Livet går i 200 blås just nu. Otroligt mycket som händer, heltidsjobb, flytt och så var de där med att leva. Att göra trevliga saker, äta goda middagar, slappa i soffan osv.
Mina prylar har bott i lägenheten i 2 veckor nu, och jag börjar faktiskt på att hitta saker, hittade min svarta tunika som jag tappat bort, avierna som jag trodde hade gått förlorade kom också fram. Så även studentmössan, brev från en gammal klasskompis och dagböcker från mellanstadiet. Mycket underhållande!

Camilla håller som bäst på att flytta in. Lyckligtvis så har hon inte lika mycket saker som jag, inte lika många banankartonger med prylar som bara ska stå på vinden och innehålla minnen och skräp. Men kaoset har dragit igång igen.
I måndags kom också Ikea-lasset, en soffa i 5 delar, sideboard, byrå, säng, hylla osv. Och tack vare Pärlan, jag, Camilla och en underhållande lillasyster så fick vi ihop alla möbler, otroligt men sant. Jag trodde till en början att mitt vid-dunder till soffa skulle bli för stor men de är perfekt för detta något svårmöblerade vardgasrum. Men jag är mycket nöjd!

Mitt knä repar sig också. Jag är dock förbjuden att åka skidor, till min stora sorg. För de värker i mitt skidhjärta av längtan efter att susa ner för en backe. Men jag får väl ladda upp inför nästa säsong och eventuellt köpa mig ett par nya skidglasögon så att jag slutar bli snöblind.

Annars så förundras jag över livet, som vanligt. Försöker förstå mig på hjärtstop som vaknar till liv, människor som räddas och anhöriga som lugnar sin oro.
Jobbet här i Umeå innehåller lite mer ’action’ än Göteborg även om inläggen om död och dödshjälp blivit färre.
Jag kommer nog inte hitta någon rätsida på det. Kommer nog bara att veta skillnaden mellan att leva och att vara vid liv. Sen måste varje enskillt fall, varje enskilld patient med sina diagnoser och förutsättningar, bedömmas värdigt och med respekt – både för livet och döden.

Adjö.