Ang. uppsägningen ekonomidirektören: Lindberg och Ågren förenas i rädslan för politiskt ansvar

Jag har som många andra försökt förstå vad det egentligen är som hänt i fallet med de avstängda cheferna inom Umeå kommuns Stödfunktion Ekonomi. Det vi vet är att två chefer inte bara har stängts av från sina uppdrag. De har dessutom karaktärmördats i media av Hans Lindberg (s) och Anders Ågren (m). Jag vet lika lite som de flesta andra om detaljerna bakom detta men noterar ändå att Lindberg och Ågren använder dubbla måttstockar i deras personalpolitik. Jämför behandlingen av Susanne Aidanpää med behandlingen av tidigare samhällsbyggnadsdirektören Margaretha Alfredsson. När VK avslöjade omfattande slöseri pekades Alfredsson ut som högsta ansvariga för slöseriet. Det handlade bland annat om IT-avdelningen som genomfört resor för över en miljon under fem års tid, delat ut Ipads till anställda och anordnat dyra personalfester. När detta uppmärksammades lät Umeå kommun Margaretha Alfredsson själv utreda om ”fel” har begåtts. Detta att jämföra med den omilda behandlingen av Aidanpää och hennes kollega.

Detta märkliga dubbelspel där vissa chefer behandlas med silkesvantar medan andra karaktärmördas väcker förstås frågor. Eftersom det rör sig om en offentlig verksamhet är det också en offentlig angelägenhet. Vi medborgare, allmänheten, har rätt att få veta hur personalpolitiken fungerar och inte fungerar. I detta fall handlar det om att få veta mer om orsakerna till den ovanliga åtgärden att stänga av och sedan avskeda en högt uppsatt chef.

Lindbergs och Ågrens försök att framställa detta som att det är ett tjänstemannaproblem och att de har blivit förda bakom ljuset duger helt enkelt inte. Politiker har som förtroendevalda det slutgiltiga ansvaret över de offentliga verksamheterna. I detta fall pekar dessutom den konsultrapport som VK refererar till att det inte bara är tjänstemannasidan utan även politikerna i Kommunstyrelsens arbetsutskott (KSAU) som överskridit sina befogenheter. Den kritiken borde ju, förutom att ge Lindberg och Ågren några tankeställare, väcka frågor hos övriga kommunpolitiker. Men, med undantag från Vänsterpartiet och Arbetarpartiet, är det märkligt tyst. Det tyder på en osunt slapp låt-gå-mentalitet hos de flesta partierna.

Denna affär har tror jag, på grund av de allvarliga åtgärderna och bristen på svar, skadat förtroendet för Umeå kommun i allmänhet och för politiken i synnerhet. I ett sådant läge behövs politiker som vågar och kan ta ett helhetsansvar över kommunen. Lindberg och Ågren, som vanemässigt skyller ifrån sig på tjänstemän, visar återigen att de inte mogna det ansvaret.