Ojjojjoj vilken däven dag. Denna vackra dag har gått i slöandets tecken. Vi tog en lång
Te-frukost och sen somnade vi i varsin soffa till tre. Inte har jag tid med det. Förra sommaren köpte jag en cykel, första ggr jag cyklade föll jag rätt ut i gatan för jag fastnade med något när jag svara i telefonen, den cykelturen blev kort, senare cyklade jag till Estersmark . Men jag cyklade inte så mycket som jag skulle vilja eller borde. Jag låg på soffan och såg mig själv susa fram efter vägarna med vinden i mitt hår, solen mot mitt ansikte och kilona rasande efter som dimmoln. Efter en stund kände jag mig lite smalare och så somnade jag.

Vi ska på 50 årsFest i Flarken i kväll. Det ska bli trevligt att träffa lite locals, äta, hurra och dansa, men jag har inget att ha på mig, det brukar ju sägas att bakom varje framgångsrik man står en kvinna som inte vet vad hon ska ha på sig. Hur framgångsrik min man är kan jag inte säga, han jobbar mycket i alla fall.
Eller bakom varje framgångsrik man står en förvånad kvinna.
Han gör mig ofta förvånad, särskilt när han packar, och jag inte vet vart han reser, varför eller hur länge han blir borta. Ibland vet jag inte hur han såg ut när han försvann. Men tack och lov brukar han komma hem igen. Jag har en före detta granne som har det likadant, Hennes man pendlar mellan Umeå – Bryssel – Stockholm och resten av världen så hon har också gett upp.

Nej nu är det bråttom om jag och min kropp ska bli klar för fest, man är ju inte 20 år längre, då kunde man bara ta på sig en säck och va snygg.