Har haft ett fint jullov med många gamla ansikten och några nya.

Var bland annat och hälsade på Robin i Stockholm några dagar. Det var väldigt trevligt att träffa min barndomsvän, vårt förhållande är lite stormigt kan man säga. Dagen jag kom dit bråkade vi länge och aggressivt om att köpa godis, dagen efter drog vi vitsar och skrattade som aldrig förr. Sedan fick vi besök av en galen man som hette Vlad och som även han var medlem i couch-surfing, och både jag och Robin trodde det skulle bli trevligt med en ny bekantskap. Tyvärr ville Vlad (som för övrigt delade förnamn med Dracula) inte umgås med oss, trots att vi hade planerat en trevlig utgång. Istället väckte han oss klockan 9 på morgonen och sade med en röst som var en kombination av Darth Vaders och Arnold Schwarzeneggers: "I have to wash my hands!" Sedan försvann han, kom tillbaka kl 9 på kvällen och gick och lade sig. Detta trots att vi bjudit honom på festligheter, något vi hade skjutit upp hela veckan bara för att han skulle få vara med. Han hade dessutom skrivit på sin profil att han älskade fester och människor samt att han var extremt öppensinnad. Trots detta ville han inte umgås med oss, han skrattade aldrig och han riktade sig bara till Robin när han pratade. Hur som helst hade jag och Robin en trevlig förfest bestående av viskningar till facebook och akinator. Så fort vi höjde rösten började Vlad grymta. Dagen därpå sade han farväl genom att kasta nycklarna han fått på Robin samtidigt som han ropade: "Hey man!"

Nu är han borta ur våra liv. Vet inte hur vi ska överleva.

…

Festligheterna på Patricia var i alla fall trevliga! Det kom fram en man till mig som ville gå på dejt. Jag svarade att jag bodde i Umeå och att det nog skulle bli svårt. Tydligen var han polis, vilket märktes då han helt plötsligt började förhöra mig om mitt namn och min ålder. Han sade att han skulle hitta mitt nummer på birthday.se. "Tro mig, jag är polis, så jag kommer att hitta dig!"

Undrar om alla poliser spårar folk via birthday…

…

Robin och jag på Patricia.

Det är coolt med paleontologer. Nu har de hittat en ny giftdinosaurie som de döpt till Sinornithosaurus. Den beskrivs som fågellik fast med långa ben, långa klor och gifttänder. Jag blir lite smått deprimerad över att den här arten är utrotad, för jag skulle vilja ha ett sånt husdjur. Ingen skulle mucka med den här giftkalkonen.

(Velociraptorer är dock fortfarande de bästa dinosaurierna. Vilka team-players!)

Förresten har jag nu över 20.000 sidvisningar på min blogg. Folk läser alltså detta!

Haha.

Har haft en väldigt innehållsrik dag med start kl 08.00 på sjukhuset. Redovisningar större delen av dagen följdes av en envägs anova, ett statistiskt test som kräver viss koncentration. Efter det blev det en stressig inhandling av julklappar. Kulmen av stress inföll när jag skulle slå in ett paket vid en bokhandel. Där var man tvungen att köa ett tag för att få tillgång till omslagspappret. När det äntligen blev min tur var det en person som ville dela bord med mig så att vi kunde slå in paket på varsitt håll om bordet. Det gick jag självklart med på, men det bidrog också till ännu mer stress, särskilt med tanke på kön som tornade upp sig bakom oss. Stressad som jag var, fick jag problem med inslagningen och stönade högt utan någon som helst självkontroll. Personen bredvid mig frågade om det gick bra för mig, vilket jag besvarade med ett aggressivt nej. Eftersom jag insåg att det var en olämplig kommentar, försökte jag släta över mitt beteende genom att med en pipig röst säga: "Men det blir i alla fall fint!", trots att jag var väl medveten om att paketet såg fruktansvärt ut. Om det bidrog till att personen tyckte att jag var trevlig förtäljer inte historien, däremot kan jag tänka mig att min konstighetsfaktor just fick en markant höjning.

Nu är det alldeles strax jullov! Ännu en tenta avklarad och redovisningen gick oväntat bra! Julpepp.

"Men det blir i alla fall fint!"

Den senaste besattheten jag fått involverar en iskall mördare som arbetar som kriminaltekniker. Det är oerhört fascinerande att man faktiskt tycker om en mördare som inte kan känna empati, bara för att han har någon slags grundläggande moral. (Att bara döda andra mördare). Man kan se honom som en makrofag som städar bort slödder. Dessutom är han snäll mot barn och kvinnor, såvida inte de också råkar vara kallblodiga mördare. Hur som helst kan jag inte sluta se den här serien, men tyvärr sammanfaller mina måltider ofta med alla blodiga scener. Det är oturligt.

Imorgon blir det redovisning av grudtonsfrekvensens betydelse för bedömning av en talares trovärdighet. Eftersom risken för narkolepsi är överhängande, har jag och Sofia överskridit våra Power Point-befogenheter och lagt in några överraskande moment i redovisningen. Det kommer vi få skit för.

Jag ser studenterna återvända till sina hem den här veckan. De ser så glada ut över att de har lov och det kan jag eventuellt unna dem. Vår klass har dock redovisningar på ett 2 veckors arbete som blivit mycket större än vad som är rimligt, så det ser jag fram emot att sysselsätta mig med på måndag och tisdag.

Det är kanske dumt att klaga. Det var möjligen mer berättigat att känna sig missnöjd när vi började skolan 2:a januari, till skillnad från alla andra, vilket resulterade i att vi var helt ensamma på sjukhuset. Spökhuset.

Så fokus på det som är bullar. Vad som får mig att känna vinterpepp:

– Julafton

– Annandagen med Fridorna med flera

– Nyår med Anna och Lotta

– Träffa Robin och äta en chokladkaka i Gamla Stan

– Tanken på att jag får spela musik utan hänsyn till eventuella grannar, eftersom de är borta över lovet.

–

Jag har överträffat mig själv. Jag brukar faktiskt inte skratta så jag gråter när jag är ensam, men idag är ett undantag. Tackar Tomas för klippet:

P.S. Finns det någon bättre koreografi än skutt blandat med klapplekar?

Min vän som letade lämpligt lösgodis på Hemköp, tyckte som sagt inte om godishjärnorna som låg och lurade i en hög. Jag tycker faktiskt själv att det är lite vadragsvidrigt om jag ska vara helt ärlig.

Min barndom känns relativt oskuldsfull jämfört med vad "dagens ungdom" får uppleva, då jag tyckte det var äckligt nog med godiständerna som dök upp ungefär när man var i högstadieåldern. Att det nu eskalerat så pass att det är okej att äta hjärnor är egentligen lite skrämmande. Utseendet är dessutom ganska naturtroget, vilket förhöjer graden av obehag. Är detta ett steg i någon slags hjärntvättsprocess som ska få människor att bli kannibaler? Det kanske är så de har tänkt lösa världens överbefolkningsproblematik?

Kom ihåg var ni läste denna konspirationsteori först…

Så här ser alltså den numera ökända godishjärnan ut:

Jag är omgiven av de bästa människorna har jag insett. Det kommer ständigt nya uttalanden från mina vänner som jag uppskattar lite för mycket för att det ska kunna betraktas som normalt. Här är ett axplock på några av de senaste kommentarerna:

En vän med ursprung i Alfta (som är flata): "Alfta… Om man vänder på bokstäverna i ortsnamnet så blir det Flata! Och det här kommer jag på först nu…"

En vän som är selektiv i sitt letande efter godbitar i lösviktslådorna: "Hjärnor!? Nej, det här går jag inte med på! Där går fan gränsen!".

Ett sms från en (över)förfriskad vän med insikt i sin onykterhet: "…Vi dricker allt annat och jag kan bara skiva det. Så jag ska ska dig. Asch! Vad menar jag?"

Veckans sms blir ändock: "Tja! Sitter just och säljer alkohol till norrmän. En man visade just ett ärr och vi frågade vad han gjort – ’samlat frimärken’."

Visste inte att det var en så farlig hobby, måste omvärdera mitt synsätt och ge mer respekt till frimärkssamlarna…

Jag väljer att ta upp ett nytt samtalsämne för att släta över det obehagliga youtube-klippet jag länkat till.

en.akinator.com/#

–>

Anden ställer 20 frågor och kommer på vilken känd karaktär du tänker på. Ja, just du! Men han har några svagheter. Han kunde t ex inte veta att det var Michelingubben eller Cykel-Ingemar som befann sig i min hjärna. Å andra sidan kände han till viktiga karaktärer såsom Skurt, Bert Ljung, Nikita och Krang, så jag förlåter honom för hans tillfälliga hjärnsläpp.

Lev/lek väl!

Så här självgod blir anden när han gissar rätt:

Och nej, jag har ingen aning om vad Dinkelkörnchen är för slags tysk (?) kuf.

Eller är det själva rutschkanan som är konstig?

Eller är det musiken som är konstigast?

Eller är det föräldrarna som filmar som behöver mest hjälp?

Jag behöver gå i terapi efter den här upplevelsen. Jag tror jag skrattar bara för att hantera djävulskapet…