Denna första del av mitt fjärde blogginlägg rörande misstroendeförklaring och it-skandalen på Transportstyrelsen, ställer frågan om varför i he-te inget riksdagsparti föreslår att ansvaret för hemliga militära och polisiära uppgifter hamnar under rätt minister. Detta istället för att kriminella toppar på myndigheter ges uppgifter som de inte klarar utan att bryta mot lagen.

Självklart ska försvarsdepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för militära hemligheter. Hemligheterna har kostat tio- eller hundratals miljarder, ackumulerade under årtionden, och kunde ha gått till utbildning, sjukvård och högre pensioner. Självklart ska även justitiedepartementet ha det politiska och praktiska ansvaret för polisiära hemligheter. Där handlar det bland annat om liv eller död för människor med skyddad identitet.

Det räcker inte att beteckna det som har skett på Transportstyrelsen som sinnesslöhet. För vad sägs om det här: Då IBM övertog hanteringen av hemligstämplad information, av en volym som legat på 1000 servrar i stora datahallar, använde it-jätten utländska tekniker som inte hade säkerhetsgranskats av IBM. Detta godkändes sedan av Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren. Genom detta satte sig Ågren över lagar rörande a) sekretesskydd, b) personuppgifter, c) offentlighets- och sekretess samt d) Transportstyrelsens egna krav på informationssäkerhet. De militära och polisiära hemligheter som kostat miljarder för försvaret och som kan innebära liv eller död för civila kanske idag återfinns hos säkerhetstjänster, företag och privatpersoner i exempelvis Tjeckien, Rumänien och Serbien. Samt i USA. Plus i resten av världen.

För denna lilla miss fick generaldirektör Ågren böta 70 000 kr. Kör du för fort på en 30-väg kan du få böta tre gånger så mycket. Det som skett bevisar att ”verkligheten överträffar dikten”. Detta tragikomiska förlopp, av episka proportioner, skulle Rowan Atkinson ha kunnat förvandla till en prisbelönt svart komedi. Och då har jag ännu inte nämnt de mest sjuka inslagen. Det är sannerligen något ruttet i kungariket Sverige.

Ord är otillräckliga för att beskriva det hela. Endast en sällsynt hård bestraffning duger för att beskriva vansinnet i hela händelseförloppet bakom läckorna. De som godkänt och förverkligat idén om att lägga ut driften av hemliga militära och polisiära register på entreprenad till den privata – och sedan årtionden tillbaka, till USA:s krigsmakt knutna – datajätten IBM borde ställas inför rätta. Brottsrubricering: Högförräderi.

Eftersom inga ord, i alla fall inte mina ord, kan beskriva vansinnet vill jag istället berätta en historia. Men i morgon ska jag, i denna bloggs andra del, ändå försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen. Men idag ber jag dig, käre läsare, att hänga med på en sann historia om en period från mina yngre dar. Det handlar om kärleken till fordon och därav fasan för att fordonsregistret idag, sannolikt, befinner sig i främmande händer.

Om du skulle ana en viss ironi när det gäller skälet till att åtala vissa personer för Högförräderi kan det hända att du ha rätt. Men i den andra delen av denna blogg – som alltså kommer i morgon – framförs argument för att några måste fällas i domstol och bestraffas hårt för det som inträffat. I morgon är det dödligt allvar. Den vänskapskorruption som grasserar i Sverige ska inte kunna rädda kriminella höjdare. Inte denna gång.

REGISTER ÖVER ÄLSKADE FORDON SKA HÅLLAS HEMLIGA

År 1971 köpte jag, arton år fyllda, min första tunga motorcykel. Även kallad båge, hoj och cykel. Liksom mina två tidigare, lätta, motorcyklar älskade jag denna min första, tunga, båge alldeles extra. Året före hade vi nämligen, min bästa polare Lasse och jag, ständigt trakasserats av stans hojåkande raggare. Sådana fanns nämligen vid denna tid. Under två sommarmånader körde vissa av raggarna sina brittiska hojar innan de drog sig tillbaka in i värmen i sina stora jänkare. ”Dj-la symaskiner” kallade de våra Yamaha-bågar (med den lilla ynka motorn på 125 kubik). Större motorer än så fick inte vi 17-åringar köra. Själva åkte raggarna på tekniskt efterblivna brittiska hojar som BSA och Triumph med sina stora motorer på 650 kubik. ”Dj-la järnspisar” brukade vi säga om deras ålderdomliga gjutjärns-motorer. Vi visste att våra lättmetallsmotorer från Japan hörde framtiden till. Och det skulle vi visa de hojåkande raggarna, bara vi fyllde 18, och fick köra japanare – med större motorer!

Och det fick jag sommaren 1971. Den säsongen körde jag ifrån ägarna till de efterblivna brittiska järnspisarna med min Honda 450 kubik – körde ifrån alla britter utom Norton Commando. Min båge var en för sin tid ovanligt avancerad och robust hoj – med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – vilket gav den relativt lilla motorn mer kraft än raggarnas BSA och Triumph trots deras större motorer. Det var helt underbart att köra ifrån brittiska järnspisar. Min dåvarande flickvän Sigge och jag gjorde dessutom en massa utflykter med Hondan. Jag med mina coola mc-boots, skinnbrallor och nitade skinnjacka på vilken det stod UMCC. Och hon i grön parkas, vita seglarstövlar, nonchalant läsandes Kalle Anka i 120 knyck sittandes bakom mig utan att hålla i sig. Hon var en totalt fel 15-åring bakpå en båge – men sååå cool. Liksom ”inte imponerad” av snabba hojar – bara ”lätt överseende”. Sigge fick ta min enda störtkruka (hjälm). Jag var gentleman – och odödlig. Sommaren 1971 blev fantastisk tack vare bågen. Det var med stor sorg jag ställde undan min Honda i slutet av september det året.

Chocken
Fram emot jultid fick jag ett brev från Försvarsmakten. Eftersom jag visste att det var dags att ”mönstra” inför lumpen, eller värnplikten, var jag säker på brevets innehåll. Jag skulle få läsa var och när min stridsduglighet skulle vägas och mätas. Troligen på alla umegrabbars mardrömsplats – Boden. Men döm om min förvåning, och fasa, när jag läste brevet. Där stod det att min båge – min trogna ”raggar-ätare” och utflyktsfordon – hade blivit krigsplacerad!

Ni som inte åkt hoj sedan 16-årsåldern saknar förutsättningarna att förstå den chock jag fick. Innebörden av brevet var, gick det stegvis upp för mig, att i händelse av krig skulle min nyinköpta båge – en Honda 450 kubik med vakuumförgasare och dubbla överliggande kamaxlar – inställa sig till militär tjänstgöring! Det fanns inte ens verktyg och instruktioner för att skruva i denna motor inom det militära 1971. Min, endast en säsong gamla, motorcykel skulle alltså tjänstgöra som transportmedel åt någon garanterat vårdslös mc-ordonnans. Och dessutom var krig farligt! Min båge skulle exempelvis kunna köras rakt över en mina! Kaboom! Inte bra alls. Och skulle den mc-ordonnans som anförtroddes ansvaret för min Honda sköta om henne på ett tillfredställande sätt? Ställa in ventiler, tändning och förgasare rätt; fylla på olja, kolla lufttrycket i däcken, ta bort lera, putsa kromet. Eller pussa hojen god natt. Varje kväll. Helt säkert inte. Dessutom: det var endast jag som fick pussa min båge!

Snart nitton år gammal ansåg jag, bland mycket annat, att alla yngre stockholmare var opålitliga. Utan undantag. Och rökte hasch. Den ena tanken gav den andra. Jag hyste snart inga som helst tvivel: en stockholmshippe till mc-ordonnans, utan kärlek till eller förståelse för, motorcyklar skulle tilldelas min båge och busköra den ända till dess att han – förblindad av haschdimmor efter att ha inspirerats av filmen ”Easy Rider” – körde rakt på en mina! Jag blev mer och mer förbannat över Försvarsmaktens tilltag att krigsplacera min hoj.

Sommaren 1971 hade jag betalat medlemsavgiften till knutteklubben ”Umeå Motorcycle Club” (UMCC) uppe vid ”kåken” – som låg på I 20-området efter väg 364 till Botsmark – och då fått emblemet målat på skinnjackan. Sigge var med vid detta tillfälle. Övriga knuttar glodde på hennes något annorlunda mc-klädsel. Hon glodde provokativt tillbaka. ”Liksom inte imponerad” av skäggiga knuttar – bara ”lätt överseende”. (Jackan med emblemet finns kvar än idag – 46 år senare). Jag hörde mig för med de andra. Precis som jag misstänkte hade ingen knutte i hela Ume ens hört talas om att någons, älskade, motorcykel hade krigsplacerats! Utom min. Detta väckte allmän munterhet. Om jag inte hade varit emot krig tidigare blev jag det nu.

Inte utan min båge
Jag visste ju att jag själv skulle bli krigsplacerad. Men det fick vara någon dj-la måtta. Det räckte med att Försvarsmakten fick en ”person” i familjen. Mig. Du som läser detta måste förstå hur starkt vi kände för våra hojar. Då jag hösten 1969 kraschade, första gången, med min första motorcykel (en Husqvarna Silverpil 175 kubik) och kände något blött på magen minns jag att jag tänkte: gode gud, låt det vara blod. Alternativet var nämligen att det blöta var bensin, vilket i sin tur endast kunde betyda en sak, tanken hade gått sönder! Katastrof.

Det finns en berömd film med Sally Field från 1991 som heter ”Inte utan min dotter”. Tjugo år före filmen var min, möjligen något omogna, inställning denna: krig ja – men ”inte utan min båge”. Och nu riskerade min ögonsten att köras, över minor, av haschrykande stockholmsdjävlar. Jag ringde upp Försvarsmakten och frågade om de skulle ersätta eventuella skador på min tvåhjuliga ”pärla”. Detta tyckte den fanjunkare jag fick tag på i telefonen var roligt. Nej, svarade han. Men dör hon (min båge) kan vi ju alltid ge henne en hedersam militärbegravning – och en tapperhetsmedalj… Förbannade gubbe.

Slutligen insåg jag att det enda sätt på vilket jag kunde skydda min båge var att köra den själv. Eftersom jag tagit mc-körkortet militärt, på FMCK, visste jag att jag skulle bli mc-ordonnans. Om jag ville. Det enda problemet var krigsplaceringen. Jag måste bli krigsplacerad på samma ställe som min Honda. Men jag visste ju var. Och om jag bara förklarade cykelns behov av just mina japanska verktyg och min instruktionsbok skulle det hela gå bra. Så gick mina funderingar.

Som tur var blev det inget krig. Och därför blev min båge aldrig inkallad. Men att tvångsinkalla en motorcykel, och förutom hoten från FI och stockholmshippies, även utsätta en båge för mygel i form av politiker som privatiserar hanteringen av fordonsregister och av statliga tjänstemän som upphäver lagar, är bara för mycket. Sådant måste bestraffas.

Men mer om detta i morgon!

Både före och under Almedalsveckan betonade Annie Lööf och Jan Björklund, ledarna för C respektive L, att de aldrig skulle regera på ett SD-mandat. Enligt referatet från Almedalen i Expressen gick Björklund så långt att han sa att Anna Kinberg Batras bredvillighet att samarbeta med SD skadade Alliansen. Enligt samma tidning sade även att Björklund att Liberalerna aldrig skulle medverka till att ge SD inflytande över regeringsmakten.

Detta löfte från Almedalen bröts i onsdags. Då försökte Alliansen erövra regeringsmakten – med hjälp av just SD.

I onsdags riktade nämligen allianspartierna, tillsammans med SD, ett misstroendevotum mot hela tre ministrar (däribland de tunga inrikes- och försvarsministrarna) trots att de hade kunnat få Konstitutionsutskottets (KU) rapport om eventuella tjänstefel redan om cirka en månad om Alliansen så begärt.

Jag kan inte undgå att tänka på begreppet ”blixtkrig” som myntades före andra världskriget. Det allianspartierna försökte sig på i onsdags var ett försök till ett politiskt blixtkrig. Varför skriver jag blixtkrig och inte ”bara” krig. Därför att Alliansen inte endast ställde misstroendevotum, de försökte dessutom förstärka effekten, detta genom att meddelade att riksdagen skulle inkallas till ett extra sammanträde.

Allianspartierna och Sverigedemokraterna syftade till att ge befolkningen i Sverige, samt utländsk media, bilden av att regeringen inte längre kunde ges förtroendet att styra landet. Det krävdes därför ett extra sammanträde med riksdagen. Därför – just precis därför – kunde inte M, C, L, KD och SD vänta cirka en månad på KU. Detta underströks då Centerns och Kristdemokraternas båda ledare intervjuades i TV4 Nyhetsmorgon torsdagen den 27/7. Ebba Busch Thor svarade med ett stort ”JA” på journalisternas fråga om allianspartierna var beredda att ”ta över”. Och det femte borgerliga partiets ledare, Jimmie Åkesson, förklarade att han var ”besviken” över att Stefan Löfven inte hade avgått efter misstroendeförklaringen.

Onsdagens misstroendeförklaring från de fem borgerliga partierna var ett försök att skada Stefan Löfvens personliga prestige, samt den socialdemokratiska delen av regeringen, på ett maximalt sätt. Tanken var att regeringen skulle tvingas bort.

Men planen misslyckades. Och efter misslyckandet var plötsligt var ingenting brådskande längre. I alla fall inte för Alliansen.

Trots att landet försvar fortfarande leds av en minister som fem partier förklarat måste bort ”då förtroendet är förbrukat” är det alltså, konstigt nog, inte bråttom med att bli av med karln längre. Ingen riksdag måste inkallas till ett extra sammanträde. Försvarets politiske ledare, försvarsminister Peter Hultqvist, kan lugnt sitta kvar till åtminstone en bit in i september. Och uppenbarligen kan även befolkningen i landet sova lugnt i sina sängar – till skillnad från i onsdags för två dagar sedan – då läget för ministern, landet och dess befolkning var kritiskt. Genom denna reträtt har Alliansen försatt sig i en situation som är absurd.

I detta läge har åtminstone Liberalerna fått kalla fötter.

Varken Annie Lööf eller Jan Björklund gav någon intervju efter gårdagens svar från Stefan Löfven på Alliansens misstroendevotum. Däremot gav trion Ebba Busch Thor, AKB och Jimmie Åkesson intervjuer. Kanske betydde Lööfs och Björklunds mediala osynlighet något, kanske inte. Men det betyder definitivt något att Liberalerna nu bokstavligen vädjar om ett köttben från Peter Hultqvist och från regeringen, vädjar om bara ett litet, litet ben, för att få en ursäkt och kunna ändra sig så att partiet slipper rösta bort den S-märkte försvarsministern! I P1 sades det i morse att även Centern vill ha en liknande förevändning så att även detta parti kan låta försvarsministern sitta kvar.

Men för Centern och Liberalerna är skadan redan skedd.

I onsdags visade dessa partier att de är beredda att fälla regeringen med hjälp av SD. ”Mittenpartierna” visade därmed att Annie Lööfs och Jan Björklunds högstämda tal i Almdalen bara var en, eller två, bluffar.

Blir nästa samarbete mellan C+L och SD att fälla regeringens budget nu i höst?

Under gårdagens diskussioner om hur Stefan Löfven, tvåparti-regeringen och det socialdemokratiska partiet skulle hantera den regeringskris som uppstått sedan de fyra allianspartierna, stödda av SD, riktat ett misstroendevotum mot tre S-märkta ministrar förekom huvudsakligen tre alternativ:

–nyval utlyses vilket mest gynnar SD,

–regeringen avgår och talmannen får i uppgift att utröna om alla fyra allianspartier är beredda att bilda regering med hjälp av SD (eller endast M och Kd),

–alla tre ministrar offras vilket skulle innebära en enorm prestigeförlust för regeringen och garantera ett dåligt valresultat för S.

Jag själv varken såg eller hörde någon säga att Stefan Löfven skulle kunna använda sig av en regeringsombildning i vilken två ministrar förklaras ha sagt upp sig själva men inte den tredje – försvarsminister Peter Hultqvist. Varför jag kallar detta för en ”lysande taktik av Löfven ” beror på följande:

a) den minister som Löfven tar strid för är också den minister som de flesta, inom exempelvis Moderaterna och Liberalerna, är mest tveksamma till att tvinga bort via en misstroendeomröstning. Han försöker få Alliansen att backa – eller till och med spricka,
b) Löfven förklarar att han varken vill avgå – för att överlämna ansvaret till talmannen – eller utlysa nyval, detta eftersom han inte vill ta ansvar för att kasta in Sverige i en regeringskris,
c) Statsministern vägrar uttala något misstroende mot varken Anders Ygeman eller Anna Johansson. Han vill invänta Konstitutionsutskottets (KU) granskning av läckorna av hemlig information från Transportstyrelsen samt den efterföljande politiska hanteringen av skandalen,
d )S-ledaren slår KU i huvudet på ”de fem borgerliga partierna” för att dessa – genom att inte invänta KU:s granskning – har kastat ut Sverige i kaos. Mot detta ställer Löfven sitt eget ansvarstagande,
e)Sammanfattningsvis:
1.Löfven har lyckats bolla tillbaka ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på allianspartierna. Detta endast 24 timmar efter att M, C, L och Kd placerade ansvaret för en eventuell regeringskris i knät på Löfven genom att kräva tre ministrars avgång,

2.Genom att utmana allianspartierna på en strid om försvarsministern, och samtidigt vägra ta avstånd från någon enda av de tre ministrarna, undviker Löfven att framstå som om han ”viker ned sig” för allianspartiernas krav på att hans ministrar måste avgå. Istället förvandlar han allianspartierna till politiska bråkstakar eftersom de inte inväntar KU-granskningen. Intrycket av att Löfven inte ”viker ned sig”  förstärks av att populäre inrikesminister Anders Ygeman får bli gruppledare för S i riksdagen – i en sorts rockad med den nuvarande gruppledaren Tomas Eneroth som nu blir minister!

3.Löfvens agerande kan helt förändra scenen från igår om – ett stort OM – allianspartierna backar. Och scenförändringen skulle bli ännu större om Löfven lyckas spräcka enigheten bland allianspartierna. Satsningen på att spräcka Alliansen underströks av att Löfven konsekvent talade om ”de fem borgerliga partierna” och därmed slog samman allianspartierna med SD i deras ovilja att invänta Konstitutionsutskottet. KU var det enskilt viktigaste av de olika ”instrument” kring vilka Löfven och Socialdemokraterna byggt sitt agerande och argumentering. I skrivande stund är det svårt att säga om Löfven lyckas.

Detta om det politiska spelet.

Strategin att återvinna arbetarna från SD lyser med sin frånvaro!
Jag anser fortfarande att regeringen skulle ha avgått. Löfven borde ha kombinerat avgången med en politik som kan återvinna arbetarna från SD. Detta – att återvinna arbetarna från SD – är den helt och hållet avgörande strategiska frågan för S. Om S inte kan besegra SD löper S en överhängande risk att reduceras till att enbart bli ett stödparti till C och L.

Just nu meddelas:
Just nu meddelas att alla ”fem borgerliga partier” ändå verkställer sin misstroendeomröstning. Fast vid ordinarie riksdag – och inte vid en extrainkallad. Jag hoppas nu att Löfven avgår. Och siktar in sig på den strategiska frågan om att återvinna arbetarna – och slutar upp med dessa taktiska parlamentariska piruetter (tpp).

Alliansen har formellt lagt ett misstroendevotum mot infrastruktur-, inrikes- och försvarsministrarna. Men att inte se djupare än så vore rent korkat ytligt. Under presskonferensen sa Ebba Busch Thor att det handlade om ett ”dubbelhaveri” och att ”förtroendet är förbrukat”. KD-ledaren syftade dels Transportstyrelsen som läckt hemliga uppgifter, dels på den bristande politiska handläggningen. Innebörden av dessa ord, samt Alliansens krav på att hela tre ministrar – varav två tillhör regeringens tyngsta – ska avgå, visar att misstroendet är riktat mot Stefan Löfven och därmed mot hela regeringen.

Alliansen önskar en valrörelse där främst Socialdemokraterna ständigt tvingas försvara sig mot de misstag som begåtts i den politiska handläggningen efter avslöjandet om Transportstyrelsens läckor. Och en sådan valrörelse skulle Alliansen få om Löfven försökte regera vidare genom att avskeda ministrarna Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultqvist.

Istället kan regeringen avgå.

Detta innebär att Alliansens misstroendevotum, som genom stödet från SD kommer att samla en majoritet i riksdagen, får den effekt som det ska få. En regering som saknar riksdagens förtroende måste avgå. Alliansen ska inte leka med misstroendeförklaringar. Och S+MP ska inte förnedra sig genom att regera vidare. Detta leder endast till ett långsamt, smärtsamt, politiskt självmord fram till valet i september nästa år.

Avgår regeringen, däremot, kommer talmannen att tillfråga Anna Kinberg-Batra om M-ledaren är beredd att bilda regering. I detta läge tvingas inte endast M och KD bekänna färg utan även Centern och Liberalerna. Vilka partier inom Alliansen är beredda att bilda regering med stöd av SD? Skulle alla fyra borgerliga partier vara beredda att stödja sig på SD innebär detta en våldsam helomvändning både från Centern och Liberalerna. Detta skulle ge valrörelsen en helt annan dynamik, främst för S, än om regeringen sitter kvar brutalt försvagad efter att ha tvingats avskeda tre ministrar.

Valrörelsen kommer också att te sig helt annorlunda om det visar sig att endast M och KD är beredda att bilda regering med hjälp av SD. I detta läge kommer Alliansen att bryta samman. Ur detta sammanbrott är det möjligt att en blocköverskridande koalitionsregering uppstår bestående av S, MP plus C och L.

Detta om det politiska spelat.

Men sakfrågan då? Det är helt klart att den politiska handläggningen av Transportstyrelsens läckor har varit oförsvarlig. Det är fullständigt oacceptabelt att statstjänstemän eller politiker hemlighåller att register som är känsliga, både för både militär och civila, kan befinna sig på drift.

Till sist: det bästa vore naturligtvis om Socialdemokratin gick till val på en arbetarpolitik i syfte att stoppa kapitalflykt och avindustrialisering, slå vakt om skola, sjukvård, pensions- och andra välfärdssystem, tar itu med den segregeringen vars rötter växer sig allt starkare, tar upp kampen för ett sekulärt samhälle mot de islamister som utmanar detta samt sätter stopp för hedersförtrycket. S måste ta upp striden med SD, för att återvinna arbetarrösterna, eller reduceras till ett stödparti åt en av de två borgerliga falangerna – som exempelvis i Frankrike och Österrike. Men denna insikt verkar saknas inom S. Däremot inser förhoppningsvis Löfven att regeringen borde avgå – och därmed tvinga Alliansen att ta ansvar för regeringskrisen.