Nya förhållningssätt för ett bättre liv

Bloggen har blivit bortprioriterad en lång tid, på grund av att mitt liv varit fullt tillräckligt att handskas med.
Det senaste halvåret har jag börjat må sämre och sämre psykiskt, tills jag en dag för några månader sedan ”kraschade”.


Jag kan så här i efterhand se att jag redan för ungefär två år sedan började få de första fysiska symtomen på att något inte stod rätt till.
Jag fick tinnitus med klickljud samt lockkänsla i öronen, värk i nacke och rygg, hjärtklappning och magproblem.
Besvär som jag då tog som enskilda, fysiska problem, och inte som tecken på att jag var på väg mot fullkomlig utmattning.
Den följande tiden kom fler och fler fysiska symtom, och eftersom jag sedan tonåren lider av hypokondri, eller hälsoångest som det nu för tiden kallas, började jag oroa mig för att vara dödssjuk.
Tiden innan jag verkligen kraschade ihop var min kropp totalt i olag.


Jag kände mig så trött att jag vissa dagar över huvud taget inte kom upp ur sängen.
Det spelade ingen roll hur mycket jag sov, efter att jag varit vaken i ett antal timmar var jag lika trött igen.
Jag hade konstant yrsel, huvudvärk, kraftig hjärtklappning i tid och otid som skrämde mig från vettet, överaktiv blåsa, starka smärtor i nacke och rygg, den ena förkylningen efter den andra, och jag hade även börjat få problem med eksem på flera ställen på kroppen.
Sjukhusbesöken avlöste varandra, utan att en enda dödlig sjukdom uppdagades.
Det var då jag på allvar började tänka: ”Kan verkligen ALLT det här ha uppkommit på grund av stress och att jag mår dåligt PSYKISKT?!”.
Det kändes sjukt att man skulle kunna bli så dålig fysiskt på grund av det psykiska måendet.
Idag vet jag att det psykiska och det fysiska hänger ihop betydligt mycket mer än många känner till, och att dessa fysiska besvär som jag ännu lider av inte är ovanliga för en person som drabbats av utmattningssyndrom.


När man tänker efter är det väl egentligen inte så konstigt.
Jag är en person som alltid haft nära till depression, och jag har alltid haft en hög ångestnivå.
Utöver det har jag alltid varit en person som velat hjälpa andra, så mycket som bara möjligt, även om jag egentligen kanske inte orkat och borde ha lagt den tiden på att försöka hjälpa mig själv istället.
Dessutom har jag under många år ställt höga krav på mig själv i vardagen.
Krav som för vissa kanske inte skulle kännas som orimliga, men som för mig till slut blivit för tunga, då jag insett att jag är en lågenergiperson.
När man bara kör på, år ut och år in, i en takt som egentligen är för hög för ens eget välmående, är det nog snarare en regel än ett undantag att kroppen tillslut säger stopp.


Trots att jag logiskt vet att detta mest troligt har psykiska orsaker, är det fortfarande svårt rent känslomässigt, för hypokondrikern i mig.
Orostankar som: ”Tänk om läkarna missat något?”, ”Tänk om de där fyra EKG-undersökningarna jag gjort under loppet av ett år trots allt visade fel?”
Sådana tankar spär ju ständigt på min ångest och fortsätter att bryta ner mig psykiskt, vilket förstärker de kroppsliga symtomen.
Så det blir en ond spiral, som jag ständigt jobbar med för att försöka få under någorlunda kontroll.


Jag har de senaste månaderna fått anpassa mitt liv efter den situation jag nu befinner mig i.
Vissa dagar är jag helt sänkt, och orkar ingenting.
Då brukar jag lyssna på kroppen och endast göra sådant som MÅSTE göras, om det inte är någonting som kan vänta.
Andra dagar, när jag känner att jag har mer ork både psykiskt och fysiskt, så brukar jag bestämma några saker jag ska göra just den dagen, och vara noga med att jag inte sätter upp för mycket på mitt schema.
Det är det som ofta är det svåraste, att inte pressa sig själv för mycket de dagar som känns lättare.
Att inte tänka: ”Ja men nu känns det ju rätt ok, så jag borde nog göra det och det också”.
För det kan snabbt ge ett bakslag och fördröjer tillfrisknandet.


Träningen har, som många som känner mig och som läst den här bloggen vet, varit lite som terapi för mig mot min psykiska ohälsa.
Tyvärr kan jag inte längre träna så som jag brukade, på grund av att min kropp inte pallar med det.
Jag blir förkyld för minska lilla, en rask promenad kan räcka ibland.
Så nu är det mer rehabträning som gäller, lätt styrketräning samt långsamma promenader.
Det är nog nästan det jobbigaste med det hela, att inte kunna göra det jag älskar att göra, det som gett mig så mycket.
Men jag har inget val, jag måste göra vad jag kan för att försöka ta mig tillbaka till en dräglig tillvaro.
I framtiden, när min kropp tillåter, hoppas jag kunna höja träningsnivån.


När man befinner sig i en djup svacka, eller vad olika anledningar inte mår bra psykiskt, är det lätt hänt att kosten blir allt annat än optimal.
Så har det varit även för mig under ett bra tag.
Jag har inte misskött mig totalt, tack och lov, men jag har mer och mer känt att jag saknar struktur och hälsosam kost.
Jag har lagt om min kost och äter numera efter Clean Eating.
För dem som inte känner till det, så går det kort och gott ut på att man utesluter raffinerat socker, spannmål, hel- och halvfabrikat och konstgjorda tillsatser.
Jag äter dessutom sällan laktos, och jag äter betydligt mer (bra) fett än kolhydrater.
Så långt det är möjligt köper jag ekologiskt.
Detta är alltså ingen kortvarig diet, utan ett hållbart sätt att leva.
Visst gör jag avkall från ”reglerna” ibland vid speciella tillfällen, så länge jag håller mig till det här större delen av tiden är jag nöjd.
Jag är övertygad om att kroppen och även psyket kan påverkas i stor grad av vad vi stoppar i oss, och med tanke på de besvär jag har känns det helt rätt att göra vad jag kan för att min kropp och mitt sinne ska komma i så gott skick som möjligt.
Hittills har det gått förvånansvärt lätt, jag trodde att suget efter sötsaker och annat onyttigt skulle vara större.
Men jag tror att i och med att jag lagt till mer fett i min kost, håller jag suget nere vilket gör så att jag kommer ha lättare att följa detta i längden , i motsats till kalorisnåla dieter.


Sist men inte minst måste jag få ordning på sömnen.
Det är det kämpigaste av dessa punkter, för en nattuggla som jag, men viktigare än jag någonsin förstått tidigare.
Så godnatt. 😉