Det ofiltrerade och operfekta som behövs

Det har ibland slagit mig att jag är glad över att jag inte är tonåring idag.
Att växa upp i en tid när man ständigt matas med bilder på det till synes perfekta hade nog mest troligt varit förödande för min självkänsla.
Jag pratar såklart om sociala medier, och i synnerhet Instagram.
Flera studier har gjorts som visar att mycket användande av sociala medier försämrar många ungas, speciellt flickors, självkänsla.
Något som inte alls känns särskilt förvånande tycker jag.
Regelbundet skrollande bland felfri porslinshy, skulpturerade fitnesskroppar och fantastiska hem skulle nog tillslut kunna skapa en viss stress och press för många.
Jag har själv då och då känt att Instagram gett mig mer negativa än positiva känslor, och då är jag ändå vuxen – så jag kan ju bara föreställa mig hur det kan påverka en osäker tonåring.

Som vuxen tänker jag att det ofta kan vara lättare att hålla mer distans och vara mer kritisk till det man ser på sociala medier, än när man är väldigt ung.
Dock ska gudarna veta att det är långt ifrån lätt alla gånger som vuxen heller.
Nu är vi ju alla olika och vissa påverkas lättare än andra, men har man brottats med en negativ självbild under stora delar av sitt liv så är det lätt hänt att de instagramkonton man började följa för inspiration (om låt oss säga träning), istället tillslut börjar framkalla känslor av ångest och otillräcklighet.


Något som är lätt hänt när man spenderar mycket tid på Instagram, är att slås av det där ”alla andra är/har det bättre”-tänket.
Det man ska försöka påminna sig själv om är att varje ”perfekt” instagramflöde består av kontoägarens absolut bästa bilder.
Många gånger råkar bilden inte bara bli perfekt, utan man gör den perfekt.
(Som när man raffsar ner all skit från vardagsrumsbordet, lägger på en trevlig duk, tänder lite ljus och fram med tapas och klick!)


När det kommer till så kallade ’selfies’ och kroppsfoton, så kan man komma långt genom att dra nytta av ljus, rätt posering, samt använda fördelaktiga vinklar för att framhäva och dölja.
Att det dessutom finns en uppsjö av retucheringsredskap och filter att tillgå (nu snackar vi inte bara filter som ger lite slätare hud, utan tyngre grejer som förändrar både ansiktsdrag och kroppsform) gör det ju inte lättare att veta vad som är verkligt och inte.


Jag kan ju gå till mig själv, när jag tar mina egna ”outfitbilder” så är det ytterst sällan det är den första tagna bilden jag väljer att publicera.
Jag vet inte om det någonsin har hänt.
Vanligtvis är det nog oftast någonstans mellan 10-40 bilder som brukar krävas innan jag blir nöjd.
Ibland ännu mer än det också, det finns nånger jag tagit upp emot 100 bilder och ändå inte känt att jag fått fram ”den” bilden.
Just för att det är så mycket som ska till för att skapa den där ”perfekta” bilden.





Dessa bilder är tagna vid samma tillfälle.
På den första bilden drar jag in magen, så den ser ut så som jag önskar att den kunde se ut.
På den andra bilden är jag helt avslappnad och ser ut så som jag faktiskt ser ut.
Jag har, som jag skrivit om tidigare, endometrios.
Jag är i det stora hela väldigt lyckligt lottad då jag har sluppit ett flertal av de besvär som många med endometrios tvingas gå igenom, så som ohanterliga smärtor och svårigheter med att bli gravid.
Det största problem som endometrios hittills har inneburit för mig är att jag har en mage som är uppsvälld i princip konstant, oberoende av vad jag äter.
Jag har haft det så i så pass lång tid att jag inte riktigt minns när det började, men någon gång i 20-årsåldern tror jag.
Jag är som sagt såklart tacksam för att det här är mitt största besvär med denna sjukdom, inget snack om saken.
Jag skulle dock ljuga om jag sa att detta inte bekommer mig, för det gör det.
Jag går ständigt runt och suger in magen, jag har spräckt ett flertal plagg i midjan och jag avskyr att inte kunna äta minsta lilla utan att det ser ut som att jag är gravid i 5:e månaden.
Jag tyckte att det var så skönt när jag faktiskt var gravid och började få mage, för då behövde jag inte hålla in den längre. 😀


Jag känner mig inte helt bekväm med att lägga upp dessa bilder, MEN jag tycker att det känns som en viktig grej att göra, då kroppshetsen på många håll är extrem och ständigt närvarande endast någon knapptryckning bort.
Jag har under ett par år inspirerats av andra som visat upp oretucherade, ärliga bilder på sina kroppar, som fått mig – och säkerligen många andra – att känna oss lite, lite mindre obekväma med oss själva.
Jag tycker att det är fantastiskt bra iniativ, som skapar välkomna ringar på vattnet.
Om jag i min tur skulle kunna få en enda person att känna sig lite, lite bättre till mods i sin kropp, så vore det fantastiskt.


Jag ser inget fel i ett snyggt Instagramflöde, att lägga upp vältagna och fina foton som man är nöjd med – absolut inte!
Men vi är nog många som någon gång, trots att vi säkert på något plan är medvetna om det, skulle behöva en påminnelse om att det finns så mycket mer där bakom.
Att det ”perfekta” som vi ser, avundas och trånar efter är de absolut bästa 5, 10 procenten ur en persons liv.
Och att de övriga 90, 95 procenten…de har vi ingen inblick i.