Rakt ur hjärtat

Hej på dig!




Jag kan inte sova, jag gav upp när jag insåg att jag skulle få ligga och stirra upp i taket medan tankarna malde.
Min hjärna går på högvarv, och en våg av nedstämdhet har sköljt över mig under kvällen.
Jag vet inte exakt varför, även om jag har mina gissningar.
Det har skett en del förändringar i mitt liv den senaste tiden, och förändringar än något som alltid varit mer eller mindre jobbigt för mig att hantera.
Så vida det inte rör sig om förändringar som jag själv väljer, förstås.
En annan tänkbar bidragande orsak är nog troligt, som vanligt, att hösten och mörkret kommit.
Trots att jag, som jag skrivit tidigare, absolut uppskattar en hel del med denna årstid – som alla naturens vackra färger, den mysighetskänsla som blir mer påtaglig än under våren och sommaren, när man kryper upp i soffan framför någon film, eller bara en sådan grej som att inte tvunget behöva dra ner rullgardinerna när man ska sova – så går det ändå inte att komma ifrån att det händer saker i mig när sommaren skrider mot sitt slut.
Nedstämdheten smyger sig på, hur mycket jag än försöker mota bort den.


Jag vet att det finns en risk att det kommer vara så här i perioder, mer eller mindre, under mitt liv.
Det är någonting jag idag accepterar fullt ut, det har jag lärt mig att acceptera.
Det finns vissa som skulle säga: ”Nej men så kan du inte tänka, du måste ha hopp om att det kommer bli bra”.
Visst har jag självklart hopp om det. Jag har haft hopp i över 20 år.
Men jag är också realist. Det är ingenting som har förändrats.
JAG har förändrats, jag har blivit äldre och klokare och med det lärt mig att hantera dessa känslor på ett annat sätt än tidigare vilket till viss del gjort tillvaron lättare för mig.
Men känslorna i sig har inte förändrats.
Jag känner att det bästa sättet för mig är att sluta fred med tanken att känslorna förmodligen kommer förbli en del av mig, i större eller mindre utsträckning.
Inte MIG, utan en del av mig. För jag är så mycket mer än mitt mående.
Om saker och ting helt skulle förändras en dag – ja, då vore jag självklart innerligt tacksam.
Tills dess är den bästa strategin för mig att försöka leva mitt liv så bra jag kan – med de förutsättningar jag har nu.
Jag försöker ständigt hitta olika strategier som ska hjälpa till att underlätta för mig, träningen är ju som bekant en sådan sak.


Därmed inte sagt att jag kommer ha ett dåligt resterande liv, absolut inte.
Jag har positiva stunder. Stunder som stärker mig, som får mig att känna enorm tacksamhet, som hjälper mig att blicka framåt och som påminner mig om att livet är förjäkla värdefullt – trots allt.