I går morse ringde en person till mig och bad mig dra åt Helvete, senare sa han att han inte orkade mera nu, Två män berättade samma dag att de i var sitt möte fick veta hur dåliga De var, hur illa skött allt som dom skulle sköta var, att dom inte presterade det som förväntades av dom. Många orättvisa beskyllningar utdelades.
En annan jag mötte frågade mig hur jag mådde, jag sa som jag brukar, hårt och brutalt att man skulle ha tagit livet av sig, men då sa hon förvånansvärt att det hade hon också funderat på. Helena ringde hem och grät för hon sjöng dåligt, var hungrig och var på väg att bli hemlös. Någon sa att; hade jag råd skulle jag aldrig gå till jobbet mer.
På ett par dar har jag mött hålögda modlösa personer överallt. Vad göra? Är det höstens mörker som likt en svart filt dragit över våra sinnen eller är det bara det norrländska svårmodet som sitter i våra gener? Varför känner vi sådan hopplöshet? Som om kraven på oss är för höga? Vi springer runt och jobbar som skållade råttor, men blir aldrig färdiga, hinner aldrig riktigt i kapp, alltid är det något som skulle varit gjort i går. Suget är stort, att likt en björn gå i ide och dra något gammalt över oss och sova. Sova tills allt är glömt och en ny dag randas, så vi kan stiga ut i en ny ren fräsch dag utan elaka hugg, mobbing och nervärderande kommentarer,
Dagen; när alla Processbeskrivningar, Hållbara utvecklingsplaner, Budget, Investeringsförslag, Arbetsskadeanmälningar, Miljöutredningar, Lönesamtal, Fakturor, Medarbetarenkäter och Nämndsammanträden är gjorda;
Då ska vi leende skutta ut
Och kyssa envar som står i vägen, lyfta varandra upp ur diken, vara toleranta mot varandras fel och brister. Leva lugna och glada i landet.