I går var en infernalisk dag, Jag var överallt, Jennings, Skogsgläntan, Tundal, Facket,
Runt, runt, runt, Det ringde säljare hela dagen, jag tror de gör en sista drive innan semestern. När jag satt med Norén (min man) och åt lunch, ringde en säljare från Stockholm och ville sälja en helt fantastisk mikrotrasa för endast fyra kronor. Jag undrade naturligtvis vad det var för material i trasan för ni förstår att;
Mikrotrasor finns i två utföranden; polyamidpolyester sprängda genom kemikalier eller genom ånga för att få fibern att bli som ett kardborreknorr. Han kunde inte svar, bara malde på hur enormt bra trasan var, till slut kom han fram till att han inte kunde tala om vad trasan innehöll för fiber och insåg att han var tvungen att återkomma och la på. Mikrofiber mäts i DIN ; 1 din = 9000m fiber/1gram. Under det får den inte kallas mikrofiber.
Han ringde efter en timme och talade om att det var viskos och polyester, en annan fick ju då informera honom om att han körde med falsk marknadsföring och fast man bor långt bort från storstan så kan man inte lura i städtanter vad som helst.
Senare på kvällen satte jag mig med bloggen men då slog Norén på 9a, klassen med lärare och då fick man väl gråta en skvätt, så många superlativ på en halv timma har jag aldrig hört. Så mycket beröm och kärlek dessa barn fick av sina lärare rörde mig till tårar, Norén blev väl lite orolig kan tänkas, men Jag funderar, berömmer vi våra barn för lite och behandlar dem med för lite respekt? Hur pratar vi med våra barn egentligen? Om man inbillar sig att barna är någon annans skulle vi tilltala dem som vi gör då? Man kanske skulle öva, ge tio beröm i stället för tio gnäll och skäll om dagen.