Min mamma och hennes äkta man Dag kom hit i torsdags. Mina fina, fina!
Dom gjorde en massa föräldrasaker såsom handlade mat, lagade min brandvarnare, betalade middagen ute och följde mig in i varenda designbutik i hela Göteborgs stad. Dessutom fick dom sova i min dubbelsäng och så köpte vi kok-kaffe. Och jag fick prata brett med min mamma, lycka!

Jag har även insett, December är den månad där jag reser mest. I december förra året så flög jag med 4 olika flygbolag och gjorde 5 tur och retur flighter till sthlm, besynnerligt. Denna december blir de endast två turer till norr, dock inom samma vecka.

Adventsfika idag hos min barndomsvän och hennes sambo, trevligt och mysigt. Gott med glögg och typiskt decemberfika. Jag ska tillbringa december med att fika!

Dags att fortsätta min kväll i telefonen.

Bye!

Igår skulle jag äta en rejäl macka på eftermiddagen.
När jag ätit ungefär hälften så biter jag mig i tungan. Och inte biter, smånafsar, utan biter ordentligt!
Hela tungan domnade bort, de blödde, jag fick en rejäl blåsa bredvid köttsåret och jag tillbringade kvällen med att läspa.
Underbart.

Idag känns de bättre. Men de svider. Och är domnat.

Jävla skit.

Jag kommer till insikt.

Jag är less på att flytta runt, på att ständigt söka något jag inte finner, på att ständigt leta efter nya pltser, människor, häftiga arbeten och erfarenheter jag ändå inte får. Jag vill ha min fasta punkt. Min stadga och trygghet.
Jag vill känna mig nöjd. Tillfreds. Min hunger börjar sina (tack gode gud!) och min känlsa av att vara nöjd börjar ta vid.
Men min plan spricker. Jag vill känna mig nöjd i Umeå, mitt umeå, mitt hjärta.

Jag berättade för min mor igår. Ang A/K. Jag trodde att hon skulle skölja en tsunami med förmaningar över mig men de gjorde hon inte. Hon sa ’jag är inte förvånad’. Jag älskar henne, runt alla galaxer och tillbaka, min fina mamma.

Jag kommer till insikt.

Så tynar hon bort, kroppen ger vika och sakta, sakta ger hon sig av. Vi, sjukvårdarna gör allt för att rädda henne. Lågt viskar hon ’nu går jag vidare’ men vi hör inget, vi är fullt upptagna med att rädda henne. Så ger hon sig av, till nästa hållplats, lämnar oss. En tystnad lägger sig över rummt, vi pratar, för en hektisk konversation men mäker tystnaden, för vi vet att hon gett sig av. Vet att hon bestämt sig och att vi bara kan se på, hon dör ifrån oss ändå.

Alla ska inte räddas, de bara är så.
De finns en skillnad, att leva eller att vara vid liv.

Att dö är en del av livet.

Tillbaka i Göteborg. Tillbaka i min tillflyktsort som jag börjar känna mig hemma i. Tillbaka där oron och nyfikenheten lättar lite, men ändå finns kvar. Tillbaka.

Jag älskar att vara på resande fot, att vara påväg. Men jag älskar ännu mer att komma fram. Tågresan på 15 timmar gick bra, den var lång och sömnfri men helt okej. Jag tycker om att åka tåg, att se hela Svergie utanför och jag bara åker förbi, påväg mot något annat. Påväg någonstans.

Jag är 21 år gammal och har under tre gånger i mitt liv känt mig nära utbrändhetsgränsen, ikväll är tredje gången. Mitt huvud exploderar i huvudvärk, jag ser stjärnor, kan inte fästa blicken, balansen falerar och de ända som gör att de känns lite mindre jävligt är att ligga ner. Då snurrar inte hela världen.
Så tanken slår mig, varför jobbar jag så mycket att jag nästan blir utbränd? Varför jobba människor överlag så mycket? Varför vill vi jobba övertid så ofta? Och, om jag har dessa tecken nu, vid 21 års ålder, hur mår jag om 40 år om jag fortsätter i samma takt? Om jag fortsätter i samma takt i 40 år till så lever jag troligtvis inte. Och de borde ju få mig att fatta, de är dags att lugna sig, rejält.
Men varför vill vi jobba så mycket? Varför strävar vi efter att jobba, tjäna mycket pengar och sen, långt fram i tiden, ska vi ha de bra? Kan man inte komponera dessa och göra de samtidigt?

Jag har snart nått taket för antalet övertidstimmar en undersköterska max får göra per år, de är inget jag är stolt över eller ser som något positivt, snarare en läxa att detta är första och sista året som de blir så mycket övertid.

Jag ska återgå till soffan, ligga raklång och bara ta de lugnt.
Nyårslöfte Nr. 1; Mera lugn och ro, mindre övertid.

Over and out.

Helgen börjar lida mot sitt slut. Jag har varit i Umeå i drygt 48 timmar nu och visst är de härligt att vara här, mitt fina Umeå!
Men någonstans, långt inne i mig, så blir de ändå lite skönt att åka tillbaka till Göteborg ikväll, de går inte att förklara eller beskriva varför men de bara känns så. Mitt fina, fina Umeå, jag ska vallfärda hit och bo här, men inte än.

Helgen har förflutit väl, mycket att göra och stå i men det har varit riktigt trevligt också. Umeå har, som alltid, hållit måttet.

Idag står de inte mycket schemat, lugn, mys, packning och lite rensning i gamla saker. Och ikväll så sätter jag mig på tåget söderöver igen och så väntar 11 dagars arbete.

Jag kommer till insikt.

Här börjar och slutar min rotlöshet, min rastlöshet, min oro och min nyfikenhet. Här, i de gula radhuset har allt sin början och sitt slut.
Jag är tillbaka i Umeå, tillbaka i mitt flickrum, tillbaka bredvid skolan där jag gick som 7åring och tillbaka på parkeringen som jag lärde mig köra bil på.
I 4 månader har jag hållit mig borta ifrån detta, inte velat åka hit, inte velat bli ställd mot väggen med allt som jag saknar.
De är inte lika hemskt som jag trodde att vara tillbaka här, jag njuter av varje minut, insuper så mycket kall norrlandsluft jag bara kan. Men bävar också inför att de är mindre än 48 timmar tills jag åker igen.
De är bitterljuvt.

Tandläkaren idag, jag gjorde de utan bedövning och höll på att somna, var ganska trött eftet tågresan. Var och hälsade på mitt gamla jobb, fina fina arbetskamraterna bjöd mig och Nina på avdelningsfesten som är ikväll, så vi ska åka dit om ett tag.
Luchade med Camilla och hann även med att klippa mig och att köpa ett par skor som jag inte vet om jag vill ha.

Jag längtar bort, men hem.

David Urwitz sjunger till mig. Han sjunger om besvikelse, enkelhet, att ge upp och att fortsätta kämpa.
Jag köpte hans skiva idag, den är riktgt bra. Tankvärd, rotlös och lite orolig, ungefär som jag.

Jag har varit på facklig kurs idag. På eftermiddagen pratade en riktig rödsprätta med oss, en kvinna som var sosse långt utanför fingerspetsarna, och tanken slår mig, att jag nog aldrig komemr bli lika hängiven politiskt som hon var/är. Hon berättade bland annat om hur besviken hennes då 7årige son blev när sossarna förlorade valet -06, efteråt framför tvn, hade han sagt, ’Mamma, nu är den där jävla idioten på tv igen!’ (Dvs reinfeldt) och hon hade skämts för sitt språk.

Jag lämnade in min mobil idag och fick en riktig tegelsten som lånetelefon och de slog mig hur bortskämd jag är med tekniksa prylar som bara ska funka och som ska vara små och praktiska, jag ska nog lyckas komma överens med tegelstenen, men jag längtar redan efter mitt svarta lilla hjärta till mobiltelefon.
Han som tog emot min mobil, han är från Byske, ganska trevlig grabb, men lite påstridig, som dom är, försäljare. Vi pratade dock om skidbackar och tillsammans konstaterade vi att Hemavan och Tärna har dom bästa backarna, han kanske är lite vettig grabben ändå, sitt yrke till trots.

Imorgon, 17.00 går tåget. Tåget hem till Umeå, hem till de jag kallar hemma, hem till de som jag längtar efter, Hem.
4 månader sen jag sist var i den stan och jag vet precis hur de kommer att kännas på söndag när jag ska tillbaka till göteborg, klumpen i bröstet kommer att växa lavinartat och de kommer grusas i ögonen. Min hemlängtan kommer att vara gigantisk och första veckan tillbaka här kommer att vara hemsk. Men, de är en smäll jag gärna tar bara jag får åka hem.

Efter att jag hade varit hos 3 och lämnat in min mobil och hoppat av vagnen hemma så kände jag suget. De kom som en svallvåg över mig och jag tänkte för mig själv, när gjorde jag de senast? Kunde snabbt konstatera att de var alldelens för länge sen så jag gick med bestämde steg till Lidl och köpte en påse polly som jag öppnade redan på vägen hem. Jag hoppas att de är en man som kom på polly-godiset, för om jag aldrig hittar en man, bra nog, så ska jag gifta mig med honom.

Dammsuga, diska, packa, sova.

Punkt.