Vad beror psykisk ohälsa på?

Jag minns att jag, för många herrans år sedan under ett besök på psykiatrin, fick höra att jag har en kemisk obalans i hjärnan (närmare bestämt för lite serotonin) och därför behövde äta medicin.
Jag bar sedan med mig den ”vetskapen” genom åren.
Jag tyckte att det lät logiskt.
Det är inte förrän under de senaste åren som jag, efter att ha läst en massa nya rön, börjat känna att den förklaringen inte känns fullt lika självklar längre.
Decennier av forskning har inte kunnat bevisa att depression och ångest orsakas av brist på serotonin, och mycket forskning har tvärtom avfärdat den teorin.
Forskare har också varit inne på att det skulle kunna bero på obalanser mellan flera signalsystem i hjärnan, istället för i endast serotoninsystemet.
Det är dock, mig veterligen, inte heller något som det har gått att hitta bevis för.
Men om depression och ångest inte beror på för lite serotonin, eller någon annan signalsubstans, den förklaringen som jag och många andra länge tagit för sanning, vad beror det då på?


Det är tydligen inte så enkelt som att man bara har för lite serotonin, utan det är betydligt mer komplicerat än så.
(Det borde jag väl i och för sig ha kommit underfund med för många år sedan, för skulle det ha varit så enkelt, då hade jag ju varit kvitt både depression och ångest många gånger om vid det här laget.)
Serotonin är en substans som förmedlar nervsignaler på kemisk väg från en nervcell till en annan.
På 50-talet upptäckte forskare att serotonin och andra substanser, som noradrenalin och dopamin, hade en antidepressiv effekt och de drog slutsatsen att depression berodde på en brist som kunde behandlas genom att tillföra den substansen.
Vissa läkare hävdar att även om SSRI-preparat visserligen har god effekt för många, så kommer inte den antidepressiva effekten av att man bara ökar på serotoninet utan av att substanserna påverkar jämvikten i de neurala nätverken så att gener aktiveras, synapser nybildas och andra städas bort.
Medicinerna ökar hjärnans plasticitet, förmåga till förändring.
Komplext, alltså.


Något jag länge har varit fullkomligt övertygad om är att vissa människor föds med en större sårbarhet än andra, och således har psykisk ohälsa närmare till hands.
Jag har alltid känt så när det gäller mig själv, att jag garanterat har den där sårbarheten inprogrammerad i mitt DNA.
Sårbarheten är inbyggd i våra gener, men påverkas givetvis också av en rak andra saker.
Svåra upplevelser i barndomen, livskriser och annat som pressar oss längre och hårdare än vad vår kropp och själ klarar av.
Olika typer av brister i kroppen, som exempelvis brist på sköldkörtelhormon, blodbrist (anemi) och brist på vitamin B12, kan också bidra till att utveckla depression.


Depression och/eller ångest som inte har funnits med till en början utan som uppkommer under livets gång till följd av en specifik händelse, som exempelvis dödsfall, uppbrott eller att man förlorat jobbet, är lättare att förstå sig på och i många fall nog också lättare att lindra eller bota.
För om man vet exakt vad som orsakar depressionen och/eller ångesten är det så klart lättare att komma till bukt med den.
Det innebär såklart INTE att det är LÄTT att ta sig ifrån den mörka plats man befinner sig på, utan det kräver givetvis en massa jobb och tid.
Men man vet åtminstone VARFÖR man mår som man mår, och det är ju en stor fördel.
Om man har noll koll på vad som orsakar den förlamande känslan av nedstämdhet eller den där ständiga djupt rotade ångesten – eller båda, då blir det svårare.
Om man under många år på olika sätt har försökt komma till rätta med dåligt mående, genom medicinering, terapi, träning, kost, ja you name it…utan att uppleva tillräcklig förbättring, vad gör man då?

Att man, enligt min övertygelse, kan födas med en sårbarhet har jag ju redan konstaterat, men VAD är den där sårbarheten, och vad är det rent konkret som orsakar den?
Det är den stora frågan.