Demokratins kris och vägar ut: Del 1

En stor del av inläggen i denna blogg handlar om enskilda exempel på demokratiskt tvivelaktiga ageranden från den socialdemokratiska och moderata kommunledningen. Men dessa olika exempel hänger ju samman. I några inlägg framöver ska jag försöka formulera den röda tråden, som jag ser den, under rubriken ”Demokratins kris och vägar ut”.

Det återkommande side-steppandet av demokratiska spelregler är inte unikt för Umeå kommun utan del i en internationell trend. Som jag skrivit om tidigare så dras alltfler städer in i en konkurrens om att ”placera sig på kartan”. Målet är att bli attraktivare än andra städer och locka till sig investerare och välbeställda grupper. Det bästa jag läst om detta är kulturgeografen Ståle Holgersens bok ”Staden och Kapitalet” som jag recenserat här. För att lyckas med detta tenderar politiker att göra upp informellt med fastighetsägare istället för att föra en öppen diskussion där också andra gruppers intressen och synpunkter kommer fram. Målet är att förändringarna ska gå snabbt, men de politiska ledningarna får ofta brottas med protester, överklaganden och missnöje från de överkörda. Förutom att denna politik bidrar till ökade klyftor i ett redan ojämlikt samhälle så är jag övertygad om att det är skadligt för demokratin. Om politiker vid upprepade tillfällen kör över sina egna medborgare och bemöter dem med arrogans så spär man på en redan växande fientlighet mot demokratin som sådan.

Den belgiske författaren David van Reybrouck kallar denna ökande misstro för ”demokratins utmattningssyndrom”. I boken ”Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin” (på svenska år 2018) utvecklar han vad som får honom att dra denna dramatiska slutsats. I detta inlägg ska jag, med utgångspunkt i hans mycket läsvärda bok, skissera de olika samhällsförändringar som han menar har lett fram till den tilltagande krisen för den representativa demokratin.

Balansgången mellan effektivitet och legitimitet
Han börjar med att slå fast något grundläggande: Demokratiska politiska system måste alltid balansera mellan effektivitet och legitimitet. Ett politiskt system kan inte överleva om det inte förmår leverera lösningar på de problem människor upplever som svåra. Därför måste man kunna agera snabbt och kraftfullt. Men om ett demokratiskt politiskt system för ensidigt fokuserar på effektivitet riskerar man hota dess legitimitet. Om beslut fattas över huvudet på de som sägs företrädas så kommer snart motreaktioner där folk kräver att bli lyssnade på. Det är egentligen detta som är grunden i det som kallas populism. Populister säger att de är bättre och trovärdigare representanter för Folket än det sittande politiska etablissemanget. Men återigen: den regering eller ledning som fokuserar ensidigt på legitimitet riskerar att bli ineffektiv. Ängsliga försök att inte stöta sig med den allmänna opinionen gör de styrande benägna att undvika kontroversiella, men på lång sikt nödvändiga, beslut.

van Reybrouck konstaterar att effektivitetskriser och legitimitetskriser ofta kommit var för sig. Men idag sammanfaller de. Vi har alltså både en effektivitets- och en legitimitetskris. Effektivitetskrisen tar sig i uttryck i politisk handlingsförlamning. Över stora delar av världen, inte minst i Europa, vänder de politiska vindarna snabbt. Färre regeringar blir långlivade och färre partier har egen majoritet. Istället domineras de beslutande organen av svajiga tillfälliga koalitioner som får mycket svårt att fatta snabba och effektiva beslut. Här är kanske klimatfrågan det tydligaste exemplet. Det finns ett överflöd av kunskap om hur klimatkrisen kan och bör mötas men det är förtvivlat svårt att nå politisk enighet.

Legitimitetskrisen tar sig uttryck genom ett ökat folkligt missnöje med de styrande. En nedsättande term för detta är ”politikerförakt”. Och visst finns det ogrundad fientlighet mot politiker. Men det handlar i ännu högre grad om ett missnöje över ett faktum: många beslutsfattare lever under villkor som är mycket bättre än de som de ska representera vilket gör att många med rätta upplever att de inte representeras.

Orsaker bakom den representativa demokratins kris
Varför ser vi denna djupa kris? van Reybrouck radar upp flera faktorer och samhällsförändringar som han menar samspelar. Demokratiska system har aldrig varit jämlika. Tvärtom har de grupper som är mäktigast i samhället i regel också varit starkast politiskt. Under 1800-talet och 1900-talet hände dock saker som rubbade maktbalansen. Den amerikanska och den franska revolutionen beredde vägen för en serie åtgärder där aristokratins makt begränsades. Dessutom växte mäktiga folkrörelser fram. Fackföreningsrörelsen, småbrukarorganisationer och kvinnorörelsen byggde upp motmakter. Dessa rörelser startade egna tidningar, skaffade egna samlingslokaler och grundade föreningar och partier som förde fram deras intressen.

Men från cirka 1980 och framåt ändrades detta. Rörelsepressen lades ned. Andelen aktiva gräsrötter minskade kraftigt och det ideella engagemanget ersattes av avlönade funktionärer. Samtidigt ökade de kommersiella massmediernas inflytande. van Reybrouck menar att det var nu som valrörelserna och politiken övergick till ett medialt spektakel. Istället för att politiker förankrade sin politik i debatter i den egna rörelsens forum blev de istället upptagna med att få genomslag i de stora medierna. Denna utveckling förstärktes ytterligare av sociala mediers genomslag. Partierna blir alltmer upptagna vid att ”profilera sig” och etablera ”varumärken” som når genom mediebruset och allt mindre intresserade av ideologi och folkrörelsebyggande. Det verkar som att politiken alltmer liknar en marknad där politiker reduceras till ”producenter” som ängsligt svarar på signaler från medborgare – som i sin tur reducerats till konsumenter – via opinionsmätningar. Detta är ingen liten förändring. Opinionsmätningar mäter det som på engelska kallas ”raw opinion”. Enskilda individer ger uttryck för en åsikt utan att ha fått tid eller resurser att sätta sig in i sakfrågan. Det är något helt annat än åsikter som växer fram i rörelser där människor studerar och diskuterar sakfrågor kollektivt innan de landar i en ståndpunkt.

Dessa förändringar – försvagade folkrörelser och kommersialisering av massmedia – är nog så allvarliga hot mot demokratin. Men krisen förstärktes ytterligare av den djupa internationella ekonomiska kris som slog till år 2008. Sedan dess har klyftorna i samhället ökat kraftigt och politikers handlingsförlamning när det gäller reformer som många upplever som nödvändiga tilltagit.

Vi behöver skapa erfarenheter av demokrati
Nu ser förstås demokratins kris ut på olika sätt i olika länder. Men jag tror att den måste erkännas och mötas överallt. En vanlig strategi är att prata om demokrati. Men vad hjälper det om de som pratar om demokrati i praktiken motarbetar och tröttar ut dem som granskar och kritiserar de styrande? De styrande i Umeå – med Hans Lindberg och Anders Ågren i spetsen – gör just detta. De framställer sig som demokratins omslagspojkar men tvekar inte att smutskasta och misstänkliggöra meningsmotståndare eller motarbeta folkligt inflytande när det passar dem. Den typen av praktik förstärker demokratins kris genom att ge människor som engagerar sig negativa och avskräckande erfarenheter av mötet med de institutioner som ska stå för just demokrati. Jag tror istället att demokratin bäst försvaras genom att fler människor får uppleva demokratins fördelar. Om samhällen ser till att fler människor får verklig möjlighet att sätta sig in i enskilda frågor, att diskutera tillsammans med andra och får sin röst hörd så kommer demokratins försvarare att växa i antal. För att lyckas med det krävs dels ett politiskt ledarskap med respekt för demokratiska principer, dels aktiva åtgärder för att skapa förutsättningar för fler att delta i politiska processer. I kommande inlägg i denna serie ska jag gå in på några exempel på hur man kan göra för att öka det medborgerliga engagemanget och inflytandet.