”Det är bara bra”

”Hur mår du?” – En av våra absolut vanligaste fraser, som dagligen utbyts säkerligen miljontals gånger mellan människor bara i Sverige.
Men hur många av oss säger de där orden utan att riktigt känna det, mest för att det är det man ”ska” göra?
För att vi inte törs eller orkar berätta hur vi mår, eller inte vill vara till besvär, och så vidare.
Rätt så många, skulle jag tippa på.


Jag personligen har blivit betydligt bättre på att tala om hur det står till med mig.
Förr, i mina yngre år, svarade jag alltid ”bra” när jag fick frågan, oavsett om jag mådde helt åt h-vete och helst skulle ha velat gräva ner mig.
Det kändes av någon märklig anledning nästintill skamligt att visa ”svaghet”.
Jag har aldrig någonsin tyckt att det varit något konstigt när det gällt andra, men när det kom till mig själv så skulle fasaden stå uppe till varje pris.
Jag hade också svårt med tanken på att ”vara till besvär” för mina vänner, jag ville vara den där personen som alltid var glad och spred positiv energi.
En person jag inte var, med andra ord.
Vad jag inte förstod då var att på de premisserna byggs inga sanna relationer.


Även om jag idag oftast inte har några större problem med att berätta om hur läget är, så känns det trots allt fortfarande inte helt naturligt att göra det alla gånger.
Jag kan känna att det, beroende på vem jag pratar med då, är lätt hänt att man ”lindar in” det hela, berättar en del men inte allt.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna såhär, tyvärr.


Varför är det egentligen så svårt att berätta hur man verkligen mår?
Är det för att vi generellt sett har det så pass bra, att vi nästan känner skam och skuld när vi trots det inte mår bra?
Eller har vi blivit så matade med positiva och ”perfekta” instagramflöden att ett verkligt liv med allt vad det innebär, helt enkelt känns jobbigt att dela med sig av?