Det har regnat nonstop (nästan) i 2 dagar nu! Helt galet! Inte går det att bära ved heller. Bah.

Men dock, jag överlever i ur och skur. De här två dagarna har varit fruktansvärt oproduktiva stundtals. Måndagmorgon startade direkt med ett migränfall utan dess like. Sen så kurerade jag mig och spelade gitar hero (alla som inte provat men som kan, gör’t!) och tittade på Codan vi gjorde i 3:an.

Idag så har jag gjort lite mer, städat och hållit på och sett film och gudvetallt. Jag håller mig sysselsatt, inte tal om annat.

Nej ni, nu ska jag kvarta och läsa Dr. Annika Dahlvkvists (stavning?) blogg i bokform. Oerhört intressant må jag säga. Finns snart på ett biblotek nära dig så fort jag har lämnat tillbaka den.

Aurevoir!

Midsommarhelgen passerade såsom den borde ha gjort. Bra sällskap, gott öl och ett strålande väder. Vi hade tillochmed en midsommarstång och det tillhör inte vanligheterna. Den bestod dock till den mesta delen av spännband, en cementborr och en bänk. Men vad är det de säger? Alla sätt är bra utom dom dåliga.

Jag har hunnit med att fiska också, fast det nappade inte. Det var ju lite typiskt men att fiska är ändå en såndär grej som är rolig oavsett resultatet. Om man får eller inte får är som sekundärt, nöjet är att sitta i en båt x antal timmar och hoppas att man kanske får något.

Nu idag, måndagen den 23:e juni så sitter jag hemma i soffan och regnet verkligen öser ner. Jag hade tänkt bära ved och gå en lång promenad men det tillåter inte vädret. Jag hade dessutom migrän på morgonskvisten så jag har en huvudvärk därefter så det är lite bra att det regnar ändå för jag hade ändå inte velat anstränga min ömma hjärna.

Så måste jag passa på att gratta alla som fyller år också, för visst är det många just idag? Jag känner fyra pers som har sina högtidsdagar och det händer aldrig annars på året.
Nu ska jag klura ut hur jag ska kunna hämta posten utan att få fuktskador, önska mig lycka till!

Nu är jag hemma! Det är skönt, gött, härligt och mysigt på alla sätt och vis!

Tågresan gick sisådär med evig hunger och för mycket packning, men jag kom ju fram i alla fall! Så har jag hunnit hälsa på mormor, kamrater och varit med katten. Det har varit 2 intensiva dagar I say!

Sommaren är inte riktigt planerad än, men den blir som den blir. Tar det lite pö om pö. En dag i taget. Dag för dag. En stund i taget. Ni fattar.

Allt är packat, jag har vinkat av 75% av familjen och det här blir det sista jag skriver på datorn som står på ’mitt’ aupairrum. Det känns tomt och konstigt. Men slutet på en sak är ju alltid början på en annan.

Det har varit roliga 10 månader, jag har träffat en massor av underbara människor och fått vänner för livet. Och jag kommer absolut hälsa på dem igen, och igen, och igen!

Jag är rik!

Om en vecka kanske jag sitter hemma i köket och snörvlar av kattallergi och bloggar. Tänk den tanken ni! Fast för mig är det väldigt främmande och långt bort. Riktigt far away alltså. Har jag nu varit här så länge känns det skumt att det är slut snart.

Men jag tar avslutet pö om pö. Idag var det sista dagen på öppna förskolan. Det var väl närmare 10 barn i solen och glass i solen och hej och hå. Det var riktigt trevligt faktiskt och det är så synd att det slutar nu!

(jag hoppar lite bland dagarna nu)

I helgen var jag i Hallstahammar med min syster och träffade kusiner och släkt. Vi körde gokart och spelade Guitar Hero bland annat. Det var så jävla roligt. Ursäkta franskan. Fast det var snuskigt varmt alltså. Det var väl lika varmt hemma men den här helgen så genererade värmen migrän och igårkväll var jag i något konstigt sjukdomstillstånd. Det var som feber men ändå inte.

Nu ska jag måla lite, se när Ville vaknar och se om den nya hunden Storm kan sitta.

Jag odlar solbränna och badar i poolen på dagarna. Sen händer det inte så mycket annat. Det är som en liten oas här ute, om jag riktigt anstränger mig så kan jag lura min uttorkade hjärna att jag är utomlands. Fast utan taxfreeshoppingen.

Jag är dessutom ledig resten av veckan och det gör ju inte saken sämre. Inte heller det att det ska vara liknande väder i alla fall tills på måndag.

Men, ett men här. Det är ju underbart med all sommarvärme och solen men det har ju sina baksidor.

Även om jag inte är inblandad så kan stora delar av skörden bli förstörd. Det är en enorm fara för gräsbränder. Och så blir i alla fall jag världens segaste i solen. Och det så mycket lättare att springa i 1 plusgrad och snöblandat regn än i 26 grader. Och för oss med migrän så vet vi ju alla att solen kan ställa till mycket mer än vad en mulen dag gör. Jag har dock klarat mig hittills, tackochlov.

Så det är lite på gott och ont det här, faktiskt. Jag vet inte om jag är överdrivet pessemistisk men hallå. Lite konstigt är det ju allt.

Ps. Om två veckor sitter jag hemma.

Ni ser mitt mål med livet där till höger? Att springa tjejmilen? Jag reflekterade över det nu. Jag har ju redan klarat milen, först i november sen då i söndags och ikväll. Så varför skulle en mil med en massa östrogen och sport-bh-skav vara liksom en grej då?

Ikväll sprang jag i 23 graders värme på öppna fält och nästan ingen vind. Det var den första delen av min runda. Sen sprang jag 2 km på asfalt på en måttligt trafikerad väg och jag försökte så mycket jag bara kunde att inte bli ett roadkill. Sen sprang jag 1½ km på grusväg där jag mötte några bilar och en traktor och eftersom det är så torrt så dammade det så mycket och jag har nästan hela grusvägen i mina lungor och i mitt andningssystem nu. Sen sprang jag på en skogsväg i 4 km där jag bland annat svalde en spindel (!) och gång på gång sprang rakt på spindelnät som satt från träd till träd och korsade vägen.

Allt detta medan ena min hörlur trillade ur örat hela tiden, tröjan gled upp, byxorna gled ner och det enda jag kunde tänka på var vatten.

Så jag frågar igen, vad är en mil i Stockholms grönområden i jämförelse, prestationsmässigt, mot en mil i öken, på asfalt och i ett regnskogsliknande område som innebär udda förtäringar längs vägen?

Jag försöker inte att glorifiera mig själv just nu eller vara elitistisk, jag inser snarare att jag kanske borde jobba efter andra mål här i livet än delta i Sveriges största pms-event där man förmodligen inte ens får plats att springa så fort man vill om man råkar hamna bakerst i ledet.

(Tjejmilen är säker jättekul och jag vill ändå springa den någongång innan jag dör, och jag förstår, det är ju liksom grejen. Men ändå.)

Den här helgen har varit så där varm och skön som den var för någon vecka sedan! Minst 20 grader, inte så många moln, ork och tid och lust och pengar till precis vad vi velat, hela tiden.

Jag har haft en intensiv helg med min syster som innebar Överby (köpcentrum i Trollhättan), solning, en milslång promenad och 10 km’s jogg idag och däremellan haft så kul vi inte vetat vilken lunga vi skulle andas med ungefär. Kul, kul, kul, KUL! Nu känns det nästan som om jag är på sommarkollo.

Jag är dessutom mycket solbränd nu, så här brun har jag aldrig blivit av ’svensk’ sol någongång i hela mitt liv och det är bara maj. Det gör det ännu bättre!

Har blivit premiärantastad av min första fästing också. Den hade valt ett väldigt strategiskt ställe att bita sig fast på, mitt bröst nämligen. Men jag plockade bort den och har varken borrelia eller TBE vad jag vet. Och så farligt var det heller inte. Älglopporna lät desto värre då faktiskt.

Men ja, livet leker verkligen och jag måste säga att just nu skulle det lika gärna få vara 3 månader kvar som 3 veckor innan jag ska fara hem. Jag har så kul att jag glömt hur man har tråkigt.

Lördagnatt var en rolig natt. Jag och min syster och hennes jobabrkompisar for till Olstorp. En liten håla, som Storuman ungefär. Så fanns det ett område där som var ungefär som Trillen på Åselemarknaden. En större lada för dansband och bugg och en mindre för disco och fulla 18-åringar.

Grejen var den att det var väl 4-5 grader och med en snålblåst utan dess like. Men vi höll oss varma med öl och mycket dans, speciellt buggen där. Jag buggade som sjutton och det var längesen jag hade så kul en utekväll. Alla var trevliga och glada och ingen gnällde på kylan och det var inte så där överdrivet med folk heller.

Det var ganska kul också när var och varannan kände sig som en stjärna då de kom på att jag kom från norrland. Malå var det närmaste någon kom när de gissade och då är det ju ändå några mil hem.

Och mer kulturella evenemang. I fredags gick jag Kvarnstensmilen där och det var kul! Tog bara 2 timmar den här gången (kinnekulle tog 3 timmar) och jag hade faktiskt inte ont någonstans nästa dag. Så skrev jag i gästboken som låg i en liten turistshop efter vägen: ’16/5 2008, Blaiken/Västerbotten var här’. Jag lämnar spår efter mig, alla gånger!

Nu ska jag nog kvarta och ta tillfället i akt i morgon att försöka göra planer av mina mål.

Alltså vädret som varit de senaste dagarna (som tog slut i söndags) har ju varit helt otroligt! Varmt som bara den och sol och varma vindar och yadda yadda. Jag har nog aldrig varit såhär brun i hela mitt liv, men dessvärre så har jag en turistbränna. Jag har märken efter linnen och bh-band och min solning var väl inte så genomtänkt. Men nu har jag ju något att jobba på i alla fall.

Jag är lite kluven i mitt tankesätt just nu. Ena studen är det ’hem hem hem’ (1 månad kvar!) och andra stunden är det ’njae nej men det är ingen idé att stressa på den lilla stund som är kvar’. Fattar ni? Jag längtar så sjukt mycket men jag vill ju ändå inte missa nuet och det som är kvar bara för det. Så jag tror att jag har bestämt mig för att tiden går vare sig jag vill eller inte så är det bra med det.

Men så är det den lilla listan på grejer som jag vill hinna med innan jag lämnar landet. Det är:
– Grilla med Sara
– Gå Kvarnstensmilen (det är på fredag, och jag ska gå)
– Fara på Liseberg
– Fara till Söderköping (där finns en glassrestaurang som måste upplevas www.smultronstallet.se)
– Bada i Vänern
– Försöka att arrangera något sorts pool/grillparty här
– Fara till Spiken (en fiskeby(?) som ligger bortåt Läckö Slott)

Det är bara en handfull av alla grejer som jag vill göra. Så hur gör jag? Jag vet i ärlighetens namn inte om jag hinner med allt eller hur jag ska hinna med allt. Men jag får göra efter förmåga och hoppas att jag grejar det.