Visselblåsarna och demokratin

Under den senaste veckan har jag tittat på den SVT-sända dokumentärserien ”Länge leve demokratin”. Där reser journalisten Jan Scherman runt i landet och möter makthavare i vad som närmast kan betraktas som en hälsoundersökning av den svenska demokratin. Scherman talar om en ny verklighet för politiken där utrymmet mellan folkvalda och medborgare fylls, inte bara av media, utan av en växande kader av kommunikatörer. Det handlar om pressekreterare som aktivt regisserar mötet mellan politiker och journalister, om konsulter som tar fram partiernas kommunikationsstrategier eller om politiska sekreterare som förser beslutsfattarna med faktaunderlag och research. Vilka följder får då denna verklighet? Jo, en malande likriktning. Reportrar som följt svensk politik under en längre tid vittnar om en utbredd ängslighet där folkvalda blir allt försiktigare med att tala klarspråk.

Jag vill tillägga att likriktningen inte stannar vid politiken. Det är en allmän trend i offentliga organisationer. Under paraplybegrepp som New Public Management och Offentlig-Privat Samverkan grumlas gränserna mellan det offentliga och det privata. Varje enhet ska ha ett eget varumärke som skiljer ut det och gör det konkurrenskraftigt. Det gäller inte bara politiska partier, äldreboenden och förskolor. Hela städer och regioner ska arbeta fram ett platsvarumärke. Det betyder i sin tur att de som är delar av organisationerna förväntas fungera som ambassadörer för varumärkena. Alla delar ska signalera samma budskap, de ska ”tala med en röst”. Med en sådan norm blir den interna takhöjden låg. I politiken betyder detta att debatten blir förutsägbar, överdrivet försiktig och ärligt talat dödligt tråkig. I offentliga organisationer ser man en liknande process (den som i ett ärende på Försäkringskassan haft svårt att avgöra om handläggaren på andra sidan luren är en robot som hakat upp sig eller en medmänniska vet vad jag menar). Men det betyder också försämrade förutsättningar att upptäcka missförhållanden i tid. I organisationer där ängslig likriktning är norm är det nämligen mycket riskfyllt att höja rösten.
Under de senaste åren har medvetenheten om dessa risker ökat med väckarklockor som Nuon-affären och Macchiarini-skandalen. Den 1 januari 2017 skärptes skyddet för så kallade visselblåsare. Vidare planerar myndigheter, kommuner och landsting att införa olika typer av system där man möjliggör för enskilda att rapportera problem anonymt. Allt detta är positivt, men det räcker knappast. De många gråzonerna komplicerar. När har missförhållanden gått så långt att det är läge att slå larm? När har chefer missbrukat sin position så grovt att det inte längre är frågan om olämpligt beteende utan repressalier? Riksrevisionen påpekar exempelvis att vissa typer av offentliga organisationer har mycket begränsade system för att granska och agera mot maktmissbruk och att det särskilt i mindre samhällen finns stora risker för vänskapskorruption där chefer och partikamrater håller varandra om ryggen.

En annan gråzon gäller repressalierna komplexa uttryck. I samband med visselblåsning aktiveras nämligen mekanismer och processer där repressalierna sällan kan isoleras till en enskild individ utan snarare genomsyrar kulturen på arbetsplatsen. Detta illustreras på ett mycket bra sätt i boken ”När man måste säga ifrån: Om kritik och whistleblowing i offentliga organisationer”. Där argumenterar forskarna Ulla-Carin Hedin, Sven-Axel Månsson och Ronny Tikkanen hur arbetsplatskonflikter tenderar att utvecklas i samband med visselblåsning. De menar att visselblåsning tenderar att mötas med en strategi som kallas omdefiniering och utsortering. Det börjar ofta med att måltavlan för kritiken – i regel en chef – med olika medel försöker få konflikten till att handla om något annat. Visselblåsandet beskrivs som ett brott mot en oskriven regel: detta skulle vi ju hålla tyst om! En andra reaktion är kritisera visselblåsaren för vad den dragit igång, vilka risker den utsätter kollegorna för. Problemet formuleras därmed om från att handla om missförhållanden i organisationen till att visselblåsaren har orsakat oro i organisationen och utgör ett hot mot den. Vidare individualiseras problemet till att handla om visselblåsarens personlighet. Man vill få det till att det inte är yrkesstolthet eller rättspatos som är visselblåsarens drivkraft utan dennes påstådda aggressivitet, psykiska instabilitet eller egenintressen. Den som slagit larm kan då framstå som någon som ”gjort sig omöjlig” på arbetsplatsen.

Forskarna understryker att denna strategi inte är något som arbetsgivare kan ro i land själv. För det krävs en kultur som tillåter negativ ryktesspridning. Bilden av visselblåsaren som problemet etableras kollektivt genom skitsnack i korridoren, i samband med After work, via e-posttrådar och annat. Detta ledningslojala pratande skapar en kollektiv norm om visselblåsaren som ett problem och ger kollegorna, även de som inte direkt är inblandade, skäl att dra sig undan från den enskilde. I takt med att visselblåsaren sorteras ut och blir alltmer ensam, så växer dennes övertygelse om att den enda utvägen är att sluta. Ur maktens perspektiv är denna utveckling perfekt. Förutom att måltavlan för kritiken blir av med en ”bråkstake” så sänder konflikten ut en avskräckande sensmoral till övriga anställda: om du får för dig att höja rösten så vet du nu hur det kan gå!

Nu gäller denna forskning offentliga verksamheter men det är inte särskilt vågat att säga att omdefinieringens och utsorteringens logik är ett interndemokratiskt problem också i politiska partier. Mot denna bakgrund så framstår det bristfälliga skyddet av visselblåsare som ett symptom på en underliggande sjuka. Det behövs ett radikalt brott mot idén politiska partier och offentliga organisationer är företag som ängsligt ska anpassa sin verksamhet efter en nyckfull marknad. Skärpta lagar kan stödja en sådan förändring men knappast ersätta rörelser på vardagsplanet. För vad är demokrati utan aktiva, självständiga och starka gräsrotsinitiativ i partierna, stridbara fackföreningar och medborgarinitiativ inom de offentliga verksamheterna eller utan den solidariska impulsen om att alltid stå upp för den som höjer rösten?