Kommunpolitiker kan välja att inte bidra till ökade klyftor

På väg till Apoteket i NUS såg jag en affisch där någon jämför
den genomsnittliga inkomsten för undersköterskor med Umeå kommuns högsta ansvariga politiker och två näringslivstoppar. Det handlar om det kommunala bolaget AB Bostadens VD och Thoréngruppens ägare. Den förstnämnda presenterade sig för oss Umebor genom sin inblandning i den skandalöst hanterade utförsäljningen av allmännyttiga hyresrätter. Den andra driver privata skolor, bl.a. de SFI-skolor som Uppdrag granskning granskade i vintras.

De stora klyftorna i samhället ökar kraftigt mellan de som har och inte har. Många borgerliga applåderar denna utveckling. Ur deras vridna perspektiv är detta ett uttryck för att ”strävsamhet lönar sig”. Att all tillgänglig statistik pekar på att grupper som jobbar mycket hårt och sliter ut sina kroppar också tjänar väldigt dåligt (t.ex. barnskötare och undersköterskor) tycks inte få dem att tänka om.

Men socialdemokrater rasar över denna utveckling. I många fall är denna upprördhet genuin. Det rör sig om personer som är starkt förankrade i en ideologisk övertygelse där jämlikhet, välfärd och rättvisa är ledord. Men det finns förstås också ett svårartat hyckleri. Det handlar om politiker som samtidigt som de rasar över de växande klyftorna aktivt bidrar till dem genom att höja sina egna arvoden.

Visst, det krävs mer än sänkta arvoden för att lyfta lönerna för låglönegrupper. De högarvoderade är ju relativt få i jämförelse med yrkesgrupper som undersköterskor. Men… Det är faktiskt möjligt för sittande politiker att föregå med gott exempel. Istället för att höja sina egna arvoden skulle man kunna säga Nej, vi vill inte bidra till ett ökat gap mellan folkvalda och de som företräds. De skulle kunna säga att det är viktigt, rentav demokratiskt nödvändigt, att se till att förtroendevalda inte lever i en helt annan värld under helt andra villkor än vad de flesta som de företräder gör. Istället väljer man att bidra till de ökade klyftorna, bl.a. genom att hävda att ”politiken ligger efter” eller att VD-lönerna i kommunen måste vara konkurrenskraftiga med det privata.

Med det sagt så tycker jag inte att alla politikerarvoden är orimligt höga. Inom politiken finns en skarp klyfta mellan yrkespolitiker där politiken blivit en alternativ karriär och fritidspolitiker som kombinerar sitt politiska engagemang med arbete eller studier. Dessa fritidspolitiker gör ett, för demokratin, livsviktigt arbete och det är viktigt att deras förutsättningar att göra det stärks. Annars riskerar yrkespolitikerna som har diverse egenintressen i att klamra sig fast vid makten att få ett osunt övertag i politikens utformning.