Stadsomvandlingen är ett politiskt vägval

En av de saker som förenat oss Umebor under de senaste åren är klagomål över ständiga rivningar, om- och nybyggnationer. Visst, samhällen förändras och det är oundvikligt att vi inte alltid är överens om varje enskild förändring. Men stadsomvandlingen i Umeå under de senaste åren har haft en inriktning som är på väg att förändra centrala Umeå i grunden. Det handlar inte bara om centrums utseende, utan om vilka som har en självklar plats där och vilka som är oönskade.

I det här inlägget ska jag ge några exempel på denna stadsomvandling och peka på de negativa konsekvenser som följer. Jag tror nämligen att de förändringar som pågår har en riktning som steg för steg gör centrala Umeå mer liktriktat, otillgängligt och, ärligt talat, tråkigare.

Den grundstrategi som socialdemokraterna och moderaterna är (upp)rörande överens om, är det som kallas ”kulturdriven tillväxt”. Umeå är verkligen inte unikt här. I boken Staden & Kapitalet visar kulturgeografen Ståle Holgersen att detta är ett uttryck för en internationell trend. Samhällen behöver locka till sig investeringar som gör att de som bor där har jobb att gå till, butiker att handla i, aktiviteter att fylla sin fritid med osv. Under industrisamhället sökte städer locka till sig stora industrier som sysselsatte många. Dessutom fanns livaktiga folkrörelser där engagerade medborgare höll samhällena igång genom olika typer av föreningar. I takt med att industrierna bytt ut mänsklig arbetskraft mot robotar eller flyttat produktion till låglöneländer söker städer och kommuner efter nya sätt att locka investeringar. Under de senaste decennierna har alltfler städer valt en ny strategi: att ”samverka” med investerare inom bygg- och anläggningsindustrin för att öka städernas ”attraktivitet”. Detta, som kallas offentlig-privat-samverkan (OPS), går ofta ut på att det offentliga (t.ex. kommunen) går in med pengar tillsammans med en privat aktör (t.ex. Balticgruppen) och bygger en märkesbyggnad (t.ex. Väven) som ska symbolisera andan i staden. Man vill skapa ett platsvarumärke som ska locka vissa grupper att flytta till och stanna kvar i staden. Dessa grupper är i regel högutbildade och köpstarka grupper som genom sina pengar och sin ”entreprenörsanda” ska hålla staden levande. För att göra plats för dessa grupper stöps staden om. Nya hotell, exklusiva restauranger och dyra bostadsrätter tar steg för steg över stadsbilden.

Funkar det? I många fall gör det inte det. En förklaring till det är att det är så ofantligt många städer som konkurrerar mot varandra i ett spel som inte särskilt många kan vara vinnare i. Sen är det också så att den här typen av stadsomvandling alltid har både vinnare och förlorare. För när byggnader, parker och annat rivs för att ge plats åt annat så tenderar också grupper som tidigare haft en plats i staden att trängas undan. I vissa fall handlar det om ekonomiska förändringar. Nya byggnader innebär ofta höjda hyreskostnader vilket gör att mindre köpstarka individer, grupper och företag helt enkelt inte har råd att vara kvar. Företagsdöden i centrala Umeå idag, där mönstret är att lokala företag tvingas stänga sina butiker medan kedjorna blir kvar, är ett exempel på detta. Undanträngandet av föreningsverksamheter är ett annat. Musikföreningen Verket som flyttades från en central lokal nere vid kajen ut till en lokal vid I20-området står nu helt utan lokal trots år av späckat konsertschema med lokala och internationella bokningar.

I andra fall handlar det om ”estetiska” faktorer. En politisk ledning som vill förändra andan i staden vill ha bort de verksamheter och de grupper som inte stämmer överens med denna anda. Ett exempel på detta är det som kallats för ”Korvkriget”. Allt började med att kommunen meddelade att de fyra korvhandlare som sålde korv längs gågatan i centrum skulle byta ut sina vagnar till nya specialdesignade vagnar. Dessa vagnar skulle bland annat vara öppna. En av korv-försäljarna, Helmer Holm, meddelade redan 2009 att han ville behålla sin inbyggda korv-vagn som den är för att han är känslig för drag och har nackproblem. Detta ledde till protester bland annat i form av en namninsamling som 800 Umebor undertecknade. Ytterligare ett exempel är att de vagnar som serverat rullpizza flyttades från Rådhustorget. Den politiska ledningen för Umeå kommun vill att centrum ska vara anpassat efter den egna visionen om Umeå och försöker därför städa undan det som de själva betraktar som störande inslag.

Ett sista illustrativt exempel är rivningen av det så kallade Apberget. Västerbottens-Kuriren visade i en granskning att privata fastighetsägare låg bakom rivningen av den plats som fungerat som samlingspunkt och talarstol. Företrädare för Umeå kommun spred dock den felaktiga uppgiften om att det handlade om att lösa sprinklersystemet i Utopia och att det skulle bli alldeles för dyrt att dra vatten och el förbi Apberget. Men VKs granskning visade alltså istället att det var fastighetsägarna, däribland Balticgruppen, som vid ett möte med kommunen framförde att de ville ha bort Apberget. Kommunens projektledare Carl Arnö – som senare avgick – skulle föra denna synpunkt vidare till politikerna i tekniska nämnden om åsikten. Detta skedde dock inte. Dåvarande ordförande i tekniska nämnden blev inte kontaktad.

Dessa tre exempel – Verket, Korvkriget och Apberget – är alla exempel på en och samma poäng: stadsomvandlingar för att främja ”kulturdriven tillväxt” innebär alltid en förändring av karaktären av staden. Vinnarna är de som tillhör den grupp som ska lockas hit. Vinnare är också de fastighetsbolag som landar förmånliga kontrakt med kommunen, där det offentliga tar större delen av risken medan det privata håvar in vinster i form av höga hyror (som inte sällan just kommunala verksamheter får betala). Förlorare är grupper som tidigare haft en plats är i praktiken inte längre önskvärda. Fler och fler delar av det offentliga rummet kräver pengar av den som vistas i det. De som inte har råd med höga hyror (som många föreningar inte har) eller att köpa sig en plats i restauranger, kaféer och så vidare syns och hörs alltmer sällan i stadens centrum.

Visst, det finns fantastiska undantag. Som småbarnsförälder har jag haft stor glädje av barn- och ungdomsverksamheterna i Hamnmagasinet eller föreningen Junis verksamheter som erbjuder aktiviteter till ingen eller låg kostnad. Stadsomvandlingen har också fött vågor av protester om motstånd som i vissa fall faktiskt lyckats förändra impopulära beslut. Men det finns ett allmänt mönster som oroar mig. En av de oroande sakerna är att de flesta politiker i Umeå har haft så lite kritik att föra fram mot denna högriskstrategi. Många sakkunniga har varnat för att idén om kulturdriven tillväxt innebär att det offentliga tar stora ekonomiska risker (bland annat genom ökad skuldsättning och att kommuner binder upp sig att betala höga hyror för de nybyggda lokalerna) men i Umeå har man ändå valt att tuta och köra fram tills nu de man yrvaket inser att kommunen nu har ett trängt ekonomiskt läge. Den okritiska ja-sägar-mentalitet som präglar många partiers inställning gentemot socialdemokraterna och moderaterna är oroväckande också rent demokratiskt. Debatten som förs i kommunfullmäktige, nämnder osv. speglar alltför sällan den bredd av åsikter och viljor som finns bland oss medborgare.

Jag tror att vi Umebor skulle behöva stanna upp och börja diskutera vilken typ av stad vi vill ha. Vilka vill vi ska få plats? Vilka verksamheter ska synas och höras i Umeås centrum? Vilka samhällsfunktioner är viktiga att ha nära till hands och bereda plats för? Svaren kommer att bli många. Men det är väl själva grundförutsättningen för oss som lever i städer. Vi är en brokig skara med många olika intressen, smaker och önskemål. Men då är det väl rimligare att staden utvecklas på ett sätt som speglar denna brokighet istället för att utforma stadens centrum efter en princip om enformighet och likriktning?