Nu har jag äntligen…

….klarat av alla mina barn genom baby, barn och tonnårstiden. De äldsta har fått uppbackning i sina föräldraskap, ja både då dom frågat och inte frågat. Det sistnämda kanske inte alltid varit uppskattat, i alla fall inte just då!

Nu är det ju så att man föds in i en familj och väljer inte var man hamnar, eller väljer man sina föräldrar!? Tänk vad skönt det är att kunna tro så!

Mina barn har faktiskt valt att komma just till mig, som deras mamma.

Kanske deras själar dansade omkring i min omgivning och spionerade på mig och mina förehavanden. (Oooops, jag ska nog inte ha för livlig fantasi.) Plötsligt såg dom sin chans att förkroppsligas i min lekamen. En och en kom dom neddimpande i mitt liv, på sin egen plats i familjen. Var individ med sin egenhet och sitt sätt att formas, och forma, de som hör till närmsta familjen.

Jag som är född och uppvuxen med en farfar och en mormor på samma gård samt mina föräldrar och syskon. Jag som fortfarande bor i Svartberget med mina föräldrar som närmsta grannar. Ja, det blir en speciell och stark familjekultur på vårt sätt att leva. Kanske inte en dans på rosor alla gånger, men ett nätverk av stöd från nära och kära är inte att förkasta.

Nu kan jag ge tillbaka den stöttning som jag fått av mina föräldrar. Dom blir också äldre och behöver viss hjälp även om dom fortfarande är väldigt duktiga.

Ibland vet dom inte att dom skulle behöva en hjälpande hand och att fråga om hjälp kommer inte på fråga alls! Hur kommer det sig? Är dom på väg in i tonåren igen?

Ex: När det är mycket snö på taken så brukar man skotta ned snön innan det börjar tina och det blir risk för ras. Bättre att veta när snön kommer ned än att bli överraskad och kanske hamna under. Vad ser jag då en dag när jag ska hämta posten? Min mor står uppe på ladugårdstaket och skottar nocken, min far står på stegen och hjälper hunden upp på taket!

-Vad i hela friden gör ni? visst kan ni ju fråga om hjälp med det där? Nu kommer du genast ned, du kan ju ramla ihjäl dig! mässar jag på.

-Nja, säger min mor, jag sitter ju bara här och solar lite.

Nog ser hon lite skamsen ut men har ändå ett litet illmarigt leende på läppen. Sakta tar hon sig över taket och hasar sig nedför plåttaket till stegen som jag håller i.

-Och du pappa som nästan bröt nacken då du ramlade från "ranen" du ska väl inte upp på taket?

-Nä, men Vissla ville ju gå upp del´ a´ Raili, ja´skull´ ba´ hjälp hon uppför stegan´, säger han till försvar.

Visst är dom duktiga och visst klarar dom saker, det håller jag med om men nån´ måtta får det väl vara på tonårsfasonerna i gammalt folk.

-Ni kan ju dräpa er om ni åker ned från taket! säger jag med eftertryck.

Så kommer då detta från dom båda (som jag valt som mina föräldrar):

-Nog jer´ he´ bäst att slit´ ut en generation i taget. Du förstår om vi skicke´ upp nån´ å onga´ å´ så´ föll ni ihjäl er, huru tro du he´ skull´ kännes för oss då?