Om att försöka läka en trasig självbild

Liksom för massor av andra människor där ute, kantades min uppväxt och speciellt min skolgång många gånger av ett mörker.
Ett mörker som jag i efterhand tidigare inte tänkt så värst mycket på, eftersom jag helst velat glömma och gå vidare, men som jag på senare år insett förmodligen fortfarande påverkar mig i större skala än jag trott.
Jag syftar på utanförskap och mobbing.


Åren mellan 91-99 kom att bli en väldigt ensam tid för mig, som dagligen innebar psykisk smärta och ångest.
Jag utsattes för mobbing och utfrysning från den dagen jag steg in i skolan för första gången, tills den dag jag gick ut årskurs 9.
Jag var otroligt blyg och känslig som barn, nästintill folkskygg, vilket gjorde mig till en utmärkt måltavla, då jag bara stod och tog emot de elaka orden, och aldrig någonsin vågade säga ifrån.
Jag led även av ett kraftigt överbett, något som gjorde att jag inte kunde stänga munnen ordentligt.
Ja, ni kan ju tänka er vilken festlig kombination det blev – en tillbakadragen liten flicka som knappt vågade svara på tilltal, och som dessutom hade jättegaddar som inte gick att dölja.


Det värsta var inte att klasskamrater och elever i parallellklasserna ständigt och jämt kommenterade min personlighet, mitt utseende och då i synnerhet mina tänder, skrattade åt mig och hånade mig på alla möjliga sätt.
Det allra värsta, det var när elever från högstadiet, och i vissa fall även vuxna, viskande och skrattande lät mig veta att det minsann inte var ok att se ut som jag gjorde.
Skolan jag gick på från årskurs 1 till 6 satt ihop med en högstadieskola (som jag senare skulle börja på), och eftersom min skola inte var så stor hade vi vissa lektioner, exempelvis träslöjd och syslöjd, på det högstadiet ett par gånger i veckan.


De dagar dessa lektioner stod på schemat hade jag en extra stor klump i magen från det att jag lämnade hemmet på morgonen.
Allt eftersom dagen gick och en sådan lektion närmade sig växte klumpen sig allt större.
Att gå den biten, från min skola och genom i stort sett hela högstadiebyggnaden, fram till träslöjden eller syslöjden, var förknippat med stark ångest.
Jag försökte alltid se till så att jag hann slå följe med några av mina klasskamrater till lektionen, helst några stycken åt gången, så att jag kunde gömma mig strax bakom dem, i hopp om att ingen av högstadieeleverna skulle rikta sin uppmärksamhet mot mig.
Det faktum att jag inte hade någon vän i min klass gjorde så att ingen stannade och väntade på mig, och det hände ett flertal gånger att alla mina klasskamrater redan hunnit iväg, och jag fick vandra ensam till nästa lektion.
Jag kände mig aldrig så liten och så utlämnad, som när jag tvingades möta högstadieelevernas dömande blickar i korridoren, och de fniss och skratt som utbröt just efter att jag gått förbi.
Vissa gånger fick jag även nedsättande kommentarer på vägen, oftast från de äldsta killarna.


Jag minns speciellt en kommentar, som en av killarna i årskurs 9 skrek åt mig.
Trots mina tappra försök att ta mig fram så obemärkt som möjligt, genom att stryka längs väggen, fästa blicken i golvet, och ibland gå med ansiktet vänt emot väggen, fastnade hans ögon på mig.
Jag minns hans ansiktsuttryck när han fick syn på mig, han rynkade ihop pannan i en grimas av avsky.
När jag precis passerat honom och trodde att allting var lugnt, att jag klarat mig denna gång, så kom den kommentar som skulle komma att etsa sig fast i mitt huvud för all framtid.
”Skaffa nya tänder din jävla…!”
Resten av meningen hörde jag inte, så jag vet inte om han slutade den så, eller om jag helt enkelt inte lyckades uppfatta det sista ordet.
Jag minns däremot den känsla jag kände efteråt. Jag minns hur hårt mitt hjärta slog, och den kraftiga stress som sköljde över mig.
Jag minns mina halvspringande steg mot klassrummet, och den oerhörda lättnad jag kände när jag väl stod innanför rummets fyra väggar.
Nu skulle jag vara trygg, åtminstone två timmar framåt.


Denna tid, dessa år…det är som sagt ingenting jag ägnar någon större tanke åt längre.
Fast trots det, nu när jag de senaste åren funderat mer och mer på varför jag i vissa avseenden är som jag är, har jag förstått allt mer att min uppväxt haft en större inverkan på mitt liv än jag tidigare förstått.
Jag har insett att den lilla, osäkra flickan, som inte ville möta andras blickar, och som önskade att hon hade fått försvinna i tomma intet, finns kvar inom mig.
Hon kommer fortfarande fram ibland, lika sårbar och lika rädd för att bli dömd.
Hon kämpar fortfarande med sin självbild och med att försöka förstå sitt eget värde.
Med lite mer tid och mer arbete med mig själv, så kommer hon kanske vad det lider att dyka upp alltmer sällan.
Och en dag kanske hon inte längre har någon makt över mig.


Men även om min uppväxt orsakar en del problem för mig, så tror jag att den skänkt mig en del gott också.
Kanske har jag den att tacka för den ödmjukhet jag besitter idag.
Och min eviga strävan efter att vara en rättvis och god människa är nog också till viss del uppväxtens förtjänst.


Denna text är inte menat som någon beklagan, nej med den här texten vill jag enbart utifrån mina egna upplevelser belysa detta ständiga samhällsproblem, mobbing.
Trots att dessa år orsakat mig så mycket smärta, så har jag i vuxen ålder aldrig känt bitterhet över det.
Ledsamhet till viss del, men aldrig bitterhet.
Jag har valt att vända mina upplevelser till något positivt, jag har för länge sedan förlåtit mina plågoandar och jag är övertygad om att det jag var med om har gett mig en enorm inre styrka.
Den hårda vägen har jag lärt mig hur fruktansvärt fel det är att utsätta en annan människa för den kränkning jag utsattes för, och att det du säger idag och som du förmodligen glömt om ett par år, kan hemsöka någon annan en väldigt lång tid framöver.