Träningens kraft

Under alla år jag har kämpat med (eller mot?) psykisk ohälsa, så är det en sak som varit en alltid lika viktig del och hjälp i mitt liv – träningen.
Träning i allmänhet, men framförallt styrketräning i synnerhet, har varit min grej.
Den har för mig inte varit och kommer aldrig vara någon mirakelmedicin, men träningen har verkligen en fantastisk förmåga att lugna ner min rastlösa själ och höja min sinnesstämning åtminstone ett snäpp.


Utöver de faktum att endorfinerna fullkomligt dansar omkring, så frisätts flera andra viktiga ämnen som serotonin, dopamin och noradrenalin, som skapar den där härliga känslan efter ett träningspass.
Träning är effektivt mot stress i och med att stresshormonet kortisol stabiliseras.
Även om jag aldrig kommer till en nivå då jag är helt stressfri, så känner jag tydligt av träningens effektiva påverkan på min konstanta inre stress.


Att se resultat av allt slit har också, i alla fall för mig, en positiv inverkan på mitt mående.
Vetskapen om att jag gör något bra för mig själv, genom att bygga en stark och användbar kropp som jag dessutom känner mig någorlunda nöjd med att bära runt på, det får mig att känna mig mer tillfreds.


När träningen fungerar så fungerar även andra basala grejer mycket bättre för mig, som sömn och mat.
Jag sover mindre oroligt när jag tränar regelbundet.
(Nu sover jag långt ifrån alltid ostört ändå då jag har en blivande tvååring, men ni fattar vad jag menar. 😉 )
Att ha ordning på vad jag äter, att se till så att jag får i mig vad jag behöver blir mycket enklare när träningen fungerar.
I perioder när jag inte tränat har jag haft lätt för att äta för lite, och även att stoppa i mig för mycket skräpmat.
Så träningen är liksom grunden för en så välfungerande vardag som möjligt, för mig.


Att hitta en bra balans när det gäller träningen har jag insett mer och mer är extremt viktigt.
Speciellt när man lider av långvarig stress, och i och med det ständigt har förhöjd kortisolnivå.
Då gäller det mer än någonsin att ha koll och försöka känna efter hur det känns, så det inte blir mer träning än vad kroppen orkar med.
Annars är risken stor att stresshormonerna går bananas och träningen börjar bryta ner kroppen istället för att bygga upp den.
En balans som är långt ifrån enkel alla gånger, men i och med att jag så tydligt känner att träningen gynnar mitt psyke, så tänker jag att jag gör något rätt. 🙂


Det enda ”negativa” jag kan säga om min träning i dagsläget är att jag blir SÅ jäkla hungrig!
Jag har för det mesta en god aptit i grunden, och i och med träningen har den säkert ökat med typ 30, 40 procent.
Så nackdelen är att det känns som att jag äter mig själv ur huset, haha.
Men ja, den nackdelen kan jag leva med. 😀