Tjejerna och kvinnor på Mimerskolan.
På söndag återupptar jag berättelsen om min tid i grundskolan. Jag kommer att publicera det första avsnittet om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan – och hur dessa blev behandlade. Av mig och av andra killar i åldern 13 – 16 år. Men också av lärarna.

*         *         *         *         *         *         *

I torsdags genomförde vi manifestationen på Kristallnatten.

Det sades en rad allvarliga, tänkvärda och bra saker av Carinne, Harriet, Björn, Mia, Elmer, Veronica, Anna-Karin, Ahmed, Saašha och Davis. Christer Jilder avrundade manifestationen genom en tolkning av melodin Halleluja, med Py Bäckmans text. Han gjorde detta mycket bra. Hans framförande var både finstämt – och samtidigt eftertryckligt – allvarligt.

Trots vädret var vi säkert uppåt 150 personer. Och det var bra, med tanke på att det var nästan- storm vid 16.00-tiden. Bland publiken på Rådhustorget fanns representanter för alla partier i Umeå kommunfullmäktige, personer som tillhörde andra riktningar och självklart folk som inte tänker på sig själva i parti-termer.
Det var extra roligt att få hälsa på personer från den judiska delen av Umeås befolkning som berättade att detta var första gången som de deltog.

Det hade kunnat bli storm även under själva mötet.
Medlemmar i, eller sympatisörer till, Nordiska Motståndsrörelsen hade sin vana trogen sänt ut ett par spioner till manifestationen på Kristallnatten. Detta upprörde. Som tur var fanns representanter för polisen på plats. Dessa hjälpte personerna med NMR-anknytning ”att få fötter” för att citera ett uttryck som jag gillade. Vi tackar polisen i Umeå för detta.

Vi är många som hjälpts åt att dra folk till manifestationen. Genom att tala med folk ”live”, använda facebook och sätta upp affischer/dela ut flygblad.

”Det bästa sättet på vilket vi kan hedra offren från 30-talet är genom att försvara de demokratiska fri- och rättigheterna idag”.

Tack alla ni som kom – och alla ni som hjälpt till
Vi ses nästa år. På Rådhustorget.

Men striden mot nazism och antisemitism fortsätter under de 364 dagarna fram till nästa årsdag av Kristallnatten.

*         *         *        *        *        *

Jag har bett om att få publicera ett av de tio anförandena från manifestationen.

Anförandet följer nedan
__________          __________           __________

”Jag besökte en högstadieskola i Umeå för två veckor sedan.

Eleverna berättade att de fått Nordiska Motstånsrörelsens flygblad i sina skåp, och att det var några på skolan som delade ut dom. När jag packade ihop mina saker och skulle ge mig av började det tisslas och tasslas. Fram till bordet kom två tuffa grabbar och började ställa frågor om manifestationen den 9 november.

Jag berättade att den handlade om att hedra offren för nazisternas övergrepp mot judar i Tyskland på 30-talet, men att manifestationen även handlade om att försvara demokratiska fri- och rättigheter i dagens Umeå. Judiska Föreningens rättigheter angrips idag i Umeå av nazister och anti-semiter.

Det är folkvalda samt ordningsmakten som bestämmer i den här stan. Inte nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen.

Killarna berättade aldrig att de hade något med nazisterna i NMR att göra. Däremot blev de nervösa när jag sa att jag hört att NMR hade medlemmar på skolan. Men jag vill att alla ska komma ihåg detta. Sedan 2015 har NMR en lokalgrupp i Umeå med namnet ”Kampgrupp 602”. De är aktiva. De är ambitiösa. Och de försöker att växa, bland annat genom att värva medlemmar på högstadieskolorna.

Vad kan NMR erbjuda?

De försöker just nu – under hösten 2017 – att sprida sitt material till alla hushåll i Umeå. Och de ser ut att vara på god väg att klara av det. De har redan delat ut materialet på delar av:

– Berghem,
– Ersboda,
– Carlshem,
– Tomtebo,
– Böleäng,
– Marieberg,
– Röbäck,
– Ålidhem
-Centrala stan,
-och Holmsund!

Ta och tänk efter ett ögonblick – så att vi alla kan ta in detta.

Umeå har länge skilt ut sig från andra städer. Ända sedan 1980-talet har nazisterna försökt organisera sig här – men utan att lyckas. Det har funnits individer som varit nazister. Men det har inte funnits någon aktiv grupp. Men det gör det tyvärr idag.

Polisen kan inte vara överallt. Någon ”annan” än du kommer inte heller att vara överallt – för att ta debatten. Situation kräver att vi – du, jag, alla här – tar ett personligt ansvar.

Jag uppmanar ingen att debattera med marscherande våldsverkare som de vi såg i Göteborg. Men, ska vi stoppa NMR:s tillväxt måste vi klara en diskussion med högstadieelever – som fortfarande är påverkbara. Vi måste ta denna diskussion innan elever som knutit kontakt med NMR har ”stelnat” och kanske deltar i angrepp på ett flyktingboende eller hotar medlemmar i  Judiska Föreningen.

För att klara den diskussionen måste vi känna till, och kunna bemöta, NMR:s nazistiska idéer.
Vad svarar du på anklagelsen att du är en rasförrädare?

Vad svarar du om du vill vinna högstadieeleven till en annan åsikt – och har 30 sekunder på dig? Vet du inte svaret på den frågan är det dags att läser på. Vi får nämligen inte överge såna killar som dom jag mötte på högstadieskolan.

Vårt mål måste vara att dom killarna ska stå här tillsammans med oss – med våra värderingar – på Kristallnatten nästa år.”

Idag genomför vi en manifestation på Kristallnatten i Umeå.

Som tidigare år hedrar vi de judar som föll offer för nazisternas terror i Tyskland natten mellan den 9 och 10 november 1938.

Men i år handlar det också om att visa vilka som bestämmer om de demokratiska fri- och rättigheterna i Umeå.

Eller, rättare sagt, det handlar om att visa att nazisterna inte bestämmer i Umeå.

Tyvärr är det idag så att nazister, och andra antisemiter, har lyckats berövat den Judiska Föreningen i Umeå deras grundlagsfästa rätt till förenings- och mötesfrihet. Detta genom sabotage och hot.

Detta är inte acceptabelt. Det är skrämmande.

Manifestationen på Rådhustorget idag handlar därför även om vem som har makten i Umeå.

Kan nazisterna ”dra in” mötes- och föreningsfriheten för Judiska Föreningen, genom hot och sabotage, kan de lyckas med samma sak när det gäller andra föreningar, grupper eller partier.

De som arrangerar manifestationen på Rådhustorget 18.00 idag är nio av Umeå kommunfullmäktiges partier samt Judiska Föreningen.

Men vi räcker inte till. För att pressa tillbaka nazisterna i Umeå, och i övriga Sverige, krävs en bredare samling.

Den den grupp som idag kallas Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) löpte amok här i Umeå den 7 september 2013. Detta genom att kasta glasflaskor mot grupper av umebor samt stöta sina fankäppar mot kroppen på lördagsflanörer. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus. Två dagar senare genomfördes den största antinazistiska manifestationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3000 umebor på Rådhustorget den 9 september.

Den gången var vädret strålande. Det kommer att vara ett sämre väder idag. Men vi har alla mer att kämpa för idag än då. Den gången, 2013, var de som idag kallas NMR endast på ”genomresa”. Idag har de etablerat sig i Umeå. Och de har börjat ”dra in” grundlagsstadgade rättigheter som förenings- och mötesfriheten för andra.

Vi måste visa att det inte är nazisterna som bestämmer i Umeå.

Slut upp på Rådhustorget idag 18.00. Oavsett väder.

Sverige är den politiska förnekelsens och eftergiftspolitikens förlovade land.

Jag syftar inte på det som hände under andra världskriget. Jag syftar på att det just nu är lagligt med månggiften och barnäktenskap i Sverige. Detta så länge som dessa månggiften och barnäktenskap har ingåtts utomlands. Det är detta jag menar med eftergiftspolitik. Och förnekelse.

– – – – – – – – – – –                                           – – – – – – – – – –

Hur ska vi då ta itu med det ökade intresset för Nordiska Motståndsrörelsen (NMR)?

All erfarenhet från de senare decennierna visar att det som sitter i ryggraden hos en rad politiska partier är omedelbar förnekelse. Och eftergiftspolitik. Låt oss visa på ett par omedelbara och typiska reaktioner.

1.Förnekelse.

Vi ska inte tala om dem! Då försvinner de av sig själva?
Kommentar: Så sades det också om SD. Resultatet blev inte riktigt som tänkt var. SD pendlar sedan länge mellan att vara näst störst och att ligga på tredje plats.

Nazisterna är egentligen inte en politisk rörelse: många är kriminella och har sprängmedel hemma? De är terrorister!
Kommentar: dessa terrorister tänker ställa upp i val i Boden, Ludvika och Kungälv.

Så vad gör du om du träffar på elever, på högstadiet, som är tydligt intresserade av nazism och särskilt av NMR?

Ska du förneka att ungdomarna finns?
NMR kommer inte att förneka att ungdomarna finns. Tvärtom. NMR kommer att göra allt för att vinna dessa ungdomar.

2. Eftergiftspolitik

Ska du säga till ungdomarna att det inte är en politisk rörelse som de är intresserade av, utan av terrorister? Då ger du efter – eftersom du inte tar den så nödvändiga politiska debatten med dem.

I NMR: s material kommer de nämligen att få läsa om att NMR inte gillar terrorister som IS – och detta är politik. Killarna kommer inte att få läsa om bombtillverkning i de flyblad som de luras att dela ut.

Eller ska du våga bemöta killarnas åsikter.
Antingen försöker du göra det. Eller så ger du upp dem till NMR – som de både kan träffa på nätet och ”live” i Umeå.
Svaret är att du måste bemöta killarnas provokativa åsikter!

– – – – – – – – – –

En partikamrat var ute på ett högstadium i förra veckan, här i Umeå, och träffade på ett par naziinfluerade killar. Andra elever på detta högstadium hade sagt att det fanns de som delade ut NMR-lappar på skolan. Och då dessa två grabbar dök upp så uppstod en förväntansfull tystnad bland övriga elever. Det rådde ingen tvekan: här var en sympatisör till NMR och hans hejduk. Vad göra?

Ska vi behandla dessa killar som ”vänstern” under många år har behandlat arbetare som röstat på SD. Som förlorade. Till djävulen. Eller ska vi behandla dem som vilsna – och som möjliga att vinna -bort från NMR och till något annat?

Min kollega antog utmaningen. Han bemötte dessa sympatisörer till NMR som de vilsna killar de var – killar som går att vinna för något annat.

Men ska man verklige debattera med NMR?

Nej, naturligtvis inte, om du med detta menar att NMR:s ledarfigurer ska få ta plats i en partiledardebatt eller i en mysig TV-soffa. Men när det gäller att rädda dessa unga killar, bort från ledarna inom NMR, så handlar det ju om en helt annat sak. Det är din plikt att försöka diskutera och vinna dessa tillbaka från den farliga väg de slagit in på.

Men detta kräver en hel del av dig.
Naturligtvis ska du tala om Förintelsen. Men dessa pojkar vill kanske inte tala om Förintelsen. De kanske vill tala om dagens politiska problem i Sverige. Och sådana killar ska inte underskattas.

De politiska paroller som NMR för fram ska heller inte underskattas. När de marscherade i Göteborg hade de en banderoll med följande text: ”KAMP MOT STORFINANS OCH FOLKFÖRRÄDARE!”

När du sedan ser en person som Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling i TV, en person som kan sägas representera storfinansen och som sedan 2005 har gömt konsultarvoden i ett bolag på Malta för att slippa betala skatt, hur förklarar du det. Hur bemöter du då två killarna på högstadiet som pekar på Leif Östros och säger att ”NMR har ju rätt, för fan”.

– ska du säga att det är rätt för riktigt rika att smita från skatten?
– eller vad ska du säga?

Du kommer bland annat att behöva besvara frågan om ”vad som ska göras med sådana som Leif Östling”.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Du kanske får besvara frågan vad som ska göras med ”folkförrädare”:
Du kommer att behöva förklara varför du inte anser att vissa personer är folkförrädare.
Om du ska vinna killarna – bort från sin vurm för NMR.

Dessa killar är inte förlorade. Eller tjejerna med, för den delen.

Men det är inte alls säkert att de kunskaper som du har idag räcker till för att debattera med dem.

Ta journalisten i Aftonbladet i söndags. Han skrev att Tyrrunan var NMR:s symbol. Men innan Tyrrunan vandrade till NMR sköldar hade den utgjort en symbol för Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”. Du måste kunna sådant.
Du måste också kunna att av de cirka 39 SS-förband som upprättades var det endast cirka 5-6 som betydde något för den tyska krigsansträngningen. Men att dessa istället betydde så mycket mer. Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar” tillhörde inte de betydelsefulla SS förbanden.

Det kan också ha sina poänger att veta att i SS uniform kämpade både muslimer och indier. Muslimerna var från Jugoslavien och hade fez på huvudet. Indierna kämpade med turban på huvudet. Det är också viktigt att veta att krigsförbrytartribunalen i Nürnberg i ett domslut från 1946 förklarade att hela SS var en kriminell organisation.

Det finns ett TV-program som heter: ”Är du lika smart som en femteklassare?”
Fråga dig själv: Är du kunnig nog – och förstår du dig tillräckligt mycket på osäkra ”tuffa” killar – för att rädda en niondeklassare från NMR?

Du måste börja någonstans.

Ställ upp på manifestationen på Kristallnatten den 9 november, på Rådhustorget i Umeå, kl 18.00.
Du står upp för demokratin, och visar solidaritet med Judiska Föreningen, samt knyter kontakter med folk som kan hjälpa dig.

Det är allvar nu.

Sverigedemokraterna underskattades. Låt oss inte underskatta NMR.

Jag hade tänkt berätta om tjejerna och kvinnorna på Mimerskolan idag. Och om hur de blev behandlade av oss killar. Men jag skjuter upp detta.

Istället ber jag dig att läsa om behovet att pressa tillbaka nazisterna.

Och om den manifestation för att pressa tillbaka nazister och andra antisemiter, till stöd för Judiska Föreningen, som nästan alla partier i Umeå kommunfullmäktige är med om att arrangera.

Läs också om det ansvar som vi alla har – som enskilda personer – att hjälpa till med att pressa tillbaka nazisterna.

Om du tidigare tillhört dom som tänkt ”det där med hotet från nazisterna” drabbar bara andra. Eller ”det där med nazisterna får polisen sköta” så TÄNK OM.

Mitt blogginlägg visar att ”det där med nazisterna” nu har blivit allas vår sak. Så var snäll och läs detta blogginlägg.

SLUT SEDAN UPP i den manifestation som fullmäktigepartierna och Judiska Föreningen arrangerar tillsammans nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Det där med att pressa tillbaka nazismen har blivit en allvarlig fråga. Ingen av oss kan längre överlåta denna till någon annan
*                *               *              *

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner. I Sverige.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
Nästan alla politiska partier i Umeå kommunfullmäktige arrangerar, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, en manifestation nu på torsdag den 9 november på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för alla partier i fullmäktige när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Det har gått så långt här i Umeå att vi umebor måste visa att det inte är nazister och antisemiter som bestämmer när det gäller vilka som ska ha rätt att utöva sin grundlagsfästa mötes- och föreningsfrihet. Eller inte. (Jag ska strax återkomma till detta).

– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. Detta eftersom Judiska Föreningen har tvingats lämna sina lokaler på grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och från andra antisemiter (judehatare) i staden.

Men alla måste förstå en sak: när vi nu försvarar Judiska Föreningens rätt att hålla möten försvarar vi allas rätt att hålla mötet. Det som ställs på sin spets, på grund av trakasserierna mot Judiska Föreningen är helt enkelt vem som bestämmer.

Vem bestämmer i Umeå när det gäller rätten att utnyttja de grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheterna?
– Är det de folkvalda som bestämmer: de ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

-Är det ordningsmakten. De ska bistå olika legitima grupper att kunna hålla möten utan att vara rädda varje gång.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. I Umeå är det nazister och andra anti-semiter som genom sina trakasserier vägrat medlemmarna i Judiska Föreningen att utnyttja sina grundlagsskyddade rättigheter.

Därför befinner sig alla demokratiskt sinnade umebor JUST NU i en öppen konflikt med de nazister (och andra antisemiter) som just – genom sin terror –  bestämmer att en grupp (judarna) inte får använda sina grundlagsskyddade rättigheter. Och så kan vi inte ha det. Det är oacceptabelt att nazister och andra judehatare kan ta sig rätten att inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna – i  Umeå eller någon annanstans.

– – – – – – – – – –

Därför har detta blivit en fråga för oss alla.
På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938 i Tyskland.Vi ses på Rådhustorget 18.00.
På torsdag kl 18.00 ska vi understryka för nazister och antisemiter att det inte är dom som bestämmer här i Umeå.

– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar med följande text:

” VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.”

– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling som den 2013.

Det är nämligen allvar nu.
Det är därför som vi behöver Dig.
Nu.
På torsdag.

Varning!

Nazismen håller på att flytta fram sina positioner.

Du som läser detta, JUST DU, har ett personligt ansvar för att hjälpa oss i Umeå kommunfullmäktige att pressa tillbaka nazisterna.
De politiska partierna i Umeå kommunfullmäktige kommer, tillsammans med Judiska Föreningen i Umeå, att anordna en manifestation nu på torsdag den 9 januari på Rådhustorget kl 18.00.

Jag kan tala för övriga partier när jag säger att vi hoppas att just DU också sluter upp nu på torsdag, Rådhustorget, 18.00.
Vi måste visa att det inte är nazister som bestämmer när det gäller mötes- och föreningsfriheten i Umeå. (Jag ska strax återkomma till detta).

– – – – – – – – – –

Du kommer säkert ihåg bilderna från Göteborg den 30 september.
Det var då som uppåt 700 nazister demonstrerade med en pil som symbol. Symbolen har de hämtat från ett SS-förband vid namn Frivilliga SS-pansargrenadjärdivisionen ”30 januar”.
För dig som undrar vill jag berätta följande:

a) pansargrenadjärer var ett stridande förband som dels bestod av stridsvagnar, dels av infanterisoldater som kunde förflyttas snabbt, transporterade med lastbil,

b) ”30 januar” i namnet syftar på nazisternas maktövertagande i Tyskland, den 30 januari 1933,

c) Krigsförbrytartribunalen i Nürnberg förklarade i ett domslut 1946 att hela SS var en kriminell organisation.

Detta är vad NMR hyllar: en speciell del av en organisation (SS) som i sin helhet förklarades vara kriminell.

– – – – – – – – – –

Kristallnattens offer får inte glömmas

Manifestationer som den på Rådhustorget, nu på torsdag den 9 november, äger rum runt om i världen varje år. Den arrangeras för att hedra minnet av de judar som föll offer natten mellan 9 och 10 november 1938.
Den natten har gått till historien som Kristallnatten.

Detta på grund av allt glas som krossades av nazisterna. Det var uppåt 750 butiker som slogs sönder. Cirka 270 synagogor och bönehus brändes ned. Det beräknas att cirka 400 judar dödades samt att uppåt 30 000 judiska män samlades ihop för att skickas till koncentrationsläger.

Men i år vill vi även visa att vi ställer oss bakom Judiska Föreningen i Umeå. På grund av trakasserier från nazisterna i Umeå, och andra antisemiter (judehatare) i staden, har Judiska Föreningen tvingats lämna sina lokaler.

Naturligtvis manifesterar vi också för att vi vill visa vår solidaritet med Judiska Föreningen. Men vi måste också inse följande: de trakasserier som tvingat Judiska Föreningen att lämna sina lokaler är allas problem.

För vem bestämmer i Umeå – när det gäller de demokratiska fri- och rättigheterna?
– Är det de folkvalda som ska hjälpa föreningar att hitta lokaler.
Svaret borde vara ett Ja.

– Är det ordningsmakten. De ska bistå olika grupper att kunna utnyttja sina grundlagsskyddade röttigheter.
Svaret borde vara Ja.

Men i Umeå är det inte så. Nazister och andra anti-semiter har genom trakasserier förvägrat medlemmarna i Judiska Föreningen dess grundlagsskyddade rättigheter.
Och då har detta blivit en fråga för oss alla.

På torsdag ska vi hedra de som föll offer för nazisternas terror 1938. Rådhustorget 18.00.

På torsdag ska vi påminna nazisterna om att det inte är dom som bestämmer i Umeå.

– – – – – – – – – –

Nazisterna är mer självsäkra idag än tidigare.
De genomför marscher runt om i Sverige. De planerar att ställa upp i kommunvalen i Boden, Ludvika och Kungälv.
Det handlar om samma grupp som den 7 september 2013, då under namnet SMR, gick bärsärkagång i Umeå. De kastade glasflaskor in i grupper av umebor på gågatan och stötte sina fankäppar i andra. Tre umebor tvingades uppsöka sjukhus.

Vi umebor besvarade deras angepp två dagar senare genom den största anti-nazistiska demonstrationen i Umeås historia. Vi var uppåt 3 000 som slöt upp. På Rådhustorget.

Dagen efter fanns det helsidesannonser i båda lokaltidningar:

VI ÄR

UMEÅBOR,

VI TAR

INGEN SKIT.

– – – – – – – – – –

Vi behöver en ny kraftsamling.

Det är nämligen allvar nu.

Det är därför som vi behöver Dig.

Nu.
På torsdag.

A. En sak är säker inför framtiden

1) detta får inte hända igen: att kommunen säljer av bostäder för att finansiera annan verksamhet utan en demokratisk diskussion om vilka alternativ som finns,

2) Det som skedde är ett resultat av att de folkvalda har tappat kontrollen över verksamheten i de kommunala bolagen. De folkvalda måste återerövra insyn i, och inflytande över, de kommunala bolagens verksamhet,

3) Arbetarpartiet kommer att göra kampen för ett ökat personal- och medborgarinflytande till huvudfrågor i det kommande valet.

B. Som väntat erhöll förslaget om en försäljning av 1 601 av AB Bostadens lägenheter en majoritet då frågan
behandlades under måndagens möte med Umeå kommunfullmäktige. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna, Feministiskt Initiativ plus två politiska vildar. Därmed kommer Heimstaden att förvärva åtta procent av AB Bostadens bestånd av hyresrätter.

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Och en upprustning innebär kostnader. Å andra sidan genererar varje uthyrd lägenhet en hyresintäkt, månad efter månad, år efter år. När nu dessa lägenheter säljs byts dessa månatliga hyresintäkter ut mot en större engångssumma.

Försäljningspriset ligger på 1,1 miljard. Till detta ska läggas de minskade renoveringskostnaderna för AB Bostaden på 0,5 miljarder (Heimstaden övertar dessa renoveringskostnader). Engångsintäkten för AB Bostaden blir alltså 1,1 + 0,5 = 1,6 miljarder kr. Är detta en bra affär. Jag vet faktiskt inte.

C. Frågan var upp första gången i juni – då röstade vi Nej för första gången. Arbetarpartiet röstade alltså Nej till den föreslagna försäljningen av AB Bostadens lägenheter första gången i juni. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i denna ekonomiska storleksordning, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett annat och mer demokratiskt sätt.

Nu har det gått fyra månader. Under denna tid har den ekonomiska debatten kring försäljningen av bostäderna mer och mer kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte främst om AB Bostadens ekonomiska situation. Detta har gjort frågan väldigt svår att tränga igenom. Umeå kommuns ekonomi är svårgenomtränglig, o-transparant och icke-genomskinlig.

D. V klarade inte att behålla sinnet för proportioner – skrämmer hyresgäster utan att ha täckning i syfte att hämnas

1. Under debatten påstod Vänsterpartiet att Heimstaden kommer att bli en dålig ägare. Det kan bli så. Men vi tror inte att det behöver bli så. Det finns exempel på både beröm och kritik för den som kollar Heimstadens historia,

2. Vänsterpartiet framförde en oro för att hyresrätterna skulle komma att omvandlas till bostadsrätter. Återigen: Vi tvivlar stark på att så kommer att bli fallet. Våra förfrågningar talar inte för detta. Men det kan naturligtvis hända,

3. Vänsterpartiet påstod att försäljningen innebär att folk får sina lägenheter ”stulna”. Detta är en direkt lögn från V. Det som händer är att hyresrätterna säljs, från ett företag till ett annat. Men ingen får sin lägenhet ”stulen”.

4. Partiet påstod sig dessutom ha lösningar (inte på allt men på lite). En av V:s talare ville inte låna pengar och föreslog därför att AB Bostaden skulle ge ut en bostadsobligation. Men att ge ut obligationer är bara ett annat namn för att … låna. En från V hotar med att Heimstaden kan komma att göra om hyresrätterna till bostadsrätter. En annan från V föreslog att AB Bostaden självt skulle bygga radhus, som bostadsrätter, och sälja med vinst. Sanningen är att V helt saknade alternativ.

5. Vänsterpartiet hämnas nu för att de har blivit ratade av socialdemokraterna som en kommunal ”regeringspartner”. V vill tillbaka till åren 2010 – 2014 då partiet styrde Umeå ihop Socialdemokraterna. Men det vill inte S. V:s hämnd tog sig formen av att partiet vulgariserade debatten. Hård kritik har med rätta riktats, främst mot S, för partiets 180-graderssväng i sakfrågan om försäljning. Samt mot det hemlighetsmakeri som föregick beslutet i juni. I måndags var det V:s tur att sänka sig genom att föra fram påståenden ägnade att skrämma hyresgästerna på ett sätt som V saknar täckning för. Och V slog sig för bröstet då de låtsades presentera ”lösningar” som helt saknade täckning.

D 1. Kommunens verksamhet är tudelad …
Först har vi den ”öppna” delen av Umeå kommuns verksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Denna verksamhet leds av de politiska nämnderna. Exempel på sådana: Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen och verksamheten diskuteras öppet.

D 2. … de kommunala bolagen gör det svårt att få grepp om helheten och skapar ett demokratisk underskott.
Sedan har vi den ”slutna” delen av Umeå kommuns ekonomi som ligger i kommunala bolag.
Denna verksamhet leds av en VD tillsammans med andra tjänstemän. Exempel på sådana bolag: AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva / Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De kommunala bolagens chefer hävdar, ivrigt understödda av kommunens politiska ledning, att aktiebolagslagen ersätter offentlighetsprincipen. Bolagschefer och kommunalråd hävdar också att de politiker som sitter i bolagens styrelser inte ska agera som folkvalda, knutna till sitt politiska parti, utan som individuella representanter för de kommunala bolag i vilkas styrelser de sitter. Går de politiska partierna med på detta förvandlas deras representanter till en, mer eller mindre kunnig (och ofta o-kunnig), gisslan i de kommunala bolagen.

De kommunala bolagen utvecklas till att utgöra en trendmässigt ökande, och samtidigt alltmer fristående, del av kommunens verksamhet. Många verksamheter som idag drivs i bolagsform skulle kunna drivas i förvaltningsform. Ett nästan övertydligt exempel på detta i Umeå kommun utgörs av äventyrsbadet Navet. Det bör ligga under Fritidsnämnden.

E. Skälet att vi röstade Nej till försäljningen för andra gången nu i oktober berodde på att vi inte kunde få ett helhetsgrepp om kommunens ekonomi. För den som vill sätta sig in i kommunens totala ekonomiska situation utgör de kommunala bolagen ett stort problem.

Vi har inte kunnat avgöra om kommunens ekonomiska läge, exempelvis skuldbördan och investeringsbehovet, är sådant att en försäljning av lägenheterna verkligen behövdes för att kommunens båda delar – förvaltningar och bolag – ska kunna fullgöra sina respektive verksamheter. De kommunala bolagen skapar ett demokratiskt underskott.Och i en sådan situation måste ett parti, för vilket principer är viktiga, rösta Nej.

En sak måste sägas: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma att behövas, istället för att bekosta skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov finnas av att låna upp pengar.

F. Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi.
Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Det finns inga privata företag där en VD, och de övriga cheferna i ett bolag, är så självständiga i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet anser att de folkvalda politikerna ska styra verksamheten i de kommunala bolagen – bland annat via tydliga ägardirektiv – som i sin tur styr de verkställande direktörerna. Men idag går utvecklingen mot att det är de kommunala bolagens chefer som, tillsammans med kommunalråden, styr ”styrelsepolitikerna” i de kommunala bolagen. Dessa utvecklas, som tidigare sagts, till att alltmer bli en gisslan.

G. Om vi blir återvalda, kommer vi i Arbetarpartiet, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten
i den del av kommunens verksamhet som de idag har förlorat kontrollen över. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skyller på de politiska makthavare som har släppt ifrån sig kontrollen över den del av den kommunala verksamheten som ligger i de kommunala bolagen.

Som väntat röstades försäljningen av 1 601 av AB Bostadens lägenheter igenom. De partier som röstade emot försäljningen var Arbetarpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Åtta procent av Bostadens bestånd kommer därmed att övertas av Heimstaden

Det är en sak att sälja en passiv tillgång som en bit mark. Det är en annan sak att sälja ut bostäder. Utan tvekan krävs en upprustning av dessa lägenheter från miljonprogrammets dagar. Men varje månad drar varje lägenhet in en hyresintäkt. När lägenheter säljs byts regelbundna mindre inkomster mot en större engångssumma.

Frågan var även upp i juni – då röstade vi Nej för första gången.

Arbetarpartiet röstade Nej denna gång också. Detta eftersom hela processen gick till på ett mycket ojuste, till och med odemokratiskt, sätt. Som ersättare i Kommunstyrelsen fick jag handlingarna, en rätt tjock bibba full att siffror och resonemang, 10-15 minuter före mötet. En affär i den ekonomiska storleksordningen, och av en sådan principiell betydelse, måste gå till på ett demokratiskt sätt.

Sedan i juni har det flutit en hel del vatten under broarna. Dels har den ekonomiska sidan, i allt högre grad, kommit att handla om Umeå kommuns totala belåning. Inte endast om AB Bostadens ekonomiska situation. Dels har detta gjort frågan väldigt svår att tränga igenom.

Det går att säga så här: frågan är o-transparat. Eller icke-genomskinlig.

Kommunens verksamhet är nämligen tudelad. Dels har vi den öppna delen som bedrivs i förvaltningsform under kommande av politiska nämnder. Exempelvis Äldrenämnden, Individ- och familjenämnden, Kulturnämnden och Miljö- och hälsoskyddsnämnden. Dessa omfattas av offentlighetsprincipen.

Dels har vi de kommunala bolagen. Exempelvis AB Bostaden, Umeå Energi, Umeva/Vakin och UPAB. I dessa är det helt andra lagar och regler som gäller. De politiker som sitter där har tystnadsplikt, och medborgare får inte ut de dokument som de vill ha. De kommunala bolagen blir mer och mer en separat del av ekonomin. Fristående från kommunen. Men de kommunala bolagen skulle kunna drivas i förvaltningsform. Detta skapar ett demokratiskt underskott.

Skälet till att vi röstade Nej idag var att vi ärligen inte kunde få ett grepp om hur det stod till med kommunens ekonomi. Och i en sådan situation måste ett parti för vilket principer är viktiga rösta Nej. Men en sak kan vi säga: om Umeå kommun hade avsatt pengar till den upprustning av lägenheterna som alla visste skulle komma, istället för till bygget av skrytprojekt som kulturväven och äventyrsbadet (för att bara ta två exempel), så skulle inte samma behov av att låna pengar ha uppstått.

Arbetarpartiet kommer att arbeta för att de folkvalda ska ta kontroll över hela kommunens ekonomi. Vi vill avskaffa dagens situation där bolagen ”informerar” de folkvalda om sin verksamhet. Istället ska det vara så att de folkvalda beslutar om direktiv som verkligen styr de verkställande direktörerna och de kommunala bolagen. Idag styr bolagen politikerna. Men vi anser att politikerna ska styra bolagen – via tydliga ägardirektiv. Det finns inga privata företag där en VD och de övriga cheferna är så självständiga, i förhållande till en ägare som kontrollerar 100 procent av aktierna i företaget, som i kommunala bolag. Åtminstone om dessa bolag ligger i Umeå kommun.

Arbetarpartiet kommer, om vi blir återvalda, att ta strid för att de folkvalda ska återta makten i en verksamhet som de folkvalda ska kontrollera. Inte de verkställande direktörerna. Vi skyller inte på direktörerna. Vi skylle på de politiska makthavarna som släppt ifrån sig kontrollen över den kommunala versamheten.

Jag började skriva dessa berättelser av två skäl.

Det första handlar om att jag aldrig har kunnat förlåta. Inte lärarkåren. Inte vissa elever. Inte mig själv. Det andra skälet är att jag sett sorgens obeskrivliga och nedbrytande kraft. Så jag började skriva i hopp om att kanske kunna – om så bara något lite, lite – lätta på den långlivade sorg som grundskolans helvete skapat även hos andra än mig. I vissa fall tyvärr åtminstone delvis beroende på mig. På vad jag gjorde. På vad jag underlät att göra.

Sedan jag började skriva har jag fått många kommentarer. Dessa har varit uppskattande trots att mina berättelser har varit brutala. Och min egen roll inte vacker. Kommentarerna har kommit i direkt anslutning till bloggen eller via sms, telefon och mail. Och på mailen har jag fått ta del av andras berättelser. För detta är jag väldigt tacksam. Jag är också tacksam för att det som jag har skrivit har uppmuntrat andra till att berätta. Detta var aldrig min avsikt. Men jag är tacksam för att mina berättelser har fyllt den rollen. För några.

I min förra berättelse kom en kille till min klass i vad jag tror var åttan. Han hade blivit så mobbad på Hagaskolan att han hade tvingats byta till Mimer. Jag gav bloggen ett namn som beskrev situation som jag uppfattade den då. Berättelsen hette något i stil med: ”Killen kom till Mimer som ett djur till slakt – efter att ha tvingats byta skola då han blivit så mobbad på Hagaskolan. Och han lade sitt öde i mina händer”. Han var en börda. Men jag kunde inte låta honom gå under. Så jag gjorde en av mina få goda gärningar, genom att ge killen en bra start, samtidigt som jag tänkte att jag skulle besöka Hagaskolan för att se hur tuffa dom egentligen var. Det gjorde jag också. I nian.

Denna berättelse var ursprungligen tänkt att handla om hur ett brödrapar från Finland blev behandlade. Det var nästan obeskrivligt illa. Eller hur hela denna finska familj blev behandlad. Men jag orkade inte fullfölja denna berättelse. Inte än. Därför gick jag över till att skriva om mitt besök på Hagaskolan – på en frukostrast förlängd med en håltimme. Men sedan slog det mig att mitt besök på Hagaskolan kan få vänta en vecka eller två. Istället vill jag låta någon annan, någon som själv gick på Haga, berätta om denna. Där gick du hela grundskolan. Årskurserna 1 – 9.

Jag har publicerat en längre kommentar vid ett tillfälle. Efter att ha bett, och fått, lov att göra detta. Jag behandlar personerna i andras kommentarer, eller i andras berättelser, som i mina egna. Jag skyddar deras identitet. Oavsett om de är offer eller förövare. Den enda som jag inte kan skydda är mig själv. Mot mig själv.

Denna gång har jag bett, och fått, lov att publicera en annan pesons berättelser. Så jag låter strax någon annan ta vid. Han kommer att berätta om Hagaskolan. Just den skola från vilken den kille kom som blivit så mobbad att de skickade i väg honom till oss på Mimer. Som jag sa var Haga en skolan där du kunde gå alla årskurserna i grundskolan: från 1 – 9.

Jag tror inte på sådana skolor.

Over and out.

             – – – – – – – –              – –  – – – – – – – – –               – – – – – – – – – –

Augusti

Läste ditt blogginlägg om skoltiden.

Det väckte många minnen och många känslor inom mig.

Jag gick på det som var för mig mobbingens högborg. Hagaskolan.

Blev alltid puttad ned först från snöhögen mitt på skolgården på vintertid.

Blev alltid vald sist då man skulle välja lag på gympan

Fick alltid mina ytterkläder stulna från kroken utanför klassrummet.

Mina föräldrar var inte som andras föräldrar så jag tror att det var därför jag blev lovligt byte.

Jag gick aldrig säker någonsin fram till sjunde klass. Då hände något som förändrade mitt liv.

Det var en kompis som dök upp.

Ska försöka samla mig och försöka skriva om detta.

Tyvärr slutade jag skriva uppsats då en fröken i lågstadiet gav mig en röd stor bock i skrivboken för jag hade använt ordet ”egocentrisk”.

Inte för att jag själv var det (jo kanske lite nuförtiden).

Jag försökte bara beskriva hur en person var.

September I.

Hej igen.

Jag slutade min korta historieskrivning som jag kanske lovade fortsätta på då jag gick i trean.

En aspekt som jag aldrig tänkte på som barn var klasskillnader. Nu som vuxen då jag ser tillbaka på min värld vid den tiden så var det bara jag och ett fåtal till som kom gående till skolan söderifrån.

Vi bodde i villa. Jag hade i stort sett inga kompisar i området som jag bodde i. Resten kom gående från andra väderstreck. Arbetarbarn och barn till dom som jobbade på I-20. Sen kom blåbussarna med dom från Bullmark, Sävar o andra byar. Jag var barn, gick i fyran och hade ingen pejling på det där med klass men domen blev stenhård.

Jag blev utfryst.

Ettan till trean på Haga gick man i någorlunda säkra lokaler.

Huset satt ihop med matan. I källaren huserade blåvingarna.

Det var nära till lärarrummet. Det kändes tryggt.

Men sen kom fyran. Då blev man förflyttad till klassrummen tvärs över gården i samma hus som gymnastiksalen.

En öken av grus stor och tom och ödslig utan någonstans att gömma sig då man gick till klassrummen. Den som ville jävlas såg precis var man var. Lärare såg man aldrig till utom strax innan lektionerna började då dom kom hastande från lärarrummet på andra sidan gården.

Ytterkläderna som försvann från från kroken utanför klassrummet kunde det ta timmar att hitta igen.

Du måste gå igenom 1-3 huset, fyrornas hus, gymnastiken, femmornas och sexornas hus med långa och ödsliga korridorer som slutade där skolsyster och slöjdsal var.

Sökte gjorde man länge och förtvivlat, för man kunde ju inte komma hem utan den nyinköpta parkasen mitt i smällkalla vintern.

Då skulle ju föräldrarna få veta.

Då skulle dom tala med fröken.

Då skulle helvetet bli värre.

Men till slut låg den någonstans, kanske under en trappa insmetad med hundbajs. Det var dock en seger att aldrig visa något för någon.

Om jag lägger till att jag var tjock som barn och att min kära mor tog dom nyinköpta byxorna från Sven M:s och sydde in en kil därbak gjorde det ju inte saken bättre.

Byxor med kil i baken, slamkrypare, grön parkas o keps.

Kan det bli finare.

Så var mitt liv då jag gick i fyran i rektor Kvarnbrinks rike.

I nästa del som kanske kommer:

Allt var inte nattsvart. 

Jag ska nu försöka samla mina förvirrade tankar och skriva några rader om det som var bra och lite annat.

Lev och må

September II

Nu fortsätter jag min berättelse.

Det är fredag kväll och jag väntar med spänning på ditt blogginlägg imorgon lördag. Jag tänkte att det var bra att sätta sig och skriva utan att vara påverkad av det som jag kommer att läsa imorgon.

Nåväl: Min Heinz hade flera namn.

En hette Kulik* i efternamn. Jag mins inte förnamnet. Han var kraftig och stor, svarthårig. Om man nu får ta sådana ord i sin mun idag så tror jag att han var av zigenskt ursprung. Jag tror mig minnas att jag till och med var hemma hos honom någon gång. I lägenhet nära Hagaparken.

Han var dock tyvärr helt oberäknelig och jag visste aldrig var jag hade honom. En vacker vårdag då vi radade upp oss efter solväggen utanför skolan gick han förbi, tog mig i håret och körde bakhuvudet med full kraft i tegelväggen. Det röda teglet på Hagaskolan är inte så slätt i ytan så det tog bra. Fort var det gjort och ingen rastvakt i världen kunde se det (om det nu fanns någon ute, det fanns ju kaffe i lärarrummet.)

Jag var livrädd för Kulik han var ju tre nummer större än mig.

Sen fanns det ljushåriga stora skräniga Leif som sedermera fick jobb på slakteriföreningen. Han fann alltid på ett sätt av jävlas med dom som var svagare. Där fick jag min beskärda del av kakan som alla måste äta av. Han skrattade gått åt sina upptåg efteråt.

Det fanns vänner också. Hans namn är för mig idag okänt. Jag minns en mörk vintereftermiddag då jag ville åka skridskor. Jag minns inte vilken klass jag gick i men jag tog på mig skridskorna och skydden hemma och gick från villaförorten till isbanan utanför Hagaskolan. Jag var både dålig på att knyta skridskor och att åka på dom så det gick inget vidare. Där stod jag vid isen med taskigt knutna skridskor och ingen ville va med mig. Humöret var på bottennivå.

Då kom en räddande ängel Han måste minst ha gått i sexan, en storpojke. Han snörde mina skridskor hårt, tog mig ut på isen och hjälpte mig ta dom första skären. Han uppträdde som en storebror, tog hand om mig och lärde mig en massa. Jag fick vara med. Det var en mycket glad pojke som gick hem en timme senare.

Räddningsplankan / sommarlovet.

Det var en paus i allt helvete. Klumpen i magen försvann. Vi flyttade ut till sommarstugan i Täfteå så snart skolan slutade. Frid och ro, två bra kompisar som bodde på gångavstånd / båtavstånd. Höjdpunkterna var då far kom i sin Volvo pv då han slutat jobba på lördagen och hade med sig veckans Kalle Anka. Berghems bryggeris röda Bedford som kom en gång i veckan och sålde läsk. En Rio med sugrör genom korken var aldrig fel. Fri tillgång till en eka med en trehästare på.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – –              – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

*/ Efterforskningar visar att Kuligs föräldrar kom till Sverige från ett av de länder som ockuperades av Sovjetunionen efter andra världskriget. Gästskribenten var vid tiden för berättelserna totalt okänd för mig. Men Kulig kände jag till. Han och hans familj brukade besöka våra stuggrannar i Sörmjöle. Kuligs pappa var arkitekt. Umeå är litet. Och var väldigt mycket mindre under 60-talet. Kulig föddes 1954 och dog 1990, ännu inte 36 år fyllda. / Janne H.

Tidigare bloggar om tiden i grundskolan och främst om tiden på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 22 och 22 oktober.

Sådant får inte hända

”…Enligt förvaltningsrätten ska en kommunmedborgare direkt av kungörelsen kunna utläsa vad som ska behandlas vid kommunfullmäktiges sammanträde.

Så har det inte varit i det här fallet, anser domstolen. Av kungörelsen om kommunfullmäktiges sammanträde framgick att ett ärende om ”Framtida finansieringslösning för AB Bostaden i Umeå” skulle behandlas.

Förvaltningsrätten anser att rubriken var kryptisk och kunde täcka flera olika tänkbara alternativ. Då kungörelsen inte uppfyller kommunallagens krav, hade kommunfullmäktiges beslut därför inte tillkommit i laga ordning, anser förvaltningsrätten..”

[Utdrag, Erik Isberg, Folkbladet]

Det är tragi-komiskt att Umeå kommuns politiska majoritet drev igenom beslutet att sälja på ett sådant sätt att det inte tillkom ”i laga ordning”. Frågan är varför? De har en stabil majoritet i kommunfullmäktige för beslutet. De kunde ha förklarat sina ekonomiska motiv redan i mars. Då hade alla, både i och utanför kommunfullmäktige, kunnat debattera frågan samt skaffat sig de nödvändiga informationerna för att avgöra:
1. om den sammanlagda skuldsättningen i kommunens båda delar, den verksamhet som ligger i bolag samt den del av verksamheten som ligger under nämnderna i förvaltningsform, var så stor att något drastiskt var nödvändigt?
2. om skuldsättningen var så hög att något drastiskt borde göras, var då en utförsäljning det bästa, eller fanns det andra alternativ?
3. hur långt bort är räntehöjningarna?

Därefter kunde den majoritet som vill sälja ut tio procent av AB Bostaden ha kunnat ta in anbuden. Detta hade varit att agera i en demokratisk anda. Svårare än så är det inte.

  *                       *                       *                     *                    *                       *

Jag har suttit i Umeå kommunfullmäktige sedan 1991. Och fått mycket på käften. En gång när jag, mycket ny och mycket upphetsad, talade om att överklaga ett beslut, kom Margot Wikström fram till mig i en paus. ”Djävlar”, tänkte jag, ”nu har jag gjort bort mig”.

Mycket riktigt. Margot och jag var politiska motståndare i den fråga som diskuterades. Och det var inte ofta som hon kom fram till mig för att säga något. Men detta var ett av de få tillfällen när hon gjorde det (antalet samtal kom att öka med tiden). ”Jan”, sa hon, ”du måste förstå en sak, du kan inte överklaga ett beslut bara för att du tycker att det är politiskt olämpligt. Beslutet måste vara olagligt eller inte ha tillkommit ”i laga ordning”.

Jag förstod omedelbart att hon hade rätt och att jag hade fel. Så i nästa anförande drog jag tillbaka mitt uttalande om överklagan och sade att vi skulle försätta att arbeta emot beslutet. Eventuellt genom en namninsamling och uppvaktning, insändare och långsiktig opinionsbildning. Jag vet inte, jag kollade, men jag tror att Margot log i mjugg.

Men det är skillnad på om beslut är tagna lagligt eller olagligt. Och det är viktigt att sådant slås fast. I detta fall av förvaltningsrätten. Ledamöterna och alla andra i fullmäktige, borde ha kunnat diskutera frågan i mars. Då hade detta inte hänt.

  *                        *                    *                    *                      *                        *    

För det finns nämligen inga vinnare i detta korrekta beslut från förvaltningsrätten.

Den politiska majoritet som fanns för att driva igenom beslutet i juni finns kvar. Det betyder att beslutet från i juni kommer att stå fast. Innebörden är att 1 601 av Bostadens hyresrättslägenheter kommer att säljas. Förvaltningsrättens beslut förändrar ingenting. När en majoritet i fullmäktige vill något ska det mycket till för att det inte blir så. Jag tror det var detta som Margot ville förklara. Eftersmaken efter junibeslutet 2017 var dålig. Nu kommer eftersmaken att bli ännu sämre. Detta gynnar inte den majoritet i fullmäktige som vill sälja.
Beslutet i förvaltningsrätten gynnar inte heller oss som är emot försäljningen. Vi är nämligen i minoritet.

Arbetarpartiet kommer att rösta emot utförsäljningen. Precis som i juni. Och vår grund kommer att vara densamma. Det gick för fort.

Vårt skäl i juni var att vi, och många andra, ansåg att handläggning hade varit alldeles för snabb. Jag är ersättare i Kommunstyrelsen och saknade rösträtt. Men att få ett tjockt beslutsmaterial tio minuter innan besluts ska tas, när det både gäller principer och en affär i storleksordningen 1,1 – 1,2 miljarder är inte lämpligt (för att uttrycka mig milt). När sedan beslutet togs, just innan midsommar, så sätter du dig inte alltid och läser de handlingar som blivit inaktuella. Du läser nya handlingar inför framtiden. Eller tar semester.

När sedan frågan kom upp på nytt har vi verkligen försökt skaffa oss ett underlag för att besvara de tre frågorna ovan. Det är allmänt sätt dåligt att sälja bostäder eftersom dessa innebär en stadig hyresintäkt för den del av kommunen som ligger i bolagsform (AB Bostaden). Det är att sälja en inkomstbringande del av verksamheten. Å andra sidan: om kommunens låneskuld är stor, och om räntorna höjs kraftigt, kommer den snabbt ökande låneskulden att kosta kommunen väldigt mycket mer och mer. Lånen kommer att öka på grund av att antalet barn och skolelever beräknas öka med 5 400 mellan åren 2014-2027, och antalet äldre-äldre, 80 år och uppåt, kommer att bli 3 000 fler mellan åren 2014-2027. Detta innebär att väldiga investeringar måste till i form av nya förskolor, grundskolor och äldreboenden.

Trots våra mycket idoga försök att tränga igenom den ”dimma” som uppstår då FÖR MYCKET av kommunens verksamhet ligger i bolagsform med dålig insyn och tystnadsplikt  – detta i förhållande till den del av kommunens verksamhet som bedrivs i förvaltningsform under de politiska nämnderna där offentlighetsprincipen råder – kan vi inte avgöra om det är berättigat att sälja ut eller inte. Det Arbetarpartiet dock anser sig kunna säga är detta: om frågan endast rörde tillgångar och skulder, inkomster och utgifter för AB Bostaden så finns det ingen anledning att sälja.

Men i juni blev betoningen mer och mer på kommunens totala låneskuld.

Men Umeå kommun, där en alldeles för stor andel av verksamheten lagts i bolagsform, har blivit för ogenomträngligt. Vi har alltså verkligen gjort vårt bästa för att tränga igenom den ”dimma” som uppstår när verksamheten dels ligger i bolagsform med dålig eller ingen insyn, dels när frågorna ÄR svåra. När vårt Arbetarpartiet under sådana förhållanden är osäkert på om ett beslut är riktigt eller inte, och det handlar om principer, då kommer vi att rösta Nej.

Jag vill redan nu avge ett vallöfte: blir vi återvalda i Umeå kommunfullmäktige kommer två av våra allra viktigaste uppgifter att bli:

*att öka de anställdas inflytande på arbetsplatserna – både inom kommunen och i övrigt,

*att öka medborgarinflytandet: Detta om vi så ska öka utgivningen av vårt eget gratismaterial direkt till medborgarna – för att inte sådana situationer som denna ska uppstå igen. Ett förslag är investeringar, skuldbörda och tillgångar och inkomster ska framgå för både den del av verksamheten som ligger i bolagsform, och för den del som bedrivs i förvaltningsform under politiska nämnder.

Till dess detta är genomfört kommer den misstro som nu uppstått att ligga kvar. Det beslut som tas på måndag i fullmäktige blir ett beslut om utförsäljning. Men det politiska pris som den majoritet som driver igenom beslutet betalar kan bli högt.

Hej. Jag sade vid 15.00-tiden. Sen igen. Sorry.

*                      *                   *                   *                   *

Killen kom till Mimer från ett annat av Umeås tre högstadier eftersom han blivit så mobbad. De andra tre högstadierna  var Tegs Central, Haga och Grubbe). Killen kom från Haga. Och han berättade för mig att han blivit mobbad och därför förflyttad. Han kände inte mig. Killens ansikte påminde lite om mitt offer, han som jag knockat genom att svepa undan benen på och som jag berättade om förra söndagen. Fast den här killen från Haga var mindre och spinkigare. Jag fick intrycket att han ville berätta sin historia i tron att detta skulle ge honom vänner i sin nya klass och att han hade valt ut mig. Kanske bara för att jag hade min cykel intill hans cykel. Vi hade i alla fall tid på oss. Och vi stod nere vid cyklarna intill Kungsgatan.

Han berättade, med sitt öppna ansikte och ljusa snälla röst, om att han hade blivit mobbad på sin gamla skola (fanns ordet mobba då) och därför blivit flyttad till Mimer och hamnat i vår klass (eller i den parallellklass vi hade gymnastik med). För ämnet kom in på gymnastik. Han gjorde ett så smärtsamt troskyldigt intryck, med en gard så sänkt, att det gjorde ont i mig på hans vägnar. Varje gång som jag tänker detta samtal återupplever jag detta. Det här utspelade sig i åttan. Det allra värsta året.

Han tog fram ett par nya gymnastikbyxor ur sin väska och visade mig dem. Han sa: jag har fått ett par nya gymnastikbyxor som jag ska ha på Mimer. De gamla blev stulna. Det gjorde ont i hela min kropp. Och jag kände hur ångesten kom över mig. Jag hade velat vråla: ”Din djävla idiot, säger du dessa ord till fel person kommer du att få gå naken hem”. Men istället sade jag uppskattande: ”dom var jättesnygga”. Det var dom. Svarta med guldränder vid varje sida ned till den lilla slits som fanns på den tidens korta gymnastikbyxor.

Killen kunde lika gärna ha haft en skylt hängande om halsen med texten: ”Offer – slå mig!” Det kunde hända tre saker då han bytte om i omklädningsrummet. Det första alternativet var att någon tog hans fina gymnastikbyxor och slängde upp dem i ett träd efter att först ha slitit sönder dem. Alternativ två var att han fick dem neddragna över huvudet som en dumstrut och sedan en knuff så att han for in i väggen. Det tredje alternativet var att någon tog hand om honom. Förklarade vad man gjorde och inte gjorde. Presenterade honom för de övriga som en kille med OK-stämpel i pannan.

Varför, varför, varför hade han kommit till mig? Det här var inte på Sofiehem där jag och Linn tillhörde de starkaste redan från och med femman. Det här var Mimer där vi hade gymnastik med Heinz och några ur hans fanclub från den klass där han gick (i vår klass hade Heinz definitivt inga fans). Jag skulle ha dött för Linda. Och Linn och jag hade en allians mot Heinz. And that´s it. Jag kunde inte åta mig några beskyddaruppdrag som som på mellanstadiet. Den här killen hade ju redan blivit så mobbad att han tvingats byta skola. (Detta var första gången som jag över huvud taget hörde talas om den metoden). En tanke for igenom mitt huvud som sa att man kanske skulle besöka Hagaskolan och se hur tuffa dom egentligen var där. (Jag gjorde verklighet av den tanken ett år senare).

Men jag kunde bara inte låta detta slaktoffer gå till slaktbänken.

Jag tänkte på hur oroliga hans mamma och pappa måste vara för honom. Hur dom skulle stå och vänta på hans rapport från sin första dag på den nya och (i huvudet på Umeås största idioter till rektorer) bättre skolan. Kanske hade någon av dessa ”umedalare” hört att vi hade en ”kristen lärarkår” på Mimer med karaktärsdanande morgonsamlingar tre gånger i veckan.

Varför hade Gud lagt denna börda på mina axlar, tänkte jag, om denna kille från Haga med sina alldeles för fina gymnastikbyxor och naiva tilltro till andra människor? Han kommer att råka sååå djävla illa ut. Han ber om det utan att han själv förstår det.

Apropå gud. Jag har fått frågan om jag hatar kristna? Nej, det gör jag inte. Jag trodde på gud längre än många andra. Längre än Linda. Jag hatar inte kristna. En del av mina vänner tror på gud än idag och är kristna. Men för mig kom det kristna endast att innebära förtryck. Min farmor talade jämt om att man fick evigt liv om man trodde på gud. (Till min pappas stora irritation). Mina första tre år i grundskolan präglades väldigt mycket av psalmsång varje morgon (på schemalagd skoltid). Fröken Strandgren ”Strankan”, som vi hade i trean på Östermalmsskolan, var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Hon brukade dra iväg klassen dit för att vi skulle få se hur fint där var och få lite hjälp med att fixa och dona. Och sedan Mimers totalt sinnesrubbade kristna lärarkår, med kristna morgonsamlingar varje måndag, onsdag och fredag, utanför skoltid. Vid 315 tillfällen, på ett ungefär, under våra tre år i högstadiet. Nej, jag hatar inte kristna. Men de hade försökt hjärntvättat mig. Och på Mimer förtryckte de oss allihopa. De utsatte oss för mentala övergrepp. Som i samband med 6-dagarskriget 1967.

Jag skriver det igen: Jag hatar inte kristna, tycker inte illa om kristna, jag bara hoppas på att tre fjärdedelar av Mimerskolans mentalt rubbade kristna lärarkår får brinna i det helvete jag inte tror på, i evigheters evighet, amen.

Men då ansåg jag att gud djävlades med mig. Jag hade inte styrkan att ta hand om denna stackare. Men jag såg, för min inre syn, hur förkrossad både killen själv, hans mamma och pappa, kanske även en lillasyster, skulle bli om han kom hem och grät. Jag tänkte att de hade tröstat honom under flera månader (efter en hemsk tid på Haga) med hur mycket bättre allt skulle bli bara han fick byta skola. Och hur ödeläggande allt skulle bli för hela familjen om hans helvete, redan första dagen på Mimer, endast skulle innebära en fortsättning på den mobbning från vilken han flytt Hagaskolan. Med sönderrivna jeans och blodiga knän, efter att ha blivit omkullknuffad på den gladiatorarena som Mimerskolans grusskolgård så blixtsnabbt kunde förvandlas till. Hans föräldrar skulle inte kunna sova, De skulle ligga och tala med varandra på natten. Killen skulle ha mardrömmar. Säkert lillasystern också, fast utan att fatta vad det var som hotade hela deras familj.

Jag kunde inte överge honom. Helvete.

Så jag gick tillsammans med honom till gymnastiklektionen. Presenterade honom för grabbarna och sa att han hade bytt skola eftersom dom på Haga ansåg att vi var så snälla på Mimer för att vi fick höra om gud tre gånger extra i veckan (råa och skratt). Jag både skyddade honom, och höjde hans status en aning, genom att säga att han hade tackat nej till att byta sina gympabrallor mot mina. (Mina ord betydde att jag redan hade försökt sno åt mig hans gympabrallor, men att han hade försvarat dem, på något sätt, och att han hädanefter skulle få ha dem i fred).

Jag hade stämplat in ett OK i pannan på honom. Det var inte det som var det svåra. Det svåra var att jag nu var tvungen att skydda honom. Och se till att han inte gjorde bort sig. För hans misstag skulle drabba mig. Efter det att skolan var slut förklarade jag livets realiteter för honom. Enkla regler som att inte berätta för andra om varför han kommit till Mimer på det sätt han hade berättat för mig. Inte skylta med sina snygga, men dyra, gymnastikbyxor utanför gympasalen eller utomhuslektionerna. Det gör bara tjockskallar som vill få stryk. Att inte sticka ut. Att det tog tid att bli accepterad. Var han bra i något ämne? Matte. OK. Vägra aldrig att hjälpa någon. Och så till sist: kom till mig om någon djävlas. Men säg aldrig, aldrig, att du kommer att be mig spöa någon som hotar dig. För då ställer du till det för mig. Och gör du det ska jag ta mig fan själv spöa dig, avslutade jag, rädd för vad detta åtagande skulle innebära. Han var blek efter min föreläsning. Blek men lycklig. Han hade fått en kompis. I sina ögon. Jag anade att jag skulle bli ett samtalsämne hemma i deras familj. Det blev jag också.

Han var min första elev.

Jag minns inte att han fick några problem. Han tillhörde den kategori som inte behövde slåss. Inte på Mimer. Han var för mycket av en plugghäst. Men han kunde utsättas för djävelskap. Men som jag minns det klarade han sig ifrån detta med. Han hade fått en bra start. Tack vare mig.

Varför kunde jag göra detta för honom?. Därför att han var ett oskrivet kort! Vissa bar med sig en ”Inte OK-stämpel” redan från tiden på Sofiehemsskolan. Eller från tiden utanför skolan. Att försöka förändra någons redan fastställda status innebar stora risker. Det kunde ha inneburit risken att bli social utfryst. Och kanske även att tvingas utkämpa slagsmål. Det var alltså både farligt och svårt att försöka höja någons status, sedan någons status redan blivit fastslagen. Inte sällan just slagen fast.

Men hade jag kunnat bistå några i alla fall. Trots att deras status redan var fastslagen. Som exempelvis Ossian och hans bror. De var finnar, två grabbar, som fick ett rent helvete på jorden. Detta är en av de frågor jag aldrig kommer att bli fri ifrån.

Men den här killen från Hagaskolan hade ingen fastslagen status. Han kom till Mimer som ett oskrivet kort. Och han hade tur som anförtrodde sig till mig. Och jag lärde honom det jag själv tvingats lära mig. Han fick också en släng av den eventuella ”status” som jag själv hade.

Den hjälp som jag gav killen från Haga var något bra som jag faktiskt gjorde under min tid på detta högstadium. Fattade jag allt det där redan i åttan? Ja. Jag fattade allt om det där som hotade honom och även allt det som hotade att drabba hans familj. Det var just hela familjens samlade lidande som gjorde att jag inte kunde backa ur. Skälet att jag bidra med att ge honom en bra start, eftersom han var ett oskrivet kort utan någon fastställd status, fattade jag också. Men just detta hade jag aldrig kunnat sätta ord på då jag var 15.

Det är bra att ha något som man kan vara nöjd med. Jag fick något på plussidan då jag väger mina positiva och negativa handlingar från tiden på Mimer. Men, återigen, hade jag kunnat göra mer för de som råkade illa ut? Efter alla år av grubblande, och sedan jag skrivit om detta så vet jag nu svaret. Jag hade kunnat ”rädda” Ossian och hans bror. Och det nästan utan några problem. Det kanske var den finska familjens öde som gjorde att jag hjälpte kille från Haga. Men det var så många som behövde hjälp. Och i en massa fall hade situationen kunnat explodera. Ingen hade kunnat rädda alla. Men till saken hörde ju också att jag också djävlades med andra. Jag inriktade mig på att skydda Linda. Och sedan fick det vara bra med det. Jag måste ju ta vara på mig själv. Varje dag i åttan var farlig. Men, sanningen är att jag visste vad som var rätt och fel, och att jag inte gjorde det jag borde. Därför kändes det så bra att ha gjort någonting. För någon.

Det finns en annan sak jag verkligen vill berätta om. Fast senare. Det var hur vi hanterade den situation som uppstod när en lärare ständigt kladdade på tjejerna i klassen. Det var vår uppgift, killarnas, att hantera den situationen.
För till lärarna gick ingen vad jag vet. Inte ens tjejerna. Vad jag vet.

Tidigare bloggar om min tid i grundskolan och främst på Mimer:
den 19, 24 och 29 augusti, den 10, 15, 24 och 25 september samt den 1, 8, 15 och 21 + 21 oktober..