Mattias Larsson väljer på sin blogg att bemöta mitt inlägg om centerns sista strid. Jag kan öppet säga att Mattias är en politiskt motståndare som jag har stor respekt för med stark förankring i resterna av Centerpartiets folkrörelse. Och därför vet jag också att hans och Umeåcenterns val att stödja Hatt har sina skäl.

Men inte ens den gode Mattias kan förneka att det vägval centerpartiet står inför handlar om mer eller mindre marknadsliberalism. Att Anna-Karin Hatt enligt Larsson skulle vara bärare av Maud Olofssons arv förnekar inte utan förstärker bara bilden av hur långt Centerpartiet dragit iväg. Men valet står inte enbart mellan Mauds politik eller mer av det nyliberala tankegods som växt fram genom stureplanscentern ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv. Såvida inte Larsson lider av Stockholmssyndromet så går det inte att komma ifrån att Centerpartiet i viss mån kidnappats av en väldigt hätsk nyliberal invasion som fått partiet att lämna sin gamla politik. Börje Hörnlund med flera såg tidigt vad som var på väg att ske. Detta är därför de facto en kamp för folkrörelsecenterns överlevnad; ska partiets företrädare veta hur det ser ut i Norrlands glesbygd eller veta hur det är att hänga på Stockholms krogar och bjudas på sprit av företagsdirektörer.

Jag har ingen som helst avsikt att se Centerpartiet köra i högerdiket. Tvärtom, jag ser gärna mindre av att partierna låses i skruvstäd i en osund blockpolitik. Vår hemstad Umeå är ett utmärkt exempel på hur överskridande lösningar gjort att svåra frågor kunnat överbryggas.

Mattias skriver att han vill se mer "ett Centerparti som är Varmare, Grönare och mer Socialliberalt än det uppfattas idag". Det är utmärkt, jag önskar er lycka till att ta tillbaka ert parti från Stureplan.