Mitt tillflyktsställe

Det här är utanför vår familjestuga.
Hit åker jag om jag känner att jag behöver komma bort ett slag.
För att försöka lugna ner min ständigt överaktiva hjärna, få lite återhämtning när stress och press har varit för stor, eller helt enkelt bara vill få andas frisk luft och vara vid havet i lugn och ro.
Jag är en väldigt social person, men jag har samtidigt ett stort behov av ensamtid.
(Så mycket ensamtid man kan få som småbarnsförälder, det vill säga. 😉)
Det är genom ensamtid jag laddar upp mina batterier igen, så fulla de kan bli.
Ensamtiden är läkande för mig.

Jag har, som nog de flesta som följt mig ett längre tag vet, lidit av psykisk ohälsa i stora delar av mitt liv.
Jag drabbades även av utmattningssyndrom för ett antal år sedan och sedan dess är jag känsligare för stress än jag var innan, och jag upplever ofta en hjärntrötthet som inte fanns där tidigare.
Jag har alltid varit en person som behöver en viss mån av egentid för att återhämta mig, men idag är det behovet mycket större och det är mycket viktigare än det var förr.

Det går ofta att köra på för fullt ett bra tag, men till slut har man helt enkelt inget annat val än att lyssna på vad kropp och sinne säger.
Om man inte avsätter tid för återhämtning, så kommer kroppen tillslut att bestämma en tid åt en.

Allt det jag skrivit ovan är en av anledningarna till att jag, inte började men fortsatte med, den aktiva livsstil jag (med vissa avbrott) haft i många år.
Det är också, som jag nämnt förut, en av anledningarna till att jag snöade in mig på en sockerfri, glutenfri och så ”ren” vardagskost som möjligt.
Jag insåg att det är en livsstilen som inte bara gynnade mig kroppsligt, utan att den även hade, och har, en god inverkan på min mentala hälsa.
Inte så att det är någon mirakelkur, men oj så det hjälper! ❤


Förresten – jag har nyss blivit aktiv på Instagram igen, efter flera relativt inaktiva år.
Följ mig där (här) om ni vill, för fler kost och träningsinlägg!