nya förhållanden. Gjorde vi något som verkligen bröt mot reglerna, tillsammans, så skapades nya (eller förnyades gamla) vänskapsband – på detta brutala Mimer. Därför kunde den som tog ett halvt vansinnigt initiativ som nästan ingen skulle ha hakat på i sjätte klass få med sig en rad andra i sjuan. Vi kunde delvis övervinna rädslan för Heinz Rogersson, och hans medlöpare, genom att bli ”partners in crime”. Den totala effekten av dessa samverkande faktorer var att vi helt enkelt spårade ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Först hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle, efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra så att den blivit oätlig. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten i diskhon: hur mycket vatten kan en dammsugare suga? Snabbt, och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga, innan den dog, tryckte jag igång dammsugaren. Jag skruvade på vattnet och lät det börja rinna ned i slangen på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att dammsugaren skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Fascinerande.

Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna, troligen för att leta russin eller något annat att äta,  medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss vände på sig för att följa detta intressanta experiment. Det var givetvis ett rent vetenskapligt intresse. Jag minns att jag förväntansfullt tittade på dammsugarens sidor och på golvet. Skulle den inte börja läka vätten snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer. Mycket bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade klara vad som helst ledsnade jag. Och även de övriga. Vi återgick motvilligt till att handdiska porslinet. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen som vi andra två lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

2. Fröken började gråta – det var skrämmande

Fröken skrek åter. Denna gång skrek hon ”Aaanders”!

Du har sugit skum med dammsugaren och nu läker den. Du ska få betala. Anders såg förvirrad ut. Det kan endast ha kommit några droppar ned i ”halsen” på dammsugaren på grund av skummet Anders sugit upp. Men jag som vräkt ned vatten rakt in i dammsugaren naturligtvis var guilty as hell.

Kom ihåg att vi var tretton år. Vi ansåg att hämnden var vår. Vi förstod inte hur illa vi gjorde lärarinnorna. Så vi skrattade hysteriskt. Åt en vanmäktigt skrikande lärarinna. Åt en förvirrad Anders. Åt min gest till Anders som visade vad jag gjort. Då började även han skratta. Liksom tjejerna.

Och fröken började gråta.

Det var ett av de första tillfällen i mitt liv som jag insåg att vi ungar hade makt – även över vuxna. Jag var inte säker på att jag ville ha den makten. Jag hade inget som helst dåligt samvete för dammsugaren. Det visade sig dessutom att den gick att laga. Allt som krävdes var att den tömdes på vatten, fick ett nytt filter samt en ny soppåse. Men fröken gick inte att laga. Hon försvann. Det var varken Björn eller mitt fel, varken den skrattande Anders eller de skrattande tjejernas. Det var sex klasser som nötte ned dessa heroiska lärarinnor lektion efter lektion, dag efter dag, vecka efter månad.

Det är en skrämmande sak att se en vuxen gråta.
Speciellt en lärare. Men de hade gjort sig förtjänta av det. I våra ögon. Visst fanns det förlåtande elever – men dessa var få. Och de gjorde bäst i att hålla käften. Annars skulle även dessa få anledning att gråta. Så var det. Om de var killar. Tjejerna talade vi endast allvar med. Men slog inte.

Fram på vårkanten, då vi hade vår femte och sista lärarinna i hemkunskap, hade vår aptit på att förstöra saker ökat. Lärarinnornas ork att hindra oss hade också minskat. Den sista lärarinnan vi hade verkade ha en enda målsättning och det var att ”ta sig i mål” (till terminsslutet). Det är lätt att förstå henne.

Samtidigt förberedde vi ett crescendo när det gällde att förstöra saker. Återigen: Vi hade slutat att testa gränserna – vi testade hur långt vi kunde överskrida gränserna. Det vi kom att göra var sanslöst destruktivt. Jag minns att jag skämdes för att det saknade allt vad humor hette. Det gick endast ut på att förstöra.

3. En rolig berättelse om hur vi hjälpte tjejerna att krydda frökens mat,

Jag avviker från detta ämne en kort stund för att berätta något som däremot hade stora inslag av humor. Det tycker jag än idag.

Tre av de tjejer som var bäst på hemkunskap skulle bjuda fröken på mat. Detta var något som fick oss grabbar att omedelbart dra oss undan för att hålla krigsråd. Vi anade en chans till ett storverk. Beslutet togs: vi skulle hjälpa tjejerna att krydda maten!

Många kände sig kallade, men få voro utvalda. Jag en av de utvalda. Jag tror att även Björn var utvald. Plus en tredje kille. Tjejerna slet med maten. Inne i köksdelen där vi hade lektionerna. Och sedan bar de in maten till det fint dukade bordet inne i det kombinerade vardags- och sovrummet. Men det fanns två ingångar dit. En som vi killar kunde använda utan att någon såg oss. Först gick en tjej dit in med fisken. Från den dörr som vette in till ”köket”. En kille höll koll på tjejerna medan en annan höll upp dörren till in till rummet där tjejerna och fröken skulle äta, samtidigt som den tredje killen sprang fram och saltade fisken ungefär som Melker på Saltkråkan. Sedan snabbt ut. Det bästa med detta var att tjejerna lade upp maten portionsvis. Så vi visste alltså vilken portion som fröken skulle ha! Nästa gång kom en annan av tjejerna in med såsen. Samma procedur. Vi bidrog till ökad sälta. Kraftigt ökad sälta. Slutligen kom potatisen. Som vi gav samma övermått av salt. Vi skakade av skratt.

Men det var något som fattades. Vi såg framför oss hur fröken skulle hålla masken inför de snälla tjejerna och snabbt, med något desperat i blicken, gripa efter mjölkglaset. Som stod där – tillgängligt för oss. Vi enades snabbt att även salta mjölken för att kunna se minen på fröken då hon vräkte i sig denna dryck. Sedan preparerat vi även mjölken, ordentligt, och lämnade rummet – fast med en liten öppen springa till det lilla rummet intill som i sin tur gränsade till korridoren. Vi måste ju kunna iaktta resultatet av vårt verk. Det viktiga var nu att inte skratta så det hördes.

De tre tjejerna satte sig tillsammans med fröken och bjöd henne,
rättmätigt stolta, på fisk, sås och potatis. Jag tror till och med att de hade lite (opreparerad) sallad. Vi tittade andlöst på. Allt gick efter planen. Fröken tog en bit fisk och åt. Allt långsammare. Sedan grep hon snabbt efter mjölkglaset. Vi skakade av skratt, som vi inte tillät övergå i ljud. Övriga killar stod en bit bakom och informerades via teckenspråk. Det gällde också att hålla resten av tjejerna borta, de som inte bjöd fröken på mat, så att de inte skulle kunna avslöja vårt tilltag för sina kompisar.

Sedan frågade matlagningstjejerna fröken hur det smakade. Vi hörde fröken svara, med ett bekymrat ansiktsuttryck, som vi såg eftersom vi tittade efter det, ”alldeles förtjusande”. Det blev det för mycket för oss tre. Vi riktigt sprang baklänges och började skratta som om vi vore helt från vettet. Det gick bara inte att stoppa. En av killarna kved ”alldeles förtjusande”. Trots mina fjorton år höll jag på att kissa på mig. Jag skrattade så att jag inte kunde stå. Fröken kom ut och undrade ”vad står på”. Det var bara för mycket. Ett annat geni till kille lyckades pressa ur sig följande ord: ”det är bara det att mjölken är så god idag”. Då lade sig ännu fler ned på golvet i skrattkonvulsioner medan andra lät som om de gjorde i byxan. Själv grät jag av skratt. Jag kunde bara inte sluta skratta. Då säger Björn: tyckte fröken om flickornas fina fisk?

”Flickornas fina fisk”!

Jag minns att jag låg på golvet och försökte skrika ”sluta jag dör” men det gick inte.
Jag kunde bara få fram gutturala ljud. Fröken försvann in till flickorna och jag in på toaletten. Jag hade träningsverk i magen under flera dagar efteråt.

Vid det laget hade de övriga tjejerna räknat ut vad som hänt, på ett ungefär. Och berättat för de tre som lagat mat. De var fruktansvärt upprörda och (som jag minns det) jagade de oss. Jag kunde dock inte springa undan. Jag hade ingen ork. Jag fick skydda mig så gott jag kunde mot slag på armarna, sidan och magen, allt medan jag, likt en vansinnig, gång på gång upprepade frasen: ”Det smakade alldeles förtjusande”.

Herredjävlar.

Men trots allt: det var ändå finess och stil över detta bus. Speciellt det framsynta draget att även salta fröken mjölk. Det är jag stolt över än idag. Just mjölken var nämligen min idé.

Om fröken förstod? Det vet jag ännu inte idag.

4. En tragisk berättelse om hur destruktivt vi slog tillbaka mot fel del av Mimers lärarkår i slutet av sjuan 

Tillbaka till det sorgliga crescendot i destruktivitet. Vi hade nu nått det stadiet att vi ansåg att lärarna förtjänade att straffas. Ordentligt. En del av er minns hur jag tidigare beskrev helvetespredikanten från Finland. Hur han, med sin dånande tordönstämma, förutspått Armageddon – jordens undergång – i samband med 6-dagarskriget mellan Israel och de arabiska staterna strax före skolavslutningen våren 1967. Detta chockade hela min klass. Och säkert alla andra tretton-fjortonåringar som också gick i sjuan. När jag tänker efter så hade denna helvetespredikant chockat alla elever på hela skolan. Jag minns hur blek min tjej Linda var. Jag minns att vissa grät och att jag fick frågan om det skulle bli krig med kärnvapen.

Mimers kärleksfulla lärarkår hade tillåtit ett rent mentalt övergrepp på oss småungar genom att låta den sinnesstörda och förvridna predikanten från helvetet antyda jordens undergång, via kärnvapen, och Jesus återkomst till jorden, då alla skulle dömas och vissa skulle till helvetet. Hans chockterapi tog på många som inte hade politiskt aktiva föräldrar. Som jag. Men det han sa tog även på mig. Vi visste ju alla att även våra föräldrar var rädda för att kriget mellan Israel och de arabiska staterna skulle kunna dra in Sovjet och USA i ett kärnvapenkrig.

Denna morgonsamling skulle lärarkåren få fan för.
Kopplingen var inte så direkt. Det var mer en allmän känsla att vi fått nog. Nog av att tvingas gå på kristna morgonsamlingar utanför skoltid. Nog av våldet i skolan. Nog av den ständiga rädslan. Och nu hade vi även fått nog av helvetespredikanter. Speciellt av helvetespredikanter som kom till skolan med rektorns goda minne.

Vi var tre stycken. Jag och en kille till gick resolut till porslinsskåpet. Vi tog alla glastillbringare som vi kunde hitta – och kunde bära. Jag tror det var fem stycken. En tredje kille tog två äggpaket från kylen. Allt han kunde hitta och bära. Det måste ha varit tolv ägg. Sedan gick vi ut och ställde oss, helt öppet, på grusplanen framför huvudingången till Vasaskolan där hemkunskapen var belägen. Sedan började vi kasta allt vad vi kunde. Rakt in i stenväggen till höger om ingången. Vi brydde oss inte ett djävla dugg om lärarna på Vasaskolan skulle komma ut. Vi hatade Mimer och dess lärarkår. Vi hatade att alltid behöva vara rädda. Vi hatade de tre kristna morgonsamlingarna vi tvingades delta i, varje vecka, månad efter månad, på vår fritid. Just då ville vi bara förstöra.

Jag slängde sönder tre av de fem glastillbringarna själv. Den andre killen slängde sönder två. Sedan gick vi alla tre över till äggen. Vi slängde alla tolv på Vasaskolans vägg. Glaset yrde och äggen stänkte. Det hängde äggula och äggvita och rester av äggskal på flera kvadratmeter av skolans vägg då vi var klara. Resten låg på marken i en kladdig hög av äggrester och i en annan hög av glittrande glas. Vi stod och betraktade vårt verk.

Det såg rent fördjävligt ut. Jag tyckte att det hade gått över styr. Det var för destruktivt. Saknade all finess. Men samtidigt skulle jag aldrig ha bett om ursäkt. Det var en sak att själv erkänna att detta hade varit att gå över gränsen – och att det vi gjort endast varit destruktivt. Det är en annan sak att be någon lärardjävel om ursäkt för det vi gjort. Vi slog tillbaka mot de vi kunde slå tillbaka mot. Med tiden lärde vi oss att slå mot fiendens högborg: Lärarrummet!
Det ska jag återkomma till i en annan berättelse.

Innan jag gick ut från Mimer ångrade jag att vi tagit ut all vanmakt, raseri och hat på fel lärare.
Och idag skäms jag. Mycket. Men jag kan inte låta bli att avsky den kristna lärarkåren på Mimer. Och jag hatar fortfarande minnet av lärarinnan i kristendomskunskap som kom till skolan i sin stora Mercedes. Kärringen som på fullaste allvar trodde att hon hade guds änglar i baksätet då hon körde. Det var därför hon körde så fort – och inte kunde klara kurvan till vänster längst ned i Mariehemsbacken – utan åkte av vägen den första frostmorgonen hösten 1968. Kärringen flög en bit genom luften, utan hjälp av änglar, och landade inne på den närmaste villatomten. Det är bland annat därför det står ett staket där idag.

Men jag är verkligen ledsen över att vi tog ut det mesta på de svagaste. Vi var bara tretton-fjorton. Vi förstod inte bättre. För oss var en vuxen en vuxen. Och lärarna som visade svaghet ett lovligt mål. Både manliga och kvinnliga.

5. Nästa blogg blir på lördag: Hon som förintade killen som utsatte henne för ett sexuellt övergrepp
Nästa gång ska jag skriva kortare. Jag ska berätta om ett grovt sexuellt övergrepp. Och hur den tjej som utsattes, genom att uppträda så otroligt iskallt, helt förintade den kille som utsatte henne för övergreppet. Det har tagit mig lång tid att besluta mig för hur jag ska skriva. Men nu vet jag.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
19, 24 och 29 augusti,
10, 15, 24 och 25 september,
1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober,
12, 25, 26 november
3, 6  december

-Bjööörn, hördes vår lärarinna i hemkunskap skrika.

Björn hade gömt sig inne i det stora skafferiet, och där lagt beslag på en stor burk med russin från Kalifornien, som han ljudligt glufsade i sig. Tanken var att Björn skulle befinna sig tillsammans med två andra killar bakom den bänk som bestod av spis, vask och arbetsbord. Utan skolans mat. Men så var alltså inte fallet. Med tanke på situationen var Björn rätt obekymrad. Både av att ha missat uppropet för lektionen i hemkunskap och vad gällde äganderätten till dessa russin. Men det gick att se på honom att russinen var goda. Hans kinder putade ut som på en glad hamster.

Av de fem lärarinnorna kommer jag endast ihåg denna. De andra fyra saknar ansikten. Och röster. Men hon som skrek Bjööörn minns jag väldigt bra. Hon bröt på en lustig dialekt. Söderifrån.

Synen av Björn, obekymrad, komma ut ur skafferiet med kinderna putande av norpade russin var helt obetalbar. Vi började skratta närmast hysteriskt. Det gjorde Björn med. Och tappade ut hälften av russinen ur munnen. På golvet. Som just städats. Detta gjorde att alla skrattade ännu mer. Alla utom fröken. Hennes förtvivlan tilltog.

Det var som sagt inte lätt att vara lärarinna i hemkunskap. Det var en mardröm. Som jag skrev i Del I av ”hemkunskapslärarinnornas öde” hämnades vi på dessa för de brott som den huvudsakligen kristna lärarkåren begick mot oss genom att tvinga oss att lyssna på deras indoktrinering, på vår fritid, tre gånger i veckan, under alla tre årsklasserna i högstadiet. Vi hämnades även på dem för att de aldrig befann sig ute i korridorerna, i omklädningsrummen för gymnastik eller på skolgården där det värsta våldet utövades. Lärarkåren på Mimer svek oss trettonåringar (vissa var fortfarande tolv) då vi började på Mimer. Deras agerande var oförlåtligt. Jag anser att det var rätt av oss att hämnas – alternativet hade varit att utplåna oss själva. Totalt.

Men vi tog ut det på fel lärare – kan jag säga idag
Vi tog ut vår vanmakt på dessa kvinnor. De var fysiskt svagare än oss grabbar, en mot en, något som spelade en direkt eller en indirekt roll i de flesta situationer som uppstod på Mimer. De lärarinnor i hemkunskap var isolerade på Vasaskolan och hade inte stöd från den övriga lärarkåren. De var även minst skyldiga till de övriga lärarnas moraliska svek. Men för oss trettonåringar tillhörde alla lärare vuxenvärlden. De var alla lika skyldiga. Och dessa kunde vi alltså hämnas på. Och det gjorde vi.

Björns tilltag var ganska harmlöst i jämförelse med det som komma skulle. Vi elever som kom till Mimer via lågstadiet på Östermalmsskolan och mellanstadiet på Sofiehemsskolan var vana vid disciplin. Både den järnhårda på Östermalm med dess kvardröjande skolaga och den – också hårda men mer sofistikerade – disciplin som rått på Sofiehemsskolan upptäckte att vi kunde bryta mot reglerna. Den aggressivitet som skapades av det våld vi ständigt hotades av (och ibland drabbades av) i kombination med insikten om att vi kunde uppträda hur som helst var mer än vi kunde klara av. Vi spårade helt enkelt ur.

Vi testade inte gränserna – vi testade hur mycket vi kunde bryta mot gränserna
Mitt eget första, närmast vansinniga, tilltag kom i samband med att vi skulle diska. Före detta hade vi lärt oss dammsuga. Så dammsugaren stod fortfarande framme på golvet. Vi slängde porslin och bestick dit de skulle efter att ha ätit någon rätt som vi hade lagat själva, och saboterat för varandra, så att de blivit oätliga. Tanken slog mig då jag stod och spolade vatten – hur mycket vatten kan en dammsugare ta. Snabbt och med ett uppriktigt intresse för hur mycket vatten en dammsugare kunde suga upp, innan den dog, slog jag igång dammsugaren och började spola vatten rakt ned i ”halsen” på dammsugaren. Jag hade förväntat mig att den skulle börja hosta och dö relativt snart. Men icke. Den bara fortsatte att sluka vatten. Vi satt tre och tre vid den kombinerade spisen, diskhon och arbetsbänken. En av mina två bänkkompisar var ute och gick i lokalerna medan den andre intresserat tittade på. Även tjejerna vid bänken framför oss fann detta, rent vetenskapliga, experiment intressant. Jag mins att jag förväntansfullt tittade på sidorna och golvet på dammsugaren. Skulle den inte börja läka snart? Men icke. Skolans grejer var bra grejer – bättre än vår dammsugare hemma.

Eftersom dammsugaren verkade vara OK ledsnade jag. Och de andra, och återgick motvilligt till handdisken. I detta läge kom ”tredjemannen” i vår bänk tillbaka. Han såg den halvmeterhöga skumhögen vi lyckats skapa genom att överdosera mängden diskmedel cirka fyra gånger och slogs av en i sammanhanget oskyldig idé. Kunde man suga upp skum med dammsugaren. Sagt och gjort. Även han slog på dammsugaren och förde den försiktig över den höga skumpelare som vi lyckats skapa för att skjuta upp själva diskandet. Vad tror ni händer?

Dammsugaren började naturligtvis läka…

Jag tvingas återigen be om ursäkt.

Ni som följt mina berättelser, och politiska blogginlägg, vet att tids-optimism är en av mina svaga sidor. Detsamma gäller tillfrisknings-optimism. I natt blev det inte mycket sova av. Det går att läsa även inne på badrummet.

Det går däremot inte att skriva krävande berättelser från högstadiet.

*         *         *

Nu ska jag lämna ut mitt bästa recept mot magsjuka

Då jag var på en kurs 1982 blev en tredjedel av kursdeltagarna smittade av salmonella via kyckling. En av dessa var jag. Då jag, totalt utmattad, ringde akuten fick jag följande råd från en sjuksköterska – när det gällde vad jag skulle svälja:

1. Coca cola:
a) innehåller energi i form av socker, b) piggar upp på grund av koffeinet, c) har en stoppande effekt.
OBS! Rör om, eller slå över drycken från ett glas till ett annat, till dess bubblorna är borta. Annars avrådes från denna dryck.

2. Gammaldags sockerdricka:
Sockerdricka skulle alltså heta ”Sockerdricka”. Även denna innehåller energi – men har inte de två övriga positiva effekterna.
OBS. Ta bort bubblorna på samma sätt som beskrivits ovan.

3. Svagt te:
Det ska vara riktigt te med tein i (inte örtte). Det te du dricker ska dessutom vara svagt. Just lite mer än färgat vatten.

*          *          *

Tro det eller ej  – dessa recept fungerar

Dessa tre råd var alltså de som jag fick från den sjuksköterska som svarade i telefonen på akuten då jag ringde lasarettet i Umeå, det Regionsjukhus som idag kallas för NUS, år 1982.

Detta är alltså inte en annons betalad av Coca Cola.
Eller av Sockerdricka.
Eller av te-industrin.

OM någon av dessa tre intressenter skulle höra av sig till mig för att diskutera framtida annonskampanjer kommer jag inte att ställa mig helt och hållet avvisande.

Råden fungerar nämligen.

Det är därför jag vågar lova att del två av den allvarliga berättelsen om hemkunskapslärarinnornas öde kommer att publiceras i morgon.

Matta hälsningar

PS. Annonser kan givetvis inte framföras på ett blogginlägg i VK. Annonserna var alltså ett skämt. Ett knep som de flesta av oss tar till ibland för att hålla modet – och sockerhalten – uppe. Däremot är det inget skämt att avslagen Coca Cola fungerar – liksom svagt te. Glöm bara inte att borsta tänderna efter att du tagit denna medicin. DS.

Ursäkta.

På grund av magsjuka kommer del två om hemkunskapslärarinnornas öde i morgon.

Vänliga hälsningar,
Janne H.

Från en strimma ljus tillbaka till mörkret
Förra söndagen berättade jag om hur det fysiska våld som vissa killar utsatte andra killar för på Mimerskolan ”spillde över” och även drabbade tjejerna i form av sexuella trakasserier. Den berättelsen kunde jag dock, ärligen, avsluta genom att visa på en vändning till det bättre – på en utveckling i rätt riktning – så att vi killar under nians gång kom att försvara tjejerna i vår klass mot en tafsande lärare. Jag kunde berätta om hur mycket det betydde att jag fick förtroendet att agera beskyddare åt en av tjejerna under de extralektioner vi hade i slöjd innan vi gick ut nian. Du som läser detta ska veta hur oändligt mycket det betyder för mig att kunna beskriva den stämning av hopp, även om detta hopp var svagt, och av ömhet som jag kom att känna för de allra flesta i min klass då vi gick ut från Mimersskolan. Vi hade gått igenom detta helvete tillsammans. Vissa var märkta för livet. Jag tillhör den gruppen och jag tror att Kim också gör det. Våra skäl är dock olika – hon var nämligen inte skyldig till något. Andra f.d. elever minns Mimerskolan med ett större eller mindre obehag. Jag är glad för deras skull. Men för vissa av oss har Mimerskolan kommit att prägla resten av livet.

Nionde klass innebar alltså en vändning till det bättre. Då våldet på skolan minskade, dramatiskt, blev allas beteende mer civiliserat. Såvitt jag kan minnas förekom inget tafsande på tjejerna i korridorerna längre. Självklart hände det fortfarande att killarna på skolan gjorde upp då och då genom mer eller mindre våldsamma metoder. Jag berättade om min sista fight förra söndagen. Och sexuella trakasserier av tjejerna kan naturligtvis också ha ägt rum. Men de stora uppgörelserna på skolgården, där killar tvingades stå på knä med knäppta händer och be om ursäkt för att de fanns inför inför mer än hundra åskådare, tillhörde en förgången tid. Och de grova övergreppen på tjejerna, inför korridorernas publik, försvann samtidigt och av samma skäl. Då våldet klingade av blev nästan allas uppträdande mer civiliserat. I alla sammanhang.

Hemkunskapslärarinnornas öde
Men det jag tänker berätta denna söndag handlar om något av det mest destruktiva som ägde rum under mina tre år på Mimer. Jag är skyldig att berätta denna historia. Den kommer att handla om den hämnd som vi elever tog på den oskyldiga del av lärarkåren som vi kunde komma år – hemkunskapslärarinnorna. Detta utspelade sig under sjunde klass. Senare flyttades hemkunskapsundervisningen till åttan. Som tur var. (Inte för att jag tror att det hade hjälp på Mimer vid den tiden – men ovanpå allt annat så var vi för omogna för att hantera livsmedel och dammsugare).

Men då vi började på Mimer, hösten 1966, skedde alltså hemkunskapsundervisning redan i sjunde klass. Vi befann oss – i alla fall många av oss – i ett tillstånd av skräck och tilltagande laglöshet på grund av chocken vi utsatts för genom det dittills okända våld vi drabbades av då vi började på Mimer. Många av oss killar reagerade som hetsade kamphundar. Och vi hämnades då vi kunde. På varandra och på svaga lärare. För lärarna var, med ett och annat undantag, lovligt byte. Såg vi den minsta spricka i deras rustning försökte vi vidga denna. För att komma åt läraren. Eller lärarinnan.

I våra ögon var lärarna kollektivt skyldiga till två oförlåtliga brott.
Det första var att de inte stoppade det våld som vi ständigt var rädda för och som vi också drabbades av med jämna mellanrum. Eller som vi själva utövade. Det andra var att vi tvingades ha kristna morgonsamlingar i aulan tre gånger i veckan – före ordinarie skoltid, alltså på vår egen fritid, på morgonen dessutom – under alla de tre åren på Mimer. Det blev totalt cirka 320 tillfällen. Med vilken rätt stal de denna dyrbara tid av oss? Och kom vi för sent bestraffades vi med ”anmärkning”. Tre sådana anmärkningar innebar en ”hemanmärkning”. Det betydde att anmärkningen (egentligen tre stycken) skulle tas hem till föräldrarna för genomläsning och underskrift. Detta kunde betyda en utskällning efter noter. Det var som om föräldrarna inte förstod att det endast var på den evigt förbannade efterblivna Mimerskolan som denna kristna diktatur fortfarande förekom. Inte hade de detta tvång tre dagar i veckan på Hagaskolan! Eller på Grubbe eller på Tegs Central. Men givetvis på Mimer.

Så vi tog igen den brutalitet och de orättvisor vi utsattes för på lärarna i hemkunskap.
Varför dessa? Därför att det var möjligt. De befann sig i ett underläge i förhållande till oss elever.

För det första var de alla kvinnor.
Och på Mimerskolan, så präglad av våld och fysisk styrka, talade det till dessa lärares nackdel att vi grabbar var starkare än dessa lärare. En mot en. De manliga lärarna slog oss aldrig direkt på käften. Men insikten om vem som var fysiskt starkast spelade ändå en roll i så gott som alla sammanhang – direkt eller indirekt. Det avgjorde inte sällan hur långt vi elever kunde gå i att djävlas med olika lärare.

För det andra var hemkunskapslärarna isolerade.
De höll till i källaren på Vasaskolan i den ände som vetter mot Norrlandsoperan. Hemkunskapslärarna ingick därför inte i den gemenskap som skapades av att alltid kunna träffa och ta en kopp kaffe med andra lärare i Mimerskolans fikarum.

En tredje faktor var att de omöjligen kunde hålla uppsyn över vad vi gjorde.
Den teoretiska och huvuddelen av den praktiska undervisningen ägde rum i en sal där vi satt tre och tre vid en bänk som innehöll spis, diskbänk och arbetsbänk. Det fanns en rad sådana bänkar i denna sal som jag minns som rätt stor. Det näst största utrymmet var, som jag minns det, ett kombinerat sov- och vardagsrum. Vi skulle nämligen lära oss att bädda, städa och möblera. Det fanns också ett stort skafferi, där det gick att gömma sig, samt en rad andra krypin. Bland annat kyl, frys och det olycksaliga porslinsskåpet. Det gick alltså alldeles utmärkt att dra sig undan för att ställa till djävelskap. Och det var just vad vi gjorde.

Vi var så framgångsrika i att hitta på djävelskap, under de två terminer i sjuan som vi hade vi hemkunskap (hösten 1966 och våren 1967) att vi fick fyra! lärarinnor att ”försvinna”. Jag vet inte om de bröt ihop och blev sjuka. Eller om de endast tappade sugen och sökte sig till någon annan skola. Det enda jag vet är att då vi gick ut sjuan var det tillsammans med lärarinna nummer fem. Hon klagade över att det var svårt att sätta betyg. Naturligtvis. Vad hade hennes fyra företrädare haft att överföra. Utom sina egna känslor av misslyckande och den obegripliga och ibland rent sanslösa destruktivitet som vi hade uppvisat.

På hemkunskapen kunde även tjejerna ta igen all skit som skolan öste över oss. Jag tror att denna insikt var extra hemsk för dessa lärarinnor. De kunde stundtals helt och hållet sakna förankring i klassen. Naturligtvis fanns de värsta busarna bland grabbarna. Men det fanns ingen direkt stödjepunkt bland tjejerna heller, som jag minns det. Det jag beskriver var situationen i vår klass. Givetvis hade varje lärarinna fler klasser. De hade alla sex parallellklasser på Mimerskolan. Och kanske klasser från andra skolor ockå. Men det finns ingen anledning att tro att det var annorlunda i andra klasser. Våldet och det faktum att vi var alldeles för omogna för hemkunskap måste ha skapat en verklig mardröm för dessa lärarinnor.

När jag tänker tillbaka på lektioner blir det verkligt smärtsamt.

Vi fick alltså fyra kvinnliga lärare att bryta samman, eller att söka sig bort, innan de bröt samman. När du endast är tretton-fjorton år förstår du inte hur hårt dina ord och dina handlingar kan skada. Även vuxna. Vuxna men ensamma och isolerade lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl – och som helt enkelt inte kunde fatta varför de utsattes för en ofta både utstuderad och brutal elakhet.

De förstod inte att vad de utsattes för hade två källor. Dels handlade det om att vi tog hämnd på dem för vad deras kollegor gjorde mot oss – och underlät att göra för att skydda oss. Hemkunskapslärarinnorna blev de indirekta offren för den kristna delen av lärarkårens terror mot oss. Och för den våldsspiral som Heinz Rogersson satt igång i korridorerna, i omklädningsrummen samt på skolgården – och som lärarkåren inte gjorde något åt. De såg den inte ens. Dels handlade det om att hemkunskap inte var ett lämpligt ämne i sjuan. Vi var också för omogna. Tillsammans blev dessa två faktorer till en hemsk brygd.

Jag har velat träffa er och försöka förklara. Skulle någon av er vara i livet, och läsa det som jag skriver, ska ni veta att jag är verkligt ledsen för det jag var med om att utsätta er för. Och jag vet att jag inte är den ende – eller den enda. Det jag skriver uttrycker känslor som delas av många. Vi är många som vill säga förlåt.

One down – three to go
Jag ska berätta mer om vad vi gjorde, på ett mer konkret sätt, i morgon. Men jag måste först ta mig samman för att orka formulera den destruktivitet vi visade upp. Som jag skrev ovan: När du endast är tretton-fjorton förstår du inte hur hårt dina ord och handlingar kan skada även vuxna. Vuxna, men ensamma och isolerade, lärare som älskade sitt jobb och som bara ville oss väl.

Detta är så hemskt att det tar emot att skriva, men jag har nu en gång bestämt mig för att försöka skriva sanningen, som jag minns den. Alltså, här kommer sanningen: Hade vi vid höstterminens start i sjuan känt till att det skulle krävas hela fem lärarinnor för att vi skulle kunna fullfölja vår undervisning i hemkunskap hade många (om än inte alla) av oss – då vår första lärarinna försvann – stolt deklarerat följande: ”one down – three to go”.

Nu visste vi inte att vi skulle få fyra lärarinnor att bryta samman då vi började.

Och vi kände inte till detta målande uttryck. Däremot kände vi till en av The Rolling Stones hitsinglar från 1966. Den hette ”19th Nervous Breakdown”. Vi hade inte alls hela texten, eller dess andemening, klar för oss. Men vi visste att låten handlade om en tjej eller en kvinna som fick ett nervöst sammanbrott. Vissa av oss gnolade denna sång varje gång då det dök upp en ny ”fröken” på hemkunskapen. Texten finns nedan.

Del två av denna berättelse kommer i morgon.

– – – – –                – – – – –               – – – – –

19th Nervous Breakdown – 

I. Nödvändigt bojkotta rasbiologiska och nazistiska uppfattningar i fullmäktige

Den politiske vilden Henrik Agerhäll hade lagt en motion till Umeå kommunfullmäktige som ledamöterna, på grund av lagens utformning, tvingades behandla i måndags (27/11). Genom motionens utformning, och sina muntliga kommentarer till sin motion, överskred Henrik Agerhäll i mina ögon en politisk gräns.

Jag anser därför att Henrik Agerhäll måste bojkottas – av alla ledamöter i Umeå kommunfullmäktige. Detta är inte min personliga uppfattning. Arbetarpartiets grupp i fullmäktige (som jag tillhör) hade ett blixtsammanträde varvid uppfattningen förankrades.

Det finns goda skäl för alla demokratiskt sinnade ledamöter i Umeå kommunfullmäktige att bojkotta Agerhäll. Själv ville jag ta en sista strid mot hans uppfattningar i samband med fullmäktiges novembermöte. Detta då det inte fanns någon gemensam linje föreslagen.

Men nu finns tid att föra fram ett sådant förslag. Och vårt förslag är en bojkott av rasbiologen Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Bojkottens utformning.

Bojkottens första del.
Det är vår mening att kommunledning ska uppfylla de krav som lagen kräver när det gäller skriftliga beredningar, och eventuella muntliga kommentarer, till Henrik Agerhälls framtida motioner, interpellationer och enkla frågor. Detsamma gäller om Agerhäll för fram ett yrkande exempelvis när det gäller antagandet av en ny översiktsplan. Lagen säger att ett yrkande måste ställas under klubban. Men i övrigt anser vi inte att Agerhäll ska få ett enda ord från kommunledningen eller från fullmäktiges presidium som inte lagen kräver.

Bojkottens andra del.
Ingen ledamot i Umeå kommunfullmäktige ska kommentera något som Henrik Agerhäll säger. Denne individ, en politisk vilde som uteslutits från det parti på vars valsedel han invaldes, förtjänar endast en iskall tystnad under de tio möten med Umeå kommunfullmäktige som återstår för hans del.

Bakgrunden till förslaget till bojkott beror på Henrik Agerhälls avsikter, åsikter och formuleringar. Låt oss studera dessa nedan.

II. Rasbiologen Henrik Agerhäll: de nazistiska uppfattningarnas springpojke

Agerhäll skriver att han med sin motion vill minska det han kallar ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan… eftersom detta ”…riskerar att i onödan skuldbelägga de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning.

Här syns rasbiologen Agerhäll tydligt.

Omedelbart därefter fortsätter Agerhäll med följande formulering ”Genom att skuldbelägga barnen riskerar man att de förlorar sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”
(mina kursiveringar och understrykning / JH).

Agerhäll ser Förintelsen som en politisk-historisk gungbräda.
Och han stör sig oerhört mycket på att skolan tillmäter Förintelsen – av sex miljoner judar, en miljon romer, många miljoner slaver samt massor av nazismens motståndare – för stor tyngd. Den tyngd Förintelsen tillmäts av skolan innebär att denna ände av den politiska-historiska gungbrädan tyngs ned i marken.
Det andra som Agerhäll stör sig oerhört mycket på är att skolan tar för lätt på risken att barn av ”nordisk/nordgermansk” härstamning känner skuld för Förintelsen. Eftersom skolan tar för lätt på den risk som skuldkänslor hos nordisk/nordgermanska barn känner, pekar denna ände av den politiska-historiska gungbrädan upp i luften. Långt från marken. Lättviktigt.

Jag ber alla läsare att försöka se en gungbräda framför sig
På den ena sidan av brädan finns alltså Förintelsen som skolan har tillmätt en för stor tyngd, enligt Agerhäll. På den andra sidan av brädan finns risken att barn med ”nordisk /nordgermansk” härstamning har dåligt samvete för Förintelsen, en risk som Agerhäll anser att skolan tar för lätt på. Detta misstag av skolan har medfört att den historisk-politiska gungbrädan inte befinner sig i rätt balans, enligt Agerhäll.

III. Nordiska/nordgermanska barn påstås medverka till sin egen förintelse

Risken med denna obalans är så stor, skriver Agerhäll i sin motion, att barnen med nordisk/nordgermansk härstamning riskerar att förlora ”… sin naturliga motvilja mot att ge bort sitt land till människor från andra länder och därmed medverkar till sin egen förintelse…”

Skälet till att Henrik Agerhäll har skrivit motionen är alltså risken att de barn som har nordisk/nordgermansk härstamning kommer att medverka till sin egen förintelse! Henrik Agerhäll är verkligen intresserad av förintelsen – men inte den som judar och romer utsattes för.

Med den syn som rasbiologen Agerhäll har är det naturligt att vilja förbättra balansen på den politiska-historiska gungbrädan. Metoden för att skapa denna bättre balans är, enligt Agerhälls motion, att minska ”…det ensidiga fokuset på Förintelsen i skolan…”.

Henrik Agerhäll vill alltså minska kunskapen om Förintelsen – och därmed också kunskapen om nazisternas brott. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på en ledamot, i något av Sveriges 290 kommunfullmäktigen, som så uppenbart agerar springpojke för nazistiska uppfattningar som Henrik Agerhäll i Umeå.

De marscher som nazisterna genomför på olika ställen i Sverige (de flesta av läsarna minns Göteborg denna höst) gör att jag ser Agerhälls agerande som en del av den nazistiska miljön i Sverige. Detta oavsett om Agerhäll är organiserad nazist eller bara en springpojke. Oavsett vilket utgör han en del av den nazistiska miljön. Speciellt i Umeå.

IV. Skolans roll ökar – utan föräldrar med egna berättelser om nazismens brott

Jag anser, tillsammans med en överväldigande majoritet av landets befolkning, att skolan borde ges större resurser för att kunna öka sin information till eleverna om Förintelsen och nazisternas brott. Detta behov understryks av nazisternas marscher runt om i Sverige.

Min uppfattning är att den generation som jag tillhör (född 1953) kunde betydligt mer om nazismens brott och om Förintelsen än senare generationer. Skälet till detta är att jag föddes endast åtta år efter andra världskrigets slut. Den fulla omfattningen av nazismens förbrytelser var ett av dåtidens mest brännande ämnen. Mina egna, och mina kompisars, föräldrarna berättade för oss om nazismen och om dödslägren. Min farsa hade varit inkallad båda perioderna under beredskapsåren och legat så nära gränsen att han med egna ögon sett tyska soldater i uniform. Han brukade också berätta för mig, utan att kunna undertrycka sin vrede, om de kända hemmanazisterna i Umeå före och under kriget. Sonen till en av dessa hemmanazister gick i min klass på Östermalmsskolan under min tid i lågstadiet åren 1960-63.

En annan källa till kunskap på den tiden utgjordes av medias täta rapporter om rättvisans jakt på nazistiska krigsförbrytare. Jag minns speciellt gripandet av Adolf Eichmann trots min låga ålder. Denne högt uppsatte SS-officer hade spelat en avgörande roll när det gällde förberedelserna och genomförandet av de tyska nazisternas förintelsepolitik. Nazisten Eichmann greps våren 1960 i Argentina, ställdes inför rätta för folkmord och brott mot mänskligheten året därpå samt avrättades våren 1962. Detta utspelades från det att jag fyllt sju år till dess att jag fyllt nio. Mina föräldrar och andra vuxna kommenterade hela tiden Eichmanns väg till galgen. På den tiden ansågs det viktigt, inte bara i mitt hem, att ungarna fick ta del av denna del av verkligheten – genom de vuxnas förklaringar.

Min poäng är denna: Då jag växte upp låg inte hela bördan av att berätta om nazisternas brott och om Förintelsens dödsläger på skolan. Men idag ligger nästa hela ansvaret för att förmedla denna fruktansvärda del av historien på just skolan. Det är denna bakgrund vi ska ha klar för oss då vi bedömer Henrik Agerhälls strävan att, med hans egna ord, minska skolans ”ensidiga fokusering på Förintelsen”.

Jag upprepar: Henrik Agerhäll agerar springpojke åt nazistiska uppfattningar.

V. Ett smakprov på Agerhälls formuleringskonst

Så här beskriver Henrik Agerhäll hur han kom i kontakt med Förintelsen: ”Jag minns själv hur min mellanstadielärare Marianne berättade för oss barn om hur nazisterna gjorde tvålar och lampskärmar av judar. Det var verkligen inte snällt…”.

Under sin uppläsning av motionen lade Agerhäll här till ”Det tycker inte ens jag”.

Detta muntliga tillägg (Det tycker inte ens jag) av Agerhäll får mig att undra vilken typ av behandling av judarna som Agerhäll anser vara ”snällt”.

VI. Bojkott och aktiviteter – inte polisanmälningar

Det är du och jag, partierna i och utanför fullmäktige, fackföreningsrörelsen, umeborna i gemen som måste agera.

En polisanmälan ger helt fel signaler. Det är fel att skjuta ifrån sig ansvaret på andra hela tiden. Exempelvis på polisen – som inte kan inte vara överallt. Den kan definitivt inte bevaka vad ledamöterna säger i Umeå kommunfullmäktige.

Personligen anser jag inte att Agerhäll ska polisanmälas. Jag tror inte att det finns något som han kommer att fällas för. Frias han innebär detta en sorts seger för honom.

Presidiet i Umeå kommunfullmäktige har skött sig mycket bra i kampen mot rasbiologen Henrik Agerhäll. Men nu krävs det att vi övriga ledamöter backar upp presidiet.

Detta sker bäst genom en bojkott av Henrik Agerhäll – de nazistiska uppfattningarnas springpojke.

Hej igen,

Jag har skrivit så sanningsenligt som jag har kunnat om min tid i grundskolan. Och därför har mina berättelser kommit att handla mycket om den misshandel, både fysiska och mentala, som förekom. Mina berättelser har ibland varit direkt svårlästa på grund av sina råa och mörka inslag. Men denna gång ska jag berätta om något som har två sidor. Dels om det som var och som fortfarande är smärtsamt och skadligt. I allra högsta grad. Dels om en del av tiden på Mimer som inger hopp. Och som jag anser mig kunna vara lite stolt över.

För huvudsakligen innebar tiden i högstadiet på Mimer, som jag skrivit tidigare, att jag kom att bära på ett hat mot de kristna lärarna på denna skola samt på ett självförakt. Detta på grund av det våld jag själv utövade. Men också för att jag inte räddade en av mina bästa kompisar från det övergrepp som han blev utsatt för. Det som hände på Mimer krossade min självbild. Jag tyckte att jag var rätt okej innan jag började på Mimer. Det tyckte jag inte då jag lämnade den skolan.

Men i slutet av nian öppnades det ändå ett antal tillfällen att få vara mänsklig. I slutet handlade det om att skydda tjejerna som hade slöjd med oss killar. Det hände många saker från det vi började sjuan höstterminen 1966 till dess vi gick ut nian vårterminen 1969.

Brytningstiden inleds: fysiskt och mentalt, musikaliskt och kulturellt

I mellanstadiet fick tjejerna bröst och blev mycket spännande. Vi killar förändrades ju också. Många killar försökte att nudda tjejernas bröst. Men detta var inte det mest effektiva sättet att närma sig tjejerna. Sådana tilltag kunde resultera i en örfil.

Ett mycket bättre sätt att närma sig tjejerna på var att lära sig att hoppa hopprep. Speciellt långrep. Kunde du ”gå in” fel väg när det hoppades långrep väckte detta allmän beundran bland tjejerna. Detsamma gällde för twistband. Här handlade det också om att hoppa, med lägre eller högre svårighetsgrad, med hjälp av ett långt sammanknutet resårgummiband. Var en kille duktig på långrep eller twistband ropade dessa spännande tjejer ofta ”in” oss killar som ”hållare”. Och när tjejerna själva ”tappade” fick du en chans att visa upp dina färdigheter. Detta gjorde att tjejerna fick upp ögonen för dig.

Allra bäst var det om du hade några åtråvärda skivor, eller Bildjournalen, att låna ut. Här gällde det att vara smart. Vi levde i en dubbel brytningstid. Dels den egna fysiska och mentala brytningstid som åren på mellanstadiet innebar. Dels den kulturella-musikaliska och politiska brytningstid som 60-talet utgjorde. Tjejerna låg långt före oss killar. De fattade Beatles storhet mycket snabbare än vi. När de satt hemma hos varandra oss lyssnade på ”She loves you” och Eight Days A Week” surade vi killar över ”beatlarnas” töntiga långa hår, medan vi cyklade omkring, eller idkade ärtkrig med blåsrör. Fy fan vad pinsamma John, Paul, George och Ringo såg ut.

Men det var bara att kapitulera. Det var tjejerna som bestämde. Skulle du få vara med då de bjöd in till ”ryska posten” i någon källare på Ålidbacken tvingades du att kvalificera dig. Förutom hopprep och twistband gällde det att byta åsikt om Beatles och börja köpa singelskivor. Senare LP-skivor. På vinyl, naturligtvis. Du måste också köpa Bildjournalen och lära dig vad medlemmarna hette i svenska band som Hep Stars, Tages och Shanes. Och även köpa deras skivor. Då hade du något att bytlåna med. Både singlar och ”bildis”. Allra högst i kurs stod det att få ha långt hår. Men det var det ingen kille som fick för sina föräldrar. Eller för lärarna. På mellanstadiet. För oss började mellanstadiet hösten 1963 och slutade våren 1966. Vi var tio år då vi började och 13 då vi slutade (de flesta av oss).

Det var i sanning en brytningstid. John F Kennedy mördades samma höst som vi började i mellanstadiet. Vi hade förstått innebörden av (om än inte varje ord) texten till den första protestlåten ”Eve of destruction” i Berry McGuires version. Många av oss var medvetna om det kalla kriget och kärnvapenhotet, de svartas kamp för medborgerliga rättigheter i USA och någon gång under  1966 blev vi även medvetna om Vietnamkriget. Föräldrarna spelade naturligtvis en stor roll.

Själv är jag övertygad om att den pinsamma perioden av att nudda vid tjejernas bröst skulle ha varit över då vi lämnade mellanstadiet i juni 1966 – de flesta av oss då 13 år fyllda. Dels hade en hackordningen börjat växa fram under mellanstadiet. Vissa killar fick stryk av andra under fyran till sexan. Och utfrysningen av den tjej som jag har kallat för Kim hade börjat. Allt var inte bra. För vissa var livet redan på väg att förvandlas till ett helvete.

Men samtidigt fanns en annan trend. Sättet på vilket vi killar började närma oss tjejerna, och dom oss, hade börjat ta sig allt mer sofistikerade, eller ”vuxna”, former. Många av oss killar hade börjat diskutera vad som måste kallas för politiska teman med varandra. Vi märkte att de vuxna var rädda för ett kärnvapenkrig. Även tjejerna kände till innebörden i protestlåten ”Eve of destruction”, förstod kärnvapenhotet och förtrycket av den svarta befolkningen i USA. Och deras föräldrar var naturligtvis lika rädda som våra för ett kärnvapenkrig. Så när vi lyssnade på skivor tillsammans, killar och tjejer, så talade vi även om allvarliga saker. Inte bara om vilket popband som var bäst. Dessa samtal var sällsynta, det ska medges, men det viktiga var att de förekom. Ofta skedde sådana samtal när vi umgicks, två killar och två tjejer, hemma hos någon tjej medan vi spelade skivor. Efter hitlåten ”Eve of destruction” hamnade artisten Donovan på topplistorna med en annan protestlåt kallad ”Universal soldier”. Denna gav nytt bränsle åt våra samtal. Det borde inte ha funnits något som hindrade att vi hade gått vidare på denna mer sofistikerade (vuxna) väg att umgås på, under högstadiet. Tvärtom.

Våldet påverkade alla mänskliga relationer – och slog sönder allt som var bra

Men det visade sig att det var den negativa trenden som segrade. Och det som var lovande raderades ut. Nästan.

Då jag har berättat om våldet på Mimer, inte bara i dessa bloggar utan i muntlig form, har nästan alla värjt sig. Den värld jag talat om har varit så främmande. Det är bara en liten andel av de personer, om de inte själva gick på Mimer, som har kunnat föreställa sig en skola där killarna tvingas ned på knä för att med knäppta händer tvingas be om ursäkt för att de fanns. Detta inför hundratals andra elever. Däribland sina bästa kompisar och den man var så kär i. Alternativet till denna totala förnedring, som jag aldrig tror att de som utsattes för någonsin kommer att glömma, var att istället bli utsatt för en dittills okänd rå form av misshandel. Och ingen hjälp fanns att få. Vad som däremot fanns, var en ständiga oro för att du själv skulle kunna råka ut för denna orimliga valsituation. Speciellt i åttan.

Detta våld påverkade nästan alla relationer. Våldet förvred relationerna. Inte bara mellan killarna. Jag är övertygad om att det även förvred relationerna mellan tjejerna. Och definitivt mellan killar och tjejer. Våldet slog bland annat sönder det spirande, nya, sättet för killar och tjejer att umgås med varandra på som var märkbart mot slutet av mellanstadiet. Detta är denna berättelses hemska del. Och så sorglig.

Det var ingen kille som kunde spöa en tjej och behålla sin respekt. Både killar och tjejer skulle se ned på den som gjorde något sådant. Men det fysiska våld som drabbade så många av oss killar, i form av slagsmål, blod och rädsla, drabbade även många tjejer. Fast på ett annat sätt.

Våldet drabbade även tjejerna

Det fanns andra former av fysiskt våld, än en smäll i magen, som tjejerna kunde utsättas för. Av killarna. Våldet gick till så här: Någon gick upp bakom en tjej och lade sedan händerna på hennes bröst. Ofta skrek då den drabbade ”sluta kladda” och försökte ge sin angripare en örfil. ”Kladda”. Det var namnet som tjejerna i högstadiet kallade det som idag benämns ”sexuella trakasserier”. Tjejerna visste att de hade rätt att skrika och försöka slå till förövaren. De hade utsatts för ett tvång och kände sig nedsmutsade (därför begreppet ”kladda”).

Nästan ingen kille skulle ha agerat på detta sätt om inte skolan hade varit så präglad av våld. Jag var beredd att försvara min tjej Linda även om det hade kostat mig livet. Men jag kunde även ha tagit på mig rollen att skydda Lindas kompis. Men det gjorde jag inte. Chansen att detta skulle leda till att jag drogs in i oförutsedda slagsmål var för hög.

Det fanns inte någon kille som inte visste att det var djävligt fel att ta en tjej på brösten. Och detta beteende hade alltså nästan försvunnit då vi gick ut sjätte klass. Mig veterligt förekom denna typ av våld mot tjejer alltid inför publik. Aldrig utan. Det var med detta som med slagsmålen på skolgården mellan killarna. Dessa skedde (nästan) alltid inför publik. Jag tror inte att någon kille skulle ha betett så illa om han mött samma tjej ensam i korridoren. För killarna var händerna på brösten ett sorts förebyggande slagsmål, fast med tjejer. Om något har haft våldet som drivmotor så var det detta. Men det fick ju naturligtvis inte tjejerna att må bättre då de drabbades.

Övergreppen drabbade killarna som tvingades att stå på knä eller slåss i förebyggande syfte. Och genom att ständigt tvingas oroa sig för detta. Och övergreppen drabbade tjejerna på det sätt jag har beskrivit. När jag tänker tillbaka på den ökade gemenskap som jag tyckte mig ana möjligheten av, bland oss som gick från Sofiehemsskolan, byggd på en växande förståelse av dåtidens stora problem, kan jag bara känna sorg. Möjlighet till ett mer civiliserat beteende slogs bokstavligen talat sönder. Det förbyttes i fysiskt våld med knytnävar och blod eller tog sig formen av sexuella trakasserier. Och väldigt många gick omkring med en nästan ständig rädsla.

Tjejernas våld mot varandra bestod av utfrysning. Det tog längre tid att upptäcka. Men jag vet att det förekom. Och att det var både effektivt och grymt.

Ett ljus i mörkret

Under hösten i nian, 1968, försvann våldets källa Heinz Rogersson. Och det var som om hela skolan slappnade av. Givetvis bland oss elever. För lärarna hade aldrig fattat något.

Innan jag går vidare vill jag besvara en fråga: Någon har undrat om vi, när vi själva började i nian, tog hämnd på de små sjundeklassarna. Jag förstår att frågan är ställd för att få veta om Mimer fungerade som de privata internatskolor där exempelvis kungen och Jan Guillou har gått. Där tvingades de unga och små ”första-ringarna” passa upp de tre år äldre och större ”fjärde-ringarna”. En ordning som upprätthölls genom ett grovt pennalistiskt våld. När sedan första-ringarna själva blivit fjärde-ringare tog dessa ofta igen förnedringen genom att själva använda pennalistiskt våld mot nya första-ringare.

Men så var det inte på Mimer. När vi gick i sjuan riktade sig Heinz våld mot oss andra sjuor. Och sjuor slogs mot sjuor. När Heinz blev som vansinnig, i åttan, och började tvinga ned andra killar på knä med knäppta händer, riktade han sig mot andra åttor. Och åttor slogs mot åttor. Det fanns ingen ära i att spöa försvarslösa små sjuor när du själv gick i nian. Detsamma gällde åttorna. Jag tror inte ens att tanken föll någon in.

Så det fanns ingen strid mellan olika årsklasser. Striden stod inom årsklasserna. Då Heinz försvann, jag tror det var tidigt under höstterminen i nian, var det alltså som om hela skolan slappnade av. Nu var det vi killar i nian som var skolans herrar när det kom till slagsmål. Men slagsmålen avtog snabbt liksom oron för att tvingas att slåss. Visst fanns det spänningar mellan en del av oss nior. Men ingen behövde längre oroa sig för fullblodssadisten Heinz. Och utan honom föll även hierarkin, eller hackordningen, samman. Du behövde därför inte längre slåss i förebyggande syfte. Eller bli utmanad av någon annan som tänkte på samma sätt. Även om det alltid finns undantag, och kvarlevor, normaliserades stämningen på skolan. Tjejerna blev åter individer som det blev skamligt att beröra på fel sätt.

Min sista fight på Mimer – ett svartsjukedrama

Jag blev angripen en gång i nian av en kille som var större än mig, men inte starkare, och jag tror att skälet var ett svartsjukedrama. Han var troligen kär i en tjej som jag kände djup sympati för. Dum som jag var försökte jag inte utveckla denna relation till något mer. Detta var efter att det tagit slut mellan Linda och mig.

Killen flög på mig, helt oväntat, i ett av vindfången på baksidan av Mimer. Smart gjort av honom eftersom jag inte kunde manövrera i detta lilla utrymme och han kunde utnyttja sin större tyngd. Det var tydligen brottning som gällde. Han, som var den anfallande, använde varken ansikts- eller kroppsslag. Efter att han hade försökt få ned mig på golvet med sin blixtattack, men misslyckats, tröttade jag ut honom till dess att han drog sig tillbaka.

Tjejen i fråga iakttog uppgörelsen (hon och jag hade just avslutat ett samtal då killen gick till angrepp). Jag tittade ofta åt hennes håll under matchen. Hon såg mycket olycklig ut. Jag kan ju ha fel. Men jag tror inte det. Den killen och jag hade aldrig utväxlat ett enda ord under hela tre år på Mimer. Därför tror jag att det var ett svartsjukedrama. Från hans sida. Han var mer klarsynt än vad jag var. Jag borde ha försökt att utveckla relationen till denna unga kvinna. Det låg liksom ”något” i luften. Tror jag. Jag får trösta mig med att hon fick köpa av mig nästan alla mina finaste LP-skivor till vrakpris. Pengarna gick till mellanöl.

Slöjdlärare Emil Koriander

Det lugn som utbredde sig på skolan sedan Heinz försvunnit gjorde att civilisationen började återvänd bland eleverna. Den av våld  undertryckta trenderna för mänsklig samvaro gjorde come back. Det gick rätt fort också. Själv uppfattade jag det som att vi delvis kunde ta vid där vi slutat på vårterminen 1966 då vi gick ut mellanstadiet. Många av oss började lägga märke till annat än hotande faror i form av slagsmål. Sedan tog det oss inte lång tid att upptäcka att tjejerna var hotade. Av en lärare. En slöjdlärare. Han hade ett namn från växtriket. Han hette E. Koriander.

Ursprungligen hade det varit ovanligt många tjejer som valt vad som allmänt kallades för ”killslöjd”. Jag kommer inte ihåg om det varit många tjejer på trä- och metall ända från sjuan. Eller om tjejerna bytte till ”killslöjd” i åttan eller nian för att få bättre slutbetyg. Snacket gick nämligen att E. Koriander gav höga betyg. Men det jag kommer ihåg är två saker: dels att det en gång var rätt många tjejer som hade ”trä- och metall” tillsammans med oss killar. Dels att de började byta tillbaka till syslöjd i rask takt. Vi killar ville veta varför.

Svaret vi fick chockade oss. Det handlade om slöjdläraren, anförtrodde tjejerna oss. Han tafsade på dom. Helvete. Ingen gubbdjävel tafsar på ”våra” tjejer. Och ingen lärardjävel. Detta ökade mitt och många andras hat mot Mimers lärarkår ytterligare.

Plötsligt hörde vi alla samman. Förvånande många i den klass som jag gick i, i nian, hade antingen gått i samma klass som mig redan på Sofiehemsskolan. Eller gått i parallellklassen på Sofiehem. Många hade jag lärt känna redan i fyran. Andra hade kommit till under vägen. Jag tror att jag kände en sorts ömhet för de flesta av mina klasskamrater mot slutet av nian. Det var som om livet hade började återvända. Åtminstone kändes det så just då.

Trä- och metallslöjden var ett tillfälle att ta igen sig på. Slöjdläraren älskade att berätta om sig själv och om sina utlandsresor. En kille i klassen var specialist på att locka E. Koriander att snacka bort hela dubbeltimmen i slöjd. Jag hade haft E. Koriander i slöjd redan i lågstadiet. Då jag gick på Östermalmsskolan. Dock ej i mellanstadiet. Jag gillade honom inte i lågstadiet och jag gillade honom inte i högstadiet. Så jag snackade med farsan om honom. Och berättade att han gav sig på tjejerna i klassen.

Detta fick farsan att tända till. Ordentligt. E. Koriander var en snål djävel, fick jag veta. Då han och farsan stötte på varandra ute på dans, i deras ungdom, försökte E. Koriander alltid bomma cigaretter. Men inte bara en, som man gör. E. Koriander brukade be om en tre – fyra stycken. Och aldrig ge tillbaka. Farsan gillade honom inte. Det var ett bra tecken. Jag ville ha farsan bakom ryggen om det skulle bli en öppen konfrontation med E. Koriander. Sedan var det även en annan sak. E. Korianders fru var sjuksköterska och hade begått ett grovt tjänstefel, mot mig, i samband med en operation då jag var 6 år. Detta resulterade i att jag fick klaustrofobi och hon en prickning. Detta var ju inte E. Korianders fel. Men det talade inte heller till hans fördel. Jag samlade på mig anledningar att ta itu med gubbdjäveln på allvar om det skulle behövas.

För nu tafsade alltså E. Koriander på tjejerna i klassen. En av Mimers alla lärardjävlar. Det var bara oacceptabelt. Han skulle få veta vilka som bestämde på skolan. Nämligen vi. Tjejerna skulle försvaras till varje pris. Tyvärr var många tjejer så äcklade att de bytte tillbaka till ”tjejslöjden” ändå.

Vi killar fortsatte i alla fall att göra vårt bästa för tjejerna. Det var inne i materialrummet, ett inre rum dit E. Koriander brukade gå tillsammans med eleverna för att välja ut det trästyckte som skulle användas för arbetet, där tafsandet brukade ske. Jag minns när Aino blev ombedd att följa med E. Koriander. Hon var en av de sista kvarvarande tjejerna. Aino vände sig om och tittade efter oss killar. När hennes ögon mötte mina släppte jag omedelbart det jag höll på med, klappade Björn lätt på armen, och han hajade direkt.

I detta läge gick Aino, långsamt, med E. Koriander in i materialrummet, så att jag och Björn skulle hinna dit. Sedan stod vi två grabbar och hängde på var sin sida av dörröppningen. Vi tittade utmanande på E. Koriander. I ögonen. Vi ville att han skulle veta att vi visste. Det naturliga var att han skulle ha beordrat oss tillbaka till vårt jobb. Terminen närmade sig sitt slut och det var bråttom. Men han vågade inte. Han visste vad det var fråga om. Och han aktade sig djävligt noga för att så mycket som nudda vid Aino.

Tyvärr fortsatte tjejerna att lämna ”trä- och metall”. Till slut var det endast Aino kvar. Då blev det till en verklig hedersfråga att hon skulle kunna gå ut nian tillsammans med oss. Det var ju vad hon ville. Men som ensam tjej var hon rädd. Hon frågade om vi kunde garantera att läraren inte skulle kunna komma åt henne. Vi gav vårt ord. Och vi höll det. E. Koriander var nu rädd för oss.

Men djävlar. Aino var sen med sitt arbete. Och i nian hade vi äntligen fått lediga lördagar. För att hon skulle hinna bli klar med sin skohylla (tror jag det var) tvingades hon komma till skolan på lördagarna, då hela skolan var stängd, och jobba ensam. Ensam med E. Koriander. Aino blev rädd. Vid denna tid var vi endast sju elever kvar. Sex killar och Aino. Alla andra hade övergett E. Koriander. Jag stannade kvar hos E. Koriander för att jag ville ha bra betyg i slöjd. Jag hade inte tänkt lära mig sy den sista terminen.

Men att vi bara var sex killar gjorde att urvalet av body guards till Aino var litet. Men, jag hade också svårt att hinna klart med min hatthylla. Så Aino och jag ingick en överenskommelse: när jag kunde ha extra slöjd på lördagar så skulle Aino komma hon med. På det sättet skulle hon alltid ha en livvakt. Jag var stolt över att hon litade på mig så mycket. Så Aino och jag kämpade i stort sett ensamma med E. Koriander, på lördagarna, för att få våra respektive hatt- och skohyllor klara innan terminen var slut. Vi lyckades också med detta. Och därmed var vi klara med Mimer.

Hur våra betyg blev? Snacket om att E. Koriander gav höga betyg var inte överdrivet. Men denna gång överträffade han sig själv. Troligen som ett led i kampen om eleverna. Av hans totalt sju elever fick fem av oss femmor och två fick fyror. Betygssnittet låg alltså på 4,7 ! Det måste ha varit svenskt rekord. Jag tillhörde de som fick en femma. Det berodde på en kombination av två faktorer: dels var E. Koriander rädd för mig, dels hade jag och Aino verkligen slitit för att få våra hyllor klara. På våra lediga lördagar. Men det viktigaste för mig var det betyg som Aino gav mig. Genom det förtroende hon visade. Det är en av de få ljusglimtar som jag tog med mig från Mimer. Det är en av de få saker som jag vet att jag gjorde bra.

Aino och jag talade en del om detta på vår återträff 2009. Jag märkte då att det förtroende jag en gång fick av henne fortfarande betydde mycket för mig, då, för åtta år sedan.

Och det betyder mycket för mig än idag.

– – –          – – –          – – –

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.

den 25 och 26 november

Hej,

Jag har haft en veckas semester som jag huvudsakligen tillbringade i Stockholm. En exotisk stad med både riktigt gamla, medelålders och nya stenhus. Vissa av dem mycket vackra. Eftersom jag var borta över helgen, och hade fullt upp med att ändra på mitt civilstånd, blev det inget blogginlägg förra helgen. Tråkigt nog.

Jag har fått brev, både via posten och på mailen, som berört mig mycket.Vissa har varit hjärtskärande. De personer vars upplevelser och tankar jag fått ta del av ska veta att deras historia vilar i tryggt förvar. Vid två tillfällen har jag bett om lov att få publicera andras berättelser. Och efter att ha fått skribenternas uttryckliga tillåtelse har jag publicerat dessa. Men hade jag fått ett Nej som svar på min förfrågan hade jag respekterat detta. Obrottsligt.

För mig är det ett privilegium att få ta del av andras berättelser om sina liv. Det var inget som jag förväntade mig då jag började att skriva. Jag var ju inte guds bästa barn. Detta framkommer i min historia. Det är svårigheten att leva med händelserna från tiden i högstadiet på Mimer som har skapat detta behov hos mig att skriva.

Och att jag, trots de brutala händelser som även jag utgjort en del av, får ta del av andra människors berättelser, gör att jag värdesätter det förtroende som visas mig oändligt mycket. Bland annat genom att respektera och skydda innehållet. Det kan alla lita på.

Alla kan också lita på att jag inte blir besviken om jag får ett Nej ifall jag bett om att få publicera någon annans berättelse. Det stora ligger i att få förtroendet att ta del av andra människors liv och tankar.

*          *          *

Jag kommer att fortsätta med mina porträtt av vissa lärare som jag hade i grundskolan. Och givetvis i högstadiet på Mimer. Tiden har nu kommit till en person som låg mycket illa till i mina och andras ögon under vårterminen i nian. Jag syftar på den tafsande slöjdläraren.

Denna berättelse kommer att publiceras mycket tidigt i morgon, söndag den 26 november. Jag lovar att hålla ord den här gången. Jag håller nämligen just nu på att avsluta berättelsen.

Vi ses.

Mitt i allt våldet. Mitt i den miljö där hotet om att tvingas slåss var ständigt närvarande fanns dom, tjejerna och kvinnorna. Dom som betydde så mycket. Jag tänker försöka göra några porträtt av tjejer och kvinnor på Mimer. Och jag tänker börja med vår spännade, kvinnliga, klassföreståndare ”Jenny”.

Men först några ord om tjejer från Mimer som jag aldrig glömt – av olika skäl. En av de saker som är tyngst att leva med är hur elaka vi var med Kim. Och jag var en del av detta ”vi”. Om detta har jag berättat tidigare. En elakhet som började redan på mellanstadiet på Sofiehemsskolan och, som så mycket annat, kunde slå ut i ett sorts raseri på Mimerskolan. Jag är så ledsen för min del i detta. Tyvärr hjälper det inte Kim. Jag orkar inte skriva mer om detta nu.

För mig var naturligtvis denna första stora kärlek världsomvälvande. Linda. Det enda som jag egentligen vill skriva om, när det gäller Linda, är att jag har henne att tacka för väldigt mycket. Jag vet inte om hon någonsin har tänkt på det. Men en bit längre ned i denna text får hon höra – om hon skulle råka läsa det jag skriver här. Linda var alltså tjejen som jag var beredd att försvara mot det brutala tafsande som Heinz Rogersson – skolans slagskämpe och sadist nummer ett – periodvis utsatte tjejerna för. Jag var väl medveten om att jag skulle bli halvt ihjälslagen om jag försvarade henne. Men det var hon värd. Tio gånger om. Och jag trodde matchen skulle bli av. Det var cirka två sekunder ifrån. Och jag mentalt redo för mitt livs fight – en titelmatch mot Heninz – om vem som var bäst på att slåss på skolan. Inte för att ta över rollen som nummer 1. utan för att skydda Linda. Det fanns olika sorters hederskodex. En var att aldrig, aldrig, skallra för lärarna. En annan var att du förväntades försvara din tjej. Och för Linda hade jag gått i döden i den situation som skulle ha uppstått om Heinz så mycket som rört vid henne. Så jag tvekade aldrig, hur rädd jag än var, eftersom utgången i form av mitt blodiga nederlag nämligen var given. Å andra sidan hade jag blivit ansedd för att vara ett kräk om jag inte hade försvarat henne. Jag tror att ”Janne och Linda” hos många hann bli ett begrepp.

Men nu över till det jag har att tacka Linda för.
När många av mina klasskompisar införskaffade moped, trimmade, började dricka mellanöl och köra dubbelt olagligt, och bli tagna av polisen tillbringade jag en väldigt stor del av min lediga tillsammans med henne. Vi tog väldigt ofta långa, långa promenader. Och talade om en massa saker. I samband med riksdagsvalet 1968 gick vi två – båda barn till socialdemokratiska föräldrar – omkring under hela kvällen med en transistorradio och lyssnade på valresultaten. Då och då satte vi oss ned på en medhavd filt och vilade. Det var tungt att släpa runt på radion timme efter timme. Men vi var nervösa för hur valet skulle gå. (Socialdemokraterna fick egen majoritet: 50,1 procent)!

När man börjar sjuan och är 13 år spanar man in de snyggaste tjejerna (vem gör inte det). Och i mina ögon fanns ingen snyggare än Linda. Men konkurrensen var hård. Naturligtvis. Hon och jag höll ihop ända till någon gång i början på höstterminen i nian. Så vi hade en hel del gemensamt. Och tack vare att Linda, också, var min allra bästa vän skaffade jag ingen moped. Jag var inte ens intresserad. Detta kom att få stor betydelse. Jag sköt även upp mellanölet och cigaretterna mer än ett år i jämförelse med många andra. Varken jag eller Linda var intresserade av sånt, som jag minns det, under det dryga 1½ år som vi var ett par (det var länge i den åldern, åtminstone på den tiden). Detta innebar att jag klarade skolan bättre än vad jag annars skulle ha gjort. Och när det gällde framtida motordrivna fordon på två hjul så kom effekten att bli rent revolutionerande. Många killar som jag kände hade tagits av polisen eftersom de kört trimmat på fyllan. Det gjorde i sin tur att de inte fick lämplighetsintyg för lätt motorcykel då de fyllde 16. Men det fick jag ….

Så medan jag kunde blåsa omkring på stan, på lätt motorcykel, en Husqvarna Silverpil från 1958, som ”knutte” sommaren och hösten 1969, tvingades många av mina kompisar fortfarande köra trimmad moppe. Vilken scenförändring på den fronten! Men naturligtvis tänkte varken jag eller Linda på framtida, långsiktiga, konsekvenser då vi började vara ihop. Jag nyss fyllda 14 och hon 13½. Men efteråt har jag tänkt på att utan henne, pressad av den brutalitet som rådde på Mimer, hade jag med viss säkerhet hamnat bland det gäng som körde trimmad moppe på fyllan. Klarat skolan sämre och inte kunnat skaffa en motorcykel – något som kom att bli en stor del av min identitet.

Jag skapade en allians med min killkompis Linn. Den gick ut på att vi skulle försvara varandra mot Heinz. En allians av allra största värde. De killar som hade mopeden och trimningen gemensamt bildade också en sorts allians med varandra. Också den av stort värde. Den kanske inte skyddade dom mot Heinz. Men den skyddade dem mot varandra. För det var inte bara Heinz mot slogs mot ”alla”. Detta inslag fanns. Han plockade en rad killar en efter en. Men det skedde också en rad, andra, uppgörelser. Och killarna i mopedgänget, som knöt band med varandra, slogs sällan sinsemellan. Det handlade inte bara om styrka. Det handlade även om allianser. Styrkans betydelse har jag alltid insett. Den var så uppenbar. Det var kring denna – kring styrkan och kring viljan att använda styrkan – som det mesta av brutaliteten kretsade. Som jag tidigare såg det. Och det är så jag huvudsakligen ser det även idag.

Men sedan jag började skriva om Mimer har jag begripit att det verkligen bildades olika former av allianser. Vissa mycket medvetna och uttalade, som den mellan Linn och mig, mot Heinz. Andra var knappt de som själva ingick i allianserna medvetna om. Men det är naturligtvis så som livet är: ingår du i ett gäng, det må handla om att trimma mopeder eller spela  basket på fritiden, så tar det emot att slåss med varandra.

Tack vare Linda gick det mycket bättre för mig än det annars skulle ha gått. Det vi gjorde tillsammans, långa promenader och mycket funderingar, plus en puss då och då, höll mig borta från en djävla massa skit. Därför var hon inte bara mitt livs första stora kärlek. Hon var en sorts garant för att jag höll mig på borta från ”dåligheter” i allt för unga år. ”Dåligheterna” skulle komma tids nog i alla ändå.

*          *          *          *         *         *         *

Porträttet kommer alltså att handla om min klassföreståndare Jenny. En skarp böna. På alla sätt.

Jenny var mycket spännande. Och ibland skrämmande. Jag och Sam (min andra bästis) tillhörde hennes favoriter. Det ska sägas rakt ut och utan prut. Jag vet inte varför. Det hände att han och jag, som satt tillsammans (vi satt två och två i bänkpar) på den sista lektionen på måndagar då vi hade Jenny i svenska, kunde få specialuppdrag. Hon sa ”det här kan ju ni” och nu ska ni få göra mig en tjänst. Oj, det var inte illa. En vuxen, en lärare och klassföreståndare, ville att vi skulle göra henne en tjänst. Nu var det så att jag saknade all kunskap i grammatik i svenska och gärna hade suttit kvar på lektionen, men ett sådant förtroende fick oss att känna stolthet. Ett förtroende från en vuxen var inget vi sade nej till.

Uppdraget gick ut på att inhandla ett leksaksgevär med batterier till hennes son. Hon ansåg att vi grabbar visste vad hennes son ville ha. Och det visste vi naturligtvis. Vårt mål var ett gevär av ”värstingmodell” med både ljud och blinkande lampor. Så stort som möjligt med maximalt antal batterier. Vi utrustades med pengar för inköpet, uppmanades att återbörda resterande summa tillsammans med ett kvitto för utlägget (minus en summa motsvarande var sin glass som ett tack för hjälpen).

Till den övriga klassens förtrytelse avlägsnade vi oss, brett flinande, från denna den sista och trött-tråkiga lektionen för dagen. Detta för att istället gå ut på stan och köpa batterigevär och glass. Vi återvände listiga, som löss, ansåg vi, just innan lektionen var slut (något Jenny givetvis hade förutsett) och redovisade vårt inköp . Vi överlämnade presenten inslagen i papper och dessutom i en plastpåse för att det inte skulle synas vad vi inhandlat. Vi hade på känn att Jenny tog en viss risk när hon skickade iväg oss. Så vi skyddade henne, givetvis. De övriga i klassen var nästan konfysa av nyfikenhet. Och att hålla kvar våra klasskompisar i detta tillstånd av konfys nyfikenhet var givetvis det allra roligaste med det hela. Jag och Sam sändes ut på fler än ett sådant uppdrag. Det var smickrande. Huruvida vi fick tag på det hägrande värstinggeväret, med både ljud och ljus, kommer jag inte ihåg. Men vi siktade (ha, ha) högt.

Jennys bästa sida, som vi både fruktade och beundrade henne för, var den första lektionstimmen i veckan. Jenny hade högläsning inför klassen rörande den gångna veckans skörd av ”anmärkningar”. Jag vet inte om det var i åttan eller nian som denna tradition infördes (eller om den redan började i sjuan). Jag tror att traditionen började i åttan. Under den gångna veckan hade alltså eleverna i klassen, både killar och tjejer, dragit på sig ett antal ”anmärkningar” för exempelvis dåligt uppförande under lektionstid, sen ankomst eller busfasoner som kritkastning. Jenny inledde alltså veckan med högläsning. Hela klassen fick höra om varandras bravader. Vi kände, självklart, redan till dessa. Vi hade ju själva varit åskådare (eller ”brottsling”). Men det nästan hysteriskt roliga var att hon läste upp ”anmärkningarna” inför klassen med det ordval som hennes lärarkollegor hade använt. Det som slog allt, både före och efter, var ett tilltag som enbart Linn hade kunnat gå i land med.

Som jag tidigare skrivit var Linn övernaturligt stark. På en teckningslektion som vi hade högst upp i Mimerskolan i ett ovanligt smalt och långt klassrum fick Linn för sig att han skulle använda en platta av masonit som en frisbee (detta långt innan dessa var uppfunna). Masonitplattorna var troligen tänkta som underlägg om vi, någon gång, skulle släppas ut från Mimer på tillfällig permission för att försöka rita av något utanför skolan. Linn hade fått för sig att testa masonitskivan på ett alternativt sätt. Han ville se hur bra en sådan skiva kunde flyga om den kastades, med kraft, i ett avlångt klassrum. Typ teckningssalen. Och med en ohygglig kraft, frisbeestyle, vräkte Linn iväg masonitskivan längs den lååånga teckningssalen. Masonitskivan for iväg med våldsam fart, acompanjerad av ett lågt surrande ljud på grund av rotationen, över huvudet på oss alla. Vi andra tittade därför upp och kunde därmed bevittna händelsen.

Det Linn inte tagit med i beräkningen var att i den bortre änden av teckningssalen fanns en lärare. Med ett huvud på sina axlar. Masonitskivan dammade in i vägen två till tre decimeter ovanför huvudet på stackaren. Det rök putsdamm från väggen. Efter att ha träffat väggen med kraft och bravur föll masonitskivan ned i huvudet på läraren. Med en lätt duns. Samtidigt lade sig det vita dammet stillsamt över densammes huvud och axlar. Ni skulle ha sett lärarens ansiktsuttryck. Det bestod av en blandning av misstro och skräck. Dock ej av den förväntade ilskan. Han var visserligen vit i ansiktet. Men inte av raseri utan av det vita putsdammet från väggen och av just skräck. Detta är vad som hände. Nu tillbaka till vår klassföreståndare Jennys högläsning.

”Linn, en anmärkning, helst två, för att nästan ha skalperat lärare”.
Helst två! Nästan skalperat lärare! Klassen skrattade hysteriskt. Och så var det, måndag efter måndag, högläsning om våra brott mot Mimers lokala ordningsstadga. Ingen vecka kunde börja bättre. Tack vare Jenny.

Hon hade även skolans kortaste kjolar och roligaste hattar. Vi killar ansåg allmänt att hon hade snygga ben. Tjejerna fnyste. På vintern då hon kom fanns det en överenskommelse, oss killar emellan, om att den som kunde skjuta av Jenny hennes hatt för dagen skulle få en femma. Parollen löd: ”fem spänn för Jennys hatt”. Och snöbollarna visslade. Hon verkar ha varit omedveten om detta. Det var ingen som ville skjuta en kvinnlig lärare i huvudet med en snöboll. Det var definitivt inte ärofullt. Så det var rätt försiktiga kast som hellre missade än tog i skallen. Den som lyckades skjuta av henne hatten kunde gå runt med öppna händer till oss andra killar och alla gav en slant till dess att ”femman” var uppnådd. Det hände att någon lyckades med detta konstskott vid ett par tillfällen.

En dag blev Jenny kult.
Ordet kult användes inte så då. Tyvärr. Men jag använder det nu istället. Det hade varit Lucia. Jag tror att detta var i åttan. En av lärarna stod i korridoren och försökte hittade någon elev som kom för sent efter denna festar-natt. Han stod där i korridoren med ytterkläderna på. Inklusive en hatt.

Då kom Jenny. Liten och på höga klackar. Hon skulle ha lektion med oss och var lite sen. Vi väntade på henne ute i korridoren. Plötsligt ändrade hon riktning. Hon liksom girade mot läraren som stod där i korridoren. Det såg liksom konstigt ut. Vi tittade intresserat. Jenny stannade framför kollegan, häver sig upp på tåspetsarna, skrattar till och slår av kollegan dennes hatt som åkte iväg över korridorgolvet.

Under en halv sekund stod klassen helt tyst. Nästan chockade. Såg vi vad vi just såg? Sedan bröt jublet löst. ”Våran” Jenny. Jag vet inte om hon visste att hon hade publik. Det såg inte så ut. Det var bara som om hon inte kunde låta bli. Hon var ju bäst helt enkelt. Agerandet andades uppror och mod. Ryktet spred sig över skolan. Många, speciellt killarna, avundades oss vår klassföreståndare. Självklart kunde jag och Sam inte låta bli att påminna om det som slutligen läckt ut (via mig och Sam) nämligen att vi fått gå och köpa leksaksgevär åt hennes son. Detta var rätt tillfälle att påminna alla om detta.

Jenny gjorde mig endast besviken en enda gång. På tre år. Hon gav mig en ”anmärkning” för att jag stavat orden kristendom på min bok i ämnet ”Kristendomskunskap” med ett tyskt y. Ett uppror, givetvis, eftersom det i praktiken stod ”Kristendum”. Det tyckte jag var att ta i.

Å andra sidan återgäldade Jenny detta i samband med den luciauppvaktning vi hade hemma hos henne i nian. Jag hade då, efter att jag och Linda slutat vara ihop, påbörjat vandringen mot mellanöl och cigaretter, o s v. Klassen dundrade in hemma hos henne någonstans på Teg. Hon väntade oss. Efter ett tag började jag må riktigt dåligt inne i värmen. Efter att ha iakttagit hur hennes son (som nog var lite bortskämd) gjort sitt bästa för att misshandla Sam med leksaksgeväret (som vi kände igen)  började jag må alldeles fantastiskt dåligt. Jag insåg att jag skulle spy. Inom tre-fem sekunder. Men inte hemma hos Jenny. Då jag inte visste var hennes toalettstol var (och den skulle dessutom säkert upptagen) vräkte jag mig ur lägenheten och ut i  trapphuset. Jag lyckades ta mig en trapp ned till nästa avsats för att inte genera henne. Och sedan spydde jag. På varenda djävla trappavsats som fanns i trapphuset (jag tror hon bodde på andra våningen) ända tills jag kom ut genom ytterdörren. Gud så pinsamt. ”Jag måste skura trappen”, tänkte jag. Efter att ha hittat en isig snöklump började jag längst upp. Jag hade tänkt arbeta mig nedåt. Tala om döfött. Jag gav upp. Vågade dock inte återinträda i hennes lägenhet utan väntade skamset, 15 år gammal, på att resten av klassen skulle lämna hennes lägenhet för att då kunna ansluta mig till dem.

Några timmar senare hade vi första lektionen, morgonen efter, lucia-natten. Jag satt omedelbart framför hennes kateder. I en ovanligt trång lektionssal. Nu djävlar blir det väl hemanmärkning, telefonsamtal till farsan, och ett helvete, tänkte jag. Men Jenny bara tittade på mig. Och log. Som bara Jenny kunde. Sardoniskt. Halv medkännande. Halvt roat.

Då vi hade vår klassåterförening 2009 var Jenny en av de mer omstridda lärarna. Vissa lärare skulle bara ha skjutits. Som aset till slöjdlärare som tafsade på tjejerna. Och Astrid, hon med guds änglar i baksätet på sin vita mercedes, borde ha fått hjälp med att köra ihjäl sig (tyckte vissa, inte alla, på återföreningsträffen). När det gällde Jenny ansåg en falang av tjejerna (för vi var fortfarande tjejer och killar – fast de flesta nu 56 år fyllda) att hon hade haft vissa favoritelever. Andra tjejer höll inte med. Jag minns inte att några killar deltog i diskussionen 2009. Själv satt jag tyst.

Det jag inte förstod förrän långt senare var att Jenny var en ”rockie” som klassföreståndare då vi kom till Mimer. Hon hade endast jobbat där i ett år då hon blev vår klassföreståndare hösten 1966. Vi var sannolikt ”hennes” första egna klass som hon skulle vandra tillsammans med genom högstadiets tre år. På Mimer. Men vad jag förstod då, i det helvete som Mimer utgjorde, med brutaliteten lurande överallt, var att vår klassföreståndare Jenny utgjorde en ljuspunkt. Hade hon bett oss killar att spöa rektorn åt henne hade vi säkert gjort det. Men bara för henne.

Hon kunde vara vass och sardonisk, vår klassföreståndare, och liksom övriga lärare var hon inte ute i korridorerna och försökte kolla vad som hände. Uppenbarligen var meningarna delade om henne. Starka känslor även 40 år senare, på vår återföreningsträff, visar att hon verkligen betydde något. För alla. Jag tror inte att någon anklagade henne för att sätta orättvisa betyg. Men däremot för att hon visade att hon gillade vissa mer än andra. OK. Hon hade vissa favoritelever. Jag hade varit en av dom. Men jag fick inga favörer. Inget högre betyg. Och jag tror inte att någon annan fick det heller. Och att det var så då behöver inte betyda att det fortfarande var så då Jenny fick sin nästa klass att vandra tillsammans med genom högstadiets tre år.

Så här i efterhand tror jag att den äldre kristna delen av lärarkåren kan ha gjort livet surt även för Jenny. Det pågick ett generationsskifte under vår tid på Mimer. Jenny måste ha varit lite drygt 25 år när vi började hösten 1966. Hon var eller blev skild under sin tid med oss. Ensamstående med barn. På den tiden barnomsorgen inte var. Alls. Naturligtvis var Jenny för ung för att leva ensam resten av livet. Hon klädde sig attraktivt. Troligt skitsnack från sådana som Astrid och övriga i den äldre kristna delen av lärarkåren. Kanske ett litet helvete. Så tänker jag idag. Men naturligtvis inte då.

Meningarna om henne var alltså delade. Men för mig, och för en hel del andra, kom hon stegvis att bli ”vår” Jenny. Vi kunde ju inte säga så utåt. Inte tufft nog. Men vi bar tunga bandspelare åt henne. Och vi till och med beskyddade henne på olika sätt. Det visste hon inte. Men så var det.

– För vem annars skulle ha sopat till hatten så att den åkte av där läraren – ”just for the hell of it” – något som vi själva gärna hade velat göra men som vi inte vågade,
– Eller flinade åt någon som just spytt ned hennes trapp,
– På Mimer,
– Ingen.
-Ingen utom Jenny!

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti,
den 10, 15, 24 och 25 september,
den 1, 8, 15, 22 + 22 och 29 oktober.