Jag har många filmer som jag håller av, väldigt mycket. En av dom är lost in translation. Det är knappt ett år sedan jag såg den första gången men sen dess har jag säkert sett den en gång i månaden.
Till historien hör att jag känt mig vilsen, väldigt mycket och i perioder – väldigt ofta. Men jag har aldrig varit så vilsen att jag rest till Japan och dansat till Epilepsi-utlösande musik med en rosa peruk på huvudet. Och någonstans så är de skönt att se, att de finns folk som gör så, som måste åka så långt bort för att leta efter något mer, kanske sig själva till och med, och de finns hopp för dom och eftersom att jag inte är riktigt så tokig så innebär de att de finns hopp för mig också.
Och när Bill Murray sjunger More than this – there is nothing, More than this – tell me one thing, då ryser jag och känner ’Jag kommer att hitta rätt’.

Alla hjärtans dag idag och ärligt talat – jag gör inte många knop. Jag ligger i soffan, har redan sett två filmer, nu melodifestivalen och sen en film till och imorrn väntar arbete, igen.

1 vecka och 6 dagar kvar.

När jag läser mitt inlägg om dödshjälp så inser jag att jag bloggar mer om döden än om livet. Som om döden var viktigare än livet. Att dö är en del av livet. Men tills det är dags, så bör man nog fokusera mer på att leva än på att dö.

Idag har jag skrivit under kontrakt, fixat elavtal, gynnat finanskrisen och shoppat lite. Fick mig även en tur och retursväng till Maxi med Marie och Nicklas.
Och ikväll blir de en kvällspromenad, lite disk och såklart, första delen av knutbyserien.

Over and out.

På lokalreklamen här i Göteborg så visas de reklam för ett företag som heter Mig. De står för markandsföretag i göteborg. Mig, enkelt och kort. Alla minns det.
För mig så är Mig något helt annat. Mobila intensivvårdsgruppen. Dit man ringer när en patient är påväg att bli dålig, i princip.
Tänk vad olika det kan vara, vad man referar till och vad olika saker kan betyda.

Tung dag på jobbet idag. Hur kommer de sig att många kvinnor som jobbat inom vården under större delen av sitt liv blir bittra, småsura och vägrar förändringar?
Jag må vara ung, oerfaren och kan inte i närheten så mycket som ni, men sitt inte och göm den kunskapen – lär andra istället!
Och kom ihåg att glädje sprider mycket bättre stäming än bitterhet.

Adjöken.

Jag har inte följt debatten och turerna kring den 38 åriga kvinnan i Italien som legat i koma i 17 år men jag hörde på nyheterna att hon äntligen fått gå bort igår på dagen. Jag skriver äntligen för att jag tycker att de är ett lidande att ha en patient i koma i 17 år. Jag har inte hört talas om något liknande fall i Sverige och har svårt att tro att de skulle vara möjligt här. Dom svenska läkarna är oftast snabba på att ta beslut och ta bort livsuppehållande medel. Därmed inte sagt att vi använder oss av aktiv dödshjälp i Svergie.

Aktiv dödshjälp är inget jag är för, inget jag vill ska införas i svergie och inget jag tror på. Däremot så tror jag på värdiga liv, värdiga avslut och etiska aspekter. Jag tror på att man ska utveckla vården, rädda fler liv och fortsätta använda sig av teknikens under som hjälp till människor som är svårt sjuka. Men i detta, så tror jag och hoppas, att läkare, doktorer, sköterskor och anhöriga stannar upp och tänker till. Vad räddar vi den här patienten till? Får den här patienten att värdigt liv när han/hon är medicinskt färdigbehandlad?
Många läkare är duktiga på att dra den gränsen, på att sätta stop och på att se att detta blir inte bra, vi räddar inte den här patienten till något värdigt eller bra liv. Vi måste stänga av respiratorn och låta patienten dö.

Jag funderar på om man verkligen kan kalla de dödshjälp när de gäller kvinnan i Italien. För mig så finns de två olika nivåer, skillander. Att vara vid liv eller att leva. En människa som ligger i respirator, i koma, lever endast tack vare en sond är vid liv. Men en människa som lever har ett bra liv, ett värdigt liv, gör saker som hon/han trivs med, mår bra av.
Kanske var de dödshjälp att dra kvinnas sond, eftersom att hon dog. Kanske var de inte dödshjälp eftersom att hon inte riktigt levde innan.
En svår balansgång men ett ack så viktigt samtal att föra.

– Vi har inte förlorat när en patent dör, naturen måste få ha sin gång.

Den senaste tiden har jag mest gått runt och väntat. Väntat på besked ifrån Umeå. Väntat på att hitta en bra lägenhet, väntat på att få flytta, att få packa, att få ge sig av att få slå sig till ro. Jag har bara väntat och varit på lite halvtaskigt humör.

I torsdags kom de första riktigt underbara beskedet. Jag fick jobbet. JAG FICK JOBBET!!!!! Jobbet på ett av mina drömställen på sjukhuset i Umeå, jag skrek, hoppade och dansade runt i lägenheten, ringde mamma som sa ’Ja, det är HELT OTROLIGT!’.
Så ringde jag Camilla på kvällen som tyckte att de kanske var dags för ett mer seriöst lägenhetsletande, visst tyckte jag. Hon hittade en som jag anmälde mig på men vi sa båda ’De är bara en dröm’.
Så kommer fredagen, jag åker och jobbar, förbereder mig på ett pass utan dess like och när de blir middagsdags så kollar jag mobilen, dom hade ringt från företaget som hade lägenheten, jag var först i kön!
Följande konversation äger sedan rum i min telefon;
– Du kan ringa detta nummer om du vill kolla på lägenheten i helgen.
– Det vill jag inte, jag tar den osedd.
– Osedd? Vill du inte titta på den ens?
– Nej.
– Varför inte?
– Jag bor i Göteborg
– Du har ingen anhörig som kan titta på den åt dig?
– Jo, men vad dom tycker är inte intressant, jag vill ha lägenheten.
– Jag skickar kontraktet idag.

Så helt plötlsigt, under loppet av 24 timmar, så hade jag fått ett drömjobb och en drömlägenhet. Helt otroligt.
Så nu planerar jag för fullt för ännu en flytt, men så bra som de känns!

2 veckor och 4 dagar kvar.

De finns fördelar och nackdelar med de mesta, de vet dom flesta.
Att jag inte är så ’till åren kommen’ så att säga, har en del nackdelar inom vården. Dessa unga patienter som jag ska hjälpa finner de ofta mer pinsamt och skämmigt om jag hjälper dom med tex en dusch eller kateter än om någon av dom äldre undersköterskorna gör det. Vilket jag har full förståelse för! Jag skulle troligtvis känna likadant.
Igår hamnade jag i en sådan situation, en ung man som jag skulle dra katetern på och alla som har varit i närheten av en kateter vet att de är intimt, gör lite ont och dessutom kan vara lite pinsamt. Denna unge man tillhörde dom som tyckte att det var fruktansvärt pinsamt, jag kunde tyvär inte erbjuda honom någon äldre kollega så de var bara att köra på. Efteråt, när vi är klara och han rullas ut från salen fåor att byta avdelning så tittar han på mig och säger ’tack för den intima upplevelsen!’ Vad svara man på det? Jag sa ’Varsegod!’ Men ångrade mig sedan.

Idag tog jag ut komptid och gick hem 4 timmar tidigare, eftersom att jag ska sluta så har jag blivit ombedd att ta ut all komp och övertid snarast för att annars så brinner den inne. När jag kom efter min lång promenad så hamnade jag på soffan, ville bara sträcka ut mig lite, men sov i nästan två timmar istället, mycket klokt.

Och ikväll? Ja, eftersom att jag jobbar till helgen så har jag fredagkväll ikväll och imorrn är de kombinerad lördag och söndag.

’Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en lokalbuss’ sa en gång en fransk kvinnlig författare. Jag håller inte riktigt med henne. Jag har inte gråtit i en Jaguar någon gång men väl i en lokalbuss, eller snarare, en av länstrafikens bussar som går mellan Skellefteå och Umeå.
Jag var 6 år gammal och skulle för första gången åka buss ensam från Sikeå, där vi då bodde, till Umeå där pappa skulle möta mig. När mamma hade lämnat av mig och jag hade satt mig längst fram i bussen och vi började åka så kom tårarna. Och när jag såg mamma stå utanför och vinka och skicka slängpussar så fyllde tårfloden på sig drastiskt. Den äldre kvinna som hade satt sig bredvid mig kom då till undsättning. Hon pratade med mig, torkade mina tårar och bjöd på saft som jag snällt tackade nej till (eftersom mamma varnat mig för främmande människor).

Jag har även gråtit i ett flygplan. Jag hade hunnit fylla 10 år och jag och min storebror skulle flyga till släkten i södra Sverige. När planet började köra ut mot banan så insåg jag allvaret; jag skulle inte få träffa min mamma på 2 veckor och tårarna började spruta. Min storebror höll min ena hand och sa att allt skulle bli bra medans en vänlig flygvärdinna höll min andra hand och sa exakt samma sak fast på ett vuxnare sätt.

Min poäng är, gråter man bland andra människor så finns de oftast någon som tröstar en men de finns de inte om man sitter ensam i en Jaguar och snorar ner skinnklädseln.

Jag har varit och besökt min släkt i helgen, åkt tåg, fikat, ätit, gått i affärer, målat naglar på små flickor, beundrat kusiner som simmar hem medaljer och sovit ut.
Och SJ, ja, dom gjorde ikväll de dom är allra bäst på – vara försenade. 50 minuter fick vi spendera i en kallt falköping idag på grund av att SJ:s personal växlade tågen fel i sthlm, är de inte likt så säg.

Nu är de bara 3 veckor och 5 dagar kvar och ångesten, ja, den krymper faktiskt.

Adjöken.